Hur man lägger krokben för funktionshindrade
Förut hörde "vår" arbetsförmedling i Märsta till Stockholms arbetsmarknadsområde, men vår största arbetsplats (Arlanda flygplats) till Uppsala. Nu har man rättat till det till allas glädje. Vi hör helt till Uppsala. Not.
Döm om vår glädje när vi konstaterade att Arbetsförmedlingen Unga funktionshindrade faktiskt hade handläggare hos oss. Äntligen skulle våra elever i gymnasiesärskolan slippa den långa och lite krångliga resan till Globen, där alla handläggare i Stockholms arbetsmarknadsområde samlats. Men säg den glädje som varar för evigt. Några av våra elever har sådana funktionshinder att de inte kan få jobb på den reguljära arbetsmarknaden ens med lönebidrag eller liknande stöd. För den lilla gruppen återstår aktivitetsersättning och sysselsättning som kommunen ordnar efter gymnasiet. Och när Försäkringskassan är inblandad, då ska man till Globen i alla fall.
Summan av kardemumman är att de som har största svårigheterna ska åka längst, trots att handläggare både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har pekat på det orimliga i det. Visst blir man trött. Jag trodde faktiskt att vi år 2009 kunde komma på lösningar som bygger på medborgarens behov och inte på myndigheternas.
Vårstädning i blogglistan
Istället för att göra något nyttigt, t ex lista ut varför bilen inte startar (ens med starkablar) eller varför diskmaskinen läcker vatten så har jag äntligen tagit mig samman och städat i bloggrollen här intill. Jag har tagit bort gamla länkar som inte funkar eller som leder till bloggar som inte längre uppdateras och så har jag lagt till ett par nya som jag gärna läser själv. Håll till godo
Enkla lösningar? Eller bara ytliga?
På gårdagens partidistriktskongress togs ett nytt framtidsprogram för Lenet. En hel del bra, men också en hel del mer tveksamt. För lite visioner och för många lösningar. Ofta alldeles för detaljerat och klåfingrigt. Som när man skriver in att det ska finnas intendenter på skolorna för att avlasta rektorer (en himla bra idé, men tveksamt om det är något som politiken ska peka ut) eller när man styr in sig på hur mycket socker som ska ingå i mellanmålet på fritids och att kommunerna ska satsa på fritidsgårdar som mötesplatser för ungdomar. Om ungdomarna hellre vill ha ett musikhus? Eller om skolorna vill ha ekonomiassistenter istället för intendenter? Eller fler vaktmästare och kuratorer?
Ett program som inte präglas av visioner utan av lösningar blir lätt klåfingrigt. Och presenterar ofta lösningar som man tror att "folk vill ha", snarare än sådant som man vet ger den önskade effekten. Ett exempel på det är frågan om att låta elever som inte nått de förväntade målen gå om en årskurs.
I framtidsprogrammet får det stort utrymme och presenteras som svaret på problemet att elever lämnar skolan utan godkända betyg (som om det var elevernas betyg som var problemet och inte bristande kunskaper och bildning). Om det är betygen som är problemen så är ju den enklaste lösningen att ändra bedämningsgrunderna. Då blir fler godkända. Men partidistriktet väljer en annan "enkel lösning" - med brösttoner meddelar man att man gör elever en björntjänst genom att flytta upp elever som inte nått skolans mål.
Om man väljer att problematisera idén så finns det frågor att ställa sig:
För det första så är det redan idag möjligt att låta elever gå om ett år i skolan. En hel del elever gör det. På grundskolan jag arbetade på senast fanns det elever i alla årskurser som gått om ett år. Så är det i många skolor. Finns det någon forskning om hur det har påverkat dem och deras skolresultat? Lyckas de bättre av att gå om? Vad händer med elever som inte längre har skolplikt när de når nian för att de är överåriga?
För det andra måste man fråga sig vilka mål som är så centrala. När jag på gårdagens kongress undrade över vad vi gör med elever som misslyckas i slöjd, musik, kemi eller hemkunskap ville ingen svara. Min slutsats är att det inte spelar så stor roll om man misslyckas i de ämnena. Antagligen menar man inte skolans mål i största allmänhet, utan man menar läsning, skrivning och räkning. Andra kunskaper har lägre värde.
