Blev man något klokare?
Igår hade socialdemokraterna i Stockholms län kunskapsdag. En hel dag bestående av resonerande samtal om framtiden, baserat på vad vi vet om vägen hit. Inspirerande och kul. Självklart är det alltid kul att träffa partikompisarna, men det ger faktiskt en extra dimension när man kan få diskutera viktiga frågor. När många olika röster kommer till tals. Och när man inte genast måste sätta ner en fot och fatta ett enigt beslut.
Dagen inleddes, efter Micke Dambergs inledande välkomstord, av vår partiordförande. Men hon framträdde inte ensam bakom en talarstol för att "elda massorna", utan så som hon faktist är allra bäst - i ett samtal. Under ledning av Roger Nordin samtalade Mona med Maryam Yazdanfar och Ilija Batljan, två partivänner som gärna tar ut svängarna för tydlighetens skull. Bra, inspirerande och tänkvärt - och dessemellan roligt. Som när Mona Sahlin fick frågan om hur det hade varit på Demokraternas konvent i Denver och hon målade upp bilden av hur nästa partikongress först inleds med att Bosse Sahlin kommer upp på scenen, berättar om vilken fantastisk hustru han har, visar bilder på henne när hon var barn och alla ombuden suckar av lycka "så söt hon var".
Sedan var det dags för seminarier. Jag började med att delta i seminariet om hur man får vardagen att funka. I panelen fanns sociologen Jörgen Larsson från Göteborg, Barnombudsmannen Lena Nyberg och SSU:s ordförande Jytte Guteland. Maryam Yazdanfar ledde seminariet lysande.
Som alltid är det för lite tid, även om jag tyckte att det fanns plats för såväl vetande som diskussion. Frågan om hur man får ihop vardagen är viktig i vår region. Långa arbetsresor (inte säkert i kilometer, men i minuter och timmar), hög konsumtionsnivå, höga förväntningar på vad livet ska innehålla. Allt bidrar till en ökad tidspress på föräldrar. Såväl Jytte som Lena lyfte också in stressade tonåringar i diskussionen på ett förtjänstfullt sätt. Det är inte längre självklart för varken tonåringar eller deras föräldrar att framtiden "ordnar sig". Ett felval när det gäller vilken skola man ska gå, eller vilken gymnasiekurs man väljer, är något som tonåringarna är rädda för. De litar inte på att kunna reparera felvalet senare. Stressen att prestera i alla skolämnen är också mycket större nu än om man går ett tiotal år tillbaka. Trots att skolministern gärna ger intrycket av att svenska elever är slöa, slappa och likgiltiga. Det är de inte! Särskilt inte flickorna. Och där finns f ö en annan intressant iakttagelse att göra. Flickor presterar för det mesta bättre resultat än pojkarna, men pojarna är generellt mer nöjda med sig själva än flickorna.
En reflektion efter seminariet är att det finns många politiska beslut som har haft andra syften, men som samtidigt haft baksidan att den ökar stress och press på familjer. Ta t ex diskussionen om regionförstoring. Det är fantastiskt att kunna bo i Strängnäs, Västerås och Katrineholm och arbeta i Stockholm. Upptåget går från Tierp och Gävle till Upplands Väsby. Mindre samhällen i Mälardalen blir plötsligt attraktiva bostadsorter istället för avfolkningsbygd. Men, det sker på bekostnad av långa resor. Resor som inte alltid är så smidiga, med försenade tåg, getingmidja i Stockholm, bilköer och parkeringsproblem. Där bara en i familjen kan pendla till ett intressant jobb i storstan - någon måste hinna in på dagis innan de stänger.
Ett annat problem av samma typ är valfriheten, eller valstressen. Allt ska vi välja: elbolag, skola och äldreomsorg. Och helt plötsligt är det jag som valt fel skola åt mina barn som står med skulden om skolan inte funkar. Inte kommunen som rimligen borde ha ett ansvar för att erbjuda bra skolor åt alla barn. Och valen görs ju inte bara på rationella grunder. Om det vore så skulle Tensta Gymnasium ha långa köer och innerstadsgymnasierna tomma platser. Men det funkar inte så.
Eller det som jag skrev om i ett tidigare inlägg: viktningen av språk (fast inte modersmål) och matematik vid högskoleantagning hotar att lägga ner alla estetiska kursper på gymnasiet.
Mitt andra seminarium hade rubriken "ett rättvist och jämlikt Stockholm" och handlade främst om den etniska segregationen i länet. Tråkigt nog bestod panelen denna gång av fyra män och en kvinna och seminariet leddes av en man, Yilmaz Kerimo. Inte lika rappt i samtalet och färre inlägg från publiken jämfört med seminariet innan. Men panelen var kunnig och inte bara överens. Tänkvärt är att 99,84% av jordens befolkning faktiskt inte är svenskar. Anders Lago ingick i panelen och det är klart att hans artikel diskuterades. Vi är många som delar hans syn. Det var också bra att Anders i sin inledning faktiskt talade om segregation ur ett mer övergripande perspektiv. Vi måste konstatera att skillnaden mellan fattiga och rika i vår region har ökat. Också under s-regeringar. Det är ett misslyckande och ett problem som vi inte får blunda för. Sedan blir det lite för svepande när han skiljer mellan kommuner i norr och kommuner i söder. Vi har i Sigtuna betydligt mer gemensamt med Södertälje och Botkyrka än med Vallentuna och Upplands Väsby, liksom Salem och Tyresö har fler likheter med många kommuner i norra länet än med sina grannar i Botkyrka. Men annars har han rätt i sin analys.
