På vinst och förlust
Vad som är mer påtagligt i människors vardag är vad som händer med skolor som inte producerar vinst - utan förlust. I somras stod det klart att Doctrinagymnasiet i Uppsala begärts i konkurs. Elever som skulle ha börjat årskurs 2+3 stod utan skola inför skolstarten. Till råga på allt gick de program som inte är så vanliga i Stockholm-Uppsalatrakten. Elprogrammet och Energiprogrammet. Kommunens ungdomsuppföljande SYV fick ett styvt jobb att hitta gymnasieplatser.
Konkursen kostar eleverna mycket elände. Flera elever har fått byta program. Många har fått börja om och får längre gymnasieutbildning. Den positiva frihet som skolorna har att lägga kurser i olika ordning beroende på vilka pedagogiska och praktiska val man gör gör det svårare för eleverna att byta under pågående utbildning. Ur elevperspektiv gäller det alltså att välja en gymnasieskola som inte går i konkurs... Då blir frågan om vinstutdelning eller ej underordnad.
För kommunen och dess skattebetalare dyker en annan fråga upp. Varje år på gymnasiet kostar skattebetalarna pengar. Allt fler ungdomar går mer än tre år på gymnasiet. Dels har vi elever som först går ett år på IV för att bli behöriga (eller få tillräckligt höga poäng) att gå nationellt program. Dels har vi elever som börjar om efter att ha valt "fel" i nian. Och så finns elever som inte lyckas så bra och behöver gå om. Och nu tillkommer alltså elever som tvingas börja om och/eller byta program för att deras gymnasieskola gått i konkurs.
Doctrinagymnasiet var inte först och kommer inte att vara sist. De närmaste åren riskerar vi att konkurserna duggar tätt. Än är det rätt få som har drabbats, men när de stora skolkoncernernas skolor går omkull? När medelklassens barn inte får sin spännande naturvetarutbildning på engelska eller samhällsvetarprogram med it-profil? Vad händer då? Kommer kraven på att förstatliga eller rekommunalisera gymnasieskolan från frustrerade medelklassföräldrar? Kanske är det dags att fundera över en "gymnasieakut" som tar över konkursade gymnasieskolor och garanterar elevernas utbildning? Konkursade gymnasieskolor kommer att vara nästa stora fråga i debatten om fristående skolor. Var säkra på det.
Föräldramötestider
Jag tror ju på föräldraengagemang i skolan. Jag vet att eleverna når bättre resultat och mår bättre om deras föräldrar är med. Men måste vi ha föräldramöten?
Det traditionella föräldramötet besöks av föräldrar som känner att de "borde" gå dit. Det är kallat av lärare som vet att de "borde" ha föräldramöte och besöks ibland av skolledare och andra anställda som också "borde" gå på föräldramötet. Men handen på hjärtat - hur mycket av det som sägs på föräldramötet hade inte kunnat skickas hem på mail och skolans webb? Vore det inte bättre om föräldrarna tillbringade de timmarna med sina barn?
När jag gick i skolan fanns det inte möjligheter till chat och diskussionsforum på nätet. Inte heller hade skolorna information på hemsidor och inga veckomail skickades. Idag blir man dränkt av information om sina barns skolgång. Vi får veckomail långt upp på högstadiet, kan läsa skolans webb om vad som händer och vi går på utvecklingssamtal. Egentligen behöver jag inte mer. Kanske skulle vi våga säga det högt?
Om det nu är så att föräldramötets egentliga syfte är att föräldrarna ska ha träffat varandra innan ev problem dyker upp - vore det inte bättre med fika, mingel och föräldrapubar? Så slipper det bli så pinsamt för alla inblandade - lärare som känner krav att informera om sådant vi känner till och föräldrar som känner krav att ställa oroliga frågor.
Nä, lägg ner föräldramötena.
Förbättra sig genom självinsikt eller straff?
Ändå kan jag inte låta bli att skriva några rader om det kommande skollagsförslaget. I helgen informerades vi av skolministern om att nu skulle skolorna slippa onödig byråkrati och staten skulle sluta kräva kvalitetsredovisningar och skolplaner. Minsann. Istället skulle Skolinspektionen sköta kontrollen av att allt går rätt till. Han har ju inte fattat nå't! Igen!
Antingen tror karl'n på allvar att det går att straffa och kontrollera fram bättre undervisning. Eller så har hans lust till straff och repressalier slagit till igen.Han struntar i om skolorna blir bättre för eleverna. Förresten är det väl inte skolorna som har fel och brister - det är eleverna som är problemet i hans värld. När arbetet med kvalitetsredovisning fungerar som det ska jobbar lärare, rektorer och annan skolpersonal systematiskt med att undersöka hur skolan har lyckats nå de mål som staten har satt upp och bestämmer sig för hur de ska förändra och förbättra sitt sätt att arbeta. Det tycker skolministern är onödig byråkrati. Men att anställa massor av statliga skolinspektörer som åker runt i skolorna och pekar finger och talar om vad som inte är bra (som om inte elever, föräldrar, lärare och rektorer visste det) det är inte byråkrati. Nehej.
Det finns förstås en alternativ förklaring om det nu skulle vara så att man inte tror på bestraffningsteorin. Skolministerns parti tycks vara ensamma i regeringen om att vilja förstatliga skolan. Kanske är det ett sätt att smygförstatliga - om kommuner och andra huvudmän inte längre ansvarar för att sätta upp lokala mål eller för att värdera sin verksamhet, finns det då någon anledning att driva den? Fast det känns väl konspirationsteoretiskt. Är han så illistig? Dumt är det i vilket fall som helst.
