Halva himlen
"Halva himlen bärs upp av oss kvinnor" sjöng flickkören i Stadsteaterns uppsättning av "Jösses flickor - befrielsen är nära" 1975. Det är snart 40 år sedan, men fortfarande betraktas tydligen inte mänskligheten som naturligt bestående av både kvinnor och män.
I EU finns 250 miljoner kvinnor. Det kan knappast vara så att det inte finns någon enda kvinna kompetent nog för att tillträda någon av de fyra topposter som under 2009 ska tillsättas inom EU. Inom det närmaste året ska fyra tunga positioner
inom EU tillsättas:
a.. en permanent ordförande för Europeiska rådet,
b.. en representant för utrikes- och säkerhetspolitik,
c.. en talman för parlamentet,
d.. en ordförande för kommissionen
I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster.
På Females in Front finns ett upprop att skriva under för protestera mot detta.
Om uppropet får minst en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt principen för deltagandedemokrati i Lissabonföredraget.
Det går blixtsnabbt att gå in och registrera sitt namn och du ser direkt hur många som gjort detsamma.
Heja Ylva!
I huset sprids en ljuv doft av kardemumma. Dottern har läxa i hemkunskap att baka bullar/matbröd eller något annat med jäst i. I läxan ingår också att servera oss andra fika och att diska och städa undan efter sig. Familjen njuter.
Jag tänker på hur lätt hon har att göra sin läxa. Hon har gjort det förr. Båda barnen tar ansvar i hushållet - båda måste städa sina rum, laga middag åt familjen varsin dag och ta hand om disk och tvätt. När vi firade makens födelsedag förra helgen dammsög sonen i vardagsrummet och gjorde en smaskig caprese till gästerna, medan dottern bakade Kerstin Kokks gudomliga svartvinbärstryffelpaj som efterrätt.
I morse skickade TCO ut en testballong på DN Debatt. Ett par av TCO:s tjänstemän föreslår att barnfamiljer (hur nu en sådan definieras, Sabuni har en poäng i att fråga om det är småbarn eller 17-åringar som avses) ska få subventionerad hemhjälp för att därigenom ge jämställdheten en chans.
Jag vill göra det fullständigt klart: jag har inga principiella invändningar emot att man anlitar professionella städare, fönsterputsare eller fastighetskötare för att få sådant gjort hemma som man inte vill eller kan göra själv. Så länge man betalar för det. Men jag tycker det är orimligt att vi ska subventionera sådan service till unga och friska människor. Och när man har barn hemma finns det en aspekt till.
Nar jag växte upp hängde en stor affisch på vår kylskåpsdörr. Det var en SSU-affisch, som nog var till för att kalla till möten mm, för på affischen var det en hund och en pojke med varsin stor pratbubbla. I bubblan hade mamma prydligt textat en av Alf Henrikssons verser:
"Den som inte kan bädda sin säng och laga sin mat,
utan måste ha bistånd med allt av sin sammanboende
ska inte kalla sig sann demokrat
och kan aldrig tala om frihet och oberoende."
Jag vill att mina barn ska vara oberoende, fria och självständiga. Både min son och min dotter måste kunna tvätta, städa och laga mat. Därför blir det ännu knepigare att tänka sig att betala någon för att göra det åt oss. Hur ska jag då kunna motivera mina barn att de ska göra något som jag inte vill göra själv?
Det finns andra, bättre, sätt än hemhjälp att göra livet mindre stressigt och mer jämställt än att subventionera hemhjälp.
Fungerande kollektivtrafik, t ex. Långa arbetsresor med försenade tåg och bussar är faktiskt ett större problem än dammtussar. Kanske måste vi också fundera över om förstorade arbetsmarknadsregioner enbart är av godo. Det kanske finns vinster med att bo och arbeta inom cykelavstånd?
Föräldraledighet som kan tas ut också efter att barnen börjat skolan för att följa med någon dag till skola och fritids.
Se till att föreningsliv, kulturskola och andra fritidsaktiviteter flyttar in i skolan och att det finns förutsättningar för ideella ledare att finnas tillgängliga tidigare på dagen. Tänk om alla de timmar som föräldrar skjutsar barn till och från fritidsaktiviteter kunde användas till annat!
