Fria skoltankar VI - schemat
Medias rubriker har ju inte precis varit till någon nytta. På text-tv läste jag igår kväll "Knivskars inför ögonen på barnen". Hur många av våra elever hade blivit rädda om det inte beskrivits så? Som tur var hände detta ganska sent på eftermiddagen. Skoldagen var slut och så här års är det lite för mörkt för att vara ute särskilt länge på eftermiddagen. Vi har förstås haft kurator och psykolog beredda under dagen för de barn som blivit oroliga av alla rykten som surrar i området och stöd till de anställda som faktiskt sett händelsen.
Nog om det nu. Man får hoppas att den skadade mannen repar sig och att polisen får den hjälp de behöver för att ställa rätt personer till svars.
Schemat
Har ni tänkt på hur ett skolschema ser ut och jämfört det med hur arbetsdagen läggs upp på alla andra arbetsplatser? På de flesta arbetsplatser har man bestämda tider för när arbetsdagen börjar, slutar och när det är fikapaus och lunch. Väldigt sällan får man veta i september vad som ska hända kl 9.10 en torsdag i maj. Men så gör man i skolan. Märkligt. Hur vet vi att det är just 45 minuter engelska som är det bästa att ägna sig åt om sex månader?
Måste schemaläggningen utgå ifrån ämnesstrukturen, eller skulle den kunna ha andra utgångspunkter? På rätt många arbetsplatser finns det vissa fasta mötestider, även om innehållet i mötena inte är bestämda långt i förväg. Det kan också finnas goda skäl att schemalägga lokalanvändningen på en arbetsplats. Skolans schemaläggning skulle kunna utgå ifrån vissa fasta punkter och i övrigt arbetstid. De fasta punkterna skulle då innehålla gemensamt arbete av olika slag. Om man då utgår ifrån beprövad erfarenhet och forskningsrön så kan man t ex tänka sig att lägga föreläsningspass och vissa lärarledda genomgångar i mindre grupper på förmiddagarna. Ett lärarlett morgonmöte i en mindre grupp varje morgon för att sätta igång arbetet och få fokus på rätt arbetsuppgifter är en god idé. Om man då har valt att ha flextid så måste det mötet ligga direkt efter flextidens upphörande.
Tänk er ett schema där det inte står svenska, matte, kemi osv utan som ser ut ungefär så här:
8.00-9.00 Flex
9.00-9.30 Morgonmöte
9.30-9.45 Paus
9.45-11.00 Föreläsning/genomgång
11.00-11.30 Språk
11.30-12.00 Läsning
12.00 -12.30 Lunch12.30-13.00 Motion
13.00-15.00 Arbetspass
15.00-16.00 Flex
Föreläsningar kan gärna hållas i riktigt stora grupper. Om det inte är meningen att skapa forum för diskussion så finns det ingen anledning att vara 20-30 personer som lyssnar på en föreläsning. Samla alla som kan ha nytta av den samtidigt! Föreläsningar är inte något dåligt – om det finns en tanke bakom varför man ska föreläsa om ett ämne. Vi behöver få ta till oss genom att lyssna och uppleva lika mycket som genom att läsa, undersöka och slå upp.
Genomgångar kan däremot med fördel samla högst 10-20 personer samtidigt. Det är en tillräckligt stor grupp för att skapa dynamik i samtalet och samtidigt en tillräckligt liten grupp för att alla ska kunna ställa frågor.
Det enda ämne jag ser en poäng i att schemalägga är språk. De måste få återkomma dagligen. Det kan man visserligen säga om en del av matematikundervisningen, men det räcker oftast med individuell träning. Språk förutsätter sällskap. Det är nästan hopplöst att lära sig språk utan att ha någon att tala med – det vet alla som försökt sig på en språkkurs på band.
I min vision om framtidens skola står läsning i centrum. Därför får det en egen schemaposition. Däremot säger schemat ingenting om vad läsningen ska innehålla. Det kan vara faktatexter och skönlitteratur på svenska eller andra språk, egna val eller lärarens. Alla varianter behövs, men oavsett vad som för tillfället bör läsas så måste det finnas tid för det. Om alla läser samtidigt kan man dessutom vinna den fördelen att det sprider sig ett läslugn över skolan – läsaren blir inte störd av några som försöker få ett gemensamt projekt att gå framåt och ingen behöver hyssja åt arbetande elever.
Flextiden kan användas för läxor eller för annat självständigt skolarbete. Lärare ska finnas tillgängliga, men passet bygger på att eleverna själva tar ansvar för sitt eget arbete.
Jag har redan skrivit om morgonmötets funktion för dagsplanering. I min vision om morgondagens skola betyder morgonmötet dessutom verkligt elevinflytande. Det är tid för lärare och elever att tillsammans planera arbetet och ta upp frågor som engagerar dem. Därför måste framtidens lärare ha grundläggande kunskaper i demokratiska arbetsformer och ett förhållningssätt som är förenligt med FN:s barnkonvention och med läroplanen.
För yngre barn kanske flextiden ska kortas, liksom arbetspass och föreläsning. De behöver kortare stunder för att få överblick. Dessutom behöver de ha mycket mer av lek under dagen. Därför blir kanske dagen inte så mycket kortare.
8.00-8.30 Flex
8.30-9.00 Morgonmöte
9.00-9.30 Läsning
9.30-10.00 Lek
10.00-11.00 Föreläsning/genomgång
11.00-11.30 Språk
11.30-12.00 Lunch
12.00 -12.30 Lek12.30-13.30 Arbetspass
13.30-14.00 Lek
14.30-15.00 Arbetspass
15.00-15.30 Flex
Hinner inte
De farliga eleverna
Det är ju dessutom så att de lokala styrelserna, som Björklund ogillar på gymnasieskolan eftersom de har elever i majoritet, också finns på grundskolan. Då med föräldrar i majoritet. Personligen är jag mer skeptisk till föräldrastyrelser än elevstyrelser. Som förälder står man definitivt för ett särintresse. Och ska göra det. Vem ska annars vara till hundra procent inriktad på Simons behov? Den som ska styra en skola måste vara inriktad på helheten och på alla elevers intresse. Det är eleverna, men inte deras föräldrar. Trots det är det elever i styrelsen som upprör skolministern.
Seniorlägenheter på Södergatan!
Under en tid har diskussionen om behovet av lägenheter för äldre diskuterats. Det behövs förstås särskilt boende – vårdboende för de gamla som inte klarar sig själva. Men det behövs också ett bekvämt boende, nära till affärer, vårdcentral, bibliotek och apotek för de som bara är lite äldre, men som känner att det kostar på att gå två-tre trappor upp eller att sköta om en trädgård och skotta snö på uppfarten. För den gruppen är hyresrätten den optimala upplåtelseformen. Man behöver inte investera med tanke på en framtida bostadskarriär. Hyresvärden förvaltar huset och gården. Om en kran läcker eller det blivit isigt på trappan är det bara att ringa värden. Man kan också tänka sig att värden kan sälja enklare tjänster, t ex hjälp att bära ner julsakerna från vinden.
Den gruppen blir allt större och bekväma, centralt belägna seniorlägenheter växer inte precis på träd. Och nya hyresrätter? Nja, med den nya regeringens politik blir hyresrätten något exklusivt, för den med mycket tjock plånbok. Då gäller det att våga tänka nytt.
På Södergatan i Märsta står tre punkthus från det tidiga 60-talet. Jag tycker det är dags att göra ett av dem till seniorlägenheter. Vi behöver få fram lägenheter som lockar människor att flytta till något bekvämt med hiss innan de blir tvingade till det. Det finns inte så värst många centrala lägen kvar. Och människor som bott i Märsta under större delen av sitt vuxna liv kanske inte lockas av det nybyggda. Varför inte se göra om ett av punkthusen till seniorhus? Anpassa lite här och där, med handtag i duschen och bredare dörrar, men ändå behålla husens karaktär. Det går alldeles utmärkt att göra det successivt – när någon flyttar ut ur sin lägenhet anpassar man den och hyr ut till någon som blivit minst 55 år. På några års sikt har Sigtunahem fått ett fantastiskt seniorhus i centrala Märsta. Så kanske man kan göra med hus i Centrala Valsta också?Inte för att djävlas...
Hittills har vi fått veta att vi ska få betala mer för SL-kortet och att Stockholms stad ska ta bort SL-kort ur sin socialbidragsnorm.
