Obloggat
Ibland är det svårt att ta sig samman och skriva ett inlägg till bloggen. De senaste veckorna har mina arbetsdagar fyllts av uppsägningar. Elevantalet i grundskolan sjunker och det får förstås effekter på skolorna. Utöver att vi får färre elever så har en större fristående skola startat och vill förstås ha en del av de allt färre eleverna. Eleverna, och de resurser som följer med dem, räcker helt enkelt inte till.
Så de två senaste veckorna har skolledarna i vår kommun ägnat åt att tala om för lärare och annan skolpersonal att de inte längre kommer att få vara kvar på skolan. Några blir erbjudna jobb på en annan skola, andra blir arbetslösa. På vår skola är det ett tiotal personer som får gå. Ytterligare några måste byta arbetsuppgifter.
Det är tungt att komma med sådana besked till uppskattade medarbetare. Man känner sig rutten som raserar drömmar om att köpa hus, skapar oro i medarbetarnas familjer och dessutom skiljer elever från lärare de tycker om och litar på. Och visst behövs de. Varenda en behövs bland våra elever. Men det är politikens uppgift att fördela skattemedel mellan olika verksamheter, vi som inte är folkvalda kan inte genom att strunta i budgetramarna fördela om resurser. För det är klart att det som en skola gör av med utöver budget minskar ju utrymmet för annat, t ex ungdomarnas fritidsverksamhet eller socialtjänstens stöd till familjer.
Så just nu är jag mest ledsen och inte särskilt blogginspirerad.
Men det finns ljusglimtar. Igår kväll ordnade personal och barn på en av våra fritidsavdelningar ett internationellt knytkalas. Föräldrar och barn tog med sig mat och musik från sitt hemland: Sverige, Libanon, Turkiet, Chile, Kurdistan, Iran? nära 20 olika nationaliteter var representerade. Några hade tagit på sig traditionella kläder och det åts och pratades så det stod härliga till. Tyvärr kunde jag inte vara med, men i morse kunde jag njuta av det fantastiska iranska nyårsbordet som var uppdukat med hyacinter, guldfiskar, röda äpplen, en guldinramad spegel, kryddor och massor av andra saker. Det är sådant man blir varm av inuti och som gör en stolt. Och det är just sådant här som gör att man ser ljuset på andra sidan mörkret och som gör att jag trots allt tror att skolan och jag kommer att överleva det som nu är tufft. Och det är sådant som gör att man trots allt blir inspirerad att blogga lite igen. Jag kommer igen!
Kongressblogg
Det känns lite konstigt. Jag har varit på många partikongresser, fyra gånger som ombud. Den här gången avböjde jag nominering - dels tycker jag inte att man ska blockera möjligheten för andra att delta, man måste ju inte vara med jämt. Dels, måste jag erkänna, verkar det inte helt angeläget med en kongress vars enda riktiga beslut är att välja en partiordförande. Debatt är viktig, men med 345 debattminuter och 350 ombud...
Fast jag hade ju inte tänkt mig att vara fullt så avskuren från kongressen. Det är ju inte nödvändigt att vara ombud för att kunna gå runt och lyssna på debatter och prata med vänner. Man kan ju vara åhörare. Dessutom är samtalen i korridorerna nog så intressanta - de är ju aldrig tidsbegränsade.
Det var fullt för åhörare innan jag ens fattat hur man skulle få åhörarplats (jag brukar inte vara dum, men jag har tydligen haft annat i tankarna och inte fattat hur bråttom det är).
Nå, numera finns ju den fantastiska tv-kanalen SVT24 som räddning. Man kan sitta bekvämt med en kopp te och se så mycket man vill. Jo, pyttsan! Det gäller bara dem som har en fungerande tv-anslutning. Men, som jag tidigare berättat har vår TV lagt av. Trots ett par timmar med maken på taket förra helgen har vi inte löst problemen. Och det är ju en smula patetiskt att ringa tv-reparatören kl 10 på lördag morgon. Han kommer på måndag. Så jag kastar mig iväg till goda vänner för att åtminstone se valet av Mona till partiordförande. Och det kändes faktiskt lite historiskt och omvälvande. Fast det var på TV.
Men Monas tal i morse kunde man ju inte tränga sig in hos vänner och se. Så jag ringde snälla föräldrarna som lovade att spela in (jag hade nog kunnat få komma dit och äta frukost framför talet, men tyckte själv det var för tidigt).