Gör jobbet i skolan, hellre lite längre skoldagar än den oändliga räcka av läxor som man som ansvarstagande förälder känner att man måste kolla upp. Och som alla föräldrar inte kan hålla koll på.
Därför blev jag också innerligt glad av att höra Ylva Johansson på ekot igår. Jag hoppas verkligen i djupet av mitt hjärta att förslaget går igenom. Precis som Ylva sade, för barnens skull. Så kommer förstås invändningarna att föräldrarna måste ju kunna välja hur de ska ta ut ledigheten. Det kan de ju. Heltid, deltid, allt på en gång eller spara lite. Men båda har valt att bli föräldrar och då kan man inte välja bort ansvaret för den ena.
Ett jämställt uttag av föräldraledigheten har flera positiva bieffekter - förutom att barnen får tillgång till sina båda föräldrar. Föräldrar som delar på föräldraledigheten håller oftare ihop än föräldrar som låter könsrollerna bestämma.
Om det vore självklart att båda föräldrarna tar ut föräldraledighet skulle arbetslivet med nödvändighet förändras så att det blev "barnvänligare". Företagen har inte råd att mista både kvinnor och män som arbetskraft.
Förra gången frågan om individualiserad föräldraförsäkring var uppe på s-kongressen gick det inte så bra, trots intensivt argumenterande från oss i Stockholms län (och många andra). Jag tror det är dags nu. Heja Ylva!
Svenska värden?
Och jag har själv lite svårt att falla i trans över 1809 års regeringsform (som antogs den 6 juni) eller Gustav Vasas intåg i Stockholm. Jag menar, det finns ju massor av viktiga ögonblick i historien - varför hetsa upp sig just den 6 juni? Men jag firar gärna internationell solidaritet och generös invandringspolitik. Fast jag avstår från överhetssymboler som flaggor, nationalsång och kungssång - det passar inte mig. Hellre lyssnar jag på koltrasten och njuter av björk och syrén.
Fast jag kan inte låta bli att fundera över hur de känner sig som kallar sig för Sverigedemokrater. Förmodligen tror de att de har monopol på svenska värden. Tänk så fel de har! Om man för ett ögonblick bortser från deras syn på de som flyttat hit från andra länder så finns det fler osvenska värden i deras program. Synen på kvinnor t ex. I Sverigedemokraternas retorik är kvinnor hemma, föder barn och ansvarar för hemmet. En typiskt osvensk värdering. Fråga svenska kvinnor om de vill lämna arbetslivet för att passa upp på sina män. Knappast.
Men de osvenska värderingarna om jämlikhet mellan könen som Sverigedemokraterna står för kan vara en förklaring till att Kristdemokraterna svajar. I P1 fick Göran Hägglund frågan om hur de såg på att ingå i en regering som var beroende av Sverigedemokraterna - utan att ge ett tydligt svar. Johanna skriver på sin blogg om inslaget i Wolodarskis program på TV8 där han inte heller tar avstånd från att vara beroende av Sverigedemokraterna. Är det inte så viktigt att hålla rent högerut om man kan få kompisar som stödjer en kvinnofientlig politik?
Föräldraskap och arbetsliv – oförenliga storheter?
Dottern har en kompis vars föräldrar invandrat från England. Som lärare med engelska som modersmål kunde de flytta runt lite som unga. Av en slump hamnade de i Sverige och när de upptäckte att de väntade barn slog de sig ner här på lång sikt. Inte för att det är bättre väder, vackrare landskap eller lägre skatter. Utan för att Sverige är ett bra land för barn och föräldrar. Föräldraförsäkring, förskola och förbud mot barnaga. Här sätts barnen i främsta rummet och både kvinnor och män förväntas kombinera föräldraskap och arbetsliv.
Det kallar alliansen för orättvist - den som inte använder kommunalt finansierad förskola eller familjedaghem får ju inte del av de skattepengar som samhället satsar på att kvinnor och män ska slippa välja mellan arbete och föräldraskap. Därför inför de vårdnadsbidrag. För 3000 kr/månad ska man avstå från förskola för sina barn. Man kan fråga sig vem som gör det? Kanske är det så att KD verkligen tror på hemmafruarnas återkomst. Fast hur är det med de "nya" moderaterna? Är det tron på hemmafruarna eller är det förhoppningen att det är de långtidssjuka, arbetslösa som ska hålla sina barn från förskolan och därmed återupprätta förskolan som medelklassreservat?
