Anna-Karins ofullbordade

Vad ska du göra med all tid du får nu? Den frågan har jag mötts av under senare tid. Tja, det är faktiskt ett heltidsjobb att leda en skola, så så hemskt mycket mer tid får jag nog inte. Men det blir fler lediga kvällar. Och mitt svar har kommit reptilsnabbt: Gå på teater! Så min första helg efter att ha lämnat kommunalrådsstolen har fyllts av Stockholms Stadsteater.

1975 såg jag sista föreställningen av ”Jösses flickor – befrielsen är nära”. Om någon frågar mig om det finns något enskilt konstverk som påverkat mig och mitt liv, så skulle jag svara ”Jösses…” Det var en så stark upplevelse. Orättvisorna blev så tydliga. De starka kvinnorna gjorde ett outplånligt intryck på mig som då var en ganska blyg12-åring. Bojan, Sigrid, Vera, Myran, Harriet och Ragnhild vågade ta strid. De var fantastiska. Jag lärde mig alla sångerna och uppfylldes av kamplust. Och sedan dess har det varit självklart att vara feminist.

Därför var självklart att jag, men med bävan, bestämde mig för att se ”Jösses flickor – återkomsten”. Tänk om jag blir besviken? Jag tror inte jag skulle ha klarat av att få föreställningen ”förstörd” av en besvikelse. Dottern, som nu är lika gammal som jag var då, fick frågan och ville följa med! Så vi tog sällskap med vännen U (som såg föreställningen som sjuåring och inte minns den) och hennes mamma och i fredags var det äntligen dags. Pirrigt värre!

Tack Stadsteatern! Min känsla finns kvar. Dottern, som annars brukar svara ”jorå vars” när hon gillar en föreställning lyste i ögonen i paus och sade att det var jättebra. Och jag kom ihåg alla sångerna. Och även om jag hade glömt mycket av handlingen, så var det igenkännandets första akt. Visst märktes det att det var en avkortad version. Ibland så snabba vändningar att det kändes lite konstigt. Och verser fattades. Tidsversen som börjar ”Jösses flickor, tag upp kampen/mot de hårda stöveltrampen” och tredje versen på Ragnhilds sång ”När jag går i graven”, den som börjar ”Medveten blev jag från början/jag fick det med modersmjölken/min man är agitator…” var inte heller med. Men det funkade.

Och andra akten. Känslan är ju att feminismen är mycket mer komplicerad nu än då. Antagligen för att så gott som hela andra akten utspelar sig här och nu. Det blir svårare att finna de tydliga linjerna när man är mitt uppe i ett skeende. Är ”girl-power” en uppkäftig feminism eller bara ett kommersiellt sätt att göra budskapet ofarligt?

Det var förmodligen svårt också vid förra sekelskiftet, eller på 30-talet eller… att urskilja skogen för bara träd. Samma spretighet som vi ser idag fanns då. Särartsfeminist eller likhetsfeminist? Medelklasskvinnors villkor eller arbetarkvinnornas? Det som är riktigt nytt är ju det mycket större inslaget av etnisk och kulturell mångfald, som ju faktiskt förändrar frågorna. Och att vi öppnare talar om HBT-perspektivet.

Bra konst gör en inte bara lycklig. Bra konst fastnar ibland i halsen. Det finns en revolutionsromantik som fastnar i min hals. Ragnhilds (spelad av Tina Råborg) Sovjetdrömmar problematiserades i ursprungsföreställningen, men det hanns inte med i den korta versionen. I akt två ersattes Sovjetdrömmarna med en ”reclaimromantik” som inte problematiserar de antidemokratiska inslagen. Men samtidigt har det väckt massor av tankar i mitt huvud. Om ”Jösses fittor” ser svarta fanor och maskering som vägen fram, vad har tidigare generationers feminister gjort fel? I stället för att förfasa oss kanske vi som är medelålders ska fundera över om vi lämnar någon demokratisk och fredlig arena för unga människors egna tankar och värderingar. Eller som regissören Maria Löfgren skriver i programmet: ”Föreställningen har en uppriktig önskan om lyssning mellan generationerna. Jag har lyssnat mycket på min föräldrageneration, men tycker inte de har lyssnat lika mycket på mig.” Och kanske är det det som är andra aktens starkaste budskap. Det tillsammans med att feminism är otänkbar utan koppling till etnicitet och klass.

”Jösses flickor – återkomsten” är en rolig föreställning med allvarlig botten. Trots att kvinnorna ständigt tvingas till val som gör dem olyckliga så skrattar vi ofta och mycket. T ex punkartjejen gör upp med Per Gessle, som förstört hennes barndom och sövt människor genom att få dem att känna sig såååå nöjda. Eller när Eva (Lena B Eriksson) i integrationsmagasinet Prisma gör en intervju med Hanna (Lo Kauppi)  om hennes erfarenheter av att växa upp i hedersförtryck i den segregerade förorten Lidingö. Och jo visst har hon erfarenheter av hedersförtryck.

Det finns egentligen bara en sak som känns tveksam. Det förekommer en hel del ”våld i nära relationer”. Föreställningen tar tydligt ställning mot mäns våld mot kvinnor. Så långt är allting bra. Men, en kvinna slår sin man vid ett tillfälle. Och den man som blir slagen är pappalediga Olle, som i solidaritet med kvinnorna går omkring i lång kjol och en rosa t-shirt med texten ”Jag är pappa”. Han blir lätt löjlig, istället för att få vara en stark könsrollsöverskridande man. Men man kan kanske inte få allt.

Fyra timmar inklusive paus kunde ju bli för långt. Inte minst för tolvåringen som var med. Men, nej det är inte för långt om man har ett bra manus och en fantastisk ensemble. 1975 skrevs den underbara musiken av Gunnar Edander och orkestern var manlig. Den nyskrivna musiken har komponerats av Monica Dominique och Marit Bergman. Alla musikerna var kvinnor – och de måste ha rekryterats på kompetens. Men sedan är det fantastiskt att få se Barbro Hiort af Ornäs, Yvonne Lombard och Lo Kauppi på samma scen. Kanske var ändå Katarina Ewerlöfs Harriettolkning den mest överraskande. I första akten spelade hon en roll man är van att se henne i –den stressade tidsoptimisten som vill, men inte hinner. I andra akten är hon mormor till huvudpersonen Mari-Linn (Sofia Ledarp) och när hon rullas in i rullstol är det en mycket gammal och sjuk kvinna som kommer in på scenen. Hon är, hon spelar inte.