Konsument eller elev?
Under den gånga veckan har eleverna haft höstlov och lärarna kompetensutveckling. Vi hade en heldag i måndags om coachande förhållningssätt. Alltså hur möter vi eleverna så att vi lockar fram deras egna förmågor, deras motivation och deras vilja att lära. Inte så helt enkelt.
Vi vill ju helst att eleverna är med och själva tar ansvar för sitt lärande - faktum är ju att annars lär de sig ingenting. Läraren kan ösa ut böcker, artiklar och annat material, dela med sig av knep, hjälpmedel och metoder. Men om inte eleverna vill ta emot och är beredda att lägga ner arbete på att lära in så spelar lärarnas ansträngning ingen roll.
Jag tror att de flesta lärare kan skriva under på att de flesta elever som inte når målen inte misslyckas därför att de inte har förmågan. Tvärtom, det finns gott om smarta, allmänbildade elever som inte når skolans mål. Oftast beror det på att de har egna förhållningssätt och attityder som står i vägen för dem. Det kan vara ett allmänt dåligt självförtroende, men också föreställningar om att deras begåvning är inriktad på ett eller annat sätt (t ex att de nog inte kan lära sig något teoretiskt eller att de har tummen mitt i handen). Ofta är slutsatsen att det nog inte är någon idé att försöka. För de här eleverna är inte problemet att de fått för få nationella prov eller betyg alldeles för sent, för de här eleverna är problemet något helt annat. Det är en jätteutmaning för alla som vill att eleverna ska utnyttja sin fulla förmåga. Alltså valde vi att lägga ner tid på att arbeta med det coachande förhållningssättet.
Under den inledande föreläsningen talade föreläsaren om vad man lär sig (eller snarare inte lär sig) om man sitter som en fågelunge och väntar på att bli matad. Om hur vi måste jobba så att eleverna lämnar rollen som konsument och blir skapande subjekt. Konsument? Jo visst, det är när eleverna blir passiva konsumenter som det blir lärarens fel om man inte lär sig. När eleverna är konsumenter då går hela arbetet ut på att lära ut. Ingen frågar efter vad som lärs in. Eleverna blir i sämsta fall offer för dåliga lärare/skolor/kamrater - istället för att kräva bra undervisning. Mina associationer fladdrade vidare. Konsument, ja, det är ju ungefär som kund. Och kunder har bara en sorts makt - att välja en annan leverantör. Är man kund i skolan så är ens enda möjlighet (om man är missnöjd) att välja en annan skola, men om man är elev eller medborgare - då borde man kunna påverka. Alltså något mycket mer aktivt.
Så länge det finns krafter som förminskar elever, föräldrar och medborgare till kunder, konsumenter och i förlängningen offer för omständigheterna så kommer vi ha passiva elever som inte når målen. Om vi ska få upp resultaten i den svenska skolan så måste vi rensa ut de passiva konsumenterna och i stället återupprätta aktiva elever. Vi måste återupprätta en enda mening i den gamla läroplanen för grundskolan "Lgr 80": Människan är aktiv och skapande och kan och vill ta ansvar för sig själva och andra. Men aktiva elever, som lär sig mer och som tar ansvar för sitt lärande, blir besvärliga. Vill vi ha besvärliga människor i samhället? Jag vill det!
Vi vill ju helst att eleverna är med och själva tar ansvar för sitt lärande - faktum är ju att annars lär de sig ingenting. Läraren kan ösa ut böcker, artiklar och annat material, dela med sig av knep, hjälpmedel och metoder. Men om inte eleverna vill ta emot och är beredda att lägga ner arbete på att lära in så spelar lärarnas ansträngning ingen roll.
Jag tror att de flesta lärare kan skriva under på att de flesta elever som inte når målen inte misslyckas därför att de inte har förmågan. Tvärtom, det finns gott om smarta, allmänbildade elever som inte når skolans mål. Oftast beror det på att de har egna förhållningssätt och attityder som står i vägen för dem. Det kan vara ett allmänt dåligt självförtroende, men också föreställningar om att deras begåvning är inriktad på ett eller annat sätt (t ex att de nog inte kan lära sig något teoretiskt eller att de har tummen mitt i handen). Ofta är slutsatsen att det nog inte är någon idé att försöka. För de här eleverna är inte problemet att de fått för få nationella prov eller betyg alldeles för sent, för de här eleverna är problemet något helt annat. Det är en jätteutmaning för alla som vill att eleverna ska utnyttja sin fulla förmåga. Alltså valde vi att lägga ner tid på att arbeta med det coachande förhållningssättet.
Under den inledande föreläsningen talade föreläsaren om vad man lär sig (eller snarare inte lär sig) om man sitter som en fågelunge och väntar på att bli matad. Om hur vi måste jobba så att eleverna lämnar rollen som konsument och blir skapande subjekt. Konsument? Jo visst, det är när eleverna blir passiva konsumenter som det blir lärarens fel om man inte lär sig. När eleverna är konsumenter då går hela arbetet ut på att lära ut. Ingen frågar efter vad som lärs in. Eleverna blir i sämsta fall offer för dåliga lärare/skolor/kamrater - istället för att kräva bra undervisning. Mina associationer fladdrade vidare. Konsument, ja, det är ju ungefär som kund. Och kunder har bara en sorts makt - att välja en annan leverantör. Är man kund i skolan så är ens enda möjlighet (om man är missnöjd) att välja en annan skola, men om man är elev eller medborgare - då borde man kunna påverka. Alltså något mycket mer aktivt.
Så länge det finns krafter som förminskar elever, föräldrar och medborgare till kunder, konsumenter och i förlängningen offer för omständigheterna så kommer vi ha passiva elever som inte når målen. Om vi ska få upp resultaten i den svenska skolan så måste vi rensa ut de passiva konsumenterna och i stället återupprätta aktiva elever. Vi måste återupprätta en enda mening i den gamla läroplanen för grundskolan "Lgr 80": Människan är aktiv och skapande och kan och vill ta ansvar för sig själva och andra. Men aktiva elever, som lär sig mer och som tar ansvar för sitt lärande, blir besvärliga. Vill vi ha besvärliga människor i samhället? Jag vill det!
Kommentarer
Trackback