låååångt fullmäktige

Nu debatteras bostadsförsörjningsprogrammet. För 12 timmar sedan lovade oppositionsrådet att när vi kom till bostadsförsörjningsprogrammet då skulle vi minsann få se på satsningar på Rosersberg. Vi ska nu besluta om bostadsförsörjningsprogrammet och jag väntar fortfarande. Det enda oppositionsrådet sagt i debatten är att han inte vill bygga i Viggeby... Vilken satsning!

November slut

Olust står målad i dragen
man håller sig lätt för skratt
Vaknar man till fram på dagen
så är det redan natt

Så skaldar Alf Henrikson om en novembermorgon. Huvet på den berömda spiken. Eva skriver
här om sin olust. Vännen A och jag satt en kväll för lite sedan och deppade över det hemska faktum att ha sin födelsedag i november. Vem har lust att fira? Och inte blir man ett dugg lyckligare av att, som i mitt fall, fylla år bara fyra veckor före julafton. Allt är grått och trist. Mörkt. Och har ni tänkt på de fina bilderna i Kerstin Frykstrands månadstavlor? Jag hade bara den med november på, men mina barn har haft alla tolv. Nedan kan en nyfiken läsare jämföra november med december. (det var till och med mycket svårt att hitta en anständig bild på novembertavlan på nätet) På novemberbilden ser man inte ens barnens glada (?) miner, de är dolda under paraplyer...
image15image14
Men kamrater, nu är det bara 27½ timme kvar av november. Och snart ska vi nog fatta beslut om budgeten i Sigtuna kommun, så vi kan börja debattera bostatsförsörjningsprogrammet. 

Varumärkesintrång?

Efter tio timmars budgetdebatt börjar jag bli lite okoncentrerad. Vissa frågor och debattinlägg börjar flyta in i varandra. Tur att jag tillhör en grupp och inte måste hålla mig på helspänn hela tiden. Barn, utbildning, kultur, näringsliv och investeringar har behandlats och jag kan låta tankarna fara till lite andra områden.

En sak som irriterar mig är att högerpartierna oavbrutet kallar sig "Sigtunaalliansen". De menar då samarbetet mellan moderater, kristdemokrater, folkpartister och företrädare för det lokala "samling för sigtuna". Men Sigtunaalliansen är faktiskt något annat. För ganska många år sedan bildades den verkliga Sigtunaalliansen. Ett samarbete mellan ett antal fotbollsklubbar i kommunen. Men när jag tittar ut över Kulturum där fullmäktiges sammanträde pågår och tittar på gänget till höger, där de som kallar sig Sigtunalliansen sitter begriper till och med jag att det skulle vara en katastrof att skicka ut dem på en fotbollsplan. 

Det är tur för dem att fotbollsklubbarna är så snälla.

Budgetfullmäktige fortsätter

Alldeles nyss, i debatten om barn- och ungdomsnämnden, ryade förra moderata oppositionsrådet om att vi borde "befria" de kommunala förskolorna genom att sälja ut dem som i grannkommunen Upplands Väsby. Han gjorde jämförelser med kommunistdiktaturer i sydostasien. Nu debatteras utbildnings- och arbetsmarknadsnämndens budget och i vanlig ordning ska anslagen till folkbildningen tas bort. 850 tusen kronor ska sparas (även om det på det kontot bara finns 750 000 kr). Samma förra oppositionsråd försvarade sig med att det ju gällde de generella anslagen. Självfallet kunde ju studieförbunden komma till nämnden och ansöka om pengar till särskilda projekt. Vart tog den fria och frivilliga folkbildningen vägen? Nej, när det gäller folkbildning då ska politikerna bestämma in i minsta detalj. Kan det vara så att folkbildning är farligt för högern? 

