Vems fel är det?
Det är midsommardag och rätt soligt ute. Borde nog gå ut i trädgården och göra nyttiga saker. Men tycks inte komma mig för. Funderar på resultatet i Europaparlamentsvalet och på de olika analyserna och förklaringarna som duggat de senaste tre veckorna.
Först och främst: vi gjorde ett uselt valresultat om man bortser från alla omständigheter. Och det finns ingen anledning att låtsas som något annat. Men sedan måste man också fundera över vilka förutsättningar som fanns inför detta val. Hade vi gjort allt rätt? För att vara ett parti som tillåtit sig ett så ohejdat kritiserande av sin partiordförande tycker jag att vi har klarat oss bra. Trots flera månader av olika sorters "mosa-mona"-kampanjer fick vi faktiskt röster. Om inte vi själva internt har förtroende för vår partiordförande, varför skulle väljarna ha förtroende för vårt parti?
Jag tror inte att någon är ofelbar. Mitt parti har inte alltid haft en partiordförande som har varit mitt förstaval. Fast visst är det märkligt att vi - som annars gärna framhåller lagarbetet, det kollektiva och gemensamma ansvaret - helt plötsligt är så personfixerade. Det är faktiskt det socialdemokratiska partiet, inte Mona Sahlin personligen, som ska vinna val och förbättra världen.
Om man kikar lite på våra motståndare kan man förundras över varför inte en del andra partiordföranden blir ifrågasatta. Maud Olofsson tillåts sälja Centerns själ utan att bli ifrågasatt av någon mer än Börje Hörnlund. Fredrik Reinfeldt tillåts låtsas som om han tycker att vi ska skattefinansiera gemensam välfärd utan att någon kräver hans avgång. Och Jan Björklund har under en lång följd av år (också innan han blev vald till partiordförande) förflyttat folkpartiet bort från det socialliberala till det betongliberala. Följd av beundrande blickar!
Här hemma är det dumt att vara stolt över valresultatet. Men samtidigt kan man känna ett litet hopp. När våra kompisar i Stockholms län tappade stort, så tappade vi nästan inget alls. Och när moderaterna gick framåt i landet så tappade sigtunamoderaterna stöd. Trots att de med nytt oppositionsråd uppträder med nytt självförtroende. Kan man ana en Kelfveeffekt?
Och så Piratpartiet. Kanske ska man glädjas åt att det var Piratpartiet och inte Sverigedemokraterna som kom in i Europaparlamentet, fast det är ju en klen tröst. Ett gäng unga killar som inte tar demokratin på större allvar än att man kan rösta på ett parti för att "knäppa etablissemanget på näsan". Jag tror att det krävs en ganska grundlig analys om varför unga män är benägna att rösta på ett parti som Piratpartiet. Man ska inte underskatta integritetsfrågornas sprängkraft, men jag tror att det är många som tror sig ha röstat för gratis nedladdning eller bara i största allmänhet mot vad de uppfattar som "överheten".
Om det ska komma något gott ur EU-valrörelsen är det vissheten om att vi måste stärka vår ställning i Stockholmsregionen. Annars kommer vi att för evigt vara förvisade till opposition. Och Stockholmsregionen vinner vi inte genom att ha den bästa arbetsmarknadspolitiken eller genom att placera EU-kritiker högt på listorna. Här vinner vi genom att ha den bästa näringslivspolitiken, ubildningspolitiken och miljöpolitiken. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att deras barn tjänar på en jämlik skola för alla. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att vår politik för jobb handlar om ett starkt näringsliv. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att kulturupplevelserna inte blir bättre om det bara är de rikaste som kan ta del av dem. Vi måste också visa att det är vi som har politiken som är skydd mot klimathot och trafikinfarkt. Att det är vår bostadspolitik som låter ungdomar flytta hemifrån och gamla att få äldreboende. Men då gäller det att spotta i nävarna. Och sluta skylla på att vi valt fel personer till att vara våra företrädare.
Först och främst: vi gjorde ett uselt valresultat om man bortser från alla omständigheter. Och det finns ingen anledning att låtsas som något annat. Men sedan måste man också fundera över vilka förutsättningar som fanns inför detta val. Hade vi gjort allt rätt? För att vara ett parti som tillåtit sig ett så ohejdat kritiserande av sin partiordförande tycker jag att vi har klarat oss bra. Trots flera månader av olika sorters "mosa-mona"-kampanjer fick vi faktiskt röster. Om inte vi själva internt har förtroende för vår partiordförande, varför skulle väljarna ha förtroende för vårt parti?