Vi har fått veta att människor med sjukersättning (alltså förtidspensionerade) ska få sin sjukersättning prövad och i frågasatt. Kanske är det människor med arbetsförmåga som är sjukförklarade. Min bror slet så hårt inom industrin så att vid 25 var hans axel utsliten. Han fyllde 40 i somras. Han har de senaste 15 åren fått först sjukpenning och nu sjukersättning. Vilken arbetsgivare kommer att vilja ha en utsliten 40-åring som varje gång han tar i får sådan värk att han blir däckad och som ständigt äter värktabletter? Nej, det är klart att man kan dra slutsatsen att han kanske har arbetsförmåga nog för ett akademikerjobb. Men han har ingen akademisk utbildning - han har tvåårig gymnasieutbildning. Något rekryteringsstöd finns inte för att locka honom till skolbänken, han ska precis som nittonåringarna studera med studiemedel. Kanske finns det någon arbetsgivare som vill ta emot en sådan som min bror - men inte till full kostnad. Om vi inte har arbetsmarknadspolitiska åtgärder eller generösa studiestöd anpassade för de lite halvgamla, studieovana då är det inte jobb som är alternativet till sjukersättning - det är socialbidrag.
Tydliga förslag har lagts om försämringar av a-kassan. Den som arbetar ska dessutom få skatteavdrag som de som är sjuka, arbetslösa eller pensionerade inte ska få. Vilka nya jobb skapas av sämre a-kassa och skatteavdrag för den som arbetar? Vilken planet bor de moderater på som tror att folk är sjukskrivna, förtidspensionerade och arbetslösa för att det är kul?
Nej, jag brukar inte tro att politiska förslag tas fram för att djävlas med folk. Men jag börjar tvivla. Om det verkligen var engagemanget för att få fram nya jobb som var drivkraften, varför finns det inga skarpa förslag om att skapa nya jobb?
Fria skoltankar V - det ska vara roligt säger forskarna
Det är inte bara mobbningsprogram som behöver vara forskningsbaserade – också undervisningen måste ta avstamp i forskningen. Idag arbetar alldeles för många lärare, trots sin akademiska examen, mot bättre vetande. Vi vet att eleverna behöver sammanhang och samband. Vi vet att musik, scenkonst och bildkonst stimulerar lärandet också i andra ämnen. Vi vet att vi lär med känslorna lika mycket som med intellektet. Och ändå är det något helt annat (”det vi alltid gjort”) som är utgångspunkten för lärarnas planering.
Om man nu får ihop en mindre splittrad skoldag, utan allt för många tvära kast ges eleverna chansen att på allvar fördjupa sig i ett område. I dagens system med täta ämnesbyten avlöser startsträckorna varandra. Så fort det börjar bli begripligt vad man gör är det dags att byta ämne. Det betyder också att det aldrig finns utrymme för de svåra och brännande frågorna.
Gunilla Granath beskriver i sin bok ”Gäst hos o-verkligheten – en 48-årig sjundeklassares dagbok” hur tristessen blir ett skydd mot de ständiga uppbrotten. Varje gång lärandet närmade sig det intressanta och farliga var det dags att bryta upp. I frustrationen upplevde hon att hon gjorde som de andra sjuorna, hon sjönk djupare och djupare ner i stolen och allt blev tråååkigt.
När man säger att det ska vara roligt i skolan kan man räkna med mothugg. ”Det är minsann inte roligt jämt och det krävs minsann hårt arbete för att lära sig något. Det duger inte med att säga att man inte har lust. Ibland måste man ta sig samman och göra saker som är tråkiga – man kan inte skjuta upp dem i evighet eller tills man blir ’inspirerad’” Det intressanta är att det ofta är samma personer som med en lätt drömsk bild förklarar att lärare minsann inte kan ha reglerad arbetstid, utöver undervisningen, eftersom lärarjobbet är ett skapande arbete. Det går ju inte att arbeta utan inspiration och inspiration kan inte kommenderas fram. Nehej. Fast om man lyssnar på konstnärer, författare och musiker så är det snarare transpiration än inspiration som leder till stort skapande.
Fast jag menar i alla fall att det ska vara roligt att lära sig. Inte roligt i meningen fars och buskis, utan roligt i betydelsen meningsfullt. Jag menar att alla de tusentals människor som läser travar med sammanträdeshandlingar, kritar fotbollsplaner, tvättar matchkläder, säljer biljetter eller bloggar varje dag gör det därför att det är roligt i betydelsen meningsfullt. Det betyder inte att det är kul i varje sekund, men det betyder att jag finner mening i vad jag gör och är därför beredd att lägga ner min själ i det. Om vi får våra elever att vilja lägga ner sin själ i ”näringar i Norden” eller multiplikationstabellen eller franska texter – då vet vi att de lär sig så oändligt mycket mer. Det unnar jag dem.
Hur gör man det roligt då? Ja det första är förstås att skapa förutsättningar för fördjupning och att se till att eleverna är delaktiga i vad som ska åstadkommas. Men det är klart att man inte kan undervisa traditionellt om hela dagen har ”teknik” som ämne. Inslag av både färdighetsträning och föreläsningar (”katederundervisning”) fungerar utmärkt, men bara ti sitt rätta sammanhang. Jag tror att en av de viktigaste pusselbitarna är att ha en verklighetsbaserad undervisning. Det finns många elever som vi inte kan motivera med ett svävande ”det kan vara bra att kunna i framtiden” – det behövs mer än så. Samtidigt är verkligheten en oändlig källa till kunskaper. Allt för mycket skolarbete är idag produktion för papperskorgen. Det är bara fröken som ska läsa vad jag har skrivit, så det är inte hela världen om det blir fel. Men om det jag gör faktiskt är en del av något större? Om andra ska läsa?
Just nu är ett planprogram för Smedby I ute på samråd. Jag hoppas verkligen kunna entusiasmera några lärare och klasser att ta chansen att yttra sig över samrådsförslaget. Planprogrammet beskriver Smedbyområdets bakgrund och framväxt, idén med bostäderna, gator, p-platser, natur och parker, skolor och allt möjligt. En fantastisk källa att ösa ur tillsammans med eleverna. Man kan gå och titta på plats på fornlämningarna och fundera över hur Smedby var för 1 000 år sedan. Man kan leta olika arter i skogen och lära sig om mossor och lavar på plats man kan jämföra kartornas olika skalor med verkligheten och mäta olika avstånd o sv. Alltihop som ett underlag för elevernas eget svar på samrådet. Svaret från barnen behandlas på samma sätt som svaren från Siemensledningen eller från grannar eller… Alla samrådsyttranden gås igenom i en samrådsredogörelse och måste besvaras på något sätt. Därför måste eleverna göra jobbet grundligt – de kan inte bygga sitt yttrande på en massa gissningar. Dessutom får barnen på köpet får en grundkurs i kommunalkunskap.En annan nödvändig ingrediens för att väcka elevernas lust och intresse är den upplevelsebaserade undervisningen. Det duger inte med att förfasa sig över att dagens generationer söker upplevelser och personliga kickar. Det är den verklighet skolan ska leva i och ingen vinner på att skolan försöker låtsas som om det inte finns. Tvärtom ska skolan förstås ta vara på elevernas ständiga sökande efter upplevelser! Det finns också fantastiska metoder, t ex Storyline, som ger samband för elevernas kunskaper och som sätter fart på det skapande. Om vi dessutom vågar oss på att lyssna på forskningen, så skulle vi garantera alla elever ett stort mått av skapande och kulturupplevelser. Det som med fackspråk kallas för ”estetiska lärprocesser” måste få mycket mer utrymme i skolan om vi ska fånga dagens barn och ungdomar.
Det betyder inte att alla elever kommer att fångas av varje område och bli självgående. Precis som i traditionellt skolarbete kommer det att finnas elever utan egen drivkraft som behöver hjälp och stöd. Men om man har en grupp entusiastiska elever som vill framåt är det mycket lättare att ge Pelle stöd än om man har en hel grupp som tycker skolan är ett straff. Dessutom dras Pelle förmodligen med av stämningen i båda fallen…Novembersol och städtjat
Idag skiner solen. Jag har varit ute och tagit några nappatag med trädgården inför vintern. Härligt. Och i den stora rabatten på framsidan blommar ”the Fairy” fortfarande! Små rosa rosor strax ovanför marken. Och i rabatten vid uteplatsen har en förvirrad viol slagit ut. Annars är det mest pampiga fröställningar, nypon och rönnbär som muntrar upp i det gråbruna.
