Tromb i Rosersberg

Stora träd som brutits av som tändstickor, RIK:s speakerbås bara kaffeved och en veranda som flyger. Det var resultatet av den tromb som gick genom södra Rosersberg i förmiddags. Tacksam att det inte var 150 m norrut - i vår trädgård fanns inte ett spår av tromben. UNT rapporterar här.

Vikingar i Sigtuna

-Ska vi åka och kolla vikingarna i Sigtuna på lördag, föreslog jag maken en morgon denna vecka. Han var nog inte riktigt vaken för han svarade - va, är det dansbandsfestival?

Det fanns förstås inte ens i min vildaste fantasi att jag skulle komma på idén att söka upp dansbandsmusik. DEt dröjde också en stund innan jag fattade vad han menade. Att maken skulle associera något till dansbandsmusik var inte heller så troligt. Han dansar helst inte, och om man inte dansar finns det ju ingen anledning att utsätta sig för musiken.

Det var ju vikingar, alltså nordbor från 1000-talet, som var av intresse. I morse kom de, med båt till Sigtuna stad och flyttade in på mynthustomten, granne med stadshotellet. Läs mer
här. Jag tycker det är härligt att det äntligen blir av. Som kommunalråd träffade jag "vikingahövdingen" Pu och hans kompis Martin Eriksson ett par gånger. De ville anlägga en mer permanent vikingatida hantverksplats vid Mälaren och vi ville att de skulle till Sigtuna - staden som ju faktiskt anlades på Vikingatiden. Samtidigt är det svårt att hitta stöd för nya attraktioner i Sigtuna stad, svårt att få människor med sig. Nu är vikingarna på plats i en månad, jag tror att såväl besökare som stadsinvånare kommer att undra nästa vår när de kommer tillbaka!

Nu ska jag marinera marulk, piligrimsmusslor och scampi. Några vänner kommer över till kvällen och vi ska grilla. Fast vår uteplats har just upphört. Maken har noggrant tagit bort varenda planka på vår uteplats. Trätrallen börjar bli gammal och sliten och ska bytas. Mot skiffer. Så semestern blir förmodligen ett enda stort pusslande.

Det finns mätningar och mätningar

Av någon obegriplig anledning har det varit svårt att hitta DN:s rapportering om de olika mätningarna som görs av väljarsympatierna. De återfinns ofta i en innerspalt på en vänstersida långt in i tidningen. Gärna strax under mitten. Men, mitt falköga har hittat dem ändå. Opinionsmätningar som visar att stödet för socialdemokraterna stadigt är starkare än stödet för alla fyra regeringspartierna tillsammans. Mätningar som visar 15-16 procentenheters skillnad mellan blocken. Och ibland är KD över riksdagsspärren, ibland under.

Imorse var det annorlunda. Då kunde mätningen bli huvudnyhet, utan att man behövde nämna socialdemokratins närmast pinsamma överlägsenhet. Nu kunde man skriva att sverigedemokraterna nästan var över riksdagsspärren. Och att det förmodligen berodde på att partiet ifråga fått så mycket publicitet i samband med sitt årsmöte. All publicitet var dessutom inte negativ. I och för sig hittade min falkblick rapportering om den undersökning som faktiskt hade sverigedemokraterna över spärren för några veckor sedan, men då var det ju inte DN som hade beställt mätningen.

Så begåvat och välskrivet

Trist att jag inte skrev detta inlägg själv...

Mellan jul och midsommar

Klimatförändringarna gör att säsonger och växtlighet inte verkar ha någon ordning alls. Vår egen, högt privata klimatförändring - vår vackra veranda - har fått jul och midsommar att smälta samman på ett närmast oroande sätt. Här blommar just nu amaryllisen jag fick i en julgrupp från ABF med tre stora pampiga vita klockor. Flera av våra julstjärnor blommar och har fått nya vackra färgade högblad.