Jag tror inte att någon är ofelbar. Mitt parti har inte alltid haft en partiordförande som har varit mitt förstaval. Fast visst är det märkligt att vi - som annars gärna framhåller lagarbetet, det kollektiva och gemensamma ansvaret - helt plötsligt är så personfixerade. Det är faktiskt det socialdemokratiska partiet, inte Mona Sahlin personligen, som ska vinna val och förbättra världen.
Om man kikar lite på våra motståndare kan man förundras över varför inte en del andra partiordföranden blir ifrågasatta. Maud Olofsson tillåts sälja Centerns själ utan att bli ifrågasatt av någon mer än Börje Hörnlund. Fredrik Reinfeldt tillåts låtsas som om han tycker att vi ska skattefinansiera gemensam välfärd utan att någon kräver hans avgång. Och Jan Björklund har under en lång följd av år (också innan han blev vald till partiordförande) förflyttat folkpartiet bort från det socialliberala till det betongliberala. Följd av beundrande blickar!
Här hemma är det dumt att vara stolt över valresultatet. Men samtidigt kan man känna ett litet hopp. När våra kompisar i Stockholms län tappade stort, så tappade vi nästan inget alls. Och när moderaterna gick framåt i landet så tappade sigtunamoderaterna stöd. Trots att de med nytt oppositionsråd uppträder med nytt självförtroende. Kan man ana en Kelfveeffekt?
Och så Piratpartiet. Kanske ska man glädjas åt att det var Piratpartiet och inte Sverigedemokraterna som kom in i Europaparlamentet, fast det är ju en klen tröst. Ett gäng unga killar som inte tar demokratin på större allvar än att man kan rösta på ett parti för att "knäppa etablissemanget på näsan". Jag tror att det krävs en ganska grundlig analys om varför unga män är benägna att rösta på ett parti som Piratpartiet. Man ska inte underskatta integritetsfrågornas sprängkraft, men jag tror att det är många som tror sig ha röstat för gratis nedladdning eller bara i största allmänhet mot vad de uppfattar som "överheten".
Om det ska komma något gott ur EU-valrörelsen är det vissheten om att vi måste stärka vår ställning i Stockholmsregionen. Annars kommer vi att för evigt vara förvisade till opposition. Och Stockholmsregionen vinner vi inte genom att ha den bästa arbetsmarknadspolitiken eller genom att placera EU-kritiker högt på listorna. Här vinner vi genom att ha den bästa näringslivspolitiken, ubildningspolitiken och miljöpolitiken. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att deras barn tjänar på en jämlik skola för alla. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att vår politik för jobb handlar om ett starkt näringsliv. Vi måste övertyga medelklassväljarna om att kulturupplevelserna inte blir bättre om det bara är de rikaste som kan ta del av dem. Vi måste också visa att det är vi som har politiken som är skydd mot klimathot och trafikinfarkt. Att det är vår bostadspolitik som låter ungdomar flytta hemifrån och gamla att få äldreboende. Men då gäller det att spotta i nävarna. Och sluta skylla på att vi valt fel personer till att vara våra företrädare.
Hur man lägger krokben för funktionshindrade
Att bo i Sigtuna kommun är att ständigt leva på gränsen. Stockholm eller Uppsala? Om man spelar basket, ska åka kollektivt eller hälsa på sin landshövding hör man till Stockholm. Men om man spelar fotboll, går i kyrkan eller läser dagstidning med lokal bevakning hör man till Uppsala. Vi är ganska vana vid att det är så här.
Förut hörde "vår" arbetsförmedling i Märsta till Stockholms arbetsmarknadsområde, men vår största arbetsplats (Arlanda flygplats) till Uppsala. Nu har man rättat till det till allas glädje. Vi hör helt till Uppsala. Not.
Döm om vår glädje när vi konstaterade att Arbetsförmedlingen Unga funktionshindrade faktiskt hade handläggare hos oss. Äntligen skulle våra elever i gymnasiesärskolan slippa den långa och lite krångliga resan till Globen, där alla handläggare i Stockholms arbetsmarknadsområde samlats. Men säg den glädje som varar för evigt. Några av våra elever har sådana funktionshinder att de inte kan få jobb på den reguljära arbetsmarknaden ens med lönebidrag eller liknande stöd. För den lilla gruppen återstår aktivitetsersättning och sysselsättning som kommunen ordnar efter gymnasiet. Och när Försäkringskassan är inblandad, då ska man till Globen i alla fall.
Summan av kardemumman är att de som har största svårigheterna ska åka längst, trots att handläggare både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har pekat på det orimliga i det. Visst blir man trött. Jag trodde faktiskt att vi år 2009 kunde komma på lösningar som bygger på medborgarens behov och inte på myndigheternas.