Efter seminarierna var det dags för buffé och så småningom också musik och dans. Men av någon anledning hann väldigt många gå innan musikerna drog igång. Synd om alla som gick - vi som var kvar hade en kul kväll.
Dagen inleddes, efter Micke Dambergs inledande välkomstord, av vår partiordförande. Men hon framträdde inte ensam bakom en talarstol för att "elda massorna", utan så som hon faktist är allra bäst - i ett samtal. Under ledning av Roger Nordin samtalade Mona med Maryam Yazdanfar och Ilija Batljan, två partivänner som gärna tar ut svängarna för tydlighetens skull. Bra, inspirerande och tänkvärt - och dessemellan roligt. Som när Mona Sahlin fick frågan om hur det hade varit på Demokraternas konvent i Denver och hon målade upp bilden av hur nästa partikongress först inleds med att Bosse Sahlin kommer upp på scenen, berättar om vilken fantastisk hustru han har, visar bilder på henne när hon var barn och alla ombuden suckar av lycka "så söt hon var".
Sedan var det dags för seminarier. Jag började med att delta i seminariet om hur man får vardagen att funka. I panelen fanns sociologen Jörgen Larsson från Göteborg, Barnombudsmannen Lena Nyberg och SSU:s ordförande Jytte Guteland. Maryam Yazdanfar ledde seminariet lysande.
Som alltid är det för lite tid, även om jag tyckte att det fanns plats för såväl vetande som diskussion. Frågan om hur man får ihop vardagen är viktig i vår region. Långa arbetsresor (inte säkert i kilometer, men i minuter och timmar), hög konsumtionsnivå, höga förväntningar på vad livet ska innehålla. Allt bidrar till en ökad tidspress på föräldrar. Såväl Jytte som Lena lyfte också in stressade tonåringar i diskussionen på ett förtjänstfullt sätt. Det är inte längre självklart för varken tonåringar eller deras föräldrar att framtiden "ordnar sig". Ett felval när det gäller vilken skola man ska gå, eller vilken gymnasiekurs man väljer, är något som tonåringarna är rädda för. De litar inte på att kunna reparera felvalet senare. Stressen att prestera i alla skolämnen är också mycket större nu än om man går ett tiotal år tillbaka. Trots att skolministern gärna ger intrycket av att svenska elever är slöa, slappa och likgiltiga. Det är de inte! Särskilt inte flickorna. Och där finns f ö en annan intressant iakttagelse att göra. Flickor presterar för det mesta bättre resultat än pojkarna, men pojarna är generellt mer nöjda med sig själva än flickorna.
En reflektion efter seminariet är att det finns många politiska beslut som har haft andra syften, men som samtidigt haft baksidan att den ökar stress och press på familjer. Ta t ex diskussionen om regionförstoring. Det är fantastiskt att kunna bo i Strängnäs, Västerås och Katrineholm och arbeta i Stockholm. Upptåget går från Tierp och Gävle till Upplands Väsby. Mindre samhällen i Mälardalen blir plötsligt attraktiva bostadsorter istället för avfolkningsbygd. Men, det sker på bekostnad av långa resor. Resor som inte alltid är så smidiga, med försenade tåg, getingmidja i Stockholm, bilköer och parkeringsproblem. Där bara en i familjen kan pendla till ett intressant jobb i storstan - någon måste hinna in på dagis innan de stänger.
Ett annat problem av samma typ är valfriheten, eller valstressen. Allt ska vi välja: elbolag, skola och äldreomsorg. Och helt plötsligt är det jag som valt fel skola åt mina barn som står med skulden om skolan inte funkar. Inte kommunen som rimligen borde ha ett ansvar för att erbjuda bra skolor åt alla barn. Och valen görs ju inte bara på rationella grunder. Om det vore så skulle Tensta Gymnasium ha långa köer och innerstadsgymnasierna tomma platser. Men det funkar inte så.
Eller det som jag skrev om i ett tidigare inlägg: viktningen av språk (fast inte modersmål) och matematik vid högskoleantagning hotar att lägga ner alla estetiska kursper på gymnasiet.
Mitt andra seminarium hade rubriken "ett rättvist och jämlikt Stockholm" och handlade främst om den etniska segregationen i länet. Tråkigt nog bestod panelen denna gång av fyra män och en kvinna och seminariet leddes av en man, Yilmaz Kerimo. Inte lika rappt i samtalet och färre inlägg från publiken jämfört med seminariet innan. Men panelen var kunnig och inte bara överens. Tänkvärt är att 99,84% av jordens befolkning faktiskt inte är svenskar. Anders Lago ingick i panelen och det är klart att hans artikel diskuterades. Vi är många som delar hans syn. Det var också bra att Anders i sin inledning faktiskt talade om segregation ur ett mer övergripande perspektiv. Vi måste konstatera att skillnaden mellan fattiga och rika i vår region har ökat. Också under s-regeringar. Det är ett misslyckande och ett problem som vi inte får blunda för. Sedan blir det lite för svepande när han skiljer mellan kommuner i norr och kommuner i söder. Vi har i Sigtuna betydligt mer gemensamt med Södertälje och Botkyrka än med Vallentuna och Upplands Väsby, liksom Salem och Tyresö har fler likheter med många kommuner i norra länet än med sina grannar i Botkyrka. Men annars har han rätt i sin analys.
Efter seminarierna var det dags för buffé och så småningom också musik och dans. Men av någon anledning hann väldigt många gå innan musikerna drog igång. Synd om alla som gick - vi som var kvar hade en kul kväll.
Kommentarer
Trackback