Anna-Karins ofullbordade

Häggen blommar. Ja, det har den faktiskt gjort i flera dagar. Själv upptäckte jag det när jag cyklade hem från jobbet i torsdag. En av årets första lite längre turer. Så jo, i fredags var jag öm i "sittbenen".

Är på väg ut för att fortsätta gräva min rosenrabatt. Grävde en del igår, men det är så mycket rötter och annat i marken. Inte konstigt att gräsmattan inte har varit supersnygg där. Fast det gäller att gräva tillräckligt djupt.

Har nu ägnat en lång stund åt att kommentera tertialbokslut och årsprognos när jag, med anledning av häggens blommande kom att tänka på en vers av Alf Henriksson från 24 maj 1947:

Visa

Har kommit hem från årets förstamajdemonstration. Som vanligt lite trevande hemma i Märsta. Jag tror det är dags att göra om formen för firandet. Om vi ska nå de många nya sympatisörerna och medlemmarna behöver vi tänka nytt. Vi hade fyra talare, tre lokala och en central. LO-sektionens ordförande talade 20 minuter. SSU:s ordförande talade i föredömliga 5 och Arbetarekommunens i 25. Sedan kom huvudtalaren. Inte hjälper det med att det är tipspromenad, orkester, fågelholksspikning och annat. Det är huvudsakligen de närmast engagerade som kommer.

Nu tillhör jag inte de som tror att folk måste lockas med "lättsam underhållning", men om man har 4 mil till avmarschen i Humlegården så är det svårt att konkurrera ut den demonstrationen och talarna på Norra Bantorget. Som det är nu blir det stressigt att hinna med båda. Vi missade tåget med ½ minut och tog faktiskt bilen till Bergshamra för att ta oss fram med t-banan (vilket innebar att vi kunde hålla oss i en zon i SL-trafiken). Med andan i halsen hittade vi vår avdelning (tack Jonas N som gestikulerade oss rätt) och hinna demonstrera.

Ett annat år kanske det vore bättre om Arbetarekommunen hemma satsar på samling och gemensam tågresa (kanske med kaffe och macka för den som åkre tåg) till Stockholm och senare på kvällen mat, fest och firande av Första Maj? Bara ett förslag, alltså. Då kanske fler skulle hinna till Unga Örnars plakatverkstad i Humlegården och göra ett eget plakat. Kanske blev det färre lokala tal, men fler skulle hinna uppleva sammanhållningen, blåsorkestrarna och de fladdrande fanorna.

Efter demonstrationen idag gick vi ut och åt middag med mina föräldrar (det fanns ju inget särskilt hemmaplansalternativ).

På väg hem meddelar sonen, just som vi kliver upp från t-banan att han måste ha tag i en toalett. Grattis. Vi tog oss en tur förbi Ulriksdals slott där han kunde smyga in bakom ett träd.

Det finns inte så många bokskogar i Stockholmsområdet, men vid Ulriksdal hade boken slagit ut. Bok, lind, björk gav ett grönt ljus, ner på marken täckt av vitsippor (och vid närmare betraktande rätt mycket kirskål). Det är inte mycket som slår den skönhetsupplevelsen.

Idag har jag skolat om balsaminer och basilika. Tänk vad jord luktar gott. Har börjat gräva ut för min nya rosenrabatt, men tog en paus för att gå in och påbörja nästa års schemaläggning. Att hämta hem schemaprogrammet är ingen höjdare när man är uppkopplad med ett gammalt 56k-modem?

Just nu är trädgården så full av möjligheter. Rosenrabatten är fantastisk i mitt huvud, men kommer förstås att vara något mindre storslagen i verkligheten. Alla fröer som står och gror på olika håll, fulla av sommardrömmar. Sparrisen som ser så mumsig ut. Nästa år blir det sparrismiddag i Rosersberg ? med hemodlad sparris. I år får man nog nöja sig med köpesparris.

Varje år går jag och hoppas på att rabarbern ska vara stor nog för att bli rabarberpaj till Valborgsmäss. I år är den det. Det blir rabarberpaj till efterrätt i kväll. Och imorgon ses vi i leden.