Mer uppfriskande är s-förslaget som presenterades häromveckan. För visst är det fortfarande tufft att kombinera föräldraskap och yrkesliv. Det är svårt att få tiden att räcka till. Därför är s-förslaget bra. Fortfarande gäller arbetslinjen - det är möjligheten att kombinera jobb och barn som är i fokus. Ytterligare en månads föräldraförsäkring att ta ut efter att den vanliga föräldraledigheten är slut. Lika delad mellan mamma och pappa. Olyckligt att det blev sådant fokus på att använda den som förlängd semester. Varför inte presentera den som en möjlighet att följa barnen i förskola och skola? Jag har inte läst på, men om jag fick önska skulle den extra månaden kunna användas till dess att barnets skolplikt upphör. Gärna kopplad till ökade befogenheter för lärare och skolledare: rätten att kräva föräldranärvaro i skolan.
Mer än en gång önskar jag i mitt vardagliga värv att jag kunde kräva av föräldrar att de kom till skolan. Allt för ofta får jag till svar att man inte kan vara ledig ens en dag för att vara med sina barn i skolan. Och allt för ofta är det inte så enkelt som att föräldrarna inte vill komma. Många har svag förankring på arbetsmarknaden och har svårt att hävda att de ska vara lediga för att skolan kallar. Om man kunde "skylla" på skolans krav och dessutom fick ersättning från föräldraförsäkringen så försvinner många hinder. Och det skulle vara mycket mer effektivt för att skapa ordning i skolan än att sätta ordningsbetyg. Men vi får dras med en alliansregering två år till - tråkigt nog för barnfamiljerna.
Internationella kvinnodagen
Så varför tog hon uppdraget? För att fara runt och visa att hon är svart och kvinna och sitter i regeringen? Men politik är inte att ha uppdrag, politik är att förändra världen. Det är för att förändra världen man ska ha sitt uppdrag - oavsett om det är genom att stifta nya lagar eller genom att bilda opinion.
Intervjun fortsätter sedan med intressanta frågor om de hushållsnära tjänsterna. Ministern blir tvungen att medge att det är de välbeställda kvinnorna som, istället för att dela hemarbetet med sina män, kan köpa tjänsten från (förmodligen) andra kvinnor. Men hon försvarar sig med att alla reformer inte alltid kan gagna alla. Nej, det är sant, man måste välja på vems sida man står. Var det inte Marx (eller Engels) som konstaterade att intresset aldrig ljuger. Sedan lägger ministern till att hon minsann diskuterat med Gudrun Schyman. Underförstått att det därmed är feministmärkt. Själv struntar jag i vem ministern har diskuterat med. Det intressanta är vilken politik hon driver. Vilken politik?
Kanske skulle jämställdhetsministern börja med att driva jämställdhetsfrågor inom regeringen. Hjälpa grabbarna hon har omkring sig genom att granska regeringen med genusglasögon. Konstatera att de två mest sidsteppade och vingklippta ministrarna är kvinnor - hon själv och EU-ministern. Två ministrar som aldrig får komma med egna frågor, utan mest får åka runt och prata om vad andra gör.
Men, det finns positiva nyheter på internationella kvinnodagen också. Kammarrätten har avvisat Sollentunas och Nackas form av vrådnadsbidrag som innebär att barn ska ses som vinstbringande verksamhet och därmed vara ett skäl att få f-skattsedel.
Fy skäms IKEA
Lite längre fram är det ett reportage om hur barns sovrum gjorts om. På sidan 74 är rubriken "Lou är buskillen i gänget. Han älskar att hitta på nya saker" Bilden föreställer ett blått rum med tuffa lampor som sprider stjärnor omkring sig. De små bilderna är fyllda av fart och fläkt och tokiga detaljer.
På nästa uppslag handlar det om hans syster: "Jag ville att Charlie skulle få ett rum som passade perfekt för hennes prinsessdrömmar". Här är rummet målat i orange med rosa möbler och söta rosa blomlampor. För säkerhets skull informeras vi om att lamporna finns där så att flickan inte ska behöva vara rädd på natten. De små bilderna är gulliga, stillsamma och rosa. Byte på dockan, pyssel, nallen och det rosa bordet.