Maken är däremot inte alls avskuren från kongressen. Tvärtom har jag sett ytterst lite av honom (utom igår när Mona valdes, då han satt längst bak på podiet för att hålla koll på talarlistan). I morse låg jag och katten kvar i sängen när han gick. Såg genom en glipa i rullgardinen att det var snöstorm ute. Drog täcket ännu högre upp så bara nästippen stack ut. Då ringde det. En sur make som meddelar att SL har ställt in tåget utan förklaring. Det är 30-minuterstrafik. Nästa tåg kl 8.08.Visste ni förresten att under vintern har vart fjärde tåg i rusningstrafik varit försenat. Det är kvalitet det.
Håhå, bara att kliva upp och dra på sig lite kläder för att få med bilen hem efter att ha levererat maken. konstaterar att gårdagens spacklande av ny vägg lett till träningsvärk i jumskarna. Satt alldeles för länge på huk igår. Fick ett äpple av den aningen morgonpiggare dottern.
På vägen hem är förstås bensinen slut. Ska tanka och helt plötsligt slutar kortet fungera! Blää. Tekniska problem. Hittar ett annat kort, men hinner tänka fula ord om teknikens värld också. Köper med färska frallor till frukosten och är hemma igen innan Mona börjar tala. Dottern har i alla fall gjort frukost.
Lyssnar sedan på kommentarer till Monas tal när jag fortsätter spacklandet. Har sedan tagit paus för att fortsätta bearbeta budgeten lite till och förbereda studiedagen vi har i veckan som kommer. Sedan ska jag åka och hämta det inspelade talet.
Betygsutspelet ger oanade möjligheter
För det första - vad ska man med två nivåer underkänt till? Underkänt på högre eller lägre nivå? Är det meningsfullt?
För det andra - var är logiken? Om problemet är att för många elever hamnar på gränsen mellan två betyg, varför skulle det bli färre som hamnar på gränsen om man skapar fler betygsnivåer och därmed fler gränser?
Man skulle kunna bli sänkt för mindre. Men det finns också skäl att glädjas. Nu har socialdemokratin chansen i skolpoliktiken. Låt oss ta den.
Ett av våra stora problem med skolpolitiken är att den är för otydlig för väljarna. Det är många som har svårt att veta vad vi egentligen vill. Sedan andra världskriget och 1946 års skolkommission (möjligen ännu tidigare) har vi strävat efter att göra breda överenskommelser och kompromisser om skolan. Vi har också tagit ansvar för alla möjliga kompromisser och efter hand börjat betrakta dem som vår egen politik. Betänk att de två senaste läroplanerna för svensk grundskola bygger på propositioner från borgerliga regeringar! Förmodligen kommer nästa också att göra det. S-regeringar har sedan putsat lite, men i huvudsak stått upp för kompromisspaketen.
Andra partier har drivit egna skolfrågor, men vi har tagit ansvar och sagt oss själva att den som har mycket makt måste kanske stå tillbaka något. Det är viktigt för skolan att den får utvecklas under de breda kompromisserna, så att inte varje maktskifte innebär nya förutsättningar.
Det är dags för oss att sluta vara allvarsamma och ansvarstagande. Om de som nu har regeringsmakten inte tycker att de har ansvar för samförståndslösningar, varför ska kalla halvdåliga kompromisser för socialdemokratisk skolpolitik?
Medan skolministern orerar om att beslagta mobiler, ta bort håltimmar som inte finns, flytta på elever som inte passar in, ta över uppfostran från föräldrarna, ge sjuåringar rättsosäkra betyg och forcera fram ett ogenomtänkt betygssystem så ska vi socialdemokrater ta chansen att tala om hur vi vill att skolan ska se ut i framtiden. En demokratisk skola som ger alla elever rätt till goda kunskaper. Det var alldeles för länge sedan någon talade om skolans demokratifostrande uppdrag. I en demokratisk skola accepteras inga kränkningar. En demokratisk skola motiverar sina elever att spänna bågen lite extra och lära sig lite mer än vad som är nödvändigt för ett godkänt betyg. En demokratisk skola är en skola där elever och föräldrar får både tidig och tydlig information om hur det går. En demokratisk skola ställer skolans kunskapsuppdrag i centrum och inte dess uppdrag att sortera bort de som inte duger. I en demokratisk skola jobbar eleverna sig trötta för att lära nytt och har inte tid att sabba för andra (eller sig själv). Tro inte att jag är naiv nog att påstå att det i den demokratiska skolan inte kommer att finnas elever som strular, har problem att lära, har föräldrar som inte kan eller orkar - men i den demokratiska skolan är inte eleverna problemet.