Att straffa fram bättre kunskaper
Igår kom så ännu ett ylande från högsta ort. Stäng av stökiga grundskoleelever, upp till en vecka i taget. Fast högst två gånger om året. Äntligen, tänker jag. Äntligen ett förslag som innebär att bestraffningen består i att man inte får gå i skolan. Fast jag hade förstås inte hört allt - det fanns också fler förslag. T ex "försittning", alltså kvarsittning före skoldagens början. Men, hallå! Att vara i skolan är inte ett straff, det är en förmån! Det är inte en belöning att få sluta tidigare en dag när solen skiner och vi borde inte inskärpa i våra barn att de ska vara glada att slippa skolan för att det är sommarlov. Den dagen vi firar uppropet mer än avslutningen och beklagar att våra barn inte får gå till skolan på påsklovet, den dagen kommer vi också att höja lärarnas status på riktigt. Jo, jag är pervers nog att tycka att det är roligt att gå till jobbet också.
Åter till frågan om avstängning. En regelbunden läsare av denna blogg vet att jag inte delar skolministerns syn på straff och repressalier som en väg till skolutveckling och lärande. Ändå finns det tillfällen, desperata situationer, när avstängning kanske skulle vara bra. Jo, jag vet att det är problematiskt med avstängning i en obligatorisk skola. Men jag har varit med om tillräckligt många svåra elevsituationer för att veta att det i undantagsfall skulle vara bra med något riktigt drastiskt. Fast inte som ensam åtgärd. Det skulle vara välgörande om skolministern kunde se till att koppla avstängningen med en skyldighet för föräldrarna att bidra till att förändra sitt barns situation och en skyldighet till skolan och socialtjänsten att vidta åtgärder. En avstängning kan fungera både som en markering och som några dagars andrum.
I ett riktigt stökigt läge när varken skola eller föräldrar förmår att upprätthålla ordningen finns anmälan till socialtjänsten som en sista desperat åtgärd. Problemet är att tidsuppfattningen i skolan och socialtjänsten är väsensskild. Socialtjänsten ska skyndsamt utreda barnets situation vid en anmälan. Praxis har pekat på att gränsen för skyndsamt går vid 4 månader. Skolan lever i nuet. Fyra månader är nästan en termin. Det är outhärdligt för ett barn att gå en hel termin i skolan i väntan på ev åtgärder. Eller för hans klasskamrater. Eller lärare och annan personal som varken har befogenheter eller kompetens att ingripa. En tillfällig avstängning, där tiden används för att göra upp en plan för vidare arbete skulle faktiskt kunna vara en räddning.
Skolministern anade nog vilken reaktion han skulle få. Och jo, den visste var den tog. Ett raskt pressmeddelande från Socialdemokraterna meddelar att "Skolan är ingen kaserngård" och så brösttoner om att man minsann inte kan tänka sig att stänga av elever som stör. I stället ska de vara i skolan under uppsikt. Av vem? Lärare, som behövs i undervisningen eller kanske av elevvårdspersonal som behöver trösta och stödja många elever? Ärligt talat, om mitt parti har bestämt sig för att vara populister i skolfrågor, vilket man tydligen gjort, så borde man lyssna till vad som oroar de medelklassföräldrar man hoppas få stöd ifrån. De är inte i första hand oroade över att barnen får för få betyg. De oroar sig över om deras barn har tillräckligt mycket lugn och ro för att lära. De få som har barn i klasser där elever går över alla gränser, trots alla insatser som görs, blir inte gladare om stökpellarna får dåliga betyg - de vill att någon markerar mot stöket. Sorry, jag tror faktiskt att mitt parti den här gången har gått vilse.
En som skriver bra om förslaget (och ofta om skolan i största allmänhet) är Christermagister.
Meningen med livet
Barn gör inte som vi säger
På DN-debatt skriver idag datainspektionens chef om kränkningar på nätet. Om sajter där brottslingar hängs ut, om idrottsklubbar som publicerar vilka spelare som testats positivt för droger och enskilda som i bloggar tar heder och ära av andra människor.
Jag tror inte på förbud, men jag skulle önska att vuxna människor tänkte efter före. Samtidigt som vi ökar förväntningarna på att skolan ska vara fri från mobbning och kränkningar börjar vuxenvärlden bete sig som jag vet inte vad. Det är väl utmärkt att barn- och elevombudet kan driva skadeståndskrav mot skolhuvudmän som inte agerar tillräckligt kraftfullt mot mobbning. Det är bra att Skolverket (skolinspektionen?) granskar likabehandlingsplaner i skolorna och kommer med berättigad kritik så att skolorna blir bättre. Men det spelar ingen roll hur många gånger vi pratar med barn och ungdomar om hur man får och inte får uppföra sig om inte de vuxna lever som de lär. Så det kanske är på sin plats att inte bara jaga lärarna och skolan för att de inte tillräckligt kraftfullt. Lika viktigt måste det väl vara för var och en av oss att fundera över om våra egna medievanor bidrar till att göra det ok att snacka skit om andra, gotta sig i andras misslyckanden och skvallra hejdlöst.
Helt plötsligt hör jag hur jag låter. Gnällig typ som tror sig bättre än de som tittar på tv. Löjlig sort som klagar på tv-program, det är ju bara att stänga av. Men jag menar inte att det är just det ena eller det andra programmet som är problemet. Problemet är att det tycks vara ett av de mest lönsamma formaten just nu. Att vi tydligen inte stänger av.
Men alla föräldrar vet, av erfarenhet, att barn inte gör som vi säger. De gör som vi gör.
Barn har rätt!
I år fyller FN:S barnkonvention 20 år. Sverige var en tillskyndare vid dess tillkomst och har ratificerat den. I Norge är den införlivad i den norska lagstiftningen. Att Sverige gör likadant är ett av kraven i Barnuppropet, som vänder sig mot den senaste tidens hårdnande barnsyn. Uppropets initiativtagare är tre välmeriterade forskare professor Mats Ekholm, docent Hans-Åke Scherp och professor emeritus Bengt-Erik Andersson. Tre herrar som mycket väl vet vad de talar (och skriver) om. På hemsidan där uppropet finns kan man också finna dokumentation som stärker argumentationen.
Uppropet vänder sig mot den nyauktoritära trend som går som en löpeld genom Sveriges klassrum. Straff som uppfostringsmetod, betygsjakt istället för nyfikenhet, lydnad istället för inflytande är bara några exempel.