Förut hörde "vår" arbetsförmedling i Märsta till Stockholms arbetsmarknadsområde, men vår största arbetsplats (Arlanda flygplats) till Uppsala. Nu har man rättat till det till allas glädje. Vi hör helt till Uppsala. Not.
Döm om vår glädje när vi konstaterade att Arbetsförmedlingen Unga funktionshindrade faktiskt hade handläggare hos oss. Äntligen skulle våra elever i gymnasiesärskolan slippa den långa och lite krångliga resan till Globen, där alla handläggare i Stockholms arbetsmarknadsområde samlats. Men säg den glädje som varar för evigt. Några av våra elever har sådana funktionshinder att de inte kan få jobb på den reguljära arbetsmarknaden ens med lönebidrag eller liknande stöd. För den lilla gruppen återstår aktivitetsersättning och sysselsättning som kommunen ordnar efter gymnasiet. Och när Försäkringskassan är inblandad, då ska man till Globen i alla fall.
Summan av kardemumman är att de som har största svårigheterna ska åka längst, trots att handläggare både på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan har pekat på det orimliga i det. Visst blir man trött. Jag trodde faktiskt att vi år 2009 kunde komma på lösningar som bygger på medborgarens behov och inte på myndigheternas.
Enkla lösningar? Eller bara ytliga?
På gårdagens partidistriktskongress togs ett nytt framtidsprogram för Lenet. En hel del bra, men också en hel del mer tveksamt. För lite visioner och för många lösningar. Ofta alldeles för detaljerat och klåfingrigt. Som när man skriver in att det ska finnas intendenter på skolorna för att avlasta rektorer (en himla bra idé, men tveksamt om det är något som politiken ska peka ut) eller när man styr in sig på hur mycket socker som ska ingå i mellanmålet på fritids och att kommunerna ska satsa på fritidsgårdar som mötesplatser för ungdomar. Om ungdomarna hellre vill ha ett musikhus? Eller om skolorna vill ha ekonomiassistenter istället för intendenter? Eller fler vaktmästare och kuratorer?
Ett program som inte präglas av visioner utan av lösningar blir lätt klåfingrigt. Och presenterar ofta lösningar som man tror att "folk vill ha", snarare än sådant som man vet ger den önskade effekten. Ett exempel på det är frågan om att låta elever som inte nått de förväntade målen gå om en årskurs.
I framtidsprogrammet får det stort utrymme och presenteras som svaret på problemet att elever lämnar skolan utan godkända betyg (som om det var elevernas betyg som var problemet och inte bristande kunskaper och bildning). Om det är betygen som är problemen så är ju den enklaste lösningen att ändra bedämningsgrunderna. Då blir fler godkända. Men partidistriktet väljer en annan "enkel lösning" - med brösttoner meddelar man att man gör elever en björntjänst genom att flytta upp elever som inte nått skolans mål.
Om man väljer att problematisera idén så finns det frågor att ställa sig:
För det första så är det redan idag möjligt att låta elever gå om ett år i skolan. En hel del elever gör det. På grundskolan jag arbetade på senast fanns det elever i alla årskurser som gått om ett år. Så är det i många skolor. Finns det någon forskning om hur det har påverkat dem och deras skolresultat? Lyckas de bättre av att gå om? Vad händer med elever som inte längre har skolplikt när de når nian för att de är överåriga?
För det andra måste man fråga sig vilka mål som är så centrala. När jag på gårdagens kongress undrade över vad vi gör med elever som misslyckas i slöjd, musik, kemi eller hemkunskap ville ingen svara. Min slutsats är att det inte spelar så stor roll om man misslyckas i de ämnena. Antagligen menar man inte skolans mål i största allmänhet, utan man menar läsning, skrivning och räkning. Andra kunskaper har lägre värde.
För det tredje måste man fråga sig hur man förhåller sig till de ämnen eleven faktiskt har nått målen i. Ska man läsa om kurser i historia och biologi för att man inte blev godkänd i engelska? Vart tar den utmaning vägen som varje elev då behöver?
För det fjärde måste man fråga sig vart den sammanhållna skolan tar vägen i ett system där varje elev ska gå sin egen väg. Någon klarar grundskolan på åtta år, någon behöver elva. Ska det bli möjligt att följa olika årskurser i olika ämnen? Om man nu når godkäntnivån i alla ämnen i åttan, borde man inte använda nian till att höja nivån och fördjupa sig mot högre kunskapskvaliteter, snarare än att gå över till nästa skolform? Jag är säker på att både eleverna och gymnasieskolorna vinner på att eleverna satsar på MVG-nivåer innan de går vidare till gymnasiets kurser.
Nej, det är en alldeles för ytlig analys som programmet grundar sig på. De till synes kloka lösningarna håller inte för en närmare granskning.