Annars har en stor del av helgen gått åt till att tjata på sonen. Vi städar varje lördag förmiddag. Det går till så att barnen städar sina rum och maken och jag resten. Dottern är ofta klar långt före alla andra och lägger sig på sin bäddsoffa med en bra bok. Sonen spelar Deep Purple eller Led Zeppelin på hög volym, men när man tittar in i hans rum händer inte så värst mycket. Vi låter honom hålla på i sin takt, men det händer fortfarande rätt lite. Framåt eftermiddagen infaller den första drabbningen. Det kan låta ungefär så här:
Elak-och-tjatig-mamma-eller-pappa: Är du klar snart?
Trulig-Lille-Bror: mumlar något ohörbart och prasslar med legobitar
EOTMEP öppnar dörren: Men M, vad har du gjort hela dagen? Alla andra är färdiga och vi tänkte åka och handla. Sätt lite fart nu
TLB irritierat: Ja, jag gör!
EOTMEP också irriterat: Det gör du ju inte alls. Se till att bli färdig nu. Varför ligger alla smutsiga kläder på golvet? Börja med att ta upp dem.
TLB förhandlande: Räcker det om jag gör det?
EOTMEP, som förhandlat förr förklarar: Glöm det - du måste städa ditt rum den här veckan också, det finns ingen anledning till att du skulle vara den enda i familjen som slipper!
TLB dramatiskt: Förlåt, förlåt, förlåt – jag är en dålig människa
EOTMEP irriterat: Lägg av! Gör det du ska när vi är borta – hej då.
Någon dryg timme senare återvänder vi och knackar på hos sonen, där det nu är knäpp tyst. I sonens rum ligger sonen på den fortfarande obäddade sängen och läser. I vardagsrummet spår efter pappersplanstillverkning och tv-tittande.
Nu exploderar den andra drabbningen:
EOTMEP ilsket: Men M, varför är du inte klar?! Vi har varit borta i över en timme och du har inte en timmes effektivt arbete att göra? Nu får du skärpa dig!
TLB melodramatiskt, dunkar huvudet i väggen, samtidigt som han gråtfärdigt ropar: Förlåt, förlåt, förlåt. Jag ska aldrig mer göra så! Jag är värdelös!
EOTMEP ännu ilsknare: Nu får du lägga av med dumheterna. Du är inte värdelös, men du måste städa som alla andra. Kom igen nu.
Stänger dörren och går ut.
Så där fortlöper eftermiddagen med allt hårdare drabbningar. Framåt kvällen äter vi middag, sonen är inte klar och vi förklarar att han måste fortsätta på söndagen. Inga roliga aktiviteter förrän han har städat. Hotelserna och knepen från oss föräldrar blir allt värre. Nu är klockan över två på söndagen och jag tror han är på gång. Men det tar tid… och energi. Det är mycket roligare att göra andra saker med honom än att städa. Och han är inte den enda i familjen som tycker det är tråkigt att städa... Tur för oss att novembersolen skiner och att jag blir på så gott humör av att gå ut i trädgården.
När drömmar blir verklighet
Avslöjande om högerpolitikens effekter
Fy skäms IKEA
Lite längre fram är det ett reportage om hur barns sovrum gjorts om. På sidan 74 är rubriken "Lou är buskillen i gänget. Han älskar att hitta på nya saker" Bilden föreställer ett blått rum med tuffa lampor som sprider stjärnor omkring sig. De små bilderna är fyllda av fart och fläkt och tokiga detaljer.
På nästa uppslag handlar det om hans syster: "Jag ville att Charlie skulle få ett rum som passade perfekt för hennes prinsessdrömmar". Här är rummet målat i orange med rosa möbler och söta rosa blomlampor. För säkerhets skull informeras vi om att lamporna finns där så att flickan inte ska behöva vara rädd på natten. De små bilderna är gulliga, stillsamma och rosa. Byte på dockan, pyssel, nallen och det rosa bordet.
Deras äldre bröder har fått ett rum som är lekfullt och praktiskt.
Jag vet att IKEA blivit internationellt, men måste IKEA stå för "internationella" könsroller? Varför vågar de inte mer? IKEA är ett av världens starkaste varumärken. Vi vet att vi inte längre bara köper en soffa eller en bokhylla - vi köper en hel livsstil Jag vill inte att den livsstil som det stora svenska möbelvaruhuset erbjuder ska vara fast i femtiotalets könsroller.
Fria skoltankar IV - 1700 % splittring
Det här är fjärde inlägget om framtidens skola. De föregående hittar du här och här och här.
En skolledarkollega berättade om hur dörren till hennes expedition en dag rycktes upp och en upprörd högstadieelev kom in. ”Du”, sade hon, ”det går inte ihop! Vi har 17 ämnen i skolan, eller hur?” - hon spänner ögonen i kollegan som bara har att hålla med. ”Ja, och i varje ämne har vi en lärare som säger att vi ska ge 100 % i just det ämnet. Det blir 1700 %!”
Ämnesstrukturen i skolan har lång tradition, men det har inte alltid sett ut som det gör. Och skolämnena är inte desamma som universitetsämnena. Jag som får undervisa fyror i historia har läst 40p universitetshistoria. Det var jättebra på många sätt, men den stora grejen för fyror är vikingatiden. Vikingar är inte historia på universitetet, det är arkeologi. Och det finns massor av liknande exempel. För att få ihop till samhällskunskap fick vi läsa både nationalekonomi, statsvetenskap, sociologi, rättsvetenskap och lite till. Ändå ingick inte ANT-frågorna i någon kurs, även om det är en viktig del av samhällskunskapsundervisningen.
Ämneslobbyn för olika ämnen är stark. Se bara kraven på mer historieundervisning och mer tid för idrott.
Men för eleverna blir det splittrat. Jag hade för några år sedan ett par förtvivlade nior på expeditionen som tyckte att deras NO-lärare förstörde för dem när hon tvingade dem att läsa biologi och fysik samtidigt. NO-läraren hade bara gjort det enda rimliga – hon såg till att eleverna studerade ögat samtidigt med ljuset och örat samtidigt med akustiken. Men för eleverna blev det kaos. De hade i nio års tid kämpat med att dela upp världen i olika ämnen och nu försökte någon rasera det som de mödosamt byggt upp. Dagens ämnesstrukturer gör det lönsamt för eleverna att splittra sina kunskaper och att spräcka sambanden!
Splittrade kunskaper och spräckta samband tenderar att göra kunskaperna ofarliga och ganska tråkiga. Om man i tekniken lär sig hur bensinmotorn fungerar det ena året och i geografin får veta något om fossila bränslen det andra året – vad är det som säger att man ska engagera sig i klimatfrågor nästa år?
Läroplanen och kursplanen innehåller ämnen. Timplanerna talar om hur många timmar eleverna minst ska ha fått i respektive ämne under grundskoletiden. Med rätta finns en stark kritik mot att det blir viktigare hur många timmar engelska man har än vilka kunskaper man har. Det talar mot bättre vetande!
Dessutom var det aldrig meningen med den nu gällande läroplanen/kursplanen att ämnesuppdelningen automatiskt skulle avspegla sig i ett rutnät på schemat. Joho, pyttsan – allt för starka strukturer talar för det. Vi har en ämnesindelning som stämmer överens med betygskriterier som stämmer med läroböcker som stämmer med lärarnas ämneskombinationer. Det enklaste är ju då att göra ett schema som bygger på skolämnena.
Ämnesstrukturen lurar också in oss i ett falskt tänkande. Det är vanligt att både elever, föräldrar och skolpersonal talar om att en elev är duktig i matematik och att en annan är svag i svenska. Det man då inte talar om är de olika momenten som ingår i varje ämne. Är den duktiga matteleven duktig i alla moment, eller är det en elev som är en hejare på algoritmer och medioker på geometri? Och vad är det som säger att den som kan alla grammatiska termer också kan analysera en dikt? Skolans uppsplittring ger ett intryck av att vi kommit till kunskapens atomer. Men i likhet med atomer visar sig också ämnena vara möjliga att splittra…
Allt detta talar för att ämnena borde bort från skolan. Men så enkelt är det inte. Det är klart att ämnena har en funktion. De hjälper oss att strukturera och sortera. Däremot är det dags för en ny ämnesstruktur. Och jag vill ha en ämnesstruktur som inte överensstämmer med lärarnas ämnesinriktningar. Tack!
