Anna-Karins ofullbordade

Ett annat exempel på sommarens kokta hjärna är de senaste dagarnas debatt om en svensk litterär kanon. Cecilia Wikström menar nog väl, men hur ska hon få 14-åriga grabbar att uppleva läslust genom att tala om vilka klassiska verk de ska läsa? Jag ser det tilltalande i att skapa en kärna av någon sorts minsta gemensamma nämnare av litteratur som ”alla” känner till. Det skapar förstås samhörighet och öppnar för gemensamma samtal. Så funkade ju TV när man var liten. ”Alla” hade sett Hylands hörna och kunde snacka om det senaste programmet och vem som hade snyggaste slipsen. Idag finns inte den gemenskapen. Dessutom är det en god sak att vara bevandrad i den klassiska litteraturen – man får ut så mycket mer av den moderna. Men frågan är vad Cecilia Wikström egentligen var ute efter? Handlar det om att göra bokslukare av pojkarna? I så fall är hennes förslag rena katastrofen. Och hur liberalt är det att staten talar om vilka böcker man ska läsa? Och varför är det just litteratur och inte fysik, botanik, konst eller musik som ska utgöra en gemensam bas?

Under veckan har en intensiv debatt förts på kultursidorna om förslaget. De flesta kommentarer är kritiska, men några positiva kulturpersonligheter har också hittats. Bland dem förvånansvärt nog Ebba Witt-Brattström i P1-programmet studio ett. Hon tror på fullaste allvar att skoltrötta 14-åringar skulle läsa mer om det fanns en lista. På den självklara frågan om vad som skulle tas upp på listan kom hennes svar: mest kvinnliga författare, Heliga Birgitta, Fredrika Bremer och ”hederskvinnan” Almqvist. Trodde hon ja, har inte hon ägnat ett helt akademikerliv med att motarbeta den oskrivna kanon som gäller litteraturhistorian? Hon, om någon, borde veta att det är männens, medelklassmännens värld. Varför tror hon att det helt plötsligt skulle bli en kanon präglad av just hennes feministiska perspektiv? 

Och så kom ett för mig helt obegripligt utbrott. Med emfas och upprördhet förklarade Ebba Witt-Brattström att det var Göran Perssons fel att barn inte läste klassisk litteratur i skolan! Rösten gick upp i falsett när hon förklarade att han genom skolans kommunalisering hade förstört svenskämnet. Jag häll på att svimma. Hur kan en person som gärna framställer sig som intellektuell vara så dåligt påläst? Kommunaliseringen innebär att det nu är kommunerna, och inte staten som bestämmer hur resurser till skolan ska fördelas, hur skolan ska organiseras mm. Men det är fortfarande staten – och staten ensam – som beslutar om läroplaner och kursplaner. Och när den nu gällande läroplanen togs var det en borgerlig regering med Beatrice Ask som skolminister som tog den läroplanen. Det är läroplanen som föreskriver vad skolan ska innehålla. Staten ansvarar också för lärarutbildning, och Ebba Witt-Brattströms egen institution på Stockholms universitet är förmodligen en av Sveriges största producenter av svensklärare. Skärpning!

Det finns också ett par stora faror med en litterär kanon. För det första betyder ofta en gemenskap av den här typen att några stängs ute. Vilka ska inte vara med? Vilka ska inte känna igen sig Kvinnor? Äldre? Muslimer? Arbetare? För det andra har en kanon en starkt konserverande funktion. Det skrivs hela tiden nya fantastiska böcker.  Om vi fyller skolans tid med en bestämd mängd böcker finns där ju inte plats för det nya.

Och till sist kommer förstås den självklara frågan – vem ska besluta om denna kanon? Svenska Akademien? En grupp som faktiskt utsett varandra och som består av en elit i den svenska litterära världen? Eller kanske genom en ny myndighet? Nej, det enda rimliga är att det blir ett politiskt beslut, kanske i Riksdagen. Trots allt berör beslutet alla barn i landet och dessutom är det bara politikerna som står till ansvar för beslut i allmänna val. Och därmed bör kanon lämpligtvis ta färg av den majoritet som för tillfället har makten. Fast det skulle kunna blir rätt spännande valrörelser! Kanske kan personvalskampanjerna präglas av litteraturen – kryssa ”Ett öga rött” om du vill att barnen ska lära känna revolutionsblatten och tankesultanen, eller en kristdemokrat om du vill att ”Lady Chatterleys älskare” ska strykas från listan (den läses just nu högt av Sven Wollter på P1 på förmiddagarna – högst barnvänlig tid). Socialdemokraterna kommer att driva på att det blir mer Martinsson och Johnsson och V kanske driver på att de stora ryska klassikerna ska in. Och vad vill miljöpartiet ha in på klassikerlistan? Tyst vår? Och vilka bondeepos för Centern in? Eller har de kanske helt andra klassiker i sin garderob, sådana vi kanske inte ens vill tänka på. Vi vet ju att deras historia inte heller är helt ren. För moderaterna blir det lätt, det har ju kommit flera böcker om Fredrik Reinfelt och förmodligen är det det enda de har att komma med. Själv skulle jag nog rekommendera dem att läsa Orwells ”Djurfarmen” Valrörelserna kanske skulle vinna på en svensk litteraturkanon, men skulle eleverna i svensk skola göra det?

Lite längre fram i höst, när hjärnan inte riskerar att koka bort, ska jag ta mig samman och blogga om min dröm om framtidens skola. Då återkommer jag till frågan om en kanon.