Budgetfullmäktige

Ibrahim Khalifa har just avslutat sitt inledningsanförande i budgetdebatten på avsnittet om barn- och ungdomsnämnden. Sedan nio i morse har vi debatterat. För den som är nyfiken finns webb-tv.Först allmänpolitiskt och nu nämndvis.
I år finns det två förslag mot varandra. Eller är det ett och ett halvt? Oppositionen skäller som bandhundar om att investeringsnivån är för hög och så budgeterar de mindre i investeringar. Men vad det är de inte ska göra vill de inte tala om. Visst har vi en hög investeringsnivå, men det är också nödvändigt att göra stora investerignar. Vi behöver en ny Sätunaskola. Vi behöver rusta upp våra förskolor, byta ut oljepannor mot klimatsmartare alternativ och bygga fler cykelvägar. Och visst är det konstigt att de vill bygga en sporthall i Sigtuna stad, där det finns en stor sim-och sporthall, men inte med ett ord nämner behovet av att rusta upp och bygga till hallen i Rosersberg. I Rosersberg arbetar idrottsföreningen intensivt för att hitta olika lösningar, för att rita, hitta samarbetspartners. Det är värdefullt och borde ges en chans. Som svar på varför de struntar i Rosersberg svarade oppositionsrådet att

Ett extra år?

Häromdagen läste jag i någon av gratistidningarna ännu en i högen av tröttsamma rankinglistor. Den här gången förfasade sig tidningen över skolorna med lägsta betygen. Sedan gick det någon dag och det visar sig att den officiella statistiken är fel för över hundra kommuner. Nyheten hade blivit en ickenyhet.

Nå, men åter till de elever som enligt den här artikeln inte blivit behöriga till gymnasiet kommer nästa tröttsamma fenomen. Lösningen med stort L. Folkpartisten Lotta Edholm presenterar Lösningen för läsarna. Ge dem ett extra år. En idé som är populär i många läger. Också vanligt att lärare förfäktar.Lätt att tycka om, så klart att man ska få en andra chans. Helst så tidigt som möjligt för det begriper ju alla att ju tidigare man sätter in åtgärder desto effektivare är de.

Med åren har jag blivit allt mer skeptisk till extraår eller bonusår eller "gå om". Oavsett vad de kallas har de sällan den avsedda effekten. För det första är de flesta elever inte jämnstarka i alla ämnen och alla moment. Det är inte särskilt vanligt att elever har svårt att lära sig allt . Ändå vill vi att de ska läsa om alla kurser när de går om ett år.

Den andra frågan man borde ställa sig är varför vi tror att det som misslyckats en gång ska lyckas för att man gör om samma sak. Så agerar vi ju inte i något sammanhang i verkliga livet - varför skulle skolan funka så?

Den tredje frågan man ska ställa sig är vad som händer sedan för eleven. Antag att en elev som faktiskt får svårigheter för att han/hon lär sig riktigt långsamt ges ett extra år i tredje klass. Om han/hon nu kommer ifatt inför fjärde årskursen vad är det då som säger att eleven håller klasskamraternas tempo resten av skoltiden? Eller behöver hon/han gå om sexan tre år senare och nian sex år senare? Hur bra blir lärmiljön i en grupp där tjugosex elever är femton år gamla och den tjugosjätte närmar sig myndighetsåldern? Och vad händer när skolplikten upphör vid 16 års ålder och eleven har ett eller flera år kvar i skolan?

Den fjärde frågan man bör ställa sig är vad man faktiskt lär sig och ska lära sig i skolan? En god vän hade ett trilskande barn som till sist ilsket sade till sin mamma: JAg behöver inte gå till skolan, jag kan redan läsa! Mamman tittade då på sin dotter och förklarade milt: du går inte i skolan för att lära dig läsa, det kan jag hjälpa dig med. Du går i skolan för att lära dig veta hut och umgås med folk. Med det som bas blir det ännu mer komplicerat. Den elev som gick om tredje klass och framåt tonåren mentalt och fysiskt är så mycket äldre än klasskamraterna att hon/han blir utanför gemenskapen? Vad är viktigt att lära sig?

Nej, det extra året kan vara en lösning, men det är inte den enda och ofta inte heller den bästa. Det finns alltid anledning att vara misstänksam mot Lösningar.

Svåra val

I fredags kväll hade vi första träffen. Vännen A hade äntligen samlat ihop sig och slutat prata om sin goda idé och istället genomfört den. Skickat ut en pocketbok till sju glada vänner ("boktanter" som någon inte tillräckligt vördnadsfull kallade oss) och bjudit in till soppa och bokprat. Någon vecka innan vi träffades muntrade hon upp mig med det glada budet: din tur nästa gång, så du kan väl ha med böcker!