I min vision om framtidens skola har vi färre ämnen än idag. Helheterna premieras och sambanden tydliggörs. Jag föreslår 5 ämnen:
Teknikämnet innehåller t ex stora delar av slöjd, hemkunskap, teknik, NO, bild, data, idrott
Språk innehåller givetvis svenska, moderna språk, modersmål, men också bild och fackuttryck
I kulturämnet hör givetvis bild, musik delar av slöjdämnet hemma. Men här hör också litteratur och drama hemma. Hit flyttas också en hel del av det som är vår kulturhistoria – landskapen, berättelserna om Gustav Vasa i Dalarna, traditioner och högtider, idrotter som orientering, skidåkning, skridskor. Här måste det också finnas plats för det mångkulturella. Nyfikenheten på världen omkring oss. Dans behandlas idag oftast styvmoderligt inom idrottsämnet – här har denna konstform en naturlig plats.
Naturämnet innehåller givetvis det mesta ur dagens NO och en del av idrotten (hälsofrågor) och geografin (naturgeografi)
Samhällsämnet innehåller det mest ur dagens SO, men tillförs något litet ur svenskan – en del av mediakunskapen som handlar om att vara kritisk mediakonsument. Dessutom hör stora delar av hemkunskapens konsumentkritiska del hemma här.
Nu invänder vän av ordning att idrotten tycks försvinna. Både ja och nej. Dagens idrottsämne är ett mischmasch av å ena sidan vårt behov av kunskaper i olika idrottstekniker (hur man spelar olika bollspel, hoppar över plinten, simmar o s v ) viljan att överföra kulturarvet genom att presentera idrotter som vi tycker är ”svenska”, t ex vinteridrotter och orientering, på senare tid kompletterat med kunskaper om hälsofrågor och det främsta argumentet – vårt behov av motion och goda vanor som måste grundläggas. Jag tycker att det sistnämnda ska ingå som en lika naturlig del av skoldagen som skollunchen, men jag undrar om det är ett skolämne?
Den ämnesindelningen gör det viktigare vilka mål som faktiskt gäller för respektive ämne. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om målen. Den målstrukturen gör dessutom ämnen som ”elevens val” och andra konstruktioner helt onödiga – eleverna är med och sätter målen. Med en sådan ämnesindelning skulle våra ämneslärare vara efterfrågade i alla ämnen. Om nu ämnesstrukturen skulle förvandlas till ett rutmönster i schemat är det inte hela världen. Sambanden skulle kunna bli tydligare samtidigt som vi behåller någon form av struktur och översiktlighet för skolans innehåll. Och kollegans arga unga tonårstjej skulle bara behöva satsa 500% på skolan…Fria skoltankar III - skolans mål
Det här är tredje inlägget om framtidens skola. Det första hittar du här och det andra här.
Den första frågan man måste ställa sig när man pratar om skolans mål är varför vi alls har en skola. Vad är den bra för?
För mig är svaret tvådelat. Den behövs därför att vi behöver kunskaper och färdigheter. Jag tror att samhället blir bättre om vi alla kan läsa, skriva och göra en del annat. Det mesta av detta skulle vi kunna lära oss hemma av föräldrar, äldre syskon och grannar. Men skolan har också en annan funktion. Där möter vi andra. Och vi tvingas arbeta ihop med människor vi inte valt. Och vi hamnar i konflikter och löser dem. Det kan vi inte göra hemma. Därför tycker jag fortfarande att skolan är en bra idé.
Om vi för enkelhetens skull bortser från skolans fostrande uppgift (som egentligen inte alls kan särskiljas från kunskapsinnehållet) så har skolans kunskapsuppdrag två ben. Det ena är det reproducerande, alltså överföringen av kunskaper från en generation till en annan. Det andra är det producerande, alltså upptäckten av nya kunskaper. Båda behövs.
Jag gillar grundtanken i det som kallas den målstyrda skolan. Alla elever i Sverige har gemensamma mål, men vägarna dit kan vara helt olika. Det ger, åtminstone i teorin, utrymme för ett stort inflytande för lärare och elever att forma sin skola. Ändå är det lätt att åka från skola till skola och se att samma läroböcker används på samma sätt och i samma åldrar, fastän förutsättningarna ser så olika ut.
Det finns en berättigad kritik mot att målen dels är förfärligt många, dels är svårtolkade för elever och föräldrar. Målens struktur behöver göras om och bli tydligare och mer lättbegripliga. Färre mål och mer konkreta säger kritikerna. Å andra sidan så är en av poängerna med att formulera målen så som de är gjorda att man måste göra lokala tolkningar. Med konkreta mål minskar den lokala friheten.
Om man ska jobba med dagens system tror jag att man under rubriken ”mål” ska behålla dagens ”mål att sträva mot”. Dagens ”mål att uppnå” bör döpas om till ”bedömningsgrunder” för att göra det tydligt vad som är underlag för lärares och elevers planering och vad som är underlaget för att bedöma om man har nått tillräckligt långt.
Men det är kanske inte tillräckligt radikalt. I den Nationella Utvärderingen som gjordes härom året kom det fram att det blivit allt svårare att göra nationella utvärderingar i bl a SO-ämnen därför att nu börjar man använda sin frihet att ha olika innehåll i undervisningen. Det är inte säkert att vi alls kan göra nationella utvärderingar framöver. Då kan man konstatera att systemet trots allt verkar funka. Men var det verkligen så spridda kunskaper vi ville ha? Jag tror ju faktiskt att vi behöver ha en liten del av den reproducerande kunskapen som ett gemensamt kitt i samhället. Några gemensamma områden håller samman samhället. Därför har jag börjat fundera över en helt annan målstruktur.
Hur ser vi till att värna en liten del av de gemensamma berättelserna, den gemensamma kunskapen för att hålla samman samhället, utan att låsa upp elever och lärare till en hårt centralstyrd läroplan? Mitt förslag är att man helt enkelt delar upp undervisningen i tre delar: Nationellt, kommunalt och lokalt. De nationella målen blir då lika över hela landet. Få mål som omfattar alla och ett stort utrymme för kommunala och lokala mål. I varje kommun lyfter man sådant som är viktigt just där. De lokala målen delas mellan lärarstyrda och elevstyrda.
Man kan t ex säga att i historia består de nationella målen för 1900-talshistorian av krav på kunskaper om folkmord. Då får man med Förintelsen, Stalintiden, Röda Khmererna, Rwanda och armenierna i Turkiet. För att det ska bli begripligt kommer de flesta att studera världskrigen, ryska revolutionen och kolonialismen. De kommunala målen i Sigtuna skulle förmodligen ha fokus på Sveriges enande och Sveriges första stad. Det är inte alldeles nödvändigt för någon bosatt i Skurup eller Kalix, men viktigt för oss som ser resterna av det varje dag. De lokala målen ska med fördel styras allt mer av eleverna. Allteftersom de lär sig mer kan och ska de besluta allt mer om sin skolgång. Rimligtvis också om målen. De lokala målen gör sig dessutom utmärkt för en diskussion med föräldrar och närsamhället.
Fria skoltankar II - tiden i skolan
Har ni tänkt på hur märkligt skolans arbete är upplagt? Alla elever ska närvara 178 dagar. Skolåret ska börja i augusti och sluta i juni. Detta gör vi fastän vi vet om att eleverna förlorar på upplägget. Det långa sommaruppehållet innebär nämligen att eleverna tappar kunskapsmässigt och framför allt tappar de bort sina arbetsmetoder. Alla erfarna lärare vet att det tar flera veckor på hösten innan eleverna fått in rutinerna och att det dessutom ofta är tvunget att repetera sådant de kunde i maj. När folkskolan infördes 1842 var det nödvändigt för att övertyga bönderna om att de kunde skicka barnen till skolan – de skulle var lediga när de behövdes som bäst på gården.
Jag missunnar inte eleverna ledigheten, men jag undrar om vårt sätt att organisera skolåret är så smart. De yngsta eleverna går dessutom i skolan hela året, även om deras lärare har sommarlov. När skolan har haft avslutning fortsätter åttaåringen att gå till skolan vid samma tid varje morgon – men nu kallas hela dagen för fritids. Man undrar ju lite stilla om åttaåringen slutar att lära sig saker bara för att lärarna gör något annat? Varför är det till exempel så att simskola alltid arrangeras under skolåret, fast det ofta betyder att barnen använder en hel förmiddag som annars skulle ha innehållit annan undervisning? Vore det inte smart att ha simskola på sommaren?