Allt är inte stolligt i de program som nu sprider sig över landet. Kan man hitta knep och vägar som leder bort från tröstläst tjatande är det värt mycket. Kan man få en lärare som kanske blivit så trött av allt tjat att hon/han inte ser framsteg och goda gärningar att bli mer uppmärksamma på elevernas goda insatser så har man lyckats men något viktigt. Kan fler barn mötas av beröm så är det utmärkt. Men att bli utfryst, ignorerad och satt i skamvrån har aldrig lockat fram några goda samhällsmedborgare.
Därför har jag skrivut under uppropet.
Arlandagymnasiet bäst i norrort!
Arlandagymnasiet tog hem första pris när Hotell- och restaurangutbildningarna i Norrort tävlade under onsdagen. Både servering och matlagning bedömdes och Arlandaeleverna kunde efter väl förrättat värv ta hem prispokal och diplom för sitt förstapris. Gissa om de är glada nu!
Varje skola representerades av ett lag om fyra elever från årskurs 2. Eleverna fick först visa att de kunde duka upp ett riktigt festbord. Därefter bedömdes den meny (huvudrätt och dessert) som eleverna komponerat, lagat och serverat. Lagen hade varsin likadan råvarukorg att utgå ifrån.
Grattis Matilda Rehn, Sebastian Forslöv, Oskar Larsson och Elin Wetzig! Och grattis till de stolta lärarna Henrik Ankarbåge och Yvonne Forsman.
Under förra veckan testade de av vinnarmenyn på gästerna på Restaurang Hyllan. Då blev jag alldeles säker på att de skulle vinna. Det var himmelskt gott och serveringen var som vanligt på hög nivå.
Restaurang Hyllan drivs av eleverna i Kunskapens Hus. Där är öppet för allmänheten till lunch flera dagar/vecka. Det är alltid gott och prisvärt, men kan ibland ta tid. Det kan vara klokt att boka bord och kolla öppettider i förväg. Då kan man passa på att fråga om menyn: 08-597 830 02
Den vinnande menyn
Huvudrätt
Lammracks med rostade rotsaker, jordärtskockspuré med gruyèreost och rödvinssås.
Dessert
Variation på lingon
Resultaten
•1. Arlandagymnasiet
•2. Wäsby Restaurangskola
•3. Rudbecksgymnasiet
•4. Matpedagogerna
Skola på nätet?
Vilka mål? Både läroplaner och kursplaner innehåller massor av mål som faktiskt förtustätter samlärande - alltså närvaro i skolan. Idén om att skolan kan skötas via nätet bygger på en syn på kunskaper som något individuellt. Men de flesta kunskaper funkar inte så. Kunskaper är något som växer när de delas av fler.
Man kan också fundera över begreppet skoltrött. Häromdagen satt jag i samtal med en lärare som konstaterade att om man har många frånvarande på sina lektioner måste man kanske fråga sig om man kan göra något annat med sin undervisning. Kanske är det så tråkigt eller kanske oviktigt att elevernas frånvaro är en sund reaktion? Kan skoltrötthet kanske motverkas genom att låta undervisningen vara så viktig och engagerande att eleverna inte vill missa en enda lektion?
Däremot är det bra att frågan om undervisning på nätet lyfts. Självgående, motiverade elever kan få ett lyft av att komplettera skolgången med distansinslag. Elever som går på små skolor kan få tillgång till t ex fler språkval. Och en liten del av de elever som inte kommer till skolan kan ha distansstudierna som en ingång eller livlina. Distansstudier kan också vara en väg med elever som för en kortare tid kan behöva skiljas från sin vanliga skola på grund av återkommande normbrott.
Sundbybergs kommun gör ett jättearbete kring elever med hög frånvaro. I deras kartläggning finns massor av olika skäl för elever att utebli från skolan. Ganska få skulle vara hjälpta av distansundervisning. Det finns föräldrar som bidrar till att eleverna är hemma, för att det gör att föräldrarna inte tvingas ta itu med sin egen situation. Fobier, dåliga vanor, missbruk, mobbning, orsakerna är oändligt många.
I kartläggningen skiljer de mellan hemmasittare, korridorvandrare och andra skolkare. Det är skillnad mellan elever som inte går utanför dörren och de som alltid är i skolan, men aldrig på lektioner. Eller elever som drar runt på stan när andra är i skolan. Vilka är mest hjälpta av distansstudier?
Nej, det viktiga är faktiskt att se till att eleverna kommer till skolan och att de får hjälp att ta sig ur sina problem. Något som förutsätter samarbete. Mellan elev, föräldrar, skolan, socialtjänsen och BUP. Det är den bästa tjänst vi kan göra hemmasittarna och de andra.
Flera bloggar har intressanta kommentarer, bl a Alliansfritt Sverige och Christermagister.
Kunskap är flum?
Mest upprörd blir man av de sänkta kunskapskraven. Min enda slutsats blir att elever i årskurs 1-6 på grundskolan nog bara ska lära sig att veta hut. Några ämneskunskaper får deras lärare nämligen inte med nya utbildnigen. Det får eleverna vänta med till i sjuan. Dekanen på Göteborgs universitets utbildningsvetenskapliga fakultet, professor Mikael Alexandersson formulerar kritiken i en krönika. Läs den!
Lärare som idag får 1,5 års utbildning i matematik ska klara sin uppgift i framtiden på en halv termins matematikstudier. Det är så regeringen vill att vi ska lämna flumskolan!
Det kommer också att bli förfärligt krångligt att organisera skolan och möta förändringar i elevkullar. Idag överlappar lärarnas behörigheter varandra. Det betyder att lärare kan matcha förändringar i åldersstrukturen. När eleverna i skolår 7-9 är lite färre så kan 4-9-lärarna möta elever redan i fyran. Med det nya systemet blir de arbetslösa. Och skulle det då uppstå brist på lärare i femman, så får man inte anställa de övertaliga lärarna från årskurs 7-9. Jättedumt!