Deras äldre bröder har fått ett rum som är lekfullt och praktiskt.
Jag vet att IKEA blivit internationellt, men måste IKEA stå för "internationella" könsroller? Varför vågar de inte mer? IKEA är ett av världens starkaste varumärken. Vi vet att vi inte längre bara köper en soffa eller en bokhylla - vi köper en hel livsstil Jag vill inte att den livsstil som det stora svenska möbelvaruhuset erbjuder ska vara fast i femtiotalets könsroller.
Akuten avvisar misshandlade kvinnor
Jösses, Stadsteatern! Teaterbesök 3 november
Vad ska du göra med all tid du får nu? Den frågan har jag mötts av under senare tid. Tja, det är faktiskt ett heltidsjobb att leda en skola, så så hemskt mycket mer tid får jag nog inte. Men det blir fler lediga kvällar. Och mitt svar har kommit reptilsnabbt: Gå på teater! Så min första helg efter att ha lämnat kommunalrådsstolen har fyllts av Stockholms Stadsteater.
1975 såg jag sista föreställningen av ”Jösses flickor – befrielsen är nära”. Om någon frågar mig om det finns något enskilt konstverk som påverkat mig och mitt liv, så skulle jag svara ”Jösses…” Det var en så stark upplevelse. Orättvisorna blev så tydliga. De starka kvinnorna gjorde ett outplånligt intryck på mig som då var en ganska blyg12-åring. Bojan, Sigrid, Vera, Myran, Harriet och Ragnhild vågade ta strid. De var fantastiska. Jag lärde mig alla sångerna och uppfylldes av kamplust. Och sedan dess har det varit självklart att vara feminist.
Därför var självklart att jag, men med bävan, bestämde mig för att se ”Jösses flickor – återkomsten”. Tänk om jag blir besviken? Jag tror inte jag skulle ha klarat av att få föreställningen ”förstörd” av en besvikelse. Dottern, som nu är lika gammal som jag var då, fick frågan och ville följa med! Så vi tog sällskap med vännen U (som såg föreställningen som sjuåring och inte minns den) och hennes mamma och i fredags var det äntligen dags. Pirrigt värre!
Tack Stadsteatern! Min känsla finns kvar. Dottern, som annars brukar svara ”jorå vars” när hon gillar en föreställning lyste i ögonen i paus och sade att det var jättebra. Och jag kom ihåg alla sångerna. Och även om jag hade glömt mycket av handlingen, så var det igenkännandets första akt. Visst märktes det att det var en avkortad version. Ibland så snabba vändningar att det kändes lite konstigt. Och verser fattades. Tidsversen som börjar ”Jösses flickor, tag upp kampen/mot de hårda stöveltrampen” och tredje versen på Ragnhilds sång ”När jag går i graven”, den som börjar ”Medveten blev jag från början/jag fick det med modersmjölken/min man är agitator…” var inte heller med. Men det funkade.
Och andra akten. Känslan är ju att feminismen är mycket mer komplicerad nu än då. Antagligen för att så gott som hela andra akten utspelar sig här och nu. Det blir svårare att finna de tydliga linjerna när man är mitt uppe i ett skeende. Är ”girl-power” en uppkäftig feminism eller bara ett kommersiellt sätt att göra budskapet ofarligt?
Det var förmodligen svårt också vid förra sekelskiftet, eller på 30-talet eller… att urskilja skogen för bara träd. Samma spretighet som vi ser idag fanns då. Särartsfeminist eller likhetsfeminist? Medelklasskvinnors villkor eller arbetarkvinnornas? Det som är riktigt nytt är ju det mycket större inslaget av etnisk och kulturell mångfald, som ju faktiskt förändrar frågorna. Och att vi öppnare talar om HBT-perspektivet.
