Nu...

... finns det hopp. I morse hördes talgoxen genom det stängda fönstret på jobbet. Och solen sken. Tsi-tsi-tu

Barn har ingen rättssäkerhet!

Jag börjar hämta mig efter att ha läst om det urbota korkade förslaget att ge barn betyg från första klass. För vad är det för avgörande skillnad mellan ett ”betygsliknande skriftligt omdöme” och ett betyg? Bortsett från rättssäkerhet och likvärdighet? Många har skrivit bra och klokt om alla de negativa effekter man får av att betygssätta små barn. Och det krävs ju knappas någon Einstein för att räkna ut att Lisa förmodligen inte lär sig läsa ett dugg snabbare för att läraren skriver IG på ett papper. Men det kanske mest upprörande är den nonchalans som regeringen visar inför likvärdighet och rättssäkerhet. Varje skola och varje kommun får utforma de nya betygen som de vill. Det finns inga kriterier eller jämförelsepunkter, varken mot mål eller mot andra elever. Totalt godtycke gäller. På den ena skolan är det dubbeltecknad konsonant som står i centrum, på den andra uppförande. Det har varit - och är fortfarande – en svår nöt att knäcka för lärare i åttan och nian. Likvärdig betygssättning och bedömning kräver gemensamma måttstockar och oändligt många och långa professionella samtal. I åttan och nian och på gymnasiet sätter lärarna betyg mot fastställda kriterier och ändå visar undersökning efter undersökning att samma betyg betyder olika saker beroende på vilken skola man går på och vilken lärare man har.  FN:s konvention om barns rättigheter stadgar att barn har samma rätt som vuxna till likabehandling och respekt. Synd att regeringen inte läst barnkonventionen. Eller i alla fall inte förstått vad de läst. En läsförmåga som inte skulle bli godkänd i grundskolan.  Och om nu läraren sätter IG på sjuåringen och föräldrar och barn inte förstår varför? Vad händer då? Det finns inga nationella kriterier att jämföra barnets prestationer med, bara de som finns i lärarens eget huvud.  

Det är ett verkligt problem att nå fram med ett tillräckligt tydligt budskap i utvecklingssamtalen. Mycket kan göras för att förbättra dem. Och det är inte bara när vi ska berätta om problem i skolan som vi blir otydliga. Ett av de allra bästa avsnitten i Marjaneh Bakhtiaris bok ”Kalla det vad fan du vill” handlar om familjens första erfarenhet av utvecklingssamtal. Ett samtal som egentligen handlade om hur bra det gick för dottern, men som mamma uppfattade som katastrof… Ett problem är att lärarkåren inte har något riktigt bra yrkesspråk som andra professionella grupper har. Jag tror att så länge man kan ersätta ett tydligt och begripligt språk med intetsägande (men respektingivande) siffror, bokstäver eller andra symboler behöver inte lärarna utveckla språket. Då kan skolans mål fortsätta att uttryckas så att många föräldrar och ännu fler elever inte har en chans att ana vad som förväntas i skolan.

 

Nej, att betygssätta små barn på det sätt som regeringen föreslår är både godtyckligt, rättsvidrig och hindrar dessutom nödvändiga förändringar.  


Framåtskridande

31925-13

Det går fort när proffsen bygger. Snart kommer sanningens minut - det vi ska göra själva. Golv, tapeter, utvändig måling... Men fint blir det!

Vi har ingen tunnelbana

Nu har de slutliga gränserna för nya zonsystemet ritats. Hela tunnelbanenätet ingår i zon 1. Grattis! Vi som får hålla tillgodo med inställda och försenade pendeltåg eller glest trafikerade busslinjer hamnar utanför, även om det är lika långt till centrala Stockholm. Den som ser en karta över länet och jämför den med kartan över tunnelbanenätet kan se hur orättvist det slår. Stockholms län är större norr om Stockholms stad än söder om. Om man åker nordost från Stockholm kommer man ganska långt innan man lämnar länet (och landet). Västerut och söderut når man rätt snabbt länsgränsen. Men västerut och söderut har tunnelbanan sina långa linjer. Jag missunnar inte Norsborgsborna eller Hässelbyborna billiga SL-resor. Men borgarnas snack om att det skulle vara mer rättvist om man betalar i förhållande till hur långt man reser håller inte. Och jag förstår inte varför man kan åka billigare en mil med tunnelbanan än en mil med pendeltåget. Räcker det inte med att tåget inte går  och att regeringen håller på och konstrar med Citybanan?