Men skolministern är nöjd. Kunskap är flummigt och nu tas den bort ur lärarutbildningen. Lärarnas djupa ämneskunskaper försvinner - de blir grunda. Nu väntar vi bara på att den nya läroplanen presenteras. Utan dumma ämneskunskaper de första sex skolåren. Det är ju bara flummigt med ämneskunskaper. Undrar bara vad som ska betygssättas i årskurs 6? Och vad lärarna ska skriva betygsliknande omdömen om?
En mattegåta
Läs sedan skolministerns kommentar i samma tidning. Har han inte fattat någonting? Det är inte bristen på tidiga betyg, nationella prov och detaljerade kunskaper som är problemet - det är de undervisningsmetoder som lärare väljer. Det värsta är att lärare som väljer att låta eleverna en och en räkna på i boken kan räkna med att ha ett tyst och lugnt klassrum, nöjda föräldrar och ett antal elever som tror att de lär sig matematik. För matematikkunskapernas skull hoppas jag att lärarna intresserar sig mer för TIMSS-rapporten än för skolministerns dravel.
Skolministerns kunskapsförakt
Språkforskarna har länge varit eniga om att de elever som behärskar sitt modersmål väl också har lättare att lära sig både svenska och andra skolämnen. Skolverket har nu studerat elevers resultat och kan belägga det som språkforskarna hävdat i åratal. Men det bekommer inte skolministern. Han vet bäst ändå. Han förklarar bort de faktiska resultaten ochanser att det är viktigare att lära sig svenska än modersmål.
Jamen, hallå! Det är ju just det som är problemet! Genom att okunniga människor inte har förstått att det är lättare att lära sig svenska om man också läser modersmål så har allt för många elever missat chansen att lära mer!
Om nu skolministern inte gillar forskning (och det har han ju visat förr) så kanske han kan lyssna på erfarenhet. Erfarenheten från alla de lärare som dagligen möter elever med andra modersmål än svenskan och hur tydligt det är vad modersmålsundervisning betyder för både självförtroende och inlärning.
Skolministerns unkna uttalande är ett eko från svunna tider. På 50-talet fick tornedalsfinnarna och samerna inte tala sitt modersmål i skolan, inte ens på rasterna. Det har jag skrivit om förut.
Faktum är att jag tror inte jag hört någon seriös debattör föra fram synen på att kunskaper i modersmål och i svenska skulle konkurrera på åtminstone 25 år. På åttiotalet var det en diskussion och forskarna var ännu osäkra i sina resultat, men sedan dess är det bara populistiska mörkerkrafter utanför parlamentet som fört fram de uppfattningarna. Men skolministern kanske inte ska betraktas som en seriös debattör?
Förgrymmat
Jag hr fortfarande inte riktigt hämtat mig. Det är en vecka sedan programmet "Förgrymmade ungar" visades på SVT. Dokument inifrån-journalisten Erik Sandberg har grundligt granskat trenderna inom barnuppfostran. Eller ska man säga disciplinering? Allt från Nanny-program till guldstjärnor och skamvrår.
En bra tv-dokumentär får en att tänka vidare. Jag tror jag tänkt på "Förgrymmade ungar" flera gånger varje dag sedan den visades. Och det går just inte något vidare att samla tankarna. Jag tänker i så många olika banor. Hur vi betraktar människan. Varför vi har barn. Vad barn har för status och ställning i samhället. Hur ensamma föräldrar ofta är. Hur vi söker quick-fix lösningar på allt fler områden i livet. Skinner, hans råttförsök och behaviorismen, som tycks ha fått ett starkt fäste igen. Och så tillbaka till människosynen.
Är människan i grunden god eller är vi fördärvade genom syndafallet eller något annat? Den skola som byggde på katekesen hade också en tydlig uppfattning om människan. Ända sedan syndafallet har människan, genom arvssynden, haft en dragning att göra det onda, fel val eller vad vi vill kalla det. Därför går uppfostran ut på att tukta barnet, så att inga vilda impulser får uttryck. Utan en tuktande uppfostran hotar anarki och kaos. Upplysningsfilosofen Rosseau (och flera andra) ansåg tvärtom att människan i grunden var en god varelse och därför skulle uppfostran (i alla fall av pojkar, Rosseau levde på 1700-talet och var inte så bevandrad i jämställdhet) främst gå ut på att släppa de goda krafterna lösa. De olika uppfostringsmetoder dom diskuterats de senaste århundradena har huvudsakligen pendlat mellan de två huvudidéerna om människans natur. Det vi nu fick se var ett tydligt exempel på hur pendeln svängt över till att se barn som i grunden onda/dåliga varelser som måste tuktas.
I bondesamhället var barn en viktig arbetskraft. Man behövde många - arbetet var tungt och det fanns inte pensioner, avbytare och andra faciliteter att lita till. Tidigt fick barn bli vuxna, göra nytta och arbeta. Uppfostran syftade till att göra arbetskraft av barnen så tidigt som möjligt. Idag behvöer vi inte barn för att klara av försörjningen. Vi kan med modern preventivmedelsteknik välja när och hur många barn vi ska ha - om vi ska ha några alls. Och de flesta väljer ett liv med barn. Samtidigt försöker vi leva individualistiskt. Var och en är sin egen lyckas smed. Var och en förväntas lyckas med jobbet, bostaden och med barnen. Barn tenderar att bli acessoirer i livet. Något vi visar upp för andra och som måste ha några mycket lyckade egenskaper. Barn som är stökiga, har svårt att lära sig läsa eller är allmänt okoncentrerade måste förändras. Alla personligheter och egenskaper är inte lika lyckade att visa upp.
Det lär finnas ett afrikanskt ordspråk som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tror att det är sant. Men om vi inte lever i byn, i gemenskap, tillsammans med andra - vem ska då uppfostra barnen? Uppfostran kräver relation och relationer tar tid. Visst kan man skicka in en super-Nanny några veckor som får barnet att inte förvandla köksbordet till ett slagfält vid varje måltid - men ingen super-Nanny i världen kan ersätta djupa relationer. Och utan djupa relationer blir vi inte människor.