Äntligen är det varmt. Vår nya veranda är vederbörligen invigd, med pompa och ståt. Fast vi letar efter lämplig konst, 2 m bred och 1 m hög att sätta ovanför fönstren i gavelspetsen. Alldeles nyss meddelade maken att det är 22 grader på verandan där tänkte han inta sin något försenade middag. I ett rum på ca 16 kvm har vi två fönster åt öster, två åt väster och fyra åt söder. Och till det ett isolerplasttak och ljust gula väggar. Där är det ljust från morgon till kväll och jag har förstås genast ställt ut fuchsiasticklingarna och en liten låda där jag har sått eldriddarsporre och basilika. Men när det blir så varmt måste man vattna ofta!

Det har utlovats försommarvärme till helgen och jag ser fram emot att kratta och gräva i trädgården. Ska nog lägga fiberduk på sparrislandet.

Vinterns byggande har tagit kål på roshörnet, där Lichtkönigen Lucia och Ingrid Berman har ståtat i flera år. Lavendelplantorna har klarat den omilda behandlingen. Och citronmelissen, som jag fortfarande är mycket tveksam till om jag någonsin sått eller planterat där, tål som vanligt vad som helst. Nå, roshörnet måste göras om och jag vet ju att man inte ska plantera rosor på samma ställe flera gånger så nu får jag anledning att plantera rosor på en ny plats i trädgården. Jag funderar på att göra en rosenrabatt mot staketet i sydväst. Stora, mörkröda Ingrid Bergman. Doftande gula Lucia. Lavendel och kanske backtimjan som marktäckare (jag gillar inte att rensa ogräs och vill täcka så mycket som det går). Kanske ett par New Dawn längs någon pinne tillsammans med Jackmanniiklematis? I stället för ett hörn på ett par kvm kan man ju göra en stor rabatt.

Mina trädgårdsdrömmar är som bäst i planeringsstadiet. Sedan blir det aldrig riktigt så prunkande som jag tänkt mig. Och ibland blir det helt annorlunda. Men det är å andra sidan en del av charmen med egen trädgård ? det blir inte som man tänkt sig. Man får gå och vara nyfiken och man får bli överraskad. Och visst njuter jag i fulla drag nu när krokus, scilla, snödroppar, vårkrage och påskliljor slår ut. Snart slår kejsarkronan ut och våririsarna har blommat fantastiskt. Sådant är läkande för själen.

Det förtjänar att sägas ofta. Det är inte några nya moderater som fått makten. Det är samma gamla borgare som alltid. När trängselskatten ska återinföras i Stockholm får kollektivtrafiken ingenting, färdtjänstresenärerna får betala och direktörerna får avdragsrätt. För övrigt har nu Banverket och Vägverket aviserat allt som måste skjutas på framtiden, så att manegen är krattad för privatfinanseriade vägar. Inte för att borgarna tycker att det är rätt att marknaden också kan ta över infrastruktur utan för att de ?måste?. Fegt.

Fastighetsskatten omvandlas till en ?kommunal avgift?, fast det går nog inte. Mig veterligt ska en kommunal avgift endast tas ut för kommunal service. Annars kallas det skatt och får bara tas ut av Riksdagen. Det var ju skälet till att det blev statlig trängselskatt och inte kommunal trängselavgift? Några lägre boendekostnader ska vi knappast räkna med, om skatteuttaget minskar ökar utrymmet för räntekostnader. Fast kanske tycker regeringen att det är bättre att storstadsborna betalar banken i stället för att bidra till det offentliga? Unga människor ska överhuvudtaget inte flytta hemifrån, räntebidragen (som är kompensation för de ränteavdrag villaägare får göra) tas bort från hyresrätten och huspriserna rasar i höjden. Äldre människor ska lockas/tvingas bo kvar i stora gamla villor eftersom de får kanske sänkta boendekostnader när fastighetsskatten tas bort och dessutom kraftigt höjd reavinstskatt när de säljer. Om man tycker att fastighetsskatten har ett antal problem ? t ex att det är svårt att förutsäga hur dyrt det blir att bo i framtiden ? kanske det vore bättre att åtgärda problemen än att skapa nya.

Förmögenhetsskatten tas bort och finansieras delvis med höjd skatt på pensionssparande. Eh? Övrig finansiering är höljd i dunkel. Sjuka och arbetslösa ska däremot få högre kostnader.