För det tredje måste man fråga sig hur man förhåller sig till de ämnen eleven faktiskt har nått målen i. Ska man läsa om kurser i historia och biologi för att man inte blev godkänd i engelska? Vart tar den utmaning vägen som varje elev då behöver?
För det fjärde måste man fråga sig vart den sammanhållna skolan tar vägen i ett system där varje elev ska gå sin egen väg. Någon klarar grundskolan på åtta år, någon behöver elva. Ska det bli möjligt att följa olika årskurser i olika ämnen? Om man nu når godkäntnivån i alla ämnen i åttan, borde man inte använda nian till att höja nivån och fördjupa sig mot högre kunskapskvaliteter, snarare än att gå över till nästa skolform? Jag är säker på att både eleverna och gymnasieskolorna vinner på att eleverna satsar på MVG-nivåer innan de går vidare till gymnasiets kurser.
Nej, det är en alldeles för ytlig analys som programmet grundar sig på. De till synes kloka lösningarna håller inte för en närmare granskning.
Fast man kan glädja sig åt ett bra avsnitt om hållbarhet. Där fanns det lite visioner och progressiva förslag. Man kanse en lust att bilda opinion, inte bara att försöka följa.
Och avsnittet om Växtkraft Stockholm hanterades mycket bra av distriktsstyrelsens representanter. Ett väl strukturerat grupparbete där alla, trots den korta tiden, fick säga det de önskade - och i en sådan ordning att vi kunde följa diskussionen. Ingela Nylund Watz, Bo Krogvig, Leif Nyberg och Ann-Christine Furustrand, som företrädde distriktsstyrelsen, var också prestigelösa och lyhörda. Det kunde vi se under den efterföljande debatten i plena, där många förslag blivit tillgodosedda och en hel del ändringar gjorts i programmet. I välfärdsavsnittet hade distriktsstyrelsen inte varit lika tillmötesgående, och det märktes tydligt i debatten - som drog ut på tiden i ett par timmar mer än planerat, trots väntande middag och tuff talartidsbegränsning.
Men, för att vara lite rättvis - ett så omfattande framtidsprogram för Stockholmsregionen har inte arbetats fram förut. Nästa gång är det säkert mer fokus på visionerna och mindre på detaljerna.
Lyssnar på Sven-Erik Österberg
Han kommenterar regeringens "satsningar" i vårbudgeten. Alla de många pengar som "satsas" i arbetsmarknadspolitiken sväljs av utbetalningar i a-kassan och av lönegarantier. Det var den aktiva arbetslinjen. "Satsningen" på yrkesvux ger 1,2 platser/kommun och "satsningen" på högskolan: hela 7,5 platser. I hela Sverige. Mot det står behovet av att använda lågkonjunkturen till att rusta oss med utbildning för att stå starka när det vänder.
Han pratar vidare om rådslagsarbetet och om diskussionen om det öppna och lyssnande ledarskapet. Demokrati tar tid. Och en bra partiordförande väntar in processen innan hon berättar vad partiet står för.
Partidistriktets kongress har börjat
Att straffa fram bättre kunskaper
Igår kom så ännu ett ylande från högsta ort. Stäng av stökiga grundskoleelever, upp till en vecka i taget. Fast högst två gånger om året. Äntligen, tänker jag. Äntligen ett förslag som innebär att bestraffningen består i att man inte får gå i skolan. Fast jag hade förstås inte hört allt - det fanns också fler förslag. T ex "försittning", alltså kvarsittning före skoldagens början. Men, hallå! Att vara i skolan är inte ett straff, det är en förmån! Det är inte en belöning att få sluta tidigare en dag när solen skiner och vi borde inte inskärpa i våra barn att de ska vara glada att slippa skolan för att det är sommarlov. Den dagen vi firar uppropet mer än avslutningen och beklagar att våra barn inte får gå till skolan på påsklovet, den dagen kommer vi också att höja lärarnas status på riktigt. Jo, jag är pervers nog att tycka att det är roligt att gå till jobbet också.