Problemet med alla de ytligt inlärda metoderna är ju att vid varje ny situation kan inte barnet generalisera och föra över sina kunskaper från andra situationer. Barnet blir lämnat i sticket och saknar den inre kompass som vi förväntar oss att människor har.
Om elever i skolan avstår från att prata på lektioner för att de tycker att det är så obehagligt att bli förvisade till "det gula rummet" så kommer de förstås att agera helt annorlunda när de hamnar någonstans där det inte finns något gult rum. Vi måste få elever att göra det som i dokumentären kallas ett "bra val" därför att de förstår att andra blir störda om de pratar. Först då är det uppfostran och inte disciplinering.
Jag förstår varför det är så lätt att ta till lösningarna. Jag är inte oskyldig själv - på skolan jag jobbade förut arbetade vi både med SET och KOMET - och med gott resultat. Om man med resultat menar att det blir lugnare i klassrummet och färre konflikter. I en situation där de vuxna själva har tappat fotfäste är det svårt att vara en god fostrare. När treåringar får ansvaret att bestämma över familjens middag - inte bara till födelsedagen och sjuåringar väljer skola blir det svårt för de vuxna att hitta en god balans mellan vilket ansvar barn ska ha och deras självklara rätt till medbestämmande. När det inte finns någon farmor eller morfar i närheten som kan avlasta stressade föräldrar och kanske också komma med både goda råd och lugnande kommentarer. När det finns klassrum (inte många men de finns) där det råder anarki för att eleverna inte säkert vet vad de har där att göra och lärarna inte fått det föräldrastöd som krävs. Då kommer ropen på handlingskraft.
Fördelen med att arbeta med metoder som SET och KOMET är att förändrade vårt fokus. Från det som inte fungerar till det som är bra. Från att leta fel till att förvänta sig bra saker av eleverna. Om man redan finns i en rörig situation, vilket vi gjorde på min förra skola, är risken stor att enda chansen att få en stunds uppmärksamhet av sin lärare är att störa undervisningen. Med ny metodik ökade vi uppmärksamheten på det positiva. Att klassen faktiskt hade sina böcker och pennor med sig, att alla utom en kom i tid och så vidare. Nackdelen är det instrumentella och ibland omänskliga. Hos oss gjorde vi aldrig några gula rum eller skamvrår. Att förnedra barn är ovärdigt.
Dokumentären pekade också på något som gör mig verkligt illa berörd - uppfattningen att det förekommer en maktkamp mellan barn och vuxna som de vuxna kommer att förlora så fort de tittar bort. För mig bottnar det i synen på det lilla barnet som en ond varelse. Nä, vi vuxna måste hålla ihop så att vi tillsammans kan ge alla barn den kärlek och den empati som krävs för att de ska växa upp till ansvarstagande vuxna. Trots allt så är det dagens dagisbarn som ska ta hand om mig när jag blir gammal. Jag vill bli omhändertagen av någon med fantasi, humor och empati - inte av en dresserad och känslokall varelse som vet vilka konsekvenser det blir av "rätt val" eller "fel val".
Kopplingen som dokumentären gör till andra världskriget och den lydnadskultur som möjliggjorde nazisternas framfart är viktig. Grunden till grundskolan och att den skulle ge en demokratisk fostran var erfarenheterna från kriget. Skolkommissionen 1946 tillsattes med kriget som relief. 1962 införs så grundskolan, en sammanhållen skola där olikheter skulle mötas. Aldrig mer skulle människor ställas mot varandra. Så sade man. Men mänsklighetens minne är inte långt. Nu ska skolan sortera agnarna från vetet. Läs Johannas inlägg om den killen som fick C i social mognad för att han visade vad han kände. Vi ska disciplinera barn, inte med argument och empati, utan med belöningar och bestraffningar.
Man kan också se de olika uppfostringsmetoderna i ett annat ljus. Vårt behov av snygg yta och snabba lösningar också på de stora problemen i livet. I morse berättar DN om hur skönhetsoperationer blir allt viktigare för män. Hellre fettsugning än löprundor i skogen. Homestaging för att få ut mer för ditt hus när du säljer det. Betyg i stället för kunskaper. Snabbt och enkelt, men...
Nej, jag är kanske tråkig, men jag tror på barnen och deras inneboende vilja att göra gott. På att alla barn ska få tillgång till en hel by som kan fostra dem. På att verklig ordning och reda skapas när vi skapar relationer och förtroende mellan barn och vuxna. Att barn växer för att vi har höga förväntningar på dem. På att det är jättesvårt att vara förälder och att möta alla krav på vad man "ska" och att vi måste jobba ihop. Och jag tror på "Förgrymmade ungar" som ett obligatoriskt inslag för alla blivande lärare, socialsekreterare, kuratorer, skolsköterskor och för alla på utbildningsdepartementet.
Skolverkslogik
Det måste vara en alldeles särskild sorts logik som råder på Skolverket. I flera års tid har kommunpolitiker yttrat sig över ansökningar från företag som velat starta fristående skolor. Yttranden där man på olika sätt försökt peka på att antalet skolplatser redan, eller inom en snar framtid, överstiger antalet elever på orten. Skolverket har, trots det, valt att bifalla ansökningarna. En och annan högerpolitiker har ifrågasatt invändningarna och försökt få det till att de skeptiska principiellt ogillar privatägda skolor. Det finns sådana skeptiker, men huvuddelen är nog just de som noterar att om det finns 400 ungdomar i en viss ålder på en ort och det finns 400 skolplatser så kan det bli dyrt eller svårhanterligt om det plötsligt finns 600 platser. Överkapacitet kostar många skattepengar. Av precis samma anledning börjar nu också alltfler högerpolitiker dra öronen åt sig. Men fortfarande är det inte kommunpolitikerna som avgör hur många skolplatser som ska finnas i kommunen (och betalas av kommunens skattebetalare). Det är Skolverket. Som ger vissa företag fri dragningsrätt på våra gemensamt ihoptjänade skattepengar.
