Fria skoltankar III - skolans mål
Det här är tredje inlägget om framtidens skola. Det första hittar du här och det andra här.
Den första frågan man måste ställa sig när man pratar om skolans mål är varför vi alls har en skola. Vad är den bra för?
För mig är svaret tvådelat. Den behövs därför att vi behöver kunskaper och färdigheter. Jag tror att samhället blir bättre om vi alla kan läsa, skriva och göra en del annat. Det mesta av detta skulle vi kunna lära oss hemma av föräldrar, äldre syskon och grannar. Men skolan har också en annan funktion. Där möter vi andra. Och vi tvingas arbeta ihop med människor vi inte valt. Och vi hamnar i konflikter och löser dem. Det kan vi inte göra hemma. Därför tycker jag fortfarande att skolan är en bra idé.
Om vi för enkelhetens skull bortser från skolans fostrande uppgift (som egentligen inte alls kan särskiljas från kunskapsinnehållet) så har skolans kunskapsuppdrag två ben. Det ena är det reproducerande, alltså överföringen av kunskaper från en generation till en annan. Det andra är det producerande, alltså upptäckten av nya kunskaper. Båda behövs.
Jag gillar grundtanken i det som kallas den målstyrda skolan. Alla elever i Sverige har gemensamma mål, men vägarna dit kan vara helt olika. Det ger, åtminstone i teorin, utrymme för ett stort inflytande för lärare och elever att forma sin skola. Ändå är det lätt att åka från skola till skola och se att samma läroböcker används på samma sätt och i samma åldrar, fastän förutsättningarna ser så olika ut.
Det finns en berättigad kritik mot att målen dels är förfärligt många, dels är svårtolkade för elever och föräldrar. Målens struktur behöver göras om och bli tydligare och mer lättbegripliga. Färre mål och mer konkreta säger kritikerna. Å andra sidan så är en av poängerna med att formulera målen så som de är gjorda att man måste göra lokala tolkningar. Med konkreta mål minskar den lokala friheten.
Om man ska jobba med dagens system tror jag att man under rubriken ”mål” ska behålla dagens ”mål att sträva mot”. Dagens ”mål att uppnå” bör döpas om till ”bedömningsgrunder” för att göra det tydligt vad som är underlag för lärares och elevers planering och vad som är underlaget för att bedöma om man har nått tillräckligt långt.
Men det är kanske inte tillräckligt radikalt. I den Nationella Utvärderingen som gjordes härom året kom det fram att det blivit allt svårare att göra nationella utvärderingar i bl a SO-ämnen därför att nu börjar man använda sin frihet att ha olika innehåll i undervisningen. Det är inte säkert att vi alls kan göra nationella utvärderingar framöver. Då kan man konstatera att systemet trots allt verkar funka. Men var det verkligen så spridda kunskaper vi ville ha? Jag tror ju faktiskt att vi behöver ha en liten del av den reproducerande kunskapen som ett gemensamt kitt i samhället. Några gemensamma områden håller samman samhället. Därför har jag börjat fundera över en helt annan målstruktur.
Hur ser vi till att värna en liten del av de gemensamma berättelserna, den gemensamma kunskapen för att hålla samman samhället, utan att låsa upp elever och lärare till en hårt centralstyrd läroplan? Mitt förslag är att man helt enkelt delar upp undervisningen i tre delar: Nationellt, kommunalt och lokalt. De nationella målen blir då lika över hela landet. Få mål som omfattar alla och ett stort utrymme för kommunala och lokala mål. I varje kommun lyfter man sådant som är viktigt just där. De lokala målen delas mellan lärarstyrda och elevstyrda.
Man kan t ex säga att i historia består de nationella målen för 1900-talshistorian av krav på kunskaper om folkmord. Då får man med Förintelsen, Stalintiden, Röda Khmererna, Rwanda och armenierna i Turkiet. För att det ska bli begripligt kommer de flesta att studera världskrigen, ryska revolutionen och kolonialismen. De kommunala målen i Sigtuna skulle förmodligen ha fokus på Sveriges enande och Sveriges första stad. Det är inte alldeles nödvändigt för någon bosatt i Skurup eller Kalix, men viktigt för oss som ser resterna av det varje dag. De lokala målen ska med fördel styras allt mer av eleverna. Allteftersom de lär sig mer kan och ska de besluta allt mer om sin skolgång. Rimligtvis också om målen. De lokala målen gör sig dessutom utmärkt för en diskussion med föräldrar och närsamhället.