Mest imponerande är väl den vita grenade julstjärnan som vännen K kom med för 4-5 år sedan. Den är nu inte särskilt vacker, meterlånga spretiga pinnar med ett gäng blad högst upp. Men för några veckor sedan hände det. Högbladen bleknade från ljusgrönt och blev till sist vita, samtidigt som de små oansenliga blommorna slog ut. Otroligt! Och samtidigt som julblommorna prunkar på verandan har pionen och honungsrosen slagit ut i trädgården. Öregrundsrosen och irisarna som brukar blomma till midsommar är överblommade.

Till de intressanta fenomenen bland växterna är också allt det som helt plötsligt skjuter fart och börjar växa där ingen känns vid att man planterat eller sått något. Sålunda växer någonting som troligtvis är citrus i dracenans kruka och vi har smultron i krukan med agapanthus (Afrikas blå lilja). Och någon sorts svamp i bägarrankans kruka. Knallgul sköt den upp och såg ut som något hämtat ur TV-reklamen, eller kanske något i en hippiefantasi. Skumt som bara den.



Jag kom inte på att ta fram kameran förrän svamparna vuxit sig så stora att hatten släppt foten, de såg ännu skummare ut igår...

EM-blogg

Jag ska genast erkänna. Jag är inte någon fotbollsfantast, eller för att vara mer exakt, jag tycker idrott på tv är tråkigt.
 
OK, jag såg Sverige - Spanien (första halvlek) i söndags och jag såg de fem minuter när Sverige gjorde två mål mot Grekland. Men när tv visar Österrike - Polen då gäspar jag aktivt.

Faktum är att EM är en förskräckligt utdragen historia som varje kväll belägrar familjens tv. Å andra sidan kan man tänka sig att det är läge att blogga? Det är då man inser att man har tonåringar i huset. Sonen har modemet. Spelar World of Warcraft. Vad göra? Tja, flera kvällar har jag jobbat, men de senaste - läst och kommit i säng tidigt. Inte så dumt det heller. EM kan ju ha sina goda sidor. Och så tänker jag att gårdagens resultat kanske trots allt ger mer tid med maken. Fast det är klart, Italien, Holland och de andra är ju fortfarande med. Och det är väl nu man kan förvänta sig den bästa fotbollen :-(

Näringspolitiken ingen vinnare

Nu skåpas högerpolitiken ut av de egna. Svenskt näringsliv kallar näringspolitiken för verkningslös, konstaterar att företagandet minskar och påstår att näringspolitiken inte är prioriterad i regeringen. Det kan inte vara kul att sitta i regeringen med den råsopen. Trots allt har man placerat en partiledare på posten, och inte vilken partiledare som helst - regeringens egen oförtröttliga, terrierettriga, Maud Olofsson har fått uppdraget.

Före valet åkte hon land och rike kring och förklarade hur usla socialdemokrater är och hur bra det skulle bli om bara hon fick sätta tänderna i näringspolitiken. Då skulle det minsann bli skillnad. Det skulle bli enklare att driva företag, onödigt krångel skulle bort.

Och hennes kollega, den blivande statsministern talade om att om han fick bestämma då skulle här minsann drivas jobbpolitik och arbetslinje. Människor skulle lyftas ur utanförskapet och jobba istället för att leva på bidrag.

Men vad hände? Näringspolitiken är inte prioriterad. Företagandet minskar. Konjunkturen viker. Vuxenutbildningen, som skulle kunna göra människor anställningsbara och kanske också förbereda för företagande, stryps. Färre högskoleplatser. Men, det är svårare att få ersättning från de försäkringar vi gemensamt betalat, så att det säkert ska svida om man inte får något av de nya jobb som inte längre kommer. Grattis till de nya moderaternas "arbetslinje".

Höjda matpriser begränsat problem för finansministern

Dagens frukostläsning: Finansministern kommenterar det ekonomiska läget i DN:s ekonomidel. Så här skriver DN: "Han uppfattar den stigande inflationen som ett begränsat problem, så länge prisuppgången enbart gäller energi och livsmedel" Häpp! Man undrar vilken planet finansministern bor på. -Katrineholm, kommer det lakoniskt från maken.  