Socialdemokratin har de värderingarna. Vi är i opposition i ett land som har en regering som inte värdesätter samförståndslösningar i skolpolitiken. Vi har en viktig uppgift att vinna tillbaka väljarnas förtroende 2010 och 2014. I helgen väljer vi ny partiordförande och kan lämna valförlusten och det gamla bakom oss. Vad väntar vi på?
Utnyttja inte de utsatta barnen!
Läser i bladet i dag att migrationsministern, för dagen upptagen med de moderata kommundagarna, vill ha en egen monter på den socialdemokratiska kongressen för att övertyga s-kommuner om att de ska ta emot de ensamkommande flyktingbarnen. Ska man glädjas åt att han äntligen tycks bry sig om den skandal som det faktiskt är att de ensamma barnen blir kvar i den tillfälliga mottagningen i Sigtuna och tre andra ankomstkommuner? Eller ska man bli förbannad över att han använder våra mest utsatta barn som slagträ för att göra debatten riktigt slaskig? Om migrationsministern faktiskt vill göra något åt situationen kanske han skulle börja på sin egen hemmaplan. Sigtuna, Södertälje, Malmö, Botkyrka och andra s-styrda kommuner tar emot flyktingar och har gjort det länge. Om alla kommuner tog det ansvaret s-kommunerna tar, så hade vi inga problem. Moderatledda Danderyd och Vellinge borde kunna bereda plats för barnen ? de har råd och där bor alldeles för få flyktingar. Och migrationsministern borde ha goda kontakter med de kommunledningarna, varför gå över ån efter vatten?
Internationella kvinnodagen
Så varför tog hon uppdraget? För att fara runt och visa att hon är svart och kvinna och sitter i regeringen? Men politik är inte att ha uppdrag, politik är att förändra världen. Det är för att förändra världen man ska ha sitt uppdrag - oavsett om det är genom att stifta nya lagar eller genom att bilda opinion.
Intervjun fortsätter sedan med intressanta frågor om de hushållsnära tjänsterna. Ministern blir tvungen att medge att det är de välbeställda kvinnorna som, istället för att dela hemarbetet med sina män, kan köpa tjänsten från (förmodligen) andra kvinnor. Men hon försvarar sig med att alla reformer inte alltid kan gagna alla. Nej, det är sant, man måste välja på vems sida man står. Var det inte Marx (eller Engels) som konstaterade att intresset aldrig ljuger. Sedan lägger ministern till att hon minsann diskuterat med Gudrun Schyman. Underförstått att det därmed är feministmärkt. Själv struntar jag i vem ministern har diskuterat med. Det intressanta är vilken politik hon driver. Vilken politik?
Kanske skulle jämställdhetsministern börja med att driva jämställdhetsfrågor inom regeringen. Hjälpa grabbarna hon har omkring sig genom att granska regeringen med genusglasögon. Konstatera att de två mest sidsteppade och vingklippta ministrarna är kvinnor - hon själv och EU-ministern. Två ministrar som aldrig får komma med egna frågor, utan mest får åka runt och prata om vad andra gör.
Men, det finns positiva nyheter på internationella kvinnodagen också. Kammarrätten har avvisat Sollentunas och Nackas form av vrådnadsbidrag som innebär att barn ska ses som vinstbringande verksamhet och därmed vara ett skäl att få f-skattsedel.
Mot bättre vetande
Skolministern sprutar ur sig förslag och infall i en takt som är imponerande. Han vill verkligen förändra skolan och han tror nog att den blir bättre med borgerlig politik. Tyvärr är det rätt lite som bottnar i vad forskningen vet. Tvärtom. Det är rätt mycket som går stick i stäv med forskningen. Därför är det uppmuntrande att det nu äntligen är dags för utbildningsvetenskaplig forskning. Skolministern har bestämt sig för att satsa hela 10 miljoner kronor om året i fyra år för att se till att det mobbningsförebyggande arbetet vilar på vetenskaplig grund. Vackert så. Några av oss skulle önska att den utbildningsvetenskapliga forskningen som helhet fick ett rejält lyft och togs in i de fina salongerna. Och att det blev möjligt för alla som studerar till lärare att gå vidare till den avancerade nivån och därmed få koppling till forskningen. Men det är en annan folkpartistisk minister som bestämmer över.
Men trots att den utbildningsvetenskapliga forskningen inte är tillräcklig i Sverige, så finns det forskning. En del forskning görs också utanför Sverige.