Många av de lite äldre barnen går mest och drar. När jag gick i högstadiet fick de flesta av oss sommarjobb. Så är det inte idag. De flesta får sitt första sommarjobb tidigast efter nian. Varför ska man då ha så långt uppehåll i skolan? Speciellt med tanke på att många tonåringar är fruktansvärt stressade och pressade i sin skolsituation. Om man hade fler dagar i skolan skulle kanske läxläsning, prov och inlämningsuppgifter bli mindre pressade.
Allt fler barn begär ledigt från skolan för att göra semesterresor, resa till mammas eller pappas hemland, fira jämna födelsedagar eller andra högtider i familjen. För de familjer som har den snävaste ekonomin är det kanske enda chansen att få råd att resa bort – att åka under lågsäsong. Trots att lagstiftningen säger att man ska vara restriktiv med ledigheter så är det sällan barn nekas ledighet. Och det förekommer dessutom att familjer som nekats ledighet tar sig ledigt ändå. Några kommuner har börjat med ett ”flexibelt sportlov”, d v s att eleverna och deras föräldrar själva får välja när de ska ta ut sportlovet. Det är en sympatisk tanke, men jag tror inte att det funkar särskilt bra. Skolan bygger fortfarande på att alla elever är närvarande samtidigt. Man går igenom bråk i vecka x och procenträkning vecka y. Den som är ledig i vecka x måste läsa in bråk på egen hand eller få specialhjälp.
Antag att skolan fick ett upplägg som arbetslivet i övrigt. Man kan tänka sig att man går i skolan hela året och att alla elever har ett visst antal semesterdagar att ta ut. Barn kan gott ha fler semesterdagar att ta ut än vuxna – det finns ofta både mor- och farföräldrar och föreningsliv som pockar på barnens tid. En sådan struktur kräver dels ett nytt sätt att lägga upp undervisningen, dels ett mycket närmare samarbete mellan skolan och fritidshemmen. Ett nära samarbete mellan skola och fritidshem kan betyda att gränserna nästan helt suddas ut. Dagens lärarutbildning funkar i den riktningen. Man kan kombinera t ex läsinlärning med fritidspedagogik och naturkunskap riktat mot 6-12-åringar.
Ett skolår med semesterdagar för barnen kräver att pedagogerna är beredda att vara arbetsledare. Precis som i arbetslivet i övrigt kan chefen säga nej till en önskad semesterperiod. En elev som behöver lära sig att simma kanske måste skjuta upp sin semester en vecka för att hänga med på simundervisningen – eller så kan man tänka sig att en elev får nej därför att just då arbetar eleven tillsammans med andra elever. Så är det ju i vanliga arbetslivet, så varför inte i skolan?
För lärarna skulle förstås ett skolår utan gemensamma lov innebära en ny arbetssituation. I stället för 194 arbetsdagar från augusti till juni så gäller semester som för alla andra. Det vore dessutom klart önskvärt om lärarna inte behövde jobba 45 timmar i veckan under terminerna. Allt för många är slut innan terminen är slut och allt för lång tid av loven går åt för lärarna att ”landa” och bli normala. Dessutom skulle det underlätta samarbetet med alla andra yrkeskategorier i skolan om det var så att alla arbetade under samma villkor. Undrar förresten vad som nu händer med lärarnas arbetstider i förhållande till det nya arbetstidsdirektivet?
En annan intressant sak med tiden i skolan är det faktum att man jagar upp ungar så himla tidigt. De som går på fritids är förvisso beroende av föräldrarnas arbetstid, men hur är det med de lite äldre eleverna? Varför ska vi tvinga dem att börja kl 8 vare sig det passar dem eller inte? Vi behöver inte längre anpassa oss till solens upp- och nedgång. Det finns elektriskt ljus. Varför inte bestämma sig för att ge eleverna flextid, så som det är på många arbetsplatser, och passa på att lägga in läxor i flextiden? Då skulle den morgonpigge kunna komma till kl 8, sätta sig med sina läxor och jobba med lärare i närheten, till dess att de andra kommer framåt 9. När den morgontidige går hem på eftermiddagen sitter den kvällspigge kvar en timme och jobbar med sina läxor.
Kan någon förklara för mig varför vi skickar hem sjuåringarna så tidigt från skolan? När de äntligen får börja skolan, så hinner de knappt dit innan skoldagen är slut. De mest skoltrötta däremot, de håller vi kvar så länge det går. Obegripligt. Jag tror att ett närmande mellan fritidshem och skola är lösningen här också. Låt fritidspedagogerna få bryta det formella lärandet under skoldagen med drama, lek och skapande och låt lärarna bryta in med formella kunskaper under eftermiddagen – barnen är inte mätta kl 13!
Har ni tänkt på att i det verkliga livet så börjar möten, föreställningar och annat för det mesta på hela eller halva klockslag. På en konferens kan man möjligen ha en kvarts fikapaus och därför börja kvart i eller kvart över. Men i skolan börjar man 8.10, 9.55 eller slutar 14.25. Är det för att vi ska lära eleverna klockan? Eller är det en rest av fyrtiominutersterrorn? Jag tror på det senare. Fastän skolan sedan ganska lång tid har gått över till 60-minuterstimmar så finns det fortfarande 40-minuterstimmar i schemaläggningshjärnan. Raster blir fem och tio minuter långa.
Eleverna byter innehåll i arbetet fem-sex gånger om dagen utan att det finns något inbördes samband (efter rasten ett nytt ämne och kanske också ny lärare). Jag menar vilka av oss vuxna skulle acceptera att byta såväl arbetsinnehåll, arbetsrum som arbetsledare flera gånger om dagen? Antagligen skulle vi ropa på arbetsmiljöverket. Jo men, säger någon, barnen behöver omväxling. Ja, och? Det faktum att man byter ämne och lärare är inte någon garanti för omväxling. Hur omväxlande är det att först läsa ett stycke i NO-boken och svara på de tillhörande frågorna och sedan läsa ett stycke i SO-boken och svara på frågorna? Varför måste de byta klassrum, lärare och ämne för att få omväxling? Dagens lärare har en stor och omfattande verktygslåda. Den måste användas för att ge eleverna omväxling.
Fria skoltankar I
Jag har tidigare lovat att komma tillbaka här på bloggen med idéer om skolan. Som skolledare utvecklar man skolan inom systemets ramar – det finns mycket man kan göra. Som bloggare kan man tänka helt fritt. Kanske inte alltid realistiskt.
Jag roar mig ibland med att fundera över vad som skulle hända om skolan uppfanns idag. Det finns en förfärlig massa strukturer och företeelser som ”bara är” av gammal tradition, men som ofta har en förklaring i den omvärld som rådde då. Det lär till exempel vara så att skälet för oss att ha 25-30 elever i en skolklass är att det var så många som fick plats i skuggan av en jätteplatan i Aten när Platon undervisade. Ordet pedagog kommer från det antika Grekland och var benämningen på den slav som ledde barnen vid handen till sin lektion. Å andra sidan är skolklockans ringning något som var ett effektivt sätt att lära bondungarna att följa fabriksvisslan i industrialismens barndom. Skolåret är fortfarande anpassat till jordbrukssamhället… potatislov på hösten, vinterlov när det är som kallast så man ska slippa elda och det långa sommarlovet så att barnen kan arbeta med skörd och valla kor utan att vara lediga från skolan. Tänk om skolan uppfanns idag, med hänsyn till dagens verklighet.
Elaka baciller och mångkulturråd
Tio dagar i skolans värld och de elaka bacillerna klipper till. Snorig, frusen, ont i huvudet, ont i örat och en rejält uppsvullen överläpp – kort sagt jag känner mig eländig. Ligger omväxlande i sängen och i soffan och tycker synd om mig.
Det hindrar mig dock inte från att skriva ner en tanke jag gått med rätt länge. I Sigtuna kommun har ungefär 1/3 sina rötter i andra delar av världen. Finnarna är den största gruppen i befolkningen som helhet, men i befolkningen under 20 år är Libanon största utsprungsland. Här finns över tio olika aktiva församlingar, protestanter, katoliker, frikyrkliga, muslimer, buddhister. Här finns massor av aktiva etniska kulturföreningar. Det borde vi dra nytta av. För mig handlar integration om ett ömsesidigt utbyte. Det handlar om att våga göra våra olikheter synliga. Lyssnade i förra veckan på ett inslag i Studio Ett som handlade om en motion lagd av en miljöpartist om att låta Ali och Mohammed få namnsdagar. Diskussionen med honom och med Sture Allén blev rätt förvirrad. Sture Allén konstaterar att 80% av namnen i almanackan har utländsk bakgrund och miljöpartisten pratar om diskriminiering. De möttes inte. Tyvärr. Jag ser en del svårigheter med vilja namn som ska få plats, men tycker att det finns en poäng med motionen. Vi skulle göra alla Ali, Mohammed, Zeynab och Sevgi synliga. De skulle vara en del i vårt samhälle, precis som Anselm, Kevin, Johanna och Martha. Det som var riktigt intressant är att det tydligen bara är i Sverige och Norge som vi firar namnsdagar. Genom ett turkiskt namn i almanackan skulle vi dels påverka den svenska traditionen genom nya namn, dels påverka den turkiska familjens traditioner, de skulle få anledning att fira namnsdag.