Nu har Skolverket (förmodligen en annan avdelning än den som lämnar tillstånd till nya skolor) upptäckt att antalet ungdomar minskar drastiskt, samtidigt som antalet skolplatser ökar (det senare tycks ske magiskt). Så häromdagen skickar man ut ett pressmeddelande om sin senaste tillståndsbeskrivning "Behov av kommunal beredskap när fristående skolor läggs ner". Ja, vad trodde de? Och är det inte typiskt att det är kommunerna som måste ta ansvaret när Skolverket har beviljat för generösa tillstånd. Det är logik det. Och det är elever i de kommunala skolorna som får maka åt sig när privata skolor konkursar. Vem tänkte nu?
Vad jag kände i morse? Förutom att jag ville somna om och tyckte det var mörkt? Lättnad. Och medvetenhet om att om fyra eller kanske åtta år är det inte den republikanska vicepresidentkandidaten man ska oroa sig över.
Konsument eller elev?
Vi vill ju helst att eleverna är med och själva tar ansvar för sitt lärande - faktum är ju att annars lär de sig ingenting. Läraren kan ösa ut böcker, artiklar och annat material, dela med sig av knep, hjälpmedel och metoder. Men om inte eleverna vill ta emot och är beredda att lägga ner arbete på att lära in så spelar lärarnas ansträngning ingen roll.
Jag tror att de flesta lärare kan skriva under på att de flesta elever som inte når målen inte misslyckas därför att de inte har förmågan. Tvärtom, det finns gott om smarta, allmänbildade elever som inte når skolans mål. Oftast beror det på att de har egna förhållningssätt och attityder som står i vägen för dem. Det kan vara ett allmänt dåligt självförtroende, men också föreställningar om att deras begåvning är inriktad på ett eller annat sätt (t ex att de nog inte kan lära sig något teoretiskt eller att de har tummen mitt i handen). Ofta är slutsatsen att det nog inte är någon idé att försöka. För de här eleverna är inte problemet att de fått för få nationella prov eller betyg alldeles för sent, för de här eleverna är problemet något helt annat. Det är en jätteutmaning för alla som vill att eleverna ska utnyttja sin fulla förmåga. Alltså valde vi att lägga ner tid på att arbeta med det coachande förhållningssättet.
Under den inledande föreläsningen talade föreläsaren om vad man lär sig (eller snarare inte lär sig) om man sitter som en fågelunge och väntar på att bli matad. Om hur vi måste jobba så att eleverna lämnar rollen som konsument och blir skapande subjekt. Konsument? Jo visst, det är när eleverna blir passiva konsumenter som det blir lärarens fel om man inte lär sig. När eleverna är konsumenter då går hela arbetet ut på att lära ut. Ingen frågar efter vad som lärs in. Eleverna blir i sämsta fall offer för dåliga lärare/skolor/kamrater - istället för att kräva bra undervisning. Mina associationer fladdrade vidare. Konsument, ja, det är ju ungefär som kund. Och kunder har bara en sorts makt - att välja en annan leverantör. Är man kund i skolan så är ens enda möjlighet (om man är missnöjd) att välja en annan skola, men om man är elev eller medborgare - då borde man kunna påverka. Alltså något mycket mer aktivt.
Så länge det finns krafter som förminskar elever, föräldrar och medborgare till kunder, konsumenter och i förlängningen offer för omständigheterna så kommer vi ha passiva elever som inte når målen. Om vi ska få upp resultaten i den svenska skolan så måste vi rensa ut de passiva konsumenterna och i stället återupprätta aktiva elever. Vi måste återupprätta en enda mening i den gamla läroplanen för grundskolan "Lgr 80": Människan är aktiv och skapande och kan och vill ta ansvar för sig själva och andra. Men aktiva elever, som lär sig mer och som tar ansvar för sitt lärande, blir besvärliga. Vill vi ha besvärliga människor i samhället? Jag vill det!
Nu är det dags för utbildningsvetenskapen!
a) beställde en särskild samling undersökningar från Skolverket (det kan väl inte vara möjligt att han har rätt och han är ju trots allt skolminister och kan väl bestämma vad som ska komma fram? Eh?),
b) vägrade att kommentera det andra programmet i den nu pågående radioserien (Fast efter att ha hört honom slingra sig i det första programmet förstår jag.) och
c)med extra frenesi kasta ur sig anklagelser om flum åt alla håll och kanter, t ex riktat till de professorer som har den dåliga smaken att ifrågasätta den förda politiken.
Kloka Maryam får inte heller något svar. Jag hoppas att hon håller ut och frågar om och om igen. Hennes fråga till ministern är högst rimlig: På vilket sätt ämnar utbildningsministern säkerställa en verklighets- och evidensbaserad skolpolitik? Det är en viktig fråga.
Med jämna mellanrum kritiseras lärarutbildningen, ibland med rätta. Ett av de riktigt stora problemen är bristen på utbildningsvetenskaplig forskning. Det finns inte självklara organisationer för vart och hur forskningsmedel ska anslås och fördelas. Inte självklart att det ska finnas forskningsmedel och inte heller självklart hur det ska föras ut från universiteten.
Tänk om mitt parti var modigt nog att säga: Låt oss börja om. Låt oss tillsätta en ny skolkommission, ge dem tid och forskarresurser och be om förslag till ett modernt skolsystem. Inte gårdagens lösningar, eller några glada hemmasnickrade idéer, utan evidensbaserade förslag för hur vi bygger en skola. En skola för alla. En skola där alla barn och ungdomar lär sig och utvecklas.
Nej, jag tror inte på någon "upplyst despoti" eller något annat odemokratiskt. Jag tycker inte att forskare ska styra vår värld. Det ska demokratiskt valda (och avsättbara) politiker göra. Men jag tycker att det är viktigt att också när värderingarna styr låta förnuft och kunskap vara med på ett hörn.