Sista helgen i januari arrangerades konferensen ?Education, Diversity and Excellence? i Upplands Väsby. Tre dagar där den ena forskaren efter den andra berättade om sina rön. Massor att fundera över. Men när man betraktar de borgerliga förslag som presenterats de senaste månaderna i ljuset av allt som de lärda männen och kvinnorna från jordens alla hörn hade att berätta blir man orolig.
Konferensen inleddes med att makarna Freeman, forskare från USA, talade om hur viktigt modersmålet var för inlärning. Mest effektiv blir undervisningen om elever med annat modersmål än undervisningsspråket fick en chans att fundera på sitt modersmål över ett nytt område eller en ny text. Finns det fler elever med samma modersmål i klassrummet så är det bra om de talar med varandra på sitt modersmål. Först därefter är det meningsfullt att be alla berätta på undervisningsspråket vad de vet och tänker om det nya ämnet. Hoppsan, det visste nog inte folkpartisterna i Malmö som ville förbjuda eleverna att tala något annat än svenska på lektionerna?
Den avslutande föreläsningen hölls av en nederländs statsvetare, M Crul, som studerat framgångsrika invandrarelever i olika europeiska länder för att se vilka faktorer som spelat roll för att de ska lyckas. Till de faktorer som tycks spela roll hör
? tidig kontakt med skolsystemet. I länder där barn är hemma tills de närmar sig sjuårsåldern har barnen inte utvecklat ett tillräckligt bra språk för att lyckas i skolan.
? Lärlingssystem. Elever med invandrarbakgrund har ofta lättare att gå vidare i ett lärlingssystem. Om man vill att invandrarelever ska ges chans att gå vidare senare i livet måste lärlingssystemet ha också sådana inslag
? Sen sortering. Ju senare sortering sker i skolväsendet desto fler invandrarelever lyckas.
? ?Second chance?. Ju färre återvändsgränder och fler ?andrachanser? systemet innehåller, desto fler invandrarelever lyckas.
Har skolministern och hans kompisar en aning om det när de driver en politik med vårdnadsbidrag, tidiga betyg, återvändsgränder i gymnasiet och vingklippt vuxenutbildning?
Vi har också fått höra skolministern avfärda Skolverkets uppföljning av fritidshemmen med att ?det är en kommunal angelägenhet?. Också detta är faktiskt mot bättre vetande. Det behövs inte forskning för att känna till att läroplanen gäller grundskolan och fritidshemmet. Det betyder att ja, fritidshemmet är en kommunal angelägenhet liksom grundskolan. Det betyder inte att inte staten kan finna anledning att sträva efter likvärdighet. Dessutom har en stor del av skolministerns tidigare utspel handlat om elevernas sociala kompetens. Jag påstår att fritidshemmet spelar en avgörande roll för om barn ska utveckla sin empatiska förmåga, sin solidaritet med svagare och sin förmåga att lösa konflikter. Om vi är tydliga med att fritids måste ta ansvar för att utveckla de förmågorna kommer vi att få 8-åringar som kan lösa konflikter och känner solidaritet med svagare. Då kommer också antalet mobbande 14-åringar att minska.
Den 20 februari meddelade skolministern så via Svenska Dagbladet att nu skulle eleverna få mer undervisning. Fler timmar i svenska, religion och historia. Ganska sympatiskt kan jag tycka. Detta skulle, enligt skolministern, ske utan att elevernas dagar blev längre. "Fler lektioner kan inrymmas på schemat, utan att skoldagen förlängs, konstaterar han. Ett sätt är att dra ned på antalet håltimmar. ?Vi har väldigt mycket luft i elevernas scheman." Eh?? Vad? Det är säker tio år sedan majoriteten av svenska högstadieskolor senast hade håltimmar för eleverna. Det finns inte sådana längre. Vi lägger numera schemat för elevernas skull. Och eftersom lärarna ändå är i skolan minst 7 timmar om dagen så kan de mycket väl tänka sig att själva ha håltimmar för att eleverna ska slippa. Det behöver skolministern ingen forskning för att ta reda på, det räcker att besöka några skolor.
Nej, tyvärr tycks den aktiva skolpolitik som förs av borgarna både i regeringen och på en del håll också lokalt ske mot bättre vetande. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad som nu händer om de tio miljonerna som ska satsas på forskningsbaserade mobbningsprogram leder till att vi råkar upptäcka att det inte har någon effekt att flytta mobbare. Kommer skolministern att använda sin forskning då?