Anna-Karins ofullbordade

Med jämna mellanrum blir jag påmind om att jag bor på en liten ort. Rosersberg har ca 1500 invånare i tätorten och lika många på den omgivande landsbygden. Trots närheten till Stockholm och Uppsala så bor vi på landet. Sedan vi flyttade hit 1995 har både den lilla livsmedelsaffären om hörnet och konsumbutiken fått slå igen. Förskolorna har inte alltid fullt och skolan har också plats över. Faciliteter som Bankomat, Apotek och liknande får vi besöka i Märsta eller Upplands Väsby. Och det är väl ganska ok, vi har faktiskt valt att bo här trots det.

Men nu hotar Vårdval Stockholm vår distriktssköterska och BVC. I den lokala tidningen har det under flera veckor rasat en strid på insändarsidorna. Men de lokala moderaterna tiger. Det är folkpartisten Birgitta Rydberg som får sköta snacket och hon argumenterar i en artikel för att vi som bor i Rosersberg ska sätta press på vårdgivarna. Hur då hade hon tänkt sig? Det finns fyra vårdcentraler i Sigtuna kommun. Samtliga privata. Ingen av dem har några planer på att placera distriktssköterska och BVC här. Och jag är redan listad på en av vårdcentralerna - kan man stryka sig från listan och vara olistad? Ingen privat vårdcentral erbjuder ju det jag vill ha? Det är inte mitt eller andra Rosersbergares vårdval som lägger ner distriktsköterskemottagningen till nyår.

Fast jag tycker att det är märkligt att landstingspolitikerna fegar ur. Jag och alla andra väljare har ju gett dem (nåja, jag röstade kanske inte precis på de som nu fick majoritet) uppdrag att ansvara för sjukvården i länet. Jag tillhör inte dem som tror att det alltid blir bättre om stat och kommun driver all verksamhet. Jag tror att privatdrivna vårdcentraler kan funka utmärkt och att de kan tillföra vården något. Men oavsett vem som driver vårdcentralen måste landstingspolitikerna ta ansvar för att vården finns överallt och är tillgänglig för alla. Det gör de inte i Stockholm.

Helgen har gått fort. I fredags kväll hade vi huset fullt av glada ungdomar. Sonen blir tonåring på tisdag och han  hade sju kompisar hemma på hämtpizza, chips och spel. Playstation och dataspel. Nå, grabbarna är trevliga och det var bara en som stannade  hela natten.

Dottern fick stiga upp tidigt - hon hade klubbmästerskap i bågskytte. Och fram på dagen noterade maken och jag att nu är vi nog definitivt tonårsföräldrar. Vi hade tackat ja till att allihop komma hem till familjen N på kaffe och tårta eftersom deras döttrar också fyller år i september. Men först tappade vi sonen - han skulle till Stockholm med kompisar. Sedan upptäckte vi att klubbmästerskapen minsann inte var något som snabbt gick över. Vi var iväg för att hämta dottern till tårtkalaset - men då var hon ute i skogen på den andra grenen i mästerskapen. Efter att ha väntat ett tag insåg vi att vi nog fick åka själva på tårtkalas - det var flera timmar kvar på tävlingarna.

På vägen till bågskytteklubben lyssnade vi på Ekots Lördagsintervju med finansministern. Han hade lite svårt att förklara hur det kunde komma sig att en sänkning av arbetsgivaravgiften med 1%enhet var en strålande idé nu, men inte förut. Enligt hans egna uppgifter kostar det 10 miljarder kr och beräknas ge 10 000 jobb. Varje jobb skulle alltså kosta 1 miljon kr. För 1miljon kan man anställa 2,5 förskollärare, fritidspedagog eller lärare i skolan - eller ungefär lika många sjukskötersor och bibliotekarier...

Fast man ville inte byta med finansministern igår. Där satt han och visste vilken budgetproposition som ska presenteras imorgon - en proposition som bygger på ekonomiska förutsättningar som fastslogs för flera veckor sedan. Nu har allt ställts på ände och det gäller för ministern att balansera både det han vet att han ska presentera på måndag och det som händer i omvärlden. Inte lätt. Kanske därför han låter som han gör.