Det är fortfarande så att det främst är vit medelklass som fattar besluten. Ibland kommer någon på att man ska tänka på att alla inte lever som de, men ofta är besluten anpassade till den verklighet beslutsfattarna lever i. Därför finns det t ex särskilda tider i simhallen för bara vuxna besökare, men inga särskilda tider för kvinnor respektive män. I skolan serveras oftast två rätter och för det mesta är den ena rätten vegetarisk. Då behöver den som äter halal eller i alla fall inte griskött inte svälta. Men hur är man säker på att en små barn på förskolan inte serveras "oren" mat? Barnen kan kanske inte beskriva så mycket själva. Vi har nu anpassat skolåret så att muslimer kan fira Eid-al-Fitr, perser och kurder kan fira Newroz och syrisk-ortodoxa kan fira långfredag utan att behöva vara lediga. Det är de stora grupperna och högtiderna nu, men hur ser det ut i framtiden? Vilken policy bör skolan ha för att få med alla elever på friluftsdagen eller lägerskolan? Hur ska äldreomsorgen hantera kulturella skillnader så att alla gamla får ett bra liv? Hur ska valnämnden jobba för att få fler valförrättare med huvudduk och turban?
Sedan lång tid tillbaka finns ett särskilt kommunalt pensionärsråd för att pensionärerna ska få tycka till om olika frågor som rör dem. Det finns ett handikappråd för att granska att kommunen verkligen är tillgänglig för alla. Ett ungdomsråd är under bildande för att garantera att kommuninvånare utan rösträtt ska kunna göra sin röst hörd. Råden har dessutom den fördelen att de fungerar som en arena för dialog och ömsesidighet, inte enbart som en kravmaskin. Därmed blir beslutsunderlagen bättre. Men trots att vi har ett mångkulturellt samhälle har vi inte något motsvarande mångkulturråd. Det borde vi ha.
Kompetens eller?
Vardagsbestyr
Annars har jag ägnat mig åt att se till att nationella prov beställs (något för sent), försöka lösa schemakonflikter, planera medarbetarsamtal och att förstå mig på den nya telefonen jag fått. Känner mig faktiskt som om jag "alltid" varit här. Så ringde det från "gamla" livet och det har bara gått en vecka - ändå känns det nästan avlägset. Skumt.
Och vad ska fackföreningarna annars vara till för
Akuten avvisar misshandlade kvinnor
”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” Stadsteatern 4 november
Mamma ringde för någon vecka sedan och undrade om inte P och jag ville följa med på teater. Hon hade ett par biljetter. Vi hade inget för oss och tackade genast ja. Utan att riktigt veta vad vi gav oss in på.
Det var Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” som spelades. En hemsk historia om kärlek och om vem som älskar mest. Och om äktenskapet. Samma tema som ”Den allvarsamma leken” Det är härifrån det berömda citatet ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” kommer. Kärnan är den klassiska konflikten om hur kärleken ständigt är ”otimad”. Gertrud lämnar sin man för att hon inte längre älskar honom och ber sedan sin nya kärlek Erland Jansson (Erik Johansson) resa med henne. Han å sin sida tycker inte det är nödvändigt att resa bort och dessutom har han en förpliktelse mot en annan kvinna. Inte av kärlek, utan därför att hon har hjälpt honom under studietiden och fram till hans musikaliska genombrott. Plikten eller kärleken? Bakom alltsammans lurar en relation från tiden före hennes äktenskap. Gabriel Lidman (Christer Fant) upprepar sin fråga – varför lämnade du mig?
Maria Salah gör en avvisande och stram Gertrud som på ett sätt är svår att älska. Men hon leverear repliker och känslor som går rakt in i maggropen. Hela historien kretsar kring henne och de tre männen som hon har älskat eller älskar och som i varierande grad älskar henne. Mest sympatisk är maken Gustaf Kanning (Gustaf Hammarsten) som nu får nertryckt i halsen det han lovade när de förlovade sig – att de skulle leva tillsammans så länge båda ville det. Rationalitet ställs mot kärlek och mot konvention. I bakgrunden lurar den statsrådspost som Gustaf Kanning erbjuds och tackar ja till. Kan fru Kanning – Gertrud – presenteras som statsrådinna vid hovet?
Livet är verkligen inte lätt. Hjalmar Söderberg väjer inte från de svåra frågorna och förenklar inte heller svaren. Det är märkligt att tänka sig att pjäsen är hundra år gammal. Den är skriven före kvinnornas rösträtt och nästan 20 år innan vi fick en lag om gifta kvinnors medborgarskap. En verklig modernist.
Stockholm Stadsteater är en fantastisk institution. På två dagar har jag kastats från det storslagna, episka till det småskaliga, personliga. Från Stora Scenens musikteater till den Lilla Scenens vassa repliker. Jag hoppas verkligen att den nya politiska ledningen är tillräckligt kulturkonservativ för att inte utsätta Stockholms Stadsteater för några nyliberala experiment, utmaningsrätt eller utförsäljning. Stadsteatern måste få koncentrera sig på den konstnärliga utvecklingen och slippa affärsplaner och vinstkrav. Det finns privatteatrar i Stockholm, så för mångfaldens skull behövs Stadsteatern.
Spårvagn till Arlanda
En fördel med att inte vara kommunstyrelsens ordförande är att man kan sprida idéer och tankar omkring sig utan att behöva ta några hänsyn till taktiska överväganden om den strategiskt mest lämpliga tidpunkten och sammanhanget. Inte heller behöver man yttra sig å någon annans vägnar än sina egna. Visst bottnar min tankevärld i att jag är socialdemokrat, men ingen kräver längre att jag ständigt ska vara medlemsmötets språkrör.
Jag tycker att bloggen är ett bra forum för att sprida idéer och få reaktioner på dem. Eller som Nalle Puh säger: "Ibland kan en idé som verkar riktigt idéaktig inne i huvudet se helt annorlunda ut när den kommer ut i det fria och andra får se på den"
Jag tycker det är dags för en spårvagnslinje till Arlanda. Eller kanske en stombuss. Stombussarna har ju kommit till för att fungera som ”spårförbindelse” på vägnätet. Idag tar det dubbelt så lång tid från Valsta eller Sigtuna stad till Arlanda som det tar från Stockholm eller Uppsala. Upplands Väsby och Knivsta har fått pendeltåg till Arlanda. Trots allt är det ungefär en tredjedel av Arlandas 17 000 anställda som bor i Sigtuna kommun. Ändå är kollektivtrafiken så dålig att arbetsförmedlingen gång på gång möte människor som inte kan ta jobb de erbjuds. De kan helt enkelt inte ta sig till och från jobbet. Det är riktigt illa! Dessutom slår Arlanda snart i utsläppstaket. Hälften av koldioxidutsläppen kommer från marktransporterna. Om vi inte gör något åt marktransporterna så måste flygverksamheten maka på sig. Det är inte klokt! Därför måste något radikalt göras för att få fler att ställa bilen hemma. Och det skulle ge riktigt stora effekter om de många som bor i Sigtuna kommun ställde bilen. Men det kräver bra, pålitliga och snabba förbindelser hela dygnet.