Fast mest surt är kanske ändå Centerns svek. I valet var deras viktigaste landstingsfråga - åtminstone i de norra gränstrakterna - att värna enhetstaxan. Nu har de röstat för zontaxan. Undrar hur de borgerliga väljare som ville värna enhetstaxan känner sig nu. Landstingscentern är inte att lita på.


Reglar!

Nej, inte regler. Det här inlägget handlar inte om ordning i skolan. Det handlar om golv, väggar och tak. Igår när jag kom hem stod en byggbod på gräsmattan (jo, sist jag kollade var det lite gräs bland mossan där det nu är snö) och en hög med plank på uppfarten. Vid balkongen var en byggnadsställning rest och vid närmare betraktande visade det sig att träkonstruktuonen runt balkongen var riven. Jippi! Äntligen på gång.

Vi har haft balkong på huset. Men med nästan 1200 kvm trädgård verkar det dumt att gå ut på balkongen med frukostkaffet. Så balkongen har liksom bara varit där. Tidens tand har dock slitit på den och häromåret var det pappförsedda trätaket moget för byte - det hade smitit in fukt och vi rev de fuktskadade delarna. Efter mycket funderande över om vi skulle göra en inglasad balkong fick vi rådet att bygga ett isolerat rum med många fönster och tak av isolerplast istället. Så det är vad som nu är på gång.

Idag när jag var hemma en sväng för att äta blodpudding med barnen hade de rivit upp den gamla plåten (som börjat läcka lite här och där, ner i tvättstuga och arbetsrum på bottenvåningen) och fått reglarna på östväggen och västväggen på plats. Arbetet rör sig i rätt riktning. Lovar att återkomma med rapporter om framåtskridandet. Någon gång är jag bergis hemma i dagsljus och kan ordna en bild...

Utpressning?

Jag har skrivit förut att den borgerliga regeringen är Stockholmsfientlig. Alla turerna kring Citybanan visar det tydligt. Idag var det dags igen. Rubriken sade att Regeringen väljer Citybanan, men artikeln visade något mycket mer nedslående. Slingrandet fortsätter. Infrastrukturministern förnekar bestämt att uppdraget till Carl Cederschöld att förhandla om Citybanans finansiering är ett ja till Citybanan. Regeringen villkorar den nödvändiga satsningen på pendeltågstunneln med att kommuner och landsting i Mälardalen och Östergötland ska vara med och finansiera. Men hallå, varför är det inte ett statligt ansvar att stå för de regionala och nationella infrastruktursatsningarna också i Stockholm-Mälardalen? Räcker det inte med att Stockholms stad och Stockholms läns landsting går in med massor av skattepengar för att lösa upp knuten? Eller är regeringen så oenig om Citybanan att de måste skaffa tid?

För alla de människor som dagligen försöker få livet att gå ihop och som sitter på pendeltåget från Märsta eller på Mälarbanan från Strängnäs med förseningar och inställda tåg som vardagsmat är det ett hån att höra regeringen slingra sig undan ansvaret för tågtrafiken. Att svara dem att det beror på om politikerna väljer att låta deras kommununalskatt bekosta järnvägen istället för att bygga äldreboenden, det är inget annat än utpressning. Och Stockholmsfientligheten är tydlig.

Kongressombudskandidater

Dags att rösta till kongressen. Nej, jag kandiderar inte till ombud. Det är jättekul att vara kongressombud, men man kan inte vara med jämt. Däremot kandiderar en av mina "gamla" elever, Sevgi Bardakci. Briljant och ambitiös som elev. En sådan som hängde med i vad som hände i samhället och som inte var rädd för att lära sig också sådant som är svårt. Nu sitter hon i styrelsen för s-studenterna på Södertörns högskola. Jag håller tummarna för att hon blir ombud. Jag skulle vara både stolt och trygg om hon representerar mig!

Uppsala eller Ruhr?

