Anna-Karins ofullbordade

Nu har mina barn haft sommarlov i två veckor. Eleverna på min skola i en vecka och lärarna på skolan ett par dagar. Jag har fortfarande mycket kvar att göra innan det får bli semester, men det börjar lugna ner sig. Har varit ute i trädgården och tagit några nappatag med ogräset. Konstaterat att man nog måste välja sina strider även i trädgården och egentligen är ju käringtand, gullklöver och blommande timotej rätt vackert. Men kirskålen ska bort. Till varje pris!

När jag går där på alla fyra och rycker i ogräset kan jag inte låta bli att tänka på skolavslutningen för två veckor sedan. Solen strålade och finklädda barn sjöng och spelade. Skolgården var full av nöjda och glada föräldrar. Och barnen var beundransvärda. Trots att solen stekte satt de snällt och lyssnade på tal och sång i en timme och femton minuter innan blomstertiden äntligen ljöd och de fick gå in i klassrummen och ta adjö av sina lärare. För sjunde året i rad var familjen där.

Och varje år får jag samma obehagliga bismak i munnen. Råbergsskolan firar sina skolavslutningar i skolan. Det finns ingen anledning att släpa iväg barn och föräldrar till kyrkan, dit det f ö är ganska långt. Barnen går dit i samband med kristna högtider och det tycker jag är bra. Det är då de ska gå till kyrkan. Men skolavslutningen är ju inte en religiös högtid, så det är bra att den firas i skolan. Men av någon för mig obegriplig anledning envisas skolledningen med att bjuda in en präst från Svenska Kyrkan att hålla tal. Den tidigare prästen välsignade barnen inför sommarlovet och det gör tack och lov inte den nuvarande. Ändå kände jag mig obehaglig till mods när hon höll ett tal som skulle ha varit lysande på barngudstjänsten. Budskapet var att när bästa kompisen är bortrest och mamma och pappa inte har tid så finns alltid Gud.

Men, hallå! Jag har lämnat Svenska kyrkan, av respekt för de troende. Mina barn är inte döpta ? det är ett beslut de måste få ta själva. Jag vill inte bli utsatt för mission när jag går på skolavslutningen. Psalmerna stör mig inte, de är en del av kulturarvet och traditionen snarare än ett uttryck för en religiös övertygelse, men jag vill inte att prästen missionerar! Och varje år påpekar jag för rektor att jag tycker det är olyckligt och olämpligt. Och varje år ser hon lite förvånad ut och rycker lite på axlarna och låter påskina att det inte är så lätt att ta bort det inslaget. Om inte mina barn förmodligen skulle dö av skam hade jag tagit dem i handen och gått därifrån, så obehagligt tycker jag att det är. Kanske skulle hon bli mindre överraskad om jag kom med huvudduk och förklarade att familjen är muslimsk. Men att jag som inte är troende känner mig illa till mods och ovälkommen när skolan gör avslutningen till en arena för mission är tydligen svårt.

Ett fascinerande faktum är att under de sju år dottern tillbringat i skolan och de sex år sonen gått där har de varje år gått till kyrkan flera gånger, men inte en enda gång besökt den närmaste gudstjänstlokalen ? det buddhistiska tempel som ligger mindre än en kilometer från skolan. Det tyder på att de inte egentligen tar med barnen till kyrkan för att ge dem den allmänbildning och orientering i religion som jag tycker att skolan ska erbjuda. Allt förmodligen utgående ifrån att alla rosersbergare väl är goda kristna i Svenska kyrkan. Tanken på att någon är katolik, muslim eller kanske ateist faller dem förmodligen inte in och det är väl därför man ständigt möts av den lätt förvånade minen hos rektor när man ifrågasätter.

Samtidigt är min tro på mänskligheten stor. Förr eller senare måste det väl gå hem att man vänligt, men bestämt talar med rektor om hur ovälkommen jag känner mig med det inslaget på avslutningen. Jag hoppas och tror att vi nästa år slipper prästen. Om inte annat för att korta ner programmet något. Annars kanske det bara återstår att anmäla skolan till Skolverket.