Även om finansministern förmodligen själv har en ekonomisk situation där mat, drivmedel och uppvärmning av bostaden inte tar så stor andel av hans lön kunde man väl tänka sig att han känner någon med lite mer begränsad ekonomi? Pratar han aldrig med människor som jobbar i vården, barnomsorgen eller med hushållsnära tjänster? För massor av människor i det här landet går nästan hela lönen åt till att köpa falukorv, betala elräkningar och köpa bensin för att ta sig till jobbet. Det är klart att prishöjningar spelar roll för dem! Om däremot priset går upp på champagne, guld och sportbilar är det kanske ett begränsat problem. Fast vi lever kanske i olika världar, finansministern och jag, och vi umgås nog i olika kretsar.

Lite empati, kanske?

Läser om Örnsköldsviks kulturchef som blivit mordhotad för att hon är ytterst ansvarig för att utställningen Ecce homo av konstnären Elisabeth Olsson Wallin. Nej, det verkar inte vara några fundamentalistiska muslimer med huvudet fullt av terrordåd som är i farten. Kanske är det alldeles vanliga Ö-viksbor, som bara tycker de är lite tydligare än den lokala moderatledaren, som inte tycker att skattepengar ska läggas på konst som han ogillar.

Kulturchefen är modig och står upp för konsten. Tufft tycker jag. Om det är ett tecken på god konst att ett verk, eller en utställning, berör och engagerar måste rimligen Ecce homo anses vara bland de mer lyckade konsthändelserna de senaste åren. Jag har inte sett utställningen och har inga planer på att åka till Örnsköldsvik i sommar, så egentligen har jag ingen aning om ifall det är konst som jag gillar eller inte. Men det är inte poängen i det här inlägget. Poängen  är istället att konstnärer måste få uttrycka sig fritt och att skattepengar inte bara kan användas till sådan konst som alla tycker om. Och poängen är att man inte låter den som hotar sätta dagordningen.

Den lokale moderatledaren tar säkert avstånd å det bestämdaste från mordhot och trakasserier. Fast jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att vanliga. hyggliga människor plötsligt kan hota, förtala och bete sig så illa. Tänker på mitt ganska stora nätverk av rektorer och andra chefer i skolans värld. Det är ganska vanligt att man utsätts för människors ilska och frustration på ett sätt som är svårt att förstå.

En rektor jag känner har just valt att kliva av uppdraget. Hon fick sin bil förstörd, brevlådan sprängd och stenar in genom fönstret hemma. Efter ett tiotal händelser av den karaktären var det inte längre värt priset att vara rektor. Trist, för det är en kvinna med ett okuvligt civilkurage och ett brinnande engagemang. Hon säger själv att hon fått allt stöd hon kan önska sig, men att det inte hjälper när man känner maktlösheten. Ingen vet vem som ligger bakom illdåden, men det antas allmänt att det är ungdomar, kanske elever.

En annan rektor, i en mindre by längre norrut, finner sig mitt i en förtalskampanj. Föräldrar som sprider rykten om vad som händer på skolan, ger sig på personal som inte vill delta i skitsnacket och anklagar dem för att inte våga. Den andra rektorn beskriver också maktlösheten - om hon försöker gå i svaromål vänds det genast emot henne. Hon kan inte heller gå i svaromål, många av svaren skulle lämna ut barn och familjer på ett sätt som är otänkbart. Ett tag kan man stå ut i en storm, men hur länge ska man stå ut med att bli hotad eller förtalad? 

En tredje rektor jag känner fick sin ytterdörr "dekorerad" med hakkors. Ändå säger alla tre att det är inte de direkta hoten eller glåporden som sliter, det är känslan av att vara motarbetad eller att inte ha stöd. Alla tre har det gemensamt att de tagit strid mot krafter som inte velat ha en skola för alla. Föräldrar som krävt att få välja klasskamrater  eller lärare till sina barn, ungdomar som inte accepterat att skolan är en arena för demokrati, dit både svenskar och invandrare, högpresterande och svagpresterande, flickor och pojkar är välkomna och har rätt till respekt.  