Min vana trogen sköt jag upp till sista sekund att välja bok. Och stod där i bokhandeln som åsnan mellan hötapparna: Vad skulle jag välja? Hittar några favoriter som nog skulle passa sällskapet: Bulgakovs "Mästaren och Margarita" eller Bakhtiaris: "Kalla det vad fan du vill". Det är böcker som skulle leda till mycket prat, men jag har ju läst dem. Och så en hög böcker som jag inte läst: Torgny Lindgrens "Pölsan", Orhan Pamuks "Istanbul", Bodil Malmstens "Priset på vatten i Finistére". Men det är ju gamla böcker och förresten fanns inte åtta exemplar inne... Så det fick bli en annan bok. Och kanske borde det vara en bok som skiljer sig från den vi har läst - det vore ju synd om vi snöar in ett tema. Det är ju lätt hänt.


Vilken bra kväll vi hade sedan. Tre kompisar kunde inte vara med, stackars dem, men vi andra surrade på. Och i vanlig ordning böljade samtalet fram och tillbaka. Ibland om boken, ibland om något helt annat. Och det blev sent. M och jag delade taxi hem vid midnatt. Tänk att man höll sig vaken efter klockan åtta en fredag!


I glada medarbetares sällskap


Upp extra tidigt och iväg till Arlanda. Nej, inte flyget utan tåget. Är på väg till Sandviken för att delta i Myndigheten för Skolutvecklings Mötesplats för kultur i skolan. Ska bli jätteintressant. Har med mig fyra medarbetare; bildläraren, dramapedagogen, bibliotekarien och en av våra so/sv-lärare. Ett bra gäng med kloka tankar. Hoppas att dagen betyder att vi får gemensam inspiration till att gå vidare.


Mycket har gått väldigt bra. Vi är igång nu med berättarlektioner där eleverna skolår 1-5 får stora delar av det västerländska litteraturarvet berättat för sig, sexorna har haft dramalektioner hela året och nu har år 8-9 mycket tid med dramapedagogen, tvåorna leker med fjärdedelsnoter och åttondelsnoter och treorna spelar fiol. Förra veckan hade vi ett festligt firande av Astrid Lindgrens 100-årsdag. Tonåringarna har varit på dansverkstad och dansföreställning. Men det kan bli ännu bättre.


Upp extra tidigt och iväg till Arlanda. Nej, inte flyget utan tåget. Är på väg till Sandviken för att delta i Myndigheten för Skolutvecklings Mötesplats för kultur i skolan. Ska bli jätteintressant. Har med mig fyra medarbetare; bildläraren, dramapedagogen, bibliotekarien och en av våra so/sv-lärare. Ett bra gäng med kloka tankar. Hoppas att dagen betyder att vi får gemensam inspiration till att gå vidare.


Mycket har gått väldigt bra. Vi är igång nu med berättarlektioner där eleverna skolår 1-5 får stora delar av det västerländska litteraturarvet berättat för sig, sexorna har haft dramalektioner hela året och nu har år 8-9 mycket tid med dramapedagogen, tvåorna leker med fjärdedelsnoter och åttondelsnoter och treorna spelar fiol. Förra veckan hade vi ett festligt firande av Astrid Lindgrens 100-årsdag. Tonåringarna har varit på dansverkstad och dansföreställning. Men det kan bli ännu bättre.


100-årskalas

Idag har vi haft hundraårskalas på jobbet. Astrid Lindgren har firats så det står härliga till! Kling och Klang har patrullerat korridorerna, särskolan har lekt inte nudda golvet och våra elever har sjungit så taket nästa lyfte tillsammans med musikskolan. Sådana dagar är det kul att jobba i skolan. Nu är vi mest nyfikna på vilken Lindgrenbok som vunnit elevernas omröstning...

En av våra nyare lärare berättade också om sexornas uppenbara förtjusning i att skriva inför "Lilla Nobel". Det är inte alltid de längtar efter att skriva, men Lilla Nobel är en sporre. Plötsligt är de entusiastiska, funderar över vilken form de ska skriva i, hur mycket, vad det ska handla om. För den läsare som eventuellt inte känner till Lilla Nobel kan jag berätta att det är en av Smedby skolas traditioner. Varje höst skriver våra elever i nästan alla åldrar, både särskola, grundskola och förskoleklass. Det gör de så pennorna glöder, fram till Nobeldagen. Då tar niorna över och läser och bedömer i olika kategorier: berättarkonst, framsida, idé, illustration och det särskilda poesipriset. Allt sammans förstås i respektive åldersgrupp - det är inte riktigt rättvist att jämföra 6-åringar med 14-åringar. Det hela kulminerar i en orgie i prisutdelningar på skolavslutningen då alla goda insatser belönas.