Till råga på allt har han sina partikompisar i arbetsmarknadsdepartementet, som inte alls är oroliga över ökande arbetslöshet. Det krävs inte någon lång betänketid för att förstå att statssekreteraren nu ser fram emot att en ökande arbetslöshet ska bidra till lägre lönekrav...

Då är det lätt att föreställa sig hur han känner sig som bad om tålamot och förklarade 2006 att det skulle ta två år för alliansens ekonomiska politik att slå igenom. Så här två år senare får man väl säga att finansminsterkandidat Borg visat sig ha rätt. På två år har man lyckats med sin ekonomiska politik: räntehöjningarna kostar vanliga familjer i stockholmsregionen tusentals kronor varje månad, inflationen gör både falukorven och ungarnas vinterjackor dyrare och till det ska läggas dyrare sl-resor, högre bensipriser, a-kassan, försökringskassan... Undrar hur många som röstade borgerligt för att de ville ha det så?

Igår hade socialdemokraterna i Stockholms län kunskapsdag. En hel dag bestående av resonerande samtal om framtiden, baserat på vad vi vet om vägen hit. Inspirerande och kul. Självklart är det alltid kul att träffa partikompisarna, men det ger faktiskt en extra dimension när man kan få diskutera viktiga frågor. När många olika röster kommer till tals. Och när man inte genast måste sätta ner en fot och fatta ett enigt beslut.

Dagen inleddes, efter Micke Dambergs inledande välkomstord, av vår partiordförande. Men hon framträdde inte ensam bakom en talarstol för att "elda massorna", utan så som hon faktist är allra bäst - i ett samtal. Under ledning av Roger Nordin samtalade Mona med Maryam Yazdanfar och Ilija Batljan, två partivänner som gärna tar ut svängarna för tydlighetens skull. Bra, inspirerande och tänkvärt - och dessemellan roligt. Som när Mona Sahlin fick frågan om hur det hade varit på Demokraternas konvent i Denver och hon målade upp bilden av hur nästa partikongress först inleds med att Bosse Sahlin kommer upp på scenen, berättar om vilken fantastisk hustru han har, visar bilder på henne när hon var barn och alla ombuden suckar av lycka "så söt hon var".

Sedan var det dags för seminarier. Jag började med att delta i seminariet om hur man får vardagen att funka. I panelen fanns sociologen Jörgen Larsson från Göteborg, Barnombudsmannen Lena Nyberg och SSU:s ordförande Jytte Guteland. Maryam Yazdanfar ledde seminariet lysande.

Som alltid är det för lite tid, även om jag tyckte att det fanns plats för såväl vetande som diskussion. Frågan om hur man får ihop vardagen är viktig i vår region. Långa arbetsresor (inte säkert i kilometer, men i minuter och timmar), hög konsumtionsnivå, höga förväntningar på vad livet ska innehålla. Allt bidrar till en ökad tidspress på föräldrar. Såväl Jytte som Lena lyfte också in stressade tonåringar i diskussionen på ett förtjänstfullt sätt. Det är inte längre självklart för varken tonåringar eller deras föräldrar att framtiden "ordnar sig". Ett felval när det gäller vilken skola man ska gå, eller vilken gymnasiekurs man väljer, är något som tonåringarna är rädda för. De litar inte på att kunna reparera felvalet senare.  Stressen att prestera i alla skolämnen är också mycket större nu än om man går ett tiotal år tillbaka. Trots att skolministern gärna ger intrycket av att svenska elever är slöa, slappa och likgiltiga.  Det är de inte! Särskilt inte flickorna. Och där finns f ö en annan intressant iakttagelse att göra. Flickor presterar för det mesta bättre resultat än pojkarna, men pojarna är generellt mer nöjda med sig själva än flickorna.