Jag funderar mycket över vad det är som händer med människor. Under ett ganska långt engagemang i kommunalpolitiken (jag blev invald i kommunfullmäktige första gången 1985) med olika sorters uppdrag, ibland i yttersta frontledet, ibland mer tillbakadraget, har jag slagits av en iakttagelse. Även om debatten är stentuff med de politiska motståndarna och även om även den debatten ibland sjunkit lågt och innehållit personangrepp har jag aldrig varit med om så obehagliga angrepp som de angrepp som kommer från "allmänheten". Är det så att politiska motståndare trots allt skärper till sig - de debatterar mot en annan människa, medan ett angepp på Politikern, Rektorn eller vem det nu är inte är ett angrepp på en mänsklig varelse? Kan man koppla bort den empatiska förmågan när man talar med en Representant? Själv har jag dåligt samvete när jag vänligt, men bestämt avvisar en telefonförsäljare som missat NIX-registret. Det är inte ovanligt att jag särskilt måste poängtera att det inte är personligt, men att jag av princip inte handlar per telefon.

En annan intressant iakttagelse är att om det är elever/ungdomar som hotar och trakasserar så är det självklart att den utsatte får hjälp och stöd, men om det är föräldrar så är det inte lika självklart. Det är til och med så att de föräldrar som förtalar får visst stöd från lokala politiker. Jag är säker på att de lokala politikerna inte gillar förtal som metod och att de nog skulle protestera mot beskrivningen, men ändå. Jag tror att de som hotar och trakasserar museipersonal och kulturchef i Örnsköldsvik tycker att de egentligen bara gör samma sak som den lokala moderatledaren, även om de går längre. Det är klart att lokala politiker inte vill stöta sig med de föräldrar som också är deras väljare. Det är ju också så att lokala politker ska lyssna på och ta intryck av de opinioner som finns. Men var går gränsen? Och varför är det mer självklart att ta avstånd från ungdomarnas illdåd än föräldrarnas? Är det kanske lättare att ge sig på ungdomar än vuxna? Eller är artikulerat förtal mindre allvarligt än grova könsord och svordomar? 

Hur som helst, trots att många utsätts för hot och trakasserier, ofta sliter många timmar varje vecka, sällan får elevernas blommor och kramar på avslutningen, så är det faktist kul att leda en skola. Det är ett fantastiskt jobb att få utveckla skolan, att få chans att förbättra och genomföra sina idéer. Vi får väl stödja varandra när det blåser och prata mer om vad som faktiskt händer. Det finns ju starka kvinnor, som Örnsköldsviks kulturchef, som goda förebilder. Och vi får ju faktiskt chansen i vårt jobb att göra något för att fler i nästa generations föräldrar och elever ska uttrycka sina åsikter med större respekt och empati för motståndaren. Till sist, de allra flesta ungdomar och föräldrar, lärare och politiker, rektorer och andra är empatiska och respekterar motståndarens lika värde, fast vi ibland tycker olika. Det är bra att komma ihåg det när man grubblar över meningen med saker och ting.


Kompromiss eller dörrmatta?

Socialdemokraternas skolpolitiska taleskvinna, Marie Granlund, har gång på gång hävdat behovet av långsiktiga skolpolitiska uppgörelser. Utspel efter utspel har vädjat efter kompromisser. För elevernas skull. Trots starkt motstånd internt drev man igenom att vi skulle säga ja till tidigare betyg om skolminister Björkris kunde avstå från betygsliknande omdömen för sjuåringar.

Fnys! kom det från skolmajoren. Visst fick vi gärna komma överens med honom. På hans villkor. Det blir betygsliknande omdömen för småttingarna. Det blir en sjugradig betygsskala. Det blir betyg från sexan. Basta!