Fast man kan glädja sig åt ett bra avsnitt om hållbarhet. Där fanns det lite visioner och progressiva förslag. Man kanse en lust att bilda opinion, inte bara att försöka följa.
Och avsnittet om Växtkraft Stockholm hanterades mycket bra av distriktsstyrelsens representanter. Ett väl strukturerat grupparbete där alla, trots den korta tiden, fick säga det de önskade - och i en sådan ordning att vi kunde följa diskussionen. Ingela Nylund Watz, Bo Krogvig, Leif Nyberg och Ann-Christine Furustrand, som företrädde distriktsstyrelsen, var också prestigelösa och lyhörda. Det kunde vi se under den efterföljande debatten i plena, där många förslag blivit tillgodosedda och en hel del ändringar gjorts i programmet. I välfärdsavsnittet hade distriktsstyrelsen inte varit lika tillmötesgående, och det märktes tydligt i debatten - som drog ut på tiden i ett par timmar mer än planerat, trots väntande middag och tuff talartidsbegränsning.
Men, för att vara lite rättvis - ett så omfattande framtidsprogram för Stockholmsregionen har inte arbetats fram förut. Nästa gång är det säkert mer fokus på visionerna och mindre på detaljerna.
Åsa Westlund på årsmötet
Vi hade årsmöte i arbetarekommunen igår. Av en massa skäl hann jag inte blogga något om det igår kväll (annat prioriterades före helt enkelt). Först fick vi en rundvandring i den nya fina Sätunaskolan. Sedan var vi laddade för en låång eftermiddag.
Åsa Westlund var där för att peppa oss inför valrörelsen. EU-valrörelsen. Ett lågmält anförande, men ett som manade till eftertanke och till aktivitet. Ett bra anförande som gjorde det tydligt att det faktiskt inte är så att EU-parlamentet handlar om att "svenskar" tar en match mot "europeer" för att hävda "svenska" värden. Det är ju faktiskt andra intressen som står mot varandra. I juni kan vi rösta för att EU tar ansvar för klimat, miljö och arbetsrätt.
Jag ska leda arbetarekommunens studiecirkel inför EU-valet och det känns väldigt bra efter Åsas tal igår.
Åsa Westlund var där för att peppa oss inför valrörelsen. EU-valrörelsen. Ett lågmält anförande, men ett som manade till eftertanke och till aktivitet. Ett bra anförande som gjorde det tydligt att det faktiskt inte är så att EU-parlamentet handlar om att "svenskar" tar en match mot "europeer" för att hävda "svenska" värden. Det är ju faktiskt andra intressen som står mot varandra. I juni kan vi rösta för att EU tar ansvar för klimat, miljö och arbetsrätt.
Jag ska leda arbetarekommunens studiecirkel inför EU-valet och det känns väldigt bra efter Åsas tal igår.
Grattis!
Äntligen blir det ordning på planerna för ett nytt museum. Inte en minut för tidigt får vi veta att kommunstyrelsen äntligen ger ett planuppdrag för att göra det möjligt att bygga ett modernt museum på den mest självklara platsen i Sigtuna. Att använda en central plats vid vattnet till att på sommaren parkera bilar och på vintern ställa upp båtar är inte vettigt. Platsen ska ju förstås vara till för att sigtunabor och alla tillresta besökare ska kunna njuta av atmosfär, historia och av Mälaren. Det kommer säkert dysterkvistar som tycker att det ska vara som det har varit, men då gäller det att stå på sig. Sveriges första planerade stad förtjänar en plats i ljuset.
Så var det med arbetslinjen
Häromdagen, då när det stod klart att SAAB skulle rekonstrueras, fångades jag av en kommentar på SVT Text-tv. Det var inte den dum-principiella inställningen att ingenting minsann skulle göras för att rädda fordonsindustrin i Väst-Sverige. Den kan diskuteras och det finns både bra och dåliga argument för den inställningen. Nej, det som fick mig att faktiskt blir tvärförbannad var Maud Olofssons statssekreterare Jöran Hägglunds argument för att man inte skulle gå in - det är billigare att låta bilarbetarna vara arbetslösa i 4-5 år än att rädda SAAB. Så mycket var arbetslinjen värd.
Ungdomsfullmäktige
I torsdags samlades ungdomsfullmäktige i Kulturum. Ledamöterna var utsedda på kommunens gymnasieskolor och 7-9-skolor. Presidiet var detsamma som vid kommunfullmäktigesammanträdena och ungdomarna debatterade på samma villkor som kommunfullmäktiges ledamöter. De motioner som ungdomarna lämnat in debatterades och de som vunnit ungdomsfullmäktiges bifall skickas vidare som medborgarförslag till kommunfullmäktige.
Roligt att lyssna