- Idag ser Uppsala ut som Ruhrområdet, utbrast maken i går morse när vi anlände till Uppsala söderifrån. Vi hade valt att köra 255:an istället för E4 och Uppsala var insvept i dimma. Bara några rykande skorstenar stack upp i den gråkalla morgonen. Vi var på väg till Fyrishov, det var dotterns egen dag.

 

Våra barn har fått varsin ”egen dag” i julklapp. Att ha en egen dag innebär att det barn som fått dagen bestämmer vad familjen ska göra den dagen. Förr om åren har barnens dagar t ex fört oss till Naturhistoriska riksmuséet, Holiday on Ice, bio och Nationalmuseum. Det började som en desperat åtgärd från oss föräldrar som var fantasilösa nog att inte komma på vad vi skulle ge bort i julklapp. Men ungarna har blivit förtjusta i sina dagar och önskar sig ibland en dag till jul eller födelsedag. I år var det dags igen.

 

Lördagen var sonens. Kl 6.25 kom han och gjorde ett första försök att väcka sina föräldrar. Vi förhandlade oss till ytterligare 20 minuters sömn. Sedan var det dags. Engelsk frukost med bacon, ägg och rostat bröd och sedan bar det iväg i Södertälje. Sonen ville nämligen gå på äventyrsbad och Tom Tits, så vi avstyrde Fyrishov. Sydpoolen var en ny erfarenhet för hela familjen. Mysigt bad. Vågmaskinen var en höjdare, även om min personliga favorit är bubbelpoolen. På eftermiddagen var det Tom Tits, inklusive lunch. En lunchbuffé som var riktigt bra. Annars är matställen på den här typen av ställen ofta ganska dåliga – det finns ju inget alternativ.

 

När vi alla var helt slut och inte ens sonen orkade pilla och testa och prova åkte vi hem till Rosersberg. M hade beställt middag på den lokala italienska restauranten ”Alfonso från Neapel”. Sonens dag avslutades med kanelgifflar och ”Livet é Python”.

 

Dotterns frukost bestod av blåbärssoppa och rågbröd med ost. Efter Fyrishov åkte vi hem och dottern lagade lunch. Korvgryta med pasta till. Så styrde vi kosan till Sigtuna museum. Där visas nämligen Östasiatiska museets mangautställning. Och dottern är mangafrälst. Och Japanfreak. Vidare från museet till bokhandeln i Väsby, där vi hittade en faktabok om Japan som dottern önskat sig. Sedan bestämde C att vi skulle ta en paus – alla fick göra det de ville. Sonen spelade Sims, maken sov middag, jag såg Herzogs ”Cobra Verde” och dottern tecknade manga och läste Japan-bok.

 

Middag avåts på kinarestaurang i Märsta. Som tur var serverades allmänt asiatisk mat, så jag kunde beställa Yakiniku – något som dottern uppskattade. Vi kunde ju äta av varandras mat, tills vi blev mätta och belåtna. Dagen avslutades med bastu och en kopp te.


Planeringsdagar

Nu är terminen igång och ungarna på plats. Vårt arbete med kulturinriktning tar fart. Idag samlas fritidspedagogerna. Efter en kort inledning sitter fritidspersonalen nu med läroplanens strävansmål och diskuterar vilka kulturaktiviteter som vi ska erbjuda barnen.

 

Nyhetsinslagen om Skolverkets fritidshemsrapport kom som ett brev på posten. Det var en bra utgångspunkt att provocera fritidspersonalen lite lagom med frågan om det är pedagogisk verksamhet eller förvaring. Och vems ansvaret är för att stå upp för fritidshemmen?

 

Nu diskuterar de vilt. Kan man åka till konsthallen? Vi vill komma åt musiksalen! Kan barnen idag hoppa bondtolvan? Högläsning har vi nästan glömt bort! Och barnen behöver få lyssna. Kan musikläraren hjälpa oss på eftermiddagen?

 

Oj, vad det jobbas hårt runt bordet. Det känns bra. Fritids kommer lätt in i kulturinriktningen. För mig känns det jättebra att börja med fritidspersonalen, det är väldigt inspirerande att höra dem. Är nyfiken på hur det blir imorgon, då samlas ett trettiotal grundskollärare….