Och vad fick vi? En känga i ansiktet för att vi varit så angelägna att kompromissa. Sveriges största parti har inte blivit en part i samtalen utan en dörrmatta att torka sina skitiga kängor på. Han kunde inte ens samtala om behovet av rättssäkerhet för de betygssatta barnen - alltså nationella kriterier för alla betygssteg. Bedrövligt.

Om det åtminstone fanns vetenskapligt stöd för skolministerns hårdnackade linje. Men det gör det inte. Snarare tvärtom. Envis, istadig och kompromisslös. Varför föra samtal med honom? Vore det inte bättre att koncentrera sig på vad vi vill göra när vi vinner valet - fast vi nu har lovat att inte riva upp betygsskalan.

Jag föreslår att vi gör två saker. För det första genast åtgärdar rättsosäkerheten genom att skapa nationella kriterier för alla betygssteg. Skolmajoren säger (och har förmodligen rätt) att det inte går att ha så detaljerade kriterier på nationell nivå. Problemet är att han drar fel slutsats. Begriper han inte att det inte finns grund för ett sjugradigt betygssystem? I alla fall inte ett system som skiljer på olika kunskapskvaliteter. Men om man ska ha sju steg så måste de betyda samma sak i alla skolor i hela landet. Annars ska vi inte ha dem!

Det andra vi gör är att lägga ner ordentligt med krut på att förändra skolan så att eleverna lär sig maximalt trots betygen. Det kräver bl a ett jättejobb med ett nytt synsätt som bygger på att man gör bedömningar för lärande, inte för sortering. Det kommer att kräva massor av nya bedömningsinstrument, mängder av professionella samtal om hur olika resultat ska förändra skolans arbetssätt och dessutom en djup diskussion om vad kunskap är och vilka kunskaper som alla har rätt att få del av. Gör vi det jobbet bra så kommer vi till den punkt när elever och föräldrar undrar vad de ska med betygen till. 

Det är dags att ge upp försöken att tala med skolministern. Han hör inte.


Svenska värden?

Läser Ola Larsmos krönika i gårdagens DN och känner mig hemma, medan jag sitter i försommarvärmen på uteplatsen. Han frågar sig om nationalism är osvenskt. Och han är faktiskt inte ensam om det. När jag för sådär hundra år sedan läste historia på universitetet fick en kursare uppgiften att undersöka hypotesen att svensk nationalism är internationell till sin natur. Det var historikern Alf W Johansson som fört fram den tidigare. Kurskompisen undersökte mediebilden av bl a hur vi firade Svenska flaggans dag (alltså före nationaldagsfirandet). Och visst var det så. Svensk nationalism tycks mest handla om att hylla internationell solidaritet, välkomna flyktingar och invandrare, framhålla vikten av en generös invandringspolitik.

Och jag har själv lite svårt att falla i trans över 1809 års regeringsform (som antogs den 6 juni) eller Gustav Vasas intåg i Stockholm. Jag menar, det finns ju massor av viktiga ögonblick i historien - varför hetsa upp sig just den 6 juni? Men jag firar gärna internationell solidaritet och generös invandringspolitik. Fast jag avstår från överhetssymboler som flaggor, nationalsång och kungssång - det passar inte mig. Hellre lyssnar jag på koltrasten och njuter av björk och syrén.

Fast jag kan inte låta bli att fundera över hur de känner sig som kallar sig för Sverigedemokrater. Förmodligen tror de att de har monopol på svenska värden. Tänk så fel de har! Om man för ett ögonblick bortser från deras syn på de som flyttat hit från andra länder så finns det fler osvenska värden i deras program. Synen på kvinnor t ex. I Sverigedemokraternas retorik är kvinnor hemma, föder barn och ansvarar för hemmet. En typiskt osvensk värdering. Fråga svenska kvinnor om de vill lämna arbetslivet för att passa upp på sina män. Knappast.