Slut på framtidsdagarna - åter till vardagen

Väl framme på Framtidsdagarna upptäcker jag att något inte funkar som det ska- Ingen uppkoppling. Trist.


Morgonen inleds med ett panelsamtal som Jens Orback leder suveränt. Trots det omöjliga i att få åtta politiska rävar att samsas på samma scen, fick han dem trots allt att prata med innehåll - och rejält mycket humor. Och det blir tydligt att vi måste ompröva politiken. Inte för att tillfredsställa opinioner utan för att världen förändras. Utmaningen från befolkningsförändringar och migration i framtiden (2050 minskar Europas befolkning, vem ska då producera vård och varor?), klimatförändringarna, nya kommunikationsmönster och vanor, viljan att skapa nya företag och att de företag som vinns ska växla. Det räcker inte med mer av det gamla - det måste göras en hel del nytt också. Och det är inspirerande att lyssna på människor som Jan Eliasson, Carin Jämtin och Anneli Hultén.


Så fortsatte rådslagsjobbet. Vi som valt att ingå i gruppen som sysslar med framtidens jobb fick lyssna på industrialisten Carl Bennett, huvudägare i  bl a Getinge och till Anna Doyhre från undersökningsföretaget Universum. Mycket som är tänkvärt. Carl Bennett framhöll det viktiga i ett helheten fungerar. Det räcker inte för företagen att ha ett skattesystem som är anpassat - utbildningssystemet måste funka, den offentliga sektorn måste klara sitt uppdrag och politiken behövs för att både underlätta för företagen och utmana dem att utvecklas vidare genom att ställa krav. Och vi får aldrig glömma kulturlivet. Kultur är inte lite grädde på moset och underhållning - ett väl fungerande kulturliv är centralt för näringslivet på orten!

Anna Doyhre pekade på skillnaden mellan gymnasieelevernas vilja att starta företag och studenters och unga yrkesverksammas. Hon visade också hur allt fler tycker det är centralt med trygghet i jobbet.


Sedan började vi jobba själva, en mycket bra gruppdiskussion, där alla verkligen deltog med liv och lust. Kreativa som sjutton. Min slutsats blir ju också att många av de beslut som fattades igår behöver revideras om vi ska ha en politik som verkligen stöder entreprenörsanda och företagande. Vi kan inte låsa in barn i rutor och bygga utbildningssystem där de som är kreativa blir problem...


Marita Ulvskog avslutade dagarna med att jämföra oss och moderaterna. På moderaternas stämma presenterar partisekreteraren opinionsundersökningar om vad som går hem. Sedan beslutar ombuden enligt opinionsundersökningarna. Hos oss handlar det om ett fördjupat samtal. Det senare tar längre tid, men jag är glad över att tillhöra ett folkrörelseparti och inte en PR-byrå.


Andra framtidsdagen

Sitter på Rosersbergs station och väntar på tåget för att åka in till dag två av de socialdemokratiska framtidsdagarna. Självklart är det inte kvartstrafik på söndagsmorgonen och självklart har jag satsat på det tåg som inte går... Ingen uppkoppling här, men man kan ju alltid publicera sedan.


Eftermiddagen och kvällen igår var riktigt bra. Känner mig fortfarande upplyft av den  entreprenör som pratade på rådslagsgruppen om jobben. Och det är ju alltid kul med fest. Tiden mellan rådslaget och festen tillbringade jag tillsammans med Jaana från Vallentuna, Anne-Marie från Huddinge, Katarina från Botkyrka och Lars från Värmdö på en mysig liten pub vid Mariatorget. Trevligt sällskap och tiden gick fort. Rätt som det var var det dags att gå tillbaka till Münchenbryggeriet och den stora festen. Där anslöt Jan-Olof från Vaxholm sig till vårt sällskap.  Kall medelhavsbuffé smakade mums och uppträdandena höll hög klass. Kanske var det fel tillfälle att engagera Södra Folkteatern med utdrag ur deras föreställning om hemlöshet? Bra var det, men det gick inte riktigt fram. Bättre lyckades Tomas Oredsson och de för mig okända musiker som ledde allsången. Allsång? Ja, glöm Brännö brygga. Vi sjöng Hoola Bandola, Vysotskij, Biermann och Blå tåget. Fullt ös! Och någon klok typ hade engagerat Stefan Ringbom från Fria Pro för Vysotskij. Efter mat och kaffe följde förstås dans och allmänt surrande med fler kloka, glada människor som Anna, Johanna och Krassman.