Bra konst gör en inte bara lycklig. Bra konst fastnar ibland i halsen. Det finns en revolutionsromantik som fastnar i min hals. Ragnhilds (spelad av Tina Råborg) Sovjetdrömmar problematiserades i ursprungsföreställningen, men det hanns inte med i den korta versionen. I akt två ersattes Sovjetdrömmarna med en ”reclaimromantik” som inte problematiserar de antidemokratiska inslagen. Men samtidigt har det väckt massor av tankar i mitt huvud. Om ”Jösses fittor” ser svarta fanor och maskering som vägen fram, vad har tidigare generationers feminister gjort fel? I stället för att förfasa oss kanske vi som är medelålders ska fundera över om vi lämnar någon demokratisk och fredlig arena för unga människors egna tankar och värderingar. Eller som regissören Maria Löfgren skriver i programmet: ”Föreställningen har en uppriktig önskan om lyssning mellan generationerna. Jag har lyssnat mycket på min föräldrageneration, men tycker inte de har lyssnat lika mycket på mig.” Och kanske är det det som är andra aktens starkaste budskap. Det tillsammans med att feminism är otänkbar utan koppling till etnicitet och klass.
”Jösses flickor – återkomsten” är en rolig föreställning med allvarlig botten. Trots att kvinnorna ständigt tvingas till val som gör dem olyckliga så skrattar vi ofta och mycket. T ex punkartjejen gör upp med Per Gessle, som förstört hennes barndom och sövt människor genom att få dem att känna sig såååå nöjda. Eller när Eva (Lena B Eriksson) i integrationsmagasinet Prisma gör en intervju med Hanna (Lo Kauppi) om hennes erfarenheter av att växa upp i hedersförtryck i den segregerade förorten Lidingö. Och jo visst har hon erfarenheter av hedersförtryck.
Det finns egentligen bara en sak som känns tveksam. Det förekommer en hel del ”våld i nära relationer”. Föreställningen tar tydligt ställning mot mäns våld mot kvinnor. Så långt är allting bra. Men, en kvinna slår sin man vid ett tillfälle. Och den man som blir slagen är pappalediga Olle, som i solidaritet med kvinnorna går omkring i lång kjol och en rosa t-shirt med texten ”Jag är pappa”. Han blir lätt löjlig, istället för att få vara en stark könsrollsöverskridande man. Men man kan kanske inte få allt.
Fyra timmar inklusive paus kunde ju bli för långt. Inte minst för tolvåringen som var med. Men, nej det är inte för långt om man har ett bra manus och en fantastisk ensemble. 1975 skrevs den underbara musiken av Gunnar Edander och orkestern var manlig. Den nyskrivna musiken har komponerats av Monica Dominique och Marit Bergman. Alla musikerna var kvinnor – och de måste ha rekryterats på kompetens. Men sedan är det fantastiskt att få se Barbro Hiort af Ornäs, Yvonne Lombard och Lo Kauppi på samma scen. Kanske var ändå Katarina Ewerlöfs Harriettolkning den mest överraskande. I första akten spelade hon en roll man är van att se henne i –den stressade tidsoptimisten som vill, men inte hinner. I andra akten är hon mormor till huvudpersonen Mari-Linn (Sofia Ledarp) och när hon rullas in i rullstol är det en mycket gammal och sjuk kvinna som kommer in på scenen. Hon är, hon spelar inte.
Svik inte LO-kvinnorna
I morse hörde jag något på nyheterna som jag trodde hörde till historiens skräphög. LO-förbundens avtalssekreterare (många män) hade haft möte och industrifacken gick emot LO-ledningens tal om satsningar på kvinnors löner. Argumentet är att "samhällsekonomin inte tål" de löneökningarna. Jaså? Tål samhällsekonomin att löntagarna kompenserar sig för försämringarna i a-kassan? Hur trovärdig blir en avtalsrörelse där facken mullrar mot låglönepolitiken som regeringen driver? Nog tål samhällsekonomin att de sämst avlönade kvinnorna får de största löneförhöjningarna. Det är en fråga om prioriteringar och om vilja. OCh för tillväxtens skull är det viktigare att de med de lägsta lönerna får mer i plånboken. De kommer inte att gömma undan sina pengar i ökat sparande, de kommer att köpa nya bilar, åka på semester och kanske också köpa en ny soffa för pengarna. Rättvisa är lönsamt. Regeringens kvinnofientliga låglönepolitik, som innebär att kvinnor som inte tillhör medelklassen ska försörja sig på subventionerade hushållsnära tjänster och vårdnadsbidrag, får plötsligt draghjälp av några fackliga gubbar. Skäms, industrifacken!