Men de osvenska värderingarna om jämlikhet mellan könen som Sverigedemokraterna står för kan vara en förklaring till att Kristdemokraterna svajar. I P1 fick Göran Hägglund frågan om hur de såg på att ingå i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna - utan att ge ett tydligt svar. Johanna skriver på sin blogg om inslaget i Wolodarskis program på TV8 där han inte heller tar avstånd från att vara beroende av Sverigedemokraterna. Är det inte så viktigt att hålla rent högerut om man kan få kompisar som stödjer en kvinnofientlig politik?

Föräldraskap och arbetsliv – oförenliga storheter?

Dottern har en kompis vars föräldrar invandrat från England. Som lärare med engelska som modersmål kunde de flytta runt lite som unga. Av en slump hamnade de i Sverige och när de upptäckte att de väntade barn slog de sig ner här på lång sikt. Inte för att det är bättre väder, vackrare landskap eller lägre skatter. Utan för att Sverige är ett bra land för barn och föräldrar. Föräldraförsäkring, förskola och förbud mot barnaga. Här sätts barnen i främsta rummet och både kvinnor och män förväntas kombinera föräldraskap och arbetsliv.


Det kallar alliansen för orättvist - den som inte använder kommunalt finansierad förskola eller familjedaghem får ju inte del av de skattepengar som samhället satsar på att kvinnor och män ska slippa välja mellan arbete och föräldraskap. Därför inför de vårdnadsbidrag. För 3000 kr/månad ska man avstå från förskola för sina barn. Man kan fråga sig vem som gör det? Kanske är det så att KD verkligen tror på hemmafruarnas återkomst. Fast hur är det med de "nya" moderaterna? Är det tron på hemmafruarna eller är det förhoppningen att det är de långtidssjuka, arbetslösa som ska hålla sina barn från förskolan och därmed återupprätta förskolan som medelklassreservat?


Mer uppfriskande är s-förslaget som presenterades häromveckan. För visst är det fortfarande tufft att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Det är svårt att få tiden att räcka till.  Därför är s-förslaget bra. Fortfarande gäller arbetslinjen - det är möjligheten att kombinera jobb och barn som är i fokus. Ytterligare en månads föräldraförsäkring att ta ut efter att den vanliga föräldraledigheten är slut. Lika delad mellan mamma och pappa. Olyckligt att det blev sådant fokus på att använda den som förlängd semester. Varför inte presentera den som en möjlighet att följa barnen i förskola och skola? Jag har inte läst på, men om jag fick önska skulle den extra månaden kunna användas till dess att barnets skolplikt upphör. Gärna kopplad till ökade befogenheter för lärare och skolledare: rätten att kräva föräldranärvaro i skolan.


Mer än en gång önskar jag i mitt vardagliga värv att jag kunde kräva av föräldrar att de kom till skolan. Allt för ofta får jag till svar att man inte kan vara ledig ens en dag för att vara med sina barn i skolan. Och allt för ofta är det inte så enkelt som att föräldrarna inte vill komma. Många har svag förankring på arbetsmarknaden och har svårt att hävda att de ska vara lediga för att skolan kallar. Om man kunde "skylla" på skolans krav och dessutom fick ersättning från föräldraförsäkringen så försvinner många hinder. Och det skulle vara mycket mer effektivt för att skapa ordning i skolan än att sätta ordningsbetyg. Men vi får dras med en alliansregering två år till - tråkigt nog för barnfamiljerna.


Nytt favvofik och Kulturskolans dag

Ännu en hektisk helg är nästan slut. Och plötsligt blev det juni. Sitter på uteplatsen som surrar av mygg och lyssnar på fågelkvittret. Ja, E4 susar i bakgrunden och ett och annat flygplan brummar förbi, men det är ljuvligt att sitta här. Öregrundsrosen börjar slå ut, irisarna sträcker sig mot himlen intensivt blå och sparrisen har gått i blom. Katten sover på sin favoritplats - i sparrislandet.


Idag har vi, förutom lite gräsklippning och ännu ett hoppfullt försök att utrota snöbär (ja, jag vet att det är fåfängt, men jag försöker ändå) som växer i spireahäcken, koncentrerat oss på att ordna cyklar åt barnen. Den tid när de kunde hoja runt på barncyklar är förbi. För att freda våra cyklar var det lika bra att köpa stora cyklar åt barnen.