Därför kan en skolkommission inte få ett uppdrag in blanco - "hitta på vad ni vill, bara det finns forskningsbelägg". Nej, så menar jag inte. Det ska vara ett tydligt uppdrag från nästa sociademokratiska skolminister:
Vi vill ha en skola som ger goda kunskaper i ett antal ämnen. Också kommande generationer ska behärska matematik, språk, läsning, konst och kultur, naturvetenskap, teknik, ekonomi, historia, demokrati, geografi, religion och filosofi.
Vi vill att våra elever ska få med sig bildning ut i livet
Vi vill att skolan ska vara en mötesplats för olikheter
Vi vill att Sverige också i framtiden ska kunna konkurrera med kunskap på världsmarknaden
Vi vill att alla elever ska få uppleva arbetsro och arbetsglädje
Vi vill att skolan ska vara en demokratisk mötesplats.
Vi vill att skolan ska ha effektiva system för uppföljning och utvärdering av elevernas kunskaper och skolans arbetsmetoder.
Hur ska vi organisera undervisning och lärande för att nå dit? Det kan ju hända att forskningen inte alls kommer fram till det vi känner igen - eller så gör den det! Låt oss vara modiga nog att ställa frågorna.
Vi är inte betjänta av att Skolverket går igenom alla internationella undersökningar för att hitta belägg för att skolministern inte har ljugit svenska folket i ansiktet det senaste decenniet. Vi är betjänta av en grundläggande diskussion om vad vi vill att skolan ska uppnå med eleverna och med samhället och hur vi når dit!
Håll musiken igång!
Gymnasister är inte dumma. Snabbare än någon kunde begripa har de reagerat på högskolans nya antagningsregler som börjar gälla 2010. Regler som säger att matematik och moderna språk (och andra ämnen beroende på vad man vill studera) ger fler meritpoäng änd andra kurser. Och det är ju bra att ungdomar läser språk och matematik. Och det är bra att premiera sådana "nyttiga" studier (fast i mina mörka stunder undrar jag över nyttigheten hos cosinus och dativobjekt). Men frågan är om vi är lika lyckliga över effekterna.
I alla gymnasieprogram finns det ett friutrymme för eleverna att själva välja några kurser. Systemet har inneburit att ungdomar som har t ex ett musikintresse har kunnat välja det naturvetenskapliga programmet och så välja musik som en kurs. Med viss rätt har systemet fått kritik för att det har lett till att en del elever har valt kurser som inte krävt så mycken ansträngning och inte heller haft någon större betydelse för deras framtida studier av taktiska skäl. De har fått höga poäng som de sedan inför antagningen till högskolan konkurrerat ut andra elever som valt svårare kurser. Alltså har man klippt till med nya regler för antagning till högskolan där kurser i matte, språk och vissa andra ämnen väger tyngre när man söker till högskolan.
Jag tror inte att någon, inte ens major Björkris, hade tänkt sig att kurser i bild, musik, dans och teater skulle helt upphöra. Men, det är precis vad som händer just nu. Framför våra ögon och ingen slår larm!
Jag hoppas att det också i framtiden kommer att finnas ingenjörer som förstår sig på konst, språkvetare som kan spela oboe, läkare som känner världsdramatiken och lärare som någon gång i sitt liv har provat på ett pas des deux. Men faktum är att om vi inte ser upp kan det bli så att framtidens akademiker visserligen är hejare på ekvationer och spansk meningsbyggnad, men har ytterst rudimentär uppfattning om konsterna.
Och det verkar inte som om vi kan hoppas på gymnasieutredningen. Idag måste alla gymnasister läsa "estetisk verksamhet" - det är ett kärnämne i dagens gymnasieskola. Ämnet tar upp 50 poäng av de totalt 2 500 poäng som en gymnasieutbildning ska ge. Enligt gymnasieutredningens förslag ska åtta ämnen vara kärnämnen, men inte något estetiskt. Lägg till det en kulturpolitik som bygger på att "lönsam" kultur ska premieras, att kulturskolor runt om i borgerliga kommuner får dra åt svångremmen och höja avgifterna och allt mer stressade familjer. Framtiden ter sig dyster - men det gäller att inte dö utan att kämpa!
Heja Hässleholm!
Jag brukar skoja med några av de socialsekreterare som är ofta hos oss och föreslå att de ska flytta in. Eller skoja, det är rätt mycket allvar i det. Faktum är att jag har varit beredd att upplåta rum i skolan åt sociatjänsten om de bara velat flytta in.Med socialsekreterarna på plats skulle det gå snabbare och vara mindre dramatiskt när en familj behöver hjälp. Både personal och föräldrar skulle kunna konsultera socialsekreteraren "i förbifarten" innan det blivit stora problem - eller för att bedöma hur stort ett problem egentligen är. Och socialsekreterarna skulle ha massor av "kringkunskap" om vad skolan kan göra och vad som ligger utanför. Skolan skulle å sin sida kunna göra upp med sina förväntningar på socialtjänsten.
Upplands Väsby kommun har en fantastisk inrättning - Skolserviceenheten, SSE. Där finns fyra familjeterapeuter som arbetar med gränslandet mellan hem och skola. De arbetar med att vuxna i barns vardag ska göra sitt jobb bättre. Därför träffar de föräldrar, lärare, socialsekreterare och andra. De leder ofta nätverksmöten kring barn som far illa och handleder både enskilda lärare och hela arbetslag. Men de räcker inte.
En eftermiddag i höstas fick jag nog. Då hade jag talat med fyra olika socialsekreterare samma dag, som utredde situationen för fyra olika elever. Massor av lärare och annan personal var förtvivlad. Alldeles för många av våra barn och ungdomar "stökade runt". Jag hade under höstterminens första fem veckor gjort åtta anmälningar till socialtjänsten om oro för elev enligt den anmälningsskyldighet som alla som arbetar i skola och förskola har.
Tillsammans med områdets rektor och förvaltningschefen gjorde vi upp om en satsning på socionomstöd till skolan under vårterminen. Barn- och utbildningsförvaltnignen stod för 300 000 kr under första halvåret 2008. Syftet var att dels "komma ikapp" med trygghetsarbetet, dels ge personalen och oss i ledningen fler verktyg i arbetet framöver.
