Anna-Karins ofullbordade

Tänk så man kan missuppfatta en skoldebatt om man vill det. Debatten om nationella prov på s-kongressen har nu förvrängts till oigenkännlighet. För mig är det viktigt att komplettera de nationella kursplanerna med nationella uppföljningar för att elevernas rättssäkerhet ska garanteras. Idag är eleverna utlämnade till lärarnas godtycke och även om det finns massor av bra lärare i skolorna så vet vi att just likvärdighet i bedömningarna är en av skolans akilleshälar. Det finns skäl för Elevorganisationen att kräva möjlighet att få betyg omprövade.

Vi vill dessutom att både kommunala och fristående skolor ska följa gemensamma kursplaner och läroplaner. Hur ska vi kunna ha en sjysst kontroll av om alla skolor t ex bedriver sex- och samlevnadsundervisning eller undervisar om olika religioner? Det har vi inte idag, utan litar på att någon ska anmäla en skola som brister till Skolverket.

Någon form av nationell uppföljning skulle dessutom kunna vara ett bra stöd när individuella studieplaner införs - hur ska elever och föräldrar kunna styra innehållet om det är läraren som ensam sitter inne med kunskaperna om hur elevens resultat stämmer överens med kursplanernas mål? Det är inte konstigt att många elever och föräldrar säger sig vilja ha fler betyg och gärna tidigare, eftersom de inte ser alternativen. Tydliga mål, renhårig och likvärdig uppföljning av kunskaperna, individuella utvecklingsplaner och bra utvecklingssamtal är bra alternativ. Men då måste lärarna ha tillgång till verktygen för den likvärdiga bedömningen, te x genom någon form av nationell uppföljning. Det är mycket bättre än betyg. Betyg har nämligen ett par små egenheter. För det första sätts de i efterskott och det är försent att ändra arbetssätt och inriktning. För det andra ger ett betyg, vare sig det innehåller siffror eller bokstäver eller andra symboler inte någon information i sig. För det tredje finns inga nyanser i ett betyg och det sant mänskliga får inte plats i rutan.