Fast i vanlig ordning tar saker längre tid än väntat. Jag hade lovat barnen att vi skulle åka och fika på det nyöppnade slottscaféet i Rosersbergs slott, så vid halv fyratiden lämnade jag maken kvar med monteringen av sonens cykel och tog med barnen till fiket. Och vi blev inte besvikna! Restaurangchefen på Steningevik har sagt upp sig och startat eget. Jättefint och utomordentligt gott. Dottern åt fudgekaka med pecanöt, sonen blåbärspaj med vaniljsås och jag en bärtartelette med vit choklad. Vi rekommenderar alltihop, men dottern varnar: fudgekaka är mäktigt, man måste vara hungrig. Men det står helt klart, vi har fått ett nytt favvofik och det blir fler besök. Öppet alla dagar 11-16 och i september blir det restaurang och konferensmöjligheter och ännu fler övernattningsmöjligheter i Sigtuna kommun. Sigtuna kommun är f ö redan restaurangtätare än Stockholm.


Sedan åkte vi hem och lagade lättmiddag: grekisk sallad med grillade köttfärsbiffar.


Igår var det Kulturskolans dag på flera platser i Sverige. Jag vet att jag skrivit förut om hur fantastisk Kulturskolan är, både i allmänhet och i synnerhet i Sigtuna kommun. I Upplands Väsby, där kommunala musikskolan snarare får presentera sparförslag än nya idéer, var det ett karnevalståg. I Sigtuna kommun, där kulturskolan visserligen skulle behöva utöka sin verksamhet ännu mer, fylldes hela Sigtuna stad med flera scener och uppträdanden i gathörnen.


Sedan länge har sigtunaeleverna kompanjonlärare från kulturskolan i både tvåan och trean. I Upplands Väsby ska det inte finnas några "fria nyttigheter", så där får skolorna prioritera inom sin ordinarie budget. Det gör vi i Smedby skola, men det är inte självklart att Väsbyelever får möta musikskolan. I Sigtuna får sedan ett par år eleverna i mellanåldrarna möta Kulturskolan minst en gång till i skolår 4-6, den här gången som ett samarbete i något eller några ämnen - t ex ett världsdelstema eller historietema. I Sigtunas kulturskola finns både sång, instrumentalmusik, dans och teater. Det är inte konstigt att antalet deltagare i ämneskurserna ökat från ca 1 000 till över 1 200 på ett par år. Och projektet Pascal, som utvecklar kompetensen att möta elever med funktionshinder utvecklar Kulturskolan än mer. Nu fattas bara bättre och större lokaler. Inte omöjligt i vår kommun - här är barnen viktigare än skattesänkningar.


Vii, och alla andra som var i Sigtuna igår, fick bl a njuta av Ouvertyren ur Wilhelm Tell, en polska av Viksta-Lasse arrangerad som var den skriven av Bela Bartok eller Mozart och att vi (och det brudpar som steg ut från Sigtuna Rådhus på Stora Torget)  fick höra ett allegro ur Rohmans Drottningholmsmusik. Vi kunde höra allt från nybörjare till avancerade solister. Pojksångruppen Wee zing, Ethnobandet, Uppstråket, Tonsvallet, Sigtuna Symphonic band, Brassensemblen och mycket mer hördes och sågs. Det gjorde heller inget att Helén Sjöholm inledde sitt år som Kulturskoleambassadör hos Sigtuna kulturskola. Jo, hon sjöng. Kompad av Hönsorkestern och med stöd av andraklassare från hela kommunen sjöng hon "Hönsafötter och Gulerötter" så att hela Stora Torget gungade.


Fast vi fick åka hem utan dottern. Hon skulle hjälpa sin cellolärare med ämnesdemonstrationerna som avslutade kulturskolans dag. Den som ville kunde pröva att spela saxofon eller cello eller något annat instrument.