Poltik före och efter ett val
Diskussionen om utnämningspolitiken blir allt underligare. Det är inte särskilt konstigt att en regering vill ha kontroll över myndigheterna och därför vill anställa myndighetschefer som de litar på, oavsett om de har partibok eller inte och oberoende av var den eventuella partiboken hör hemma.
Trots allt har vi i Sverige ett lite ovanligt sätt att styra landet. Relativt få ministrar, som dessutom inte ska lägga sig i hur myndigheterna gör för att uppfylla sitt uppdrag. Så fort en minister stoppar dit fingrarna blir han eller hon, med rätta, anklagad för ministerstyre och prickad av Riksdagens konstitutionsutskott. Så mycket viktigare för den svenska ministern att ha en generaldirektör eller ambassadör som man har högt förtroende för. Samtidigt är det naturligtvis irriterande för oppositionen att tjänstemännen, generaldirektörer eller andra, gör sitt bästa för att omvandla politiken till praktisk och väl fungerande verklighet.
Det är inte så konstigt om oppositionen ständigt granskar vilka chefer som tillsätts. Och det är bra, för det bidrar förstås till både öppenhet och hög kompetens. Jag tror det finns massor av exempel på regeringar av både nationell och mer lokal karaktär som anstränger sig lite extra för att hitta guldkornen med partibok/förtroende hos oppositionen just för att slippa kritik som riktar in sig på att man stöder sina egna. Men, så resonerade inte den högerallians som nu regerar landet.
I alla fall inte före valet. Då var det falsettoner om korruption och hemlighetsmakerier. En särskild arbetsgrupp tog fram en hel manual för hur generaldirektörer och andra höga tjänstemän skulle tillsättas. Den som röstade fram en borgerlig regering kunde lita på att det skulle bli andra bullar och ett öppet rekryteringsförfarande.
Och sedan började utnämningarna. Per Unckel. Jonas Hafström. Carl Cederskiöld. Alla tre säkert utomordentligt väl lämpade för sina uppdrag och sina uppdragsgivare, men knappast tillsatta genom annonsering, utfrågning i riksdagsutskott och andra öppna rekryteringsvägar. När Carl Bildts tidigare medarbetare Jonas Hafström fick jobbet som ambassadör i Washington var argumentet mot det öppna rekryteringsförfarandet att det ju inte fanns så många kvalificerade i landet att man kunde få fram några fler eller bättre genom annonsering. Nej, kanske inte.
Och när ambassadör Lars Danielsson (tidigare statssekreterare) inte fick någon placering sade utrikesministern att man inte kan ha ambassadörer som ljuger i KU. Nähä, men utrikesministrar behöver visst inte vara så noga med sanningen.
Nå, den 9 juni var Mats Odell i Ekots lördagsintervju och redan då förstod vi vartåt det barkar med den ?nya öppna utnämningspolitiken?. Den är lika ny som de ?nya moderaterna?. Bara ord. Odell konstaterade att det nog var svårare än de tänkt sig. Jaså? Och att det väl kanske inte var så lockande att kallas till öppna utskottsförhör innan man kunde få generaldirektörsjobb. Nej. Men det var inget nytt. Det var ju precis vad företrädarna för den socialdemokratiska regeringen sade före valet.
Och igår framträdde de fyras gäng på DN-debatt och lovade att öka hemlighetsmakeriet vid tillsättningar. Genom att förändra sekretesslagstiftningen ska det inte längre vara offentligt vilka som söker de offentligt annonserade tjänsterna. Och på radio hör vi statsminister Reinfeldt förklara att det nog inte är så kul för den som sökt en tjänst och som redan har ett jobb att komma in på kafferasten om det är offentligt att han eller hon har sökt jobbet. Man riktigt hör hur statsministern lägger huvudet på sned och tittar bedjande med sina bruna hundögon på reportern. Och i studio ett får vi höra näringsminister Olofsson desavouera två nytillsatta generaldirektörer genom att konstatera att regeringen inte hade några goda erfarenheter av att annonsera ut tjänster. Man får inte så många kvalificerade sökande om det är offentligt att de sökt jobbet. Nej. Men det var inget nytt. Det var ju precis vad företrädarna för den socialdemokratiska regeringen sade före valet.