Nej, de som röstade på borgarna för att de hoppades att det skulle bli som förut, fast bättre, måste känna sig besvikna. Borgarna driver fortfarande en politik för ökade klyftor.

Men vi som står för något annat måste vara självkritiska. Alldeles för få motförslag. Vi hörs för sällan och alldeles för ofta bara som svar på regeringens dumheter ? om det inte handlar om Göran Perssons eftermäle. Det är dags för oss att resa oss ur askan och visa alternativet ? en politik för rättvisa!

Ibland är det svårt att ta sig samman och skriva ett inlägg till bloggen. De senaste veckorna har mina arbetsdagar fyllts av uppsägningar. Elevantalet i grundskolan sjunker och det får förstås effekter på skolorna. Utöver att vi får färre elever så har en större fristående skola startat och vill förstås ha en del av de allt färre eleverna. Eleverna, och de resurser som följer med dem, räcker helt enkelt inte till.

Så de två senaste veckorna har skolledarna i vår kommun ägnat åt att tala om för lärare och annan skolpersonal att de inte längre kommer att få vara kvar på skolan. Några blir erbjudna jobb på en annan skola, andra blir arbetslösa. På vår skola är det ett tiotal personer som får gå. Ytterligare några måste byta arbetsuppgifter.

Det är tungt att komma med sådana besked till uppskattade medarbetare. Man känner sig rutten som raserar drömmar om att köpa hus, skapar oro i medarbetarnas familjer och dessutom skiljer elever från lärare de tycker om och litar på. Och visst behövs de. Varenda en behövs bland våra elever. Men det är politikens uppgift att fördela skattemedel mellan olika verksamheter, vi som inte är folkvalda kan inte genom att strunta i budgetramarna fördela om resurser. För det är klart att det som en skola gör av med utöver budget minskar ju utrymmet för annat, t ex ungdomarnas fritidsverksamhet eller socialtjänstens stöd till familjer.

Så just nu är jag mest ledsen och inte särskilt blogginspirerad.

Men det finns ljusglimtar. Igår kväll ordnade personal och barn på en av våra fritidsavdelningar ett internationellt knytkalas. Föräldrar och barn tog med sig mat och musik från sitt hemland: Sverige, Libanon, Turkiet, Chile, Kurdistan, Iran? nära 20 olika nationaliteter var representerade. Några hade tagit på sig traditionella kläder och det åts och pratades så det stod härliga till. Tyvärr kunde jag inte vara med, men i morse kunde jag njuta av det fantastiska iranska nyårsbordet som var uppdukat med hyacinter, guldfiskar, röda äpplen, en guldinramad spegel, kryddor och massor av andra saker. Det är sådant man blir varm av inuti och som gör en stolt. Och det är just sådant här som gör att man ser ljuset på andra sidan mörkret och som gör att jag trots allt tror att skolan och jag kommer att överleva det som nu är tufft. Och det är sådant som gör att man trots allt blir inspirerad att blogga lite igen. Jag kommer igen!

Det känns lite konstigt. Jag har varit på många partikongresser, fyra gånger som ombud. Den här gången avböjde jag nominering - dels tycker jag inte att man ska blockera möjligheten för andra att delta, man måste ju inte vara med jämt. Dels, måste jag erkänna, verkar det inte helt angeläget med en kongress vars enda riktiga beslut är att välja en partiordförande. Debatt är viktig, men med 345 debattminuter och 350 ombud...

Fast jag hade ju inte tänkt mig att vara fullt så avskuren från kongressen. Det är ju inte nödvändigt att vara ombud för att kunna gå runt och lyssna på debatter och prata med vänner. Man kan ju vara åhörare. Dessutom är samtalen i korridorerna nog så intressanta - de är ju aldrig tidsbegränsade.

Det var fullt för åhörare innan jag ens fattat hur man skulle få åhörarplats (jag brukar inte vara dum, men jag har tydligen haft annat i tankarna och inte fattat hur bråttom det är).