Det värsta med arrangemang som är så nära hem är att man har inget hotellrum med tio minuters gångavstånd, man får snällt sätta sig på pendeln - både hem och dit, så det fick vara nog strax före 23. Trots allt börjar programmet kl 9 idag.


Läser DN på morgonen och mina värsta farhågor besannas. Ingen har sett att det finns villkor för att kompromissa om tidigare betyg. De vill inte se och skriver det som passar andra dagordningar - vi vill ha tidigare betyg.


 Faktum är att jag känner mig fysiskt illamående av gårdagens debatt och beslut om skolpolitiken. En tung klump i magen. Det är tur att partiet har tid på sig till kongressen 2009 innan ett skolpolitiskt program ska fastställas, men det som togs igår är ingen bra start. Intressant är också att talare efter talare var uppe och berömde rådslagsgruppens dokument, men när man pratar med partikamraterna utanför salen är de beredda att såga både materialet och debatten. Det är faktiskt allvarligt och oroar mig. Hur ska vi, som är ett folkrörelseparti, kunna genomföra en ordentlig och grundlig omprövning av politiken om den offentliga debatten är så ytlig? Och om de som är kritiska inte är ombud och har rätt att yttra sig och delta? Det gäller att vi väljer modiga, kritiska ombud till kongressen 2009. Fast vill du ha ett annat perspektiv rekommenderar jag den här sidan. Eller den här.


Det känns konstigt att tänka bakåt. För 30 år sedan gick jag betygsmarschen till Kungliga Tennishallen. Vi dansade betygsjenka, skanderad nej till BU-73 (1973 års betygsutredning, som aldrig genomfördes) och vi ville ha en betygsfri skola. Man krokade arm med folkpartister och till och med en eller annan moderat i kampen mot de fördummande betygen. De argument vi hade då håller än. Men en betygsfri skola är inte en kravlös skola utan kunskapsutvärdering. Det var då vårt största problem och är fortfarande. Vi som inte tror på betyg måste faktiskt göra trovärdigt att man också utan betyg kan ge elever bekräftelse på gjorda insatser och hålla koll på att ingen lämnas efter.


Det tidiga åttiotalets kunskapsfientliga s k kunskapsrörelse triggade igång de progressiva krafterna. Föreningar som DAKS (föreningen för en Demokratiserande och Aktiverande Skola) bildades och verkade. Idag hoppas jag att den triangulering som föser ihop partierna i en ny kunskapsfientlig (och ofta elevfientlig) pakt triggar igång ett nytt motstånd. Trianguleringen i skolfrågorna lämnar stora grupper utan reella alternativ i valen. Om alla tycker lika - varför ska man alls rösta? Som det ser ut nu riskerar vi en situation där de enda som har en annorlunda skolpolitik är ett privatskolekramande miljöparti eller Vänsterpartiet, som har helt omöjlig politik på en massa andra områden. Tur att det är några år kvar till valet. Visserligen sade Mona Sahlin igår att vi är redo att ta över imorgon, men frågan är om vi vet vad vi skulle ha makten till?


Nu lämnar tåget just Karlberg och det börjar bli dags att mer aktivt leta efter Ibo och Gun. Undrar vilket tåg de tar? De svarar i alla fall inte på SMS.


Och så är det hög tid att sluta vältra sig i besvikelse och börja agera. Trots allt är det några år kvar till 2009 och allt i infallskatalogens 93 punkter är inte dåligt. Det finns en hel del bra också! Och jag tror fortfarande på att goda argument kan fungera. Trots allt är det socialdemokrater som ska utforma politiken och kanske är det så att den välfärdsgrupp som nu tar över skolfrågorna är lite mindre lamslagna av skolminister Björklund än vad skolgruppen var. Dessutom: ha inte någon övertro på att politiken förändrar allt i klassrummen. Tråkigt nog är den bistra sanningen den  att lärare och rektorer kommer att harva på med sitt eget oavsett vad som sägs i talarstolarna.