Jag tycker inte att en speciell partibok ska vara meriterande i sig (bortsett från rent politiska tjänster som ombudsman eller partisekreterare), men det blir också fel om en partibok förhindrar kompetenta människor att arbeta inom offentlig sektor. Yrkesförbud är inte rätt väg att gå. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att alla människor har åsikter, även om de inte deklarerar dem öppet. Och det är nu mina konspirationsteoretiska talanger gör sig gällande. Finns det ett samband mellan den nya sekretessbelagda utnämningspolitiken och moderaternas envisa ovilja att öppet redovisa vilka privatpersoner som ger stora bidrag till partiet genom exklusiva sammanslutningar som ?Tornet?. Är det de hemliga bidragsgivarna som senare ska lämna in sekretessbelagda ansökningshandlingar och utses som ?oberoende? experter och hämtade från näringslivet? Jag bara undrar. Ibland är det lättare när man vet var folk står.
Fast allra mest besviken är jag över att regeringen inte står fast vid och genomför det de sade att de skulle göra före valet. Alla vi andra, som står för en sak före valet och sedan håller fast vid den oavsett om vi vinner eller förlorar får ta smällen.
Högskolepolitik i nytt ljus
Man borde förstås inte ge sig på Littorin för hans examen från Fairfax University. Han har nog lagt ner jobb och lärt sig en hel del. Men samtidigt kan man inte låta bli att fundera över om det är den här sortens lösningar som den borgerliga regeringen tänker sig när man skär ner möjligheterna för unga att gå vanliga universitet och högskolor.
Den borgerliga politiken på högskoleområdet utgår ifrån en rätt elitistisk syn: ju fler som får gå på högskolan, desto sämre blir kvaliteten. Som om kunskaper var en ändlig resurs. Tvärtom är det ju så att kunskaperna växer ju fler som delar dem. En tydlig skiljelinje mellan borgerlig och socialdemokratisk högskolepolitik är just det.
Och de borgerliga slår till bromsen just som de största ungdomskullarna på länge går i gymnasiet. I praktiken betyder det att det blir mycket svårare för någon född på nittiotalet att få plats på högskolan än det var för den som föddes på åttiotalet. Och den sociala snedrekryteringen minskar inte.
Måste verkligen alla läsa vidare, man kanske inte vill plugga ännu mer? Nej, förvisso, men det är ju inte bara blivande professorer som utbildas på högskolan. Framtidens sjuksköterskor, lärare och ingenjörer måste ju komma någonstans ifrån. Och deras examina vill i alla fall jag veta att de kommer från godkända högskolor och bottnar i goda kunskaper och inte är köpta från ett skatteparadis.
Skolavslutning med bismak
Nu har mina barn haft sommarlov i två veckor. Eleverna på min skola i en vecka och lärarna på skolan ett par dagar. Jag har fortfarande mycket kvar att göra innan det får bli semester, men det börjar lugna ner sig. Har varit ute i trädgården och tagit några nappatag med ogräset. Konstaterat att man nog måste välja sina strider även i trädgården och egentligen är ju käringtand, gullklöver och blommande timotej rätt vackert. Men kirskålen ska bort. Till varje pris!
När jag går där på alla fyra och rycker i ogräset kan jag inte låta bli att tänka på skolavslutningen för två veckor sedan. Solen strålade och finklädda barn sjöng och spelade. Skolgården var full av nöjda och glada föräldrar. Och barnen var beundransvärda. Trots att solen stekte satt de snällt och lyssnade på tal och sång i en timme och femton minuter innan blomstertiden äntligen ljöd och de fick gå in i klassrummen och ta adjö av sina lärare. För sjunde året i rad var familjen där.
Och varje år får jag samma obehagliga bismak i munnen. Råbergsskolan firar sina skolavslutningar i skolan. Det finns ingen anledning att släpa iväg barn och föräldrar till kyrkan, dit det f ö är ganska långt. Barnen går dit i samband med kristna högtider och det tycker jag är bra. Det är då de ska gå till kyrkan. Men skolavslutningen är ju inte en religiös högtid, så det är bra att den firas i skolan. Men av någon för mig obegriplig anledning envisas skolledningen med att bjuda in en präst från Svenska Kyrkan att hålla tal. Den tidigare prästen välsignade barnen inför sommarlovet och det gör tack och lov inte den nuvarande. Ändå kände jag mig obehaglig till mods när hon höll ett tal som skulle ha varit lysande på barngudstjänsten. Budskapet var att när bästa kompisen är bortrest och mamma och pappa inte har tid så finns alltid Gud.