Nå, numera finns ju den fantastiska tv-kanalen SVT24 som räddning. Man kan sitta bekvämt med en kopp te och se så mycket man vill. Jo, pyttsan! Det gäller bara dem som har en fungerande tv-anslutning. Men, som jag tidigare berättat har vår TV lagt av. Trots ett par timmar med maken på taket förra helgen har vi inte löst problemen. Och det är ju en smula patetiskt att ringa tv-reparatören kl 10 på lördag morgon. Han kommer på måndag. Så jag kastar mig iväg till goda vänner för att åtminstone se valet av Mona till partiordförande. Och det kändes faktiskt lite historiskt och omvälvande. Fast det var på TV.

Men Monas tal i morse kunde man ju inte tränga sig in hos vänner och se. Så jag ringde snälla föräldrarna som lovade att spela in (jag hade nog kunnat få komma dit och äta frukost framför talet, men tyckte själv det var för tidigt).

Maken är däremot inte alls avskuren från kongressen. Tvärtom har jag sett ytterst lite av honom (utom igår när Mona valdes, då han satt längst bak på podiet för att hålla koll på talarlistan). I morse låg jag och katten kvar i sängen när han gick. Såg genom en glipa i rullgardinen att det var snöstorm ute. Drog täcket ännu högre upp så bara nästippen stack ut. Då ringde det. En sur make som meddelar att SL har ställt in tåget utan förklaring. Det är 30-minuterstrafik. Nästa tåg kl 8.08.Visste ni förresten att under vintern har vart fjärde tåg i rusningstrafik varit försenat. Det är kvalitet det.

 Håhå, bara att kliva upp och dra på sig lite kläder för att få med bilen hem efter att ha levererat maken. konstaterar att gårdagens spacklande av ny vägg lett till träningsvärk i jumskarna. Satt alldeles för länge på huk igår. Fick ett äpple av den aningen morgonpiggare dottern.

På vägen hem är förstås bensinen slut. Ska tanka och helt plötsligt slutar kortet fungera! Blää. Tekniska problem. Hittar ett annat kort, men hinner tänka fula ord om teknikens värld också. Köper med färska frallor till frukosten och är hemma igen innan Mona börjar tala. Dottern har i alla fall gjort frukost.

Lyssnar sedan på kommentarer till Monas tal när jag fortsätter spacklandet. Har sedan tagit paus för att fortsätta bearbeta budgeten lite till och förbereda studiedagen vi har i veckan som kommer. Sedan ska jag åka och hämta det inspelade talet.

Läser i bladet i dag att migrationsministern, för dagen upptagen med de moderata kommundagarna, vill ha en egen monter på den socialdemokratiska kongressen för att övertyga s-kommuner om att de ska ta emot de ensamkommande flyktingbarnen. Ska man glädjas åt att han äntligen tycks bry sig om den skandal som det faktiskt är att de ensamma barnen blir kvar i den tillfälliga mottagningen i Sigtuna och tre andra ankomstkommuner? Eller ska man bli förbannad över att han använder våra mest utsatta barn som slagträ för att göra debatten riktigt slaskig? Om migrationsministern faktiskt vill göra något åt situationen kanske han skulle börja på sin egen hemmaplan. Sigtuna, Södertälje, Malmö, Botkyrka och andra s-styrda kommuner tar emot flyktingar och har gjort det länge. Om alla kommuner tog det ansvaret s-kommunerna tar, så hade vi inga problem. Moderatledda Danderyd och Vellinge borde kunna bereda plats för barnen ? de har råd och där bor alldeles för få flyktingar. Och migrationsministern borde ha goda kontakter med de kommunledningarna, varför gå över ån efter vatten?

En del inlägg kräver mycket eftertanke. Jag tror att det finns läsare av den här bloggen som undrar över varför jag inte skriver något om de många ansökningarna om att driva skola och förskola i egen regi. Som aktiv socialdemokrat har jag förstås en massa åsikter om privatiseringsivern, men som anställd i en politiskt styrd organisation är det viktigt, av demokratiska skäl, att bidra till att den politik som kommuninvånarna röstat för får genomslag. Annars är det rätt meningslöst att ha val. Och vem ska stå till svars 2010 om inte politiken fått genomslag? Om jag ska kunna se mig själv i spegeln måste jag känna att jag åtminstone försöker leva som jag lär. Och till en av de lärosatserna hör den bestämda uppfattningen att offentliganställda, särskilt i skolans värld, är demokratiarbetare av stor betydelse och att sådana är lojala mot resultat i allmänna, demokratiska val. Samtidigt kan man inte vara okritisk.