Entreprenörer är jobbiga

Tillväxt och entreprenörskap är inte värt nånting om det inte kombineras med solidaritet, säger just Björn Söderberg som nu pratar på framtidsdagarnas jobbrådslag. Detta efter att ha levererat en bredsida mot skolans oförmåga att släppa fram kreativiteten. Hur han beskrev att han inte fick bygga vindkraftverk på fysiken för att det inte stod i läroplanen (fan tro't) så att han sedan programmerade virus i lärarens kalkylator och till sist sjukanmälde sig i tre veckor för att lära sig viktiga saker.

99% av alla entreprenörer är under tio år - hindra dem inte genom en fyrkantig skola. Uppmuntra den elev som har ideer. Glöm inte att det är viktigt att få lov att misslyckas. Och tro inte att man får fram nya entreprenörer genom ordningsbetyg, för entreprenörer är jobbiga.

Skolbeslut, avslutat förtroenderåd och jobbrådslag

För någon timme sedan avslutades förtroenderådet och det var inte plattformen som fastställdes. Det måste så klart vara kongressen, med valda ombud som fattar sådana beslut. Dessutom var inte materialet klart. Förtroenderådet antog ett uttalande där partiledningens mandat fastslogs. Det dokumentet var betydligt bättre än den så kallade plattformen, men fortfarande tycker jag det är dumt att inte presentera vad vi vill, utan vad vi är beredda att gå med på.

Mycket riktigt; skolministern meddelar att det minsann inte är förhandlingsbart med betygsliknande omdömen från ettan. Nehej - men förutsättningen för att kompromissa om tiidgare betyg var ju att de skulle gå med på något också. Det föll innan förtroenderådet tagit fattat beslutet.

Sitter nu på Rådslagsgrupp om Jobben - om entreprenörskap och småföretagande. Elvy Söderström pratar om hur de arbetat i Örnskäldsvik för att bryta befolkningsminskning. Oj, så inspirerande. Den klassiska socialdemokratiska politiken för samarbete funkar här också.

Nu börjar Björn Söderberg, entreprenör, under rubriken "Det är så enkelt att starta företag i Sverige.". Mycket inspirerande.
 


Framtidsdagarnas skoldebatt

Nej, jag är inte ombud på partiets förtroenderåd. Framtidsdagarna börjar med förtroenderåd och det är skolpolitiken som diskuteras. Rådslagsgruppens förslag kan du läsa här. Det återkommer jag till senare.


Debatten är mesig. Den ena talaren efter den andra går upp i talarstolen och  tackar för ett bra dokument. Men ärligt talat, som skolpolitisk plattform är det en katastrof. Det är en katalog över allsköns infall som kan gillas av många, men det finns ingen tydlig linje. Dessutom är språket rätt klent. Syftet var ju faktiskt att förtydliga socialdemokratisk skolpolitik, inte att ludda till det ännu mer.


Två inlägg hoppas jag ska påverka: Ilmar Reepalus inlägg om skolan som vårt viktigaste redskap för ett jämlikt samhälle och Jytte Gutelands brandtal för en skolpolitik som inte utgår från eleverna som skolans problem.


Trist är också att konstatera att också det uttalande som ska antas av förtroenderådet envisas med att peka ut på vilka områden vi är beredda att lägga oss i en förhandlingar. För att undvika missförstånd: Jag tror det är viktigt för elevernas skull att man ska söka kompromisser och att man ska vara ödmjuk inför skolans behov av långsiktiga överenskommelser. Men alla som har förhandlat vet väl att man inte slänger ut sitt slutbud i öppningen. Och en kompromiss måste rätteligen utgå ifrån vad vi egentligen vill, det är våra egna idéer som är utgångspunkt för kompromisserna, inte vad vi hoppas att motparten kan tänkas acceptera. Dessutom är det faktiskt vi som är i opposition - det måste rimligtvis vara riksdagsmajoritetens uppgift att bjuda in till kompromisser.


Nu ska vi strax inleda rådslagsarbetet och jag ska ta mig iväg till rådslaget om Jobben. Hoppas det blir mer sting i de diskussionerna.