En reflektion efter seminariet är att det finns många politiska beslut som har haft andra syften, men som samtidigt haft baksidan att den ökar stress och press på familjer. Ta t ex diskussionen om regionförstoring. Det är fantastiskt att kunna bo i Strängnäs, Västerås och Katrineholm och arbeta i Stockholm. Upptåget går från Tierp och Gävle till Upplands Väsby. Mindre samhällen i Mälardalen blir plötsligt attraktiva bostadsorter istället för avfolkningsbygd. Men, det sker på bekostnad av långa resor. Resor som inte alltid är så smidiga, med försenade tåg, getingmidja i Stockholm, bilköer och parkeringsproblem. Där bara en i familjen kan pendla till ett intressant jobb i storstan - någon måste hinna in på dagis innan de stänger.

Ett annat problem av samma typ är valfriheten, eller valstressen. Allt ska vi välja: elbolag, skola och äldreomsorg. Och helt plötsligt är det jag som valt fel skola åt mina barn som står med skulden om skolan inte funkar. Inte kommunen som rimligen borde ha ett ansvar för att erbjuda bra skolor åt alla barn. Och valen görs ju inte bara på rationella grunder. Om det vore så skulle Tensta Gymnasium ha långa köer och innerstadsgymnasierna tomma platser. Men det funkar inte så.

Eller det som jag skrev om i ett tidigare inlägg: viktningen av språk (fast inte modersmål) och matematik vid högskoleantagning hotar att lägga ner alla estetiska kursper på gymnasiet.

Mitt andra seminarium hade rubriken "ett rättvist och jämlikt Stockholm" och handlade främst om den etniska segregationen i länet. Tråkigt nog bestod panelen denna gång av fyra män och en kvinna och seminariet leddes av en man, Yilmaz Kerimo. Inte lika rappt i samtalet och färre inlägg från publiken jämfört med seminariet innan. Men panelen var kunnig och inte bara överens. Tänkvärt är att 99,84% av jordens befolkning faktiskt inte är svenskar. Anders Lago ingick i panelen och det är klart att hans artikel diskuterades. Vi är många som delar hans syn. Det var också bra att Anders i sin inledning faktiskt talade om segregation ur ett mer övergripande perspektiv. Vi måste konstatera att skillnaden mellan fattiga och rika i vår region har ökat. Också under s-regeringar. Det är ett misslyckande och ett problem som vi inte får blunda för. Sedan blir det lite för svepande när han skiljer mellan kommuner i norr och kommuner i söder. Vi har i Sigtuna betydligt mer gemensamt med Södertälje och Botkyrka än med Vallentuna och Upplands Väsby, liksom Salem och Tyresö har fler likheter med många kommuner i norra länet än med sina grannar i Botkyrka. Men annars har han rätt i sin analys.

Efter seminarierna var det dags för buffé och så småningom också musik och dans. Men av någon anledning hann väldigt många gå innan musikerna drog igång. Synd om alla som gick - vi som var kvar hade en kul kväll.

Den sista lördagen i augusti firade 140 medlemmar att Sigtuna Arbetarekommun fyller 90 år i år. Firandet skedde på kungliga Rosersbergs slott. Innan vi åkte dit kände jag väl viss ruelse över valet av plats, men åsynen av de röda fanorna som dekorerade slottsmurarna var fantastisk. Det kan du inte se bland bilderna, men annars kan man nog få en god bild av hur kul det är med jubileum!

Att vara tonårsförälder innebär att man ständigt letar efter något. Saker kommer helt oförklarligt bort - åtminstone för mina egna tonåringar och för de flesta tonåringar jag känner.

För en  vecka sedan var förtvivlan total. Den ena tonåringen hade glömt skolväskan på pendeltåget. Den andra hade tappat sl-kortet ur sin väska. Pust och elände. Men trots att jag ofta är kritisk till SL kan jag bara lovorda dem när man tappar saker! Då är SL ren service.

Den glömda skolväskan kunde anmälas försvunnen via SL:s hemsida - istället för att åka ända till Stockholm, stå i kö, passa öppettider och allt annat! Nej, den har inte kommit till rätta ännu, men  tonåringen har tålmodigt fått samla ihop kopior på alla förlorade skolpapper, fått en gratiskalender som den ömme fadern hittat på jobbet - och som dansbyxor får nog gamla träningsoverallsbyxor duga ett tag framöver.