Uppdraget gick till Söderstöd AB och en intensiv resa tog fart. Halvdagar för personalen i hur man bemöter föräldrar, har samtal och hur vi blir tydligare med skolans regelverk. Två arbetslag handleddes i Skol-KOMET. I samma arbetslag hölls föräldramöten om föräldrarollen. De föräldrar som inte svarat, eller som svarat att de inte skulle komma, blev kontaktade av Söderstöd. Ett 15-tal familjer erbjöds eget stöd av Söderstöd och de flesta var positiva.
Det har varit en jättetuff och krävande vårtermin. Även om vi har haft socionomer/familjeterapeuter inne som gjort en stor del av jobbet går det inte att komma ifrån att mycket hamnar hos oss själva. Inte minst det som handlar om att faktiskt fullfölja saker. Många saker är enkla, men måste göras. Som strax före påsk, när ett arbetslag suckade över hur svårt det var att hålla hårt på att eleverna skulle passa tiden, klockorna på skolan gick inte lika. På påsklovet köpte jag tio satellitstyrda klockor som vaktis satte upp på strategiska ställen. Nu gick det inte längre att strunta i regeln om att passa tiden.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra, fortfarande hinns det familjer och ungar som behöver stöd, lärare som behöver orka och skolledning som måste prioritera. Men mot slutet av vårterminen kunde vi känna av en lite annorlunda stämning. Det var lite lättare. Allt var inte grått och mörkt. Det finns hopp. Samtidigt ser vi att vi, eller snarare eleverna, skulle behöva socialtjänsten mycket närmare än idag.
Hässleholm verkar ha fattat galoppen. Där finns socialsekreterare i skolan, inte som kuratorer, utan just som socialsekreterare. Fler kommuner borde följa efter. Kanske kan någon tipsa Huddinge, som inte verkar ha fattat alls. Om fler yrkesgrupper fanns i skola och förskola och om de hade tydliga uppdrag, då skulle lärare, fritidspedagoger och barnskötare kunna lägga krut på det de är duktiga på istället för att "kvacka" som socialsekreterare, terapeut och kurator.
Kompromiss eller dörrmatta?
Socialdemokraternas skolpolitiska taleskvinna, Marie Granlund, har gång på gång hävdat behovet av långsiktiga skolpolitiska uppgörelser. Utspel efter utspel har vädjat efter kompromisser. För elevernas skull. Trots starkt motstånd internt drev man igenom att vi skulle säga ja till tidigare betyg om skolminister Björkris kunde avstå från betygsliknande omdömen för sjuåringar.
Fnys! kom det från skolmajoren. Visst fick vi gärna komma överens med honom. På hans villkor. Det blir betygsliknande omdömen för småttingarna. Det blir en sjugradig betygsskala. Det blir betyg från sexan. Basta!
Och vad fick vi? En känga i ansiktet för att vi varit så angelägna att kompromissa. Sveriges största parti har inte blivit en part i samtalen utan en dörrmatta att torka sina skitiga kängor på. Han kunde inte ens samtala om behovet av rättssäkerhet för de betygssatta barnen - alltså nationella kriterier för alla betygssteg. Bedrövligt.
Om det åtminstone fanns vetenskapligt stöd för skolministerns hårdnackade linje. Men det gör det inte. Snarare tvärtom. Envis, istadig och kompromisslös. Varför föra samtal med honom? Vore det inte bättre att koncentrera sig på vad vi vill göra när vi vinner valet - fast vi nu har lovat att inte riva upp betygsskalan.
Jag föreslår att vi gör två saker. För det första genast åtgärdar rättsosäkerheten genom att skapa nationella kriterier för alla betygssteg. Skolmajoren säger (och har förmodligen rätt) att det inte går att ha så detaljerade kriterier på nationell nivå. Problemet är att han drar fel slutsats. Begriper han inte att det inte finns grund för ett sjugradigt betygssystem? I alla fall inte ett system som skiljer på olika kunskapskvaliteter. Men om man ska ha sju steg så måste de betyda samma sak i alla skolor i hela landet. Annars ska vi inte ha dem!
Det andra vi gör är att lägga ner ordentligt med krut på att förändra skolan så att eleverna lär sig maximalt trots betygen. Det kräver bl a ett jättejobb med ett nytt synsätt som bygger på att man gör bedömningar för lärande, inte för sortering. Det kommer att kräva massor av nya bedömningsinstrument, mängder av professionella samtal om hur olika resultat ska förändra skolans arbetssätt och dessutom en djup diskussion om vad kunskap är och vilka kunskaper som alla har rätt att få del av. Gör vi det jobbet bra så kommer vi till den punkt när elever och föräldrar undrar vad de ska med betygen till.
Det är dags att ge upp försöken att tala med skolministern. Han hör inte.
Socialismen är död - länge leve LR!
Men hur är det egentligen med statusen. Förut var det skolläraren och prästen som var traktens autkoriteter. Vem vem leder statusligan idag? Tja, så lågt som prästerna har vi lärare nog knappast sjunkit - men så har ju Svenska kyrkan helt avsocialiserats. Fråga en sjuksköterska vem som har för låg status. Och vem lyssnar idag andaktsfullt på doktorn eller polisen? Och polisen är mig veterligen helstatlig fortfarande.
Kanske är status och legitimitet större än huvudmannaskap och befogenheter. Kanske kommer man närmre frågan om status om man undersöker effekterna av att monopolet på kunskaper (och andlighet) har avskaffats?
Men tanken på att socialisera alla skolor är riktigt uppiggande!
Uppdatering 18 maj
Ibland när man försöker vara ironisk i text går det liksom inte riktigt fram. Vad jag menar är att det är märkligt att det fortfarande, nästan tjugo år efter murens fall, finns de som vågar driva frågan om förstatligande av någonting? Se bara vilka gatlopp Lars Ohly fick springa för att han kallade sig kommunist? Men det är kanske inte socialistiskt att förstatliga skolor, bara att förstatliga banker?