En sådan förbindelse skulle utgå från Sigtuna stad, passera Valsta och Märsta Centrum och ta Måbyleden till Arlanda Flygplats. Få stopp på vägen (typ Pilsborondellen, avtagsvägen till Til, Sågen/Rävsta, avtagsvägen till Midgårdsvallen, Valsta C/Hammargatan, Märsta C syd, ev Måbyleden/Västra Bang, Kolsta/Cargo City, terminalerna, Östra fraktområdet) ger snabb förbindelse. Det betyder visserligen att människor kan få lite längre att gå till hållplatserna, men jag tror att många är beredda till det lilla omaket om man samtidigt vet att det går snabbt att komma fram. Man kan också tänka sig att förbindelsen fortsätter österut efter Arlanda, t ex till Gottröra/Almunge/Norrtälje eller till Vallentuna. Även där finns det ganska många som arbetar på Arlanda. En annan förbindelse skulle vara den gamla drömmen om spårtaxi direkt från Märsta station eller – ännu hellre - en pendeltågskrok via Odensala. Tåget skulle mycket väl kunna gå i en ögla Rosersberg, Märsta, Odensala, Arlanda, Upplands Väsby. Gärna i båda riktningarna. Det funkar ju vid andra stora flygplatser, t ex Heathrow. Varför inte härJösses, Stadsteatern! Teaterbesök 3 november
Vad ska du göra med all tid du får nu? Den frågan har jag mötts av under senare tid. Tja, det är faktiskt ett heltidsjobb att leda en skola, så så hemskt mycket mer tid får jag nog inte. Men det blir fler lediga kvällar. Och mitt svar har kommit reptilsnabbt: Gå på teater! Så min första helg efter att ha lämnat kommunalrådsstolen har fyllts av Stockholms Stadsteater.
1975 såg jag sista föreställningen av ”Jösses flickor – befrielsen är nära”. Om någon frågar mig om det finns något enskilt konstverk som påverkat mig och mitt liv, så skulle jag svara ”Jösses…” Det var en så stark upplevelse. Orättvisorna blev så tydliga. De starka kvinnorna gjorde ett outplånligt intryck på mig som då var en ganska blyg12-åring. Bojan, Sigrid, Vera, Myran, Harriet och Ragnhild vågade ta strid. De var fantastiska. Jag lärde mig alla sångerna och uppfylldes av kamplust. Och sedan dess har det varit självklart att vara feminist.
Därför var självklart att jag, men med bävan, bestämde mig för att se ”Jösses flickor – återkomsten”. Tänk om jag blir besviken? Jag tror inte jag skulle ha klarat av att få föreställningen ”förstörd” av en besvikelse. Dottern, som nu är lika gammal som jag var då, fick frågan och ville följa med! Så vi tog sällskap med vännen U (som såg föreställningen som sjuåring och inte minns den) och hennes mamma och i fredags var det äntligen dags. Pirrigt värre!
Tack Stadsteatern! Min känsla finns kvar. Dottern, som annars brukar svara ”jorå vars” när hon gillar en föreställning lyste i ögonen i paus och sade att det var jättebra. Och jag kom ihåg alla sångerna. Och även om jag hade glömt mycket av handlingen, så var det igenkännandets första akt. Visst märktes det att det var en avkortad version. Ibland så snabba vändningar att det kändes lite konstigt. Och verser fattades. Tidsversen som börjar ”Jösses flickor, tag upp kampen/mot de hårda stöveltrampen” och tredje versen på Ragnhilds sång ”När jag går i graven”, den som börjar ”Medveten blev jag från början/jag fick det med modersmjölken/min man är agitator…” var inte heller med. Men det funkade.
Och andra akten. Känslan är ju att feminismen är mycket mer komplicerad nu än då. Antagligen för att så gott som hela andra akten utspelar sig här och nu. Det blir svårare att finna de tydliga linjerna när man är mitt uppe i ett skeende. Är ”girl-power” en uppkäftig feminism eller bara ett kommersiellt sätt att göra budskapet ofarligt?
Det var förmodligen svårt också vid förra sekelskiftet, eller på 30-talet eller… att urskilja skogen för bara träd. Samma spretighet som vi ser idag fanns då. Särartsfeminist eller likhetsfeminist? Medelklasskvinnors villkor eller arbetarkvinnornas? Det som är riktigt nytt är ju det mycket större inslaget av etnisk och kulturell mångfald, som ju faktiskt förändrar frågorna. Och att vi öppnare talar om HBT-perspektivet.
Bra konst gör en inte bara lycklig. Bra konst fastnar ibland i halsen. Det finns en revolutionsromantik som fastnar i min hals. Ragnhilds (spelad av Tina Råborg) Sovjetdrömmar problematiserades i ursprungsföreställningen, men det hanns inte med i den korta versionen. I akt två ersattes Sovjetdrömmarna med en ”reclaimromantik” som inte problematiserar de antidemokratiska inslagen. Men samtidigt har det väckt massor av tankar i mitt huvud. Om ”Jösses fittor” ser svarta fanor och maskering som vägen fram, vad har tidigare generationers feminister gjort fel? I stället för att förfasa oss kanske vi som är medelålders ska fundera över om vi lämnar någon demokratisk och fredlig arena för unga människors egna tankar och värderingar. Eller som regissören Maria Löfgren skriver i programmet: ”Föreställningen har en uppriktig önskan om lyssning mellan generationerna. Jag har lyssnat mycket på min föräldrageneration, men tycker inte de har lyssnat lika mycket på mig.” Och kanske är det det som är andra aktens starkaste budskap. Det tillsammans med att feminism är otänkbar utan koppling till etnicitet och klass.
”Jösses flickor – återkomsten” är en rolig föreställning med allvarlig botten. Trots att kvinnorna ständigt tvingas till val som gör dem olyckliga så skrattar vi ofta och mycket. T ex punkartjejen gör upp med Per Gessle, som förstört hennes barndom och sövt människor genom att få dem att känna sig såååå nöjda. Eller när Eva (Lena B Eriksson) i integrationsmagasinet Prisma gör en intervju med Hanna (Lo Kauppi) om hennes erfarenheter av att växa upp i hedersförtryck i den segregerade förorten Lidingö. Och jo visst har hon erfarenheter av hedersförtryck.
Det finns egentligen bara en sak som känns tveksam. Det förekommer en hel del ”våld i nära relationer”. Föreställningen tar tydligt ställning mot mäns våld mot kvinnor. Så långt är allting bra. Men, en kvinna slår sin man vid ett tillfälle. Och den man som blir slagen är pappalediga Olle, som i solidaritet med kvinnorna går omkring i lång kjol och en rosa t-shirt med texten ”Jag är pappa”. Han blir lätt löjlig, istället för att få vara en stark könsrollsöverskridande man. Men man kan kanske inte få allt.
Fyra timmar inklusive paus kunde ju bli för långt. Inte minst för tolvåringen som var med. Men, nej det är inte för långt om man har ett bra manus och en fantastisk ensemble. 1975 skrevs den underbara musiken av Gunnar Edander och orkestern var manlig. Den nyskrivna musiken har komponerats av Monica Dominique och Marit Bergman. Alla musikerna var kvinnor – och de måste ha rekryterats på kompetens. Men sedan är det fantastiskt att få se Barbro Hiort af Ornäs, Yvonne Lombard och Lo Kauppi på samma scen. Kanske var ändå Katarina Ewerlöfs Harriettolkning den mest överraskande. I första akten spelade hon en roll man är van att se henne i –den stressade tidsoptimisten som vill, men inte hinner. I andra akten är hon mormor till huvudpersonen Mari-Linn (Sofia Ledarp) och när hon rullas in i rullstol är det en mycket gammal och sjuk kvinna som kommer in på scenen. Hon är, hon spelar inte.
Så fel det blev!
Han ska förstås inte lastas för rubriken, man har aldrig makt över rubriksättarna. Mycket av det Robert skriver är riktigt bra. Fokuseringen varför vi alls har skola. Behovet av att lyfta blicken och höja förväntningarna på alla människors förmåga att lära. Försvaret för yrkeselevernas rätt till allmängiltiga kunskaper. Viljan att visa att skolan gör skillnad. Bra!
Men Roberts språk ger fel signaler. Man kan tro att han tycker att Socialdemokraterna ska göra samma tidsresa som folkpartiet (fast med färre straff) tillbaka till femtiotalet. Han talar om kunskapskontroller, betyg och resultat som om barn vore fabriksarbetare. Lösningar som inte ifrågasätter något i grunden, utan bara förändrar på ytan. Man kan fråga sig om han medvetet har valt formuleringar som ska släppa in honom igen på DN:s debattsida? Har han valt formuleringarna för att sätta fart på oss andra socialdemokrater? Eller vill han verkligen att Socialdemokraterna ska sälla sig till betygshetsarna?
