Anna-Karins ofullbordade

Det är inte bara mobbningsprogram som behöver vara forskningsbaserade – också undervisningen måste ta avstamp i forskningen. Idag arbetar alldeles för många lärare, trots sin akademiska examen, mot bättre vetande. Vi vet att eleverna behöver sammanhang och samband. Vi vet att musik, scenkonst och bildkonst stimulerar lärandet också i andra ämnen. Vi vet att vi lär med känslorna lika mycket som med intellektet. Och ändå är det något helt annat (”det vi alltid gjort”) som är utgångspunkten för lärarnas planering.

Om man nu får ihop en mindre splittrad skoldag, utan allt för många tvära kast ges eleverna chansen att på allvar fördjupa sig i ett område. I dagens system med täta ämnesbyten avlöser startsträckorna varandra. Så fort det börjar bli begripligt vad man gör är det dags att byta ämne. Det betyder också att det aldrig finns utrymme för de svåra och brännande frågorna.

Gunilla Granath beskriver i sin bok ”Gäst hos o-verkligheten – en 48-årig sjundeklassares dagbok” hur tristessen blir ett skydd mot de ständiga uppbrotten. Varje gång lärandet närmade sig det intressanta och farliga var det dags att bryta upp. I frustrationen upplevde hon att hon gjorde som de andra sjuorna, hon sjönk djupare och djupare ner i stolen och allt blev tråååkigt.

När man säger att det ska vara roligt i skolan kan man räkna med mothugg. ”Det är minsann inte roligt jämt och det krävs minsann hårt arbete för att lära sig något. Det duger inte med att säga att man inte har lust. Ibland måste man ta sig samman och göra saker som är tråkiga – man kan inte skjuta upp dem i evighet eller tills man blir ’inspirerad’” Det intressanta är att det ofta är samma personer som med en lätt drömsk bild förklarar att lärare minsann inte kan ha reglerad arbetstid, utöver undervisningen, eftersom lärarjobbet är ett skapande arbete. Det går ju inte att arbeta utan inspiration och inspiration kan inte kommenderas fram. Nehej. Fast om man lyssnar på konstnärer, författare och musiker så är det snarare transpiration än inspiration som leder till stort skapande.

Fast jag menar i alla fall att det ska vara roligt att lära sig. Inte roligt i meningen fars och buskis, utan roligt i betydelsen meningsfullt. Jag menar att alla de tusentals människor som läser travar med sammanträdeshandlingar, kritar fotbollsplaner, tvättar matchkläder, säljer biljetter eller bloggar varje dag gör det därför att det är roligt i betydelsen meningsfullt. Det betyder inte att det är kul i varje sekund, men det betyder att jag finner mening i vad jag gör och är därför beredd att lägga ner min själ i det. Om vi får våra elever att vilja lägga ner sin själ i ”näringar i Norden” eller multiplikationstabellen eller franska texter – då vet vi att de lär sig så oändligt mycket mer. Det unnar jag dem.

Hur gör man det roligt då? Ja det första är förstås att skapa förutsättningar för fördjupning och att se till att eleverna är delaktiga i vad som ska åstadkommas. Men det är klart att man inte kan undervisa traditionellt om hela dagen har ”teknik” som ämne. Inslag av både färdighetsträning och föreläsningar (”katederundervisning”) fungerar utmärkt, men bara ti sitt rätta sammanhang. Jag tror att en av de viktigaste pusselbitarna är att ha en verklighetsbaserad undervisning. Det finns många elever som vi inte kan motivera med ett svävande ”det kan vara bra att kunna i framtiden” – det behövs mer än så. Samtidigt är verkligheten en oändlig källa till kunskaper. Allt för mycket skolarbete är idag produktion för papperskorgen. Det är bara fröken som ska läsa vad jag har skrivit, så det är inte hela världen om det blir fel. Men om det jag gör faktiskt är en del av något större? Om andra ska läsa?