Åter till frågan om avstängning. En regelbunden läsare av denna blogg vet att jag inte delar skolministerns syn på straff och repressalier som en väg till skolutveckling och lärande. Ändå finns det tillfällen, desperata situationer, när avstängning kanske skulle vara bra. Jo, jag vet att det är problematiskt med avstängning i en obligatorisk skola. Men jag har varit med om tillräckligt många svåra elevsituationer för att veta att det i undantagsfall skulle vara bra med något riktigt drastiskt. Fast inte som ensam åtgärd. Det skulle vara välgörande om skolministern kunde se till att koppla avstängningen med en skyldighet för föräldrarna att bidra till att förändra sitt barns situation och en skyldighet till skolan och socialtjänsten att vidta åtgärder. En avstängning kan fungera både som en markering och som några dagars andrum.
I ett riktigt stökigt läge när varken skola eller föräldrar förmår att upprätthålla ordningen finns anmälan till socialtjänsten som en sista desperat åtgärd. Problemet är att tidsuppfattningen i skolan och socialtjänsten är väsensskild. Socialtjänsten ska skyndsamt utreda barnets situation vid en anmälan. Praxis har pekat på att gränsen för skyndsamt går vid 4 månader. Skolan lever i nuet. Fyra månader är nästan en termin. Det är outhärdligt för ett barn att gå en hel termin i skolan i väntan på ev åtgärder. Eller för hans klasskamrater. Eller lärare och annan personal som varken har befogenheter eller kompetens att ingripa. En tillfällig avstängning, där tiden används för att göra upp en plan för vidare arbete skulle faktiskt kunna vara en räddning.
Skolministern anade nog vilken reaktion han skulle få. Och jo, den visste var den tog. Ett raskt pressmeddelande från Socialdemokraterna meddelar att "Skolan är ingen kaserngård" och så brösttoner om att man minsann inte kan tänka sig att stänga av elever som stör. I stället ska de vara i skolan under uppsikt. Av vem? Lärare, som behövs i undervisningen eller kanske av elevvårdspersonal som behöver trösta och stödja många elever? Ärligt talat, om mitt parti har bestämt sig för att vara populister i skolfrågor, vilket man tydligen gjort, så borde man lyssna till vad som oroar de medelklassföräldrar man hoppas få stöd ifrån. De är inte i första hand oroade över att barnen får för få betyg. De oroar sig över om deras barn har tillräckligt mycket lugn och ro för att lära. De få som har barn i klasser där elever går över alla gränser, trots alla insatser som görs, blir inte gladare om stökpellarna får dåliga betyg - de vill att någon markerar mot stöket. Sorry, jag tror faktiskt att mitt parti den här gången har gått vilse.
En som skriver bra om förslaget (och ofta om skolan i största allmänhet) är Christermagister.
Stänga av grundskoleelever?
Långfredag med tysk film
Långfredagen tillbringades rätt så stilla. Definitivt kontemplerande, men kanske inte över Gud. Först lunch med syskon, och syskobarn hos föräldrarna i Vallentuna. Mamma meddelade med viss förtjusning att hon för första gången någonsin inte skulle servera fisk på långfredagen. Istället fick vi en gudomligt god fläskfilégryta serverad med potatis- och palsternacksmos.
Därefter gav vi oss vidare till goda vännerna H och U för en filmkväll. "Ta gärna med en film" sade de. Och det gjorde vi. Det visade sig sedan att det skulle bli en kväll med tysk film med sjuttiotalsanknytning.
Först såg vi "The Baader-Meinhof Complex". Intressant, men tappar ganska mycket i trovärdighet när filmen som utger sig för att vara "sanningsenlig" avslutas med att Andreas Baader skjuts ner i vad som skulle göra sig utmärkt i en Westernfilm. Besviket. Efter att ha ätit kycklingben med sallad och nachos gav vi oss på nästa rulle.
Aguirre - Guds vrede av Werner Herzog med Klaus Kinsski i titelrollen var vårt bidrag till kvällen. Likaså tysk och inspelad under samma tidsperiod som RAF härjade som värst. Helt annorlunda film. Man känner hur svettigt och hopplöst det är i djungeln. Överallt lurar fientliga, men osynliga indianer. Eller är det bara de andra spanjorerna som är farliga? Vem kan man lita på? Mycket mer känslor än handling. Bland de otäckaste filmer jag har sett. En film som biter sig kvar, men jag är inte säker på att jag skulle kunna redogöra för så mycket handling. Men jag ser den gärna igen. Kinsski är lysande som Aguirre, hans blick är intensiv och galen och jag känner mig oändligt tacksam över att inte möta den i verkliga livet.