Miljösvek - det blir bilen i stället för tåget

Strax före jul kände statsministern att det var dags att tillsammans med miljöministern göra ett kraftfullt inlägg på miljöområdet. Det är ju synd att säga att miljöpolitik varit den nya regeringens bästa gren. Sagt och gjort - man gick ut och lovade att koldioxidutsläppen skulle minska med 30%. Lovvärt. Reinfelt gick sedan ut och gjorde det kraftfulla utspelet lite suddigare genom att börja hänvisa till EU och att dessutom föra ett resonemang som ungefär innebar att eftersom det finns länder som är värre klimatbovar så skulle det ge mer om de länderna gjorde något åt sin klimatpolitik, så det spelar nog ingte så stor roll om Sverige gör något. Nehej. Inte det.

Fast jag tror att han var tvungen att göra något som mildrade utspelet. Hans paritkompisar i Stockholms läns landsting gör nu allt de kan för att rulla ut succén med enhetstaxa i kollektivtrafiken. De krumbuktar som sjutton med hänvisningar till den riksabla kontanthanteringen och annat, men det står klart vad de vill. De vill återinföra bestraffningen av de som reser långt. Det är inte så viktigt att få fler att välja tåget före bilen.

Igår fick jag hem handlingarna till nästa SL-styrelsemöte. Jag får dem sedan jag för ett par år sedan hade uppdrag som gruppledare i SL:s norra regionstyrelse. Där presenteras de båda alternativa förslagen. Båda bygger på en zonindelning med tre zoner. I det ena förslaget ska det kosta 80 kr enkel resa från Märsta eller Rosersberg. I det andra förslaget ska det kosta 90 kronor. Den som åker enstaka turer från Märsta till Stockholm bör överväga att åka SJ-tåget. Det går dubbelt så fort, är mer sällan försenat, är bekvämare än pendeltåget och kostar 49 kronor. Enda nackdelen är att tåget inte går lika ofta som pendeltåget. 

Det är ett dåligt underlag från SL:s tjänstemän till styrelsen. De kan inte ens lägga ihop 80+80. I det underlag som har skickats ut till SL:s styrelse påstås att en tur- och returresa i 80-kronorsalternativet kommer att kosta 120 kronor! Eh? Febrilt börjar jag leta efter returrabatten, men den finns förstås inte. Då ska man betänka att ärendet redan varit uppe en gång i SL:s styrelse, men då återförvisats eftersom den avgående s-ledda majoriteten inte ville ta på sig att rösta igenom något så stolligt. Man har alltså haft tid på sig att kolla materialet. Om man ville.

Zonindelningen av enkelresorna är bara början. Det framgår tydligt att man ser framför sig ett system med lokala periodkort. Då kommer systemet med ett gemensamt månadskort för hela länet att slås sönder. Och det drabbar förstås inte den som bor i Solna och pendlar till Kungsholmen med tunnelbanan. Men den som bor långt ute i länet och pendlar till Solna eller Kungsholmen kommer att få betala. 

Det finns ett annat problem med att zonindela och göra kraftiga prishöjningar på enkelresorna. Besöksnäringen blir allt viktigare i vår region. Stockholm - Mälardalen försöker marknadsföra sig som "Stockholm - the Capital of Scandinavia". Men om det kostar 80 kronor att åka den krångliga vägen, med SL-buss och pendeltåg till Stockholm, hur välkomnar vi då de turister som ska föda oss? Hur turistvänligt blir vårt län om det ska kosta 90 kronor från medeltidsmuséet till Sigtuna stad? Räcker det inte med att pendeltåget till Märsta tar 40 minuter och bussen vidare till Sigtuna nästan en halvtimme?

Men åter till miljösveket. Det är det värsta. Hur ska man övertyga något att det är smartare att åka pendeltåg än bil till Stockholm om det kostar 160-180 kr tur och retur? 4 mil? Sigtuna kommun är den kommun i länet som har lägst andel kollektivtrafikresenärer när det gäller resor till Stockholms City. Det beror på att vi har ganska dåliga kommunikationer, men främst på att vi har många som arbetar på och omkring Arlanda. Dit finns det inte kollektivtrafik när människors arbetspass börjar och slutar, så det lönar sig inte att skaffa månadskort. Det är alltså enkelresor som gäller.