Han är alldeles för snabb att formulera lösningar. Därför är det stor risk att betyg, kunskapskontroller i förskolan eller fler inspektioner inte leder till någon verklig förnyelse av svensk skola. Därför måste vi tillåta oss ha en djup och öppen debatt om hur vi når det vi drömmer om - en skola för alla. En skola för rättvisa och jämlikhet. En skola som är en spjutspets in i framtiden. Det kan hända att vi måste ompröva mycket och då är det bra om vi inte är allt för låsta. Tänk om någon i debatten kommer fram till mer effektiva metoder för att informera och utvärdera än betyg - och vi har låst oss vid att förespråka dem med alla fel och brister? Jag har tidigare lovat att återkomma här på bloggen om framtidens skola. Med den debatt som Robert förhoppningsvis har startat i vårt parti är det ännu viktigare. Jag kommer igen!
Svik inte LO-kvinnorna
I morse hörde jag något på nyheterna som jag trodde hörde till historiens skräphög. LO-förbundens avtalssekreterare (många män) hade haft möte och industrifacken gick emot LO-ledningens tal om satsningar på kvinnors löner. Argumentet är att "samhällsekonomin inte tål" de löneökningarna. Jaså? Tål samhällsekonomin att löntagarna kompenserar sig för försämringarna i a-kassan? Hur trovärdig blir en avtalsrörelse där facken mullrar mot låglönepolitiken som regeringen driver? Nog tål samhällsekonomin att de sämst avlönade kvinnorna får de största löneförhöjningarna. Det är en fråga om prioriteringar och om vilja. OCh för tillväxtens skull är det viktigare att de med de lägsta lönerna får mer i plånboken. De kommer inte att gömma undan sina pengar i ökat sparande, de kommer att köpa nya bilar, åka på semester och kanske också köpa en ny soffa för pengarna. Rättvisa är lönsamt. Regeringens kvinnofientliga låglönepolitik, som innebär att kvinnor som inte tillhör medelklassen ska försörja sig på subventionerade hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag, får plötsligt draghjälp av några fackliga gubbar. Skäms, industrifacken!
Domedagsrapporter ger hopp
Sorterandet fortsätter
Andra dagen på Smedbyskolan har präglats av ett ivrigt sorterande. Snart har jag rensat skrivbord, hyllor och anslagstavla i mitt nya rum och flyttat sakerna tillplatser där jag vill ha dem. Och jag har slängt - massor.
Det är lite konstigt att komma på plats under höstlovet. Några få fritidsbarn och fritidspedagoger är på plats. I övrigt är det ledningen, vaktmästare och administratör här. Alldeles tyst och lugnt. Inte alls som en skola. Men det kanske är lika bra att det är så - så hinner jag sortera och komma på plats innan det rör sig alldeles.
Nu har jag dessutom fått fungerande fast telefon och tillgång till nätet. Oj, vad man är beroende av tekniken för att sköta det vardagliga arbete!
Allianseffekter
Ett listigt sätt för regeringen att undvika kompensationskraven när a-kassan sänks, arbetsmarknadsåtgärderna tas bort, vuxenutbildningen slaktas och sjukförsäkringen försämras är att sänka riksnormen för försörjningsstöd. Då kan kommunerna bidra ytterligare till lönepressen nedåt och behöver inte kompensera försämringarna på socialbidragskontot. Ännu fiffigare är att helt slopa riksnormen och kalla det kommunalt självstyre. Då kanske de kan ta bort försörjningsstödet helt ur statsbidragssystemet?
Första dagen i frihet
Något är fel. Här tänkte jag visa bilden av att jag flyttat ut ur kommunhuset. (Uppdatering senare samma kväll: nu funkar tekniken!)
Slängt ungefär 6 000 mail (bortsett från alla mail jag slängt under de gångna fyra åren), tagit bort ett par Gb från hemkatalogen (jo, jag fyllde nästan usb-minnet med viktiga dokument och slängde resten) och slängt säkert ett ton papper. Resten släpade jag hem. Men något tekniskt hakar upp sig och jag får felmeddelanden när jag försöker ladda upp en bild.
Annars har min dag varit härlig (bortsett från det eländiga snövädret). Jag har en speciell relation till Smedby. Det är nu tredje gången jag kommer dit. Och det är konstigt att ha varit borta i fyra år. Det ser ut som Smedbyskolan, luktar som Smedbyskolan och känns som Smedbyskolan - men är det Smedbyskolan? Jag tänker använda den närmaste tiden till att ta reda på det. Och visst värmer det lite extra när jag ringer till kommunens telefoncentral för att få ett mobilnummer och får till svar av S att de minsann har sparat mitt gamla nummer, jag skulle ju komma tillbaka.
Men vad betyder det nu att inte längre vara kommunstyrelsens ordförande? Visst kommer jag ibland att sakna att vara mitt i händelsernas centrum i kommunen där jag bor. Visst kommer jag att sakna mötena med människor. Men samtidigt blir jag mycket friare på många sätt. Jag kan vara mindre försiktig i debatten, mina idéer kan betraktas som idéer och inte nödvändigtvis som färdiga beslut. Jag kan välja bort att engagera mig i sådant som visserligen är viktigt, men som inte intresserar mig så mycket. Jag slipper läsa tonvis med kommunala handlingar. Och jag slipper som sagt läsa den lokala tidningen om jag inte vill.
Nattlig påhälsning och första snön
Maken var ute sent igår kväll. De firade att ett större projekt avslutades. Så jag sov nästan när han kom hem vid midnatt. Eller för att vara ärlig - jag sov, men med boken uppslagen och lampan tänd. Hörde att han kom in och så gick han i dörren igen och jag förstod att han skulle tömma regnvattentunnorna - det är inte så kul när de fryser till is. Tyckte jag hörde dörren igen, men nu sov jag nästan helt.
Då hör jag ett brak utanför sovrumsfönstret och ett avgrundsvrål. Helt säker på att det hänt maken något rycker jag åt mig mogonrocken och springer ut barfota. Samtidigt rundar en okänd farbror hörnet. Jag begriper att det inte är maken som råkat illa ut, utan denne kraftigt överförfriskade herre. Den okände mannen tror då att jag är C och jag förklarar förgäves att han är i fel hus. I nästa hus finns en C (och jag hoppas i mitt stilla sinne att hans tillstånd inte tillåter honom att komma fram till C). Jag förklarar ganska bryskt att vi sover och att han inte är välkommen in. Då försöker han gå in i alla fall!
Tur att man inte är liten och späd, utan kan hålla emot. Röstresurser har jag också och vid det här laget hade jag blivit ganska rädd, så jag ryter åt honom att stanna utanför. Han framhärdar i att han vill komma in och ringa efter en taxi. Efter en stunds knuffande kommer maken till undsättning och vi får med förenade krafter farbrodern att sätta sig på förstukvisten och lugna ner sig.
Jag ringer en taxi medan maken lugnt och bestämt förklararatt farbrodern får vänta utanför på taxin. Han lommar iväg och vi inser att det inte är säkert att han är kvar när taxin kommer. Maken försöker få honom at inte braka rakt igenom häcken och våra planteringar och i stället använda vägen.
Lagom när vi gått och lagt oss och maken somnat ringer det. Det är den stackars taxichauffören som undrar vart han egentligen ska. Han hade fått flera adresser på samma gata till körningen. Jag antar att han kom fram till C och att hon också ringde taxi. Jag förklarar läget för chauffören och då får han syn på sin passagerare. Jag återgår till sängen. En stund senare ringer det igen. Farbrodern har (förstås) tappat sin plånbok. Med en suck går jag ut och tittar på bron, men där ligger den inte. Att försöka gissa sig till vilka vägar han tagit och det dessutom i beckmörker blev övermäktigt. Efter en stunds dividerande, först med chauffören och sedan med farbrorn själv enas vi om att jag ska titta en gång till när det blivit ljust ute.
Morgonen kom med säsongens första snö. Medan dottern tindrar med ögonen funderar jag över snöröjningsbudgeten. Jag erkänner - jag gillar inte vinter. Det är så bökigt att gå ut, kan inte hämta tidningen utan skor och måste sopa och skrapa bilen varje gång man inte ska vänta på ettt försenat pendeltåg. Tycker att det räcker om det julkortssnöar dagen före julafton, ligger kvar en vecka och börjar töa på nyårsdagen. Till trettonhelgen vill jag ha blåsippor.
Den okulära besiktningen av trädgården visade ingen plånbok. Däremot hade farbrodern lyckats rycka loss ett stuprör och prydligt (?) lägga det på marken, tillsammans med den omkullvälta regnvattentunnan.
Det dröjde ett tag innan jag somnade. Funderade mycket över vad som hade hänt och vad som kunde ha hänt. Nu var väl farbrodern hyggligt oförarglig - inte särskilt aggresiv, men nog så påstridig. Tur att sådant nästan aldrig händer.