Det är rätt förvirrat att arbeta i Upplands Väsby kommun just nu. För lite mindre än ett halvår sedan var det val. Socialdemokraterna, som styrt i princip sedan kommunen bildades 1952 (med en parentes 1991-94) förlorade makten. En lokal allians tog över kommunfullmäktige och kommunstyrelsen 1 november och de övriga nämnderna 1 januari. De har varit tydliga sedan dess: personal uppmuntras att ta över kommunal verksamhet och driva den i egen regi, privata företag är välkomna att ta över kommunala verksamheter. Under de senaste veckorna har ansökningar lämnats in av ett företag att driva åtta förskolor i Väsbys centrala delar, ett annat har velat ta över förskolor i Breddenområdet. En rektor gick ut och meddelade att hon nu går in till Skolverket och ansöker om att få göra om Södervikskolan till fristående skola och i förra veckan presenterade fyra skolledare i östra Väsby att de vill ta över skolorna och förskolorna i sitt område.

Den första ansökan som lämnades in, den som gäller Väsbys centrala delar berör oss direkt. Centrala Väsby skolor består av Väsby skola, Smedby skola, Smedby särskola, Språkcentret, tre familjedaghem och förskolorna Skrindan och Segelbåten. Skrindan och Segelbåten hör till de åtta förskolor som någon annan vill driva. Jag tror det kan bli bra för Skrindan och Segelbåten. De kvinnor som vill ta över är duktiga förskolechefer. Men förändringen rör inte bara dem. Förändringen rör i lika stor utsträckning oss som blir kvar. Under en lång följd av år har vi arbetat för att stärka sambandet mellan förskolan och skolan. Vi har gemensamma lärartjänster och förskolan är förstås med och bär våra gemensamma kostnader för vaktmästeri, administration och annat. Om jag fick önska något så hoppas jag att den politiska majoriteten har satt undan en slant för omställningen. Nu måste vi snabbt tänka om. Inlämning av helårsbudget skulle göras 20 februari och det blev förstås inte uppskjutet. Därför fanns just ingen tid att blogga eller roa sig på andra sätt. Det gällde att jobba snabbt.

Det här är villkoren och kan jag inte tänka mig att jobba efter dem får jag väl söka mig någon annanstans. Men jag vill inte jobba med något annat. Det är också lite av dynamiken och tjusningen i att jobba i offentlig sektor. Majoriteterna kan ändras och det krävs en stor portion professionalitet hos den chef vars högsta ledning präglas av oenighet, ifrågasättande och alternativa förslag. Ändå kan jag inte låta bli att förundras över turerna. Trots den massiva kampanjen för att uppmuntra anställda att ansöka om att få driva förskolor och annat i egen regi verkar de inte riktigt ha trott på sin idé. I alla fall inte att det skulle gå så fort. Före första mars står det klart att långt över hälften av alla förskolor kan drivas i enskild regi redan i höst.

Då går kommunstyrelsens ordförande ut i den lokala tidningen och säger att de nog inte kommer att släppa igenom riktigt allt. Det måste nog finnas minst tre kommunala förskolor kvar, en i Runby, en öster om motorvägen och en mellan motorvägen och järnvägen. Det är svårt att ha invändningar mot synpunkten att det behövs några kommunala förskolor, men det känns lite konstigt att det är något som politiken säger efter att människor bestämt sig för att ta steget och bilda företag och ansöka om att ta över driften av förskolor.

Jag tror att de kvinnor som nu tagit steget faktiskt har tänkt en hel del. Jag tror det finns en anledning till att man ansöker om att få driva många förskolor. Det handlar förstås om hur stor risk man vågar ta och hur man säkrar att verksamheten ska funka ekonomiskt hållbart. Små enheter är sårbara. Det känns konstigt att politiken ändrar spelreglerna mitt i matchen. Efter att under tjugo års kommunpolitiskt arbete träffat massor av företagare, både privat bland vänner och i det politiska arbetet vågar jag påstå att det finns ingenting som företagare tycker så illa om som ändrade spelregler. Det är värre än skatter och arbetsgivaravgifter. Och det är knappast företagsvänlig politik. Konstigt är det i alla fall.