Och det tappade SL-kortet. SL har förlustgaranti för kort handlade via nätet. Och vi har köpt kort via nätet. Så tonåringen polisanmälde förlusten via nätet och tog fram förlustanmälningsbiljett via nämnda nät, postade förlustanmälan tillsammans med kvittensen på polisanmälan i måndags och i torsdags hade hon ett nytt sl-kort. Otroligt! Faktum är att SL-kortet kom samtidigt som polisens papperskopia på polisanmälan.

Och med tanke på att tonåringarna börjat skaffa kompisar utspridda över allt större områden (Rågsved, Bromsten, Rinkeby, Munkholmen, Skånela, Hällsbo...) så är det tacksamt - jag få nu ha mitt eget SL-kort ifred! Tack SL.

Nu är det dags att fräscha och göra sig i ordning för att ge sig iväg på det socialdemokratiska partidistriktets kunskapsdag på Stockholms universitet. Förra årets upplaga på Södertörns högskola var jättebra. Aktuella frågor behandlades i olika seminarier, fast i ett framtidsperspektiv. En fördjupad dialog, som vi alldeles för sällan tar oss tid till. Vi är så angelägna om att vara "nyttiga" och fatta beslut, göra utspel och ge besked. Jag ser verkligen fram mot dagen!

De senaste veckornas granskning av regeringens skolpolitik föranleder rätt många frågor och funderingar. Skolministern blev så nervös att han
a) beställde en särskild samling undersökningar från Skolverket (det kan väl inte vara möjligt att han  har rätt och han är ju trots allt skolminister och kan väl bestämma vad som ska komma fram? Eh?),
b) vägrade att kommentera det andra programmet i den nu pågående radioserien (Fast efter att ha hört honom slingra sig i det första programmet förstår jag.) och
c)med extra frenesi kasta ur sig anklagelser om flum åt alla håll och kanter, t ex riktat till de professorer som har den dåliga smaken att ifrågasätta den förda politiken.

Kloka Maryam får inte heller något svar. Jag hoppas att hon håller ut och frågar om och om igen. Hennes fråga till ministern är högst rimlig: På vilket sätt ämnar utbildningsministern säkerställa en verklighets- och evidensbaserad skolpolitik? Det är en viktig fråga.

Med jämna mellanrum kritiseras lärarutbildningen, ibland med rätta. Ett av de riktigt stora problemen är bristen på utbildningsvetenskaplig forskning. Det finns inte självklara organisationer för vart och hur forskningsmedel ska anslås och fördelas. Inte självklart att det ska finnas  forskningsmedel och inte heller självklart hur det ska föras ut från universiteten.

Tänk om mitt parti var modigt nog att säga: Låt oss börja om. Låt oss tillsätta en ny skolkommission, ge dem tid och forskarresurser och be om förslag till ett modernt skolsystem. Inte gårdagens lösningar, eller några glada hemmasnickrade idéer, utan evidensbaserade förslag för hur vi bygger en skola. En skola för alla. En skola där alla barn och ungdomar lär sig och utvecklas.

Nej, jag tror inte på någon "upplyst despoti" eller något annat odemokratiskt. Jag tycker inte att forskare ska styra vår värld. Det ska demokratiskt valda (och avsättbara) politiker göra. Men jag tycker att det är viktigt att också när värderingarna styr låta förnuft och kunskap vara med på ett hörn.