Jämlika löner?
Representativa moderater
I Sigtuna kommun blir (om inte personkryssen ändrar något) 4 av de 15 moderata ledamöterna kvinnor. En är bosatt i Rosersberg, en i Valsta och 13 i Sigtuna stad. Alla deras ledamöter har svenska som modersmål. Representativt va?
Halva makten? Inte med borgerlig regering.
Det påminner om en av de bättre erfarenheterna i valrörelsen. I Valsta centrum packade moderaterna upp för torgmöte. En av våra kvinnliga valarbetare tittade nyfiket på och frågade den moderata kommunalrådskandidaten om det var ett metspö han packade upp. Var det kanske dags för röstfiske i Valsta? Nej, moderaten förklarade att det var en hopfällbarn moderatflagga, en ovanligt fiffig uppfinning. Vår valarbetare konstaterade att den måste vara gjord av en kvinna eftersom den var så smart. Då blir moderaten lite upprörd och undrar varför hon har fått för sig att han inte tycker om kvinnor - det gör han ju visst. -Jag har sett er valsedel, svarar hon då.
"han som bestämmer över Internet"
Jo, vi har anmält oss till "slippa telefonförsäljarregistret" men det är inte hundraprocentingt. Det intressanta är att det är inte första gången jag fått samtal av nån försäljare som vill tala med min man eftersom han bestämmer. Bäst var kanske den försäljare från Bredbandsbolaget som ville tala med min man, och som när jag förklarar att han inte är tillgänglig förklarar sig med att det väl är han som bestämmer över Internet. Jo, du läste rätt. Han som bestämmer över Internet. Rena Nordkorea. Vem bestämmer över Internet? Det är närmast en filosofisk fråga.
Vad som däremot inte är en filosofisk betraktelse, utan rent kränkande är däremot föreställningen att det är mannen i huset som fattar beslut om IT - eller är det till och med så att utgångspunkten är att mannen i huset fattar beslut. Punkt.
En sak är i alla fall klar. Mig får de inte som kund.
Vadå jämställt?
Har gått och funderat på en kommentar som fanns med i Ekots tidningskrönika häromdagen. Krönikan handlade om skatteavdrag för hushållsnära tjänster.
Jag har inget emot att människor betalar andra för att göra jobb åt dem som de inte tycker att de kan/vill/hinner göra - under förutsättning att de är beredda att betala hela kostnaden. Jag är ju beredd att betala för frukostfrallan och en massa andra saker som jag kunde ha gjort själv. Och jag kan också tycka att det är fullt rimligt att subventionera städning och trädgårdsarbete åt gamla människor för att på så sätt skjuta upp deras behov av vårdinsatser och äldreboende. Men jag förstår inte varför vi ska använda skattemedel till att subventionera friska, starka människors hjälp hemma. Om jag visste att vi hade skattemedel över skulle jag satsa dem på förskola, skola, biblioteksväsende, bistånd och integration - områden som verkligen behöver mer resurser.
Så funderar jag lite över hur barn som växer upp i ett hem där någon annan städar och tvättar ska klara sig själva. Vår diskmaskin gick sönder för en tid sedan, och nu har mina barn lärt sig hur man gör när man diskar. De har lagat sin egen lunch de dagar de varit själva under sommarlovet. De städar sina rum och häromdagen hade jag en lektion i hur man tvättar för tolvåringen. Jag vill att mina barn, både sonen och dottern, ska bli självständiga, oberoende personer. Då måste det väl för sjutton klara de mest elementära hushållsgöromålen.
Tidningskrönikan lyfte upp ett argument som fick mig att häpna. Eftersom svenska män och kvinnor inte är jämställda skulle subventionerade hushållstjänster göra situationen lättare för kvinnor som idag har en tung arbetsbörda. Men hallå?! Hur mycket mer jämställda blir vi om män kan betala andra kvinnor för att städa upp deras smutsiga hörn?!? Var är logiken? Nej, den ojämna arbetsbelastningen mellan kvinnor och män blir inte jämnare förrän männen tar sin del av hushållsarbetet. Ni får hitta bättre argument om ni ska övertyga mig.