Men, hallå! Jag har lämnat Svenska kyrkan, av respekt för de troende. Mina barn är inte döpta ? det är ett beslut de måste få ta själva. Jag vill inte bli utsatt för mission när jag går på skolavslutningen. Psalmerna stör mig inte, de är en del av kulturarvet och traditionen snarare än ett uttryck för en religiös övertygelse, men jag vill inte att prästen missionerar! Och varje år påpekar jag för rektor att jag tycker det är olyckligt och olämpligt. Och varje år ser hon lite förvånad ut och rycker lite på axlarna och låter påskina att det inte är så lätt att ta bort det inslaget. Om inte mina barn förmodligen skulle dö av skam hade jag tagit dem i handen och gått därifrån, så obehagligt tycker jag att det är. Kanske skulle hon bli mindre överraskad om jag kom med huvudduk och förklarade att familjen är muslimsk. Men att jag som inte är troende känner mig illa till mods och ovälkommen när skolan gör avslutningen till en arena för mission är tydligen svårt.
Ett fascinerande faktum är att under de sju år dottern tillbringat i skolan och de sex år sonen gått där har de varje år gått till kyrkan flera gånger, men inte en enda gång besökt den närmaste gudstjänstlokalen ? det buddhistiska tempel som ligger mindre än en kilometer från skolan. Det tyder på att de inte egentligen tar med barnen till kyrkan för att ge dem den allmänbildning och orientering i religion som jag tycker att skolan ska erbjuda. Allt förmodligen utgående ifrån att alla rosersbergare väl är goda kristna i Svenska kyrkan. Tanken på att någon är katolik, muslim eller kanske ateist faller dem förmodligen inte in och det är väl därför man ständigt möts av den lätt förvånade minen hos rektor när man ifrågasätter.
Samtidigt är min tro på mänskligheten stor. Förr eller senare måste det väl gå hem att man vänligt, men bestämt talar med rektor om hur ovälkommen jag känner mig med det inslaget på avslutningen. Jag hoppas och tror att vi nästa år slipper prästen. Om inte annat för att korta ner programmet något. Annars kanske det bara återstår att anmäla skolan till Skolverket.
Jo, jag lever. Tror jag.
Huset förfaller och dammar igen, trädgården växer igen och de sommarlovslediga barnen förvildas. Själv jobbar jag fortfarande i 180, men börjar ana ljuset i tunneln. Imorgon har jag ett möte med föräldrar till en elev och fem anställningsintervjuer (bortsett från att jag måste annonsera efter en halvtids musiklärare och en textilslöjdslärare på heltid och sköta en hel del eftersatt pappersarbete). På vår bibliotekarietjänst har vi 73 sökande! Jättekul, men en hel del att göra för att kunna rekrytera rätt?
Idag har jag storhandlat. Inte åt mig själv, men åt skolan. Med musikskolans stråklärare som kartläsare och expert i sällskap for vi till Stockholm för att förse skolan med fioler inför hösten. Sju ½-fioler, åtta ¾-fioler och en 4/4- fiol. Färdiga att hämta hem i början av nästa vecka. Det är ganska mycket pengar, men också väl använda skattepengar. Det finns få läromedel som så tydligt hjälper eleverna fram mot målen, både i musik och mot de mål som läroplanen föreskriver om förmåga till samarbete, lyhördhet, samspel och förmågan till uthållighet som ju faktiskt är grunden till alla goda kunskaper.
Nu är vi verkligen på väg! Samtidigt som jag har köpt fioler så har 2-3:ans arbetslag bestämt vem av dem som ska få chansen att vara kompanjon med musikskolans stråklärare och därmed få chansen att själv lära sig grunderna i fiolspel.
Nu kommer dottern och meddelar att i valet mellan Simpsons och Shakespeare-boxen har hon bestämt sig för att se ?Trettondagsafton?. Bäst jag hänger med.