Därför kan en skolkommission inte få ett uppdrag in blanco - "hitta på vad ni vill, bara det finns forskningsbelägg". Nej, så menar jag inte. Det ska vara ett tydligt uppdrag från nästa sociademokratiska skolminister:
Vi vill ha en skola som ger goda kunskaper i ett antal ämnen. Också kommande generationer ska behärska matematik, språk, läsning, konst och kultur, naturvetenskap, teknik, ekonomi, historia, demokrati, geografi, religion och filosofi.
Vi vill att våra elever ska  få med sig bildning ut i livet
Vi vill att skolan ska vara en mötesplats för olikheter
Vi vill att Sverige också i framtiden ska kunna konkurrera med kunskap på världsmarknaden
Vi vill att alla elever ska få uppleva arbetsro och arbetsglädje
Vi vill att skolan ska vara en demokratisk mötesplats.
Vi vill att skolan ska ha effektiva system för uppföljning och utvärdering av elevernas kunskaper och skolans arbetsmetoder.
Hur ska vi organisera undervisning och lärande för att nå dit? Det kan ju hända att forskningen inte alls kommer fram till det vi känner igen - eller så gör den det! Låt oss vara modiga nog att ställa frågorna.

Vi är inte betjänta av att Skolverket går igenom alla internationella undersökningar för att hitta belägg för att skolministern inte har ljugit svenska folket i ansiktet det senaste decenniet. Vi är betjänta av en grundläggande diskussion om vad vi vill att skolan ska uppnå med eleverna och med samhället och hur vi når dit!

Mitt i den viktiga och nödvändiga debatten om granskningen av folkpartiets skolpolitik håller något förfärligt på att hända. Något som ingen talar om. Kulturskymning sänker sig över gymnasisterna med en hastighet som inte hör hemma här, i polartrakterna. Mörkret sänker sig fort - som i tropikerna.

Gymnasister är inte dumma. Snabbare än någon kunde begripa har de reagerat på högskolans nya antagningsregler som börjar gälla 2010. Regler som säger att matematik och moderna språk (och andra ämnen beroende på vad man vill studera) ger fler meritpoäng änd andra kurser. Och det är ju bra att ungdomar läser språk och matematik. Och det är bra att premiera sådana "nyttiga" studier (fast i mina mörka stunder undrar jag över nyttigheten hos cosinus och dativobjekt). Men frågan är om vi är lika lyckliga över effekterna.

I alla gymnasieprogram finns det ett friutrymme för eleverna att själva välja några kurser. Systemet har inneburit att ungdomar som har t ex ett musikintresse har kunnat välja det naturvetenskapliga programmet och så välja musik som en kurs. Med viss rätt har systemet fått kritik för att det har lett till att en del elever har valt kurser som inte krävt så mycken ansträngning och inte heller haft någon större betydelse för deras framtida studier av taktiska skäl. De har fått höga poäng som de sedan inför antagningen till högskolan konkurrerat ut andra elever som valt svårare kurser.  Alltså har man klippt till med nya regler för antagning till högskolan där kurser i matte, språk och vissa andra ämnen väger tyngre när man söker till högskolan.

Jag tror inte att någon, inte ens major Björkris, hade tänkt sig att kurser i bild, musik, dans och teater skulle helt upphöra. Men, det är precis vad som händer just nu. Framför våra ögon och ingen slår larm!

Jag hoppas att det också i framtiden kommer att finnas ingenjörer som förstår sig på konst, språkvetare som kan spela oboe, läkare som känner världsdramatiken och lärare som någon gång i sitt liv har provat på ett pas des deux. Men faktum är att om vi inte ser upp kan det bli så att framtidens akademiker visserligen är hejare på ekvationer och spansk meningsbyggnad, men har ytterst rudimentär uppfattning om konsterna.

Och det verkar inte som om vi kan hoppas på gymnasieutredningen. Idag måste alla gymnasister läsa "estetisk verksamhet" - det är ett kärnämne i dagens gymnasieskola. Ämnet tar upp 50 poäng av de totalt 2 500 poäng som en gymnasieutbildning ska ge. Enligt gymnasieutredningens förslag ska åtta ämnen vara kärnämnen, men inte något estetiskt. Lägg till det en kulturpolitik som bygger på att "lönsam" kultur ska premieras, att kulturskolor runt om i borgerliga kommuner får dra åt svångremmen och höja avgifterna och allt mer stressade familjer. Framtiden ter sig dyster - men det gäller att inte dö utan att kämpa!