Om man nu skulle föra Reinfelts resonemang på mer regional nivå så är det framför allt bilresorna från länets ytterområden som skulle ge största effekten om de ersattes med kollektivtrafik. Då kanske man kan leva med tanken på att några som är bosatta på Östermalm tycker att det är orättvist att deras biljett till Gamla Stan kostar lika mycket som Valstabornas biljett.

Konsten att skjuta upp...

På måndag kommer eleverna tillbaka efter jullovet. Vi har lagt studiedagar måndag/tisdag/onsdag för de olika delarna av Smedby skola. På måndag förmiddag har fritids studiedag. På tisdag är det grundskolans tur och på onsdag eftermiddag är det dags för förskoleklassen.

Jo, det är klart vad det ska handla om. Vi fördjupar oss i kulturinriktningen och går vidare med SET (social emotionell träning) som är ett program vi använder för att arbeta systematiskt med förebyggande av kränkningar. Grundskolans lärare ska också få tid att arbeta med kursplaneböckerna, därför är deras dag längre.

Men det är ändå saker som behöver förberedas. Material som ska tas med. En inledning som helst inte bara ska bestå av tråkig skolledare (jag) som står upp och talar lååångt och omständligt. Precis som våra elever behöver lärare, fritidspedagoger och andra vuxna omväxling. Igår satt jag kvar på kontoret för att få ordning på förberedelserna. Kl 20 kom jag på att jag nog inte hade några koder till larmet som skulle gå igång när som helst. Ringer K och får några nödvändiga uppgifter. Kastar på mig ytterkläderna och slänger mig ut genom dörren, just som förvarningspipen gått igång. Pust, det var i sista sekunden...

Så nu sitter jag hemma för att bli klar. F-n tro´t. Jag har börjat gå över till massor av uppskjutande aktiviteter. Kolla e-posten. Blogga. Intressanta, men kanske ovidkommande undersökningar av läroplaner och kursplaner.

Visste ni att det finns 22 strävansmål i läroplanen och 191 strävansmål i grundskolans kursplaner? De 191 är fördelade på 5 i bild, 11 i engelska, 8 i hemkunskap, 10 i idrott, 11 i språk, 14 i matte, 9 i musik, 34 i NO, 11 i slöjd, 45 i SO, 14 vardera i Svenska och svenska som andra språk och 5 i teknik.

I kursplanernas strävansmål finns det dessutom en del intressanta vändningar. Det är t ex tur att eleverna har engelska. Där är ett av strävansmålen att eleven utvecklar sin förmåga att planera, genomföra och utvärdera uppgifter, på egen hand och i samarbete med andra.Det är SO-ämnet som ser till att eleven utvecklar förmågan att dra slutsatser och generalisera samt förklara och argumentera för sitt tänkande och sina slutsatser. Slöjden ser till att eleven utvecklar förmågan att självständigt planera arbeten och att på ett konstruktivt sätt lösa uppgifter. Ämnesindelningen är inte alltid så himla praktisk. Strukturen gör att man tvingar in olika områden i en mall de inte passar så bra för. 

Strävansmålen som finns i läroplan och kursplaner är ju tänkta att vara ett stöd för pedagogernas planering i förskoleklass, fritidshem och grundskola. Men det blir inte alltid så. Traditioner, läroböcker och ett hårt fokus på de mål som ska uppnås i femte respektive nionde skolåret hindrar rätt ofta pedagogerna från att lyfta blicken. Då hindras också barnen i utvecklingen mot nya höjder. De som nått gränsen för det godtagbara utmanas inte att gå vidare. Både elever, föräldrar och lärare tenderar att nöja sig. Jag tror att många elever skulle kunna nå mycket längre i skolan om de vuxna lyfte blicken.

Därför blir det också viktigt att använda de 213 strävansmålen som en utgångspunkt för skolans utveckling och kulturinriktning. Samtidigt är det svårt att arbeta med strävansmålen. De är inte särskilt avgränsade, knappast möjliga att nå och inte heller möjliga att mäta. Jag brukar tänka på en tv-debatt inför något val (kommer inte ihåg vilket). Debatten, om kulturpolitiken, hölls en fredagskväll och leddes av Jörn Donner och Hans Alfredsson. Vår förra kulturminister, Bengt Göransson, fick frågan om de kulturpolitiska målen ffån 1974 - var de uppfyllda. Bengt Göransson flyttade lite på tyngdpunkten, lade huvudet något på sned och sade ungefär att med de kulturpolitiska målen var det som med tio Guds bud - man kan inte säga "idag har jag älskat min nästa, vad ska jag göra imorgon?." Ridå och tystnad. Och så är det med strävansmålen.

Folkpartiets femtiotalsskola slår nya rekord.

Trodde jag hört fel när jag lyssnade på Ekot igår. Sedan tänkte jag att det var väl någon lokal stolle som pratat först och tänkt sedan. Så insåg jag det fasansfulla. Det var verkligen ett äkta förslag framlagt av ledande skånska folkpartister med medlemmarnas förtroende. Enligt dagens DN får de visst stöd av integrationsministern!

 

Modersmålet är det språk vi hanterar känslor med. Att förbjudas att tala sitt modersmål är en djup kränkning. Berättelserna om hur femtiotalets tornedalingar, samer och romer förbjöds att tala sitt modersmål fortfarande på 1950-talet är berättelser om barn som tystats. Barn som slutat lära sig något nytt. Idag har deras språk minoritetsstatus och särskilt skydd. Hur tänker sig folkpartisterna hantera minoritetsspråken? Ska de också förbjudas?

På ett sätt är det senaste folkpartiförslaget följdriktigt. Vi vet att de inte gillar elever och inte heller invandrare. Vi vet att det är eleverna som är problemen i dagens skola. Och invandrare mår bara bra av hårdare tag, språktester och utvisningshot. Med en sådan världsbild är det kanske inte så konstigt att ett sådant här förslag kommer.

Det är följdriktigt på ett annat sätt också. Folkpartisterna har under senare år haft näsa för att lägga förslag som låter tala om sig. Litteraturkanon, obligatoriska gynkontroller i högstadiet, språktest, flytta mobbare och beslagta mobiler. Förslag som så gott som alltid inskränker individens frihet. Kanske är det därför de numera uttyckligen måste kalla sig för Folkpartiet liberalerna. Ingen anar annars att Folkpartiet förvaltar ett liberalt idéarv.

För ett par decennier sedan var debatten intensiv om man skulle erbjuda modersmålsundervisning eller om man istället skulle satsa på att barn med annat modersmål skulle lära sig svenska. I skolans och forskningens värld är det numera tyst om det. Man vet numera mycket väl att det är inte antingen - eller utan både - och som gäller. Det är genom ett säkert modersmål som vägen till kunskaper går.

Det var också bakgrunden till att Malmöskolor ordnade ämnesundervisning på de stora modersmålen. Deras resonemang var sunt: vi har inte tid att vänta på att eleverna lär sig tillräckligt mycket svenska för att hänga med i kemiundervisningen. De måste lära sig både svenska och kemi.

Därför är det ironiskt att folkpartiförslaget om modersmålsförbud på lektionerna kommer just från Malmö.

Sedan undrar man ju om de alls har tänkt. Franska skolan, tyska skolan, estniska skolan och de många skolor med engelskspråkig undervisning. Ska de lägga ner eller får de bara tala "utrikiska" på rasterna? Eller är det skillnad mellan att tala franska på lektionen och att tala turkiska?

Och så kan man inte låta bli att fundera över de vidare konsekvenserna. Om man drar förslaget vidare. Var går gränsen? Ska modersmålsundervisning förbjudas helt? Elever med annat modersmål kan få studiehandledning på sitt modersmål - ska det förbjudas? Var går gränsen för den svenska som ska talas i klassrummet - får man tala med brytning? Kan norska och danska accepteras i klassrummet? Det ingår ju faktiskt i svenskundervisningen. Och hur ser vi på olika finlandssvenska dialekter? Och dialekter överhuvudtaget? Gotländska, skånska, pitemål och älvdaliska - var går gränsen?

Enligt den läroplan som gäller för grundskolan ska skolan sträva efter att varje elev ”tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling”. Så synd att folkpartiets kommunalråd och riksdagsledamöter i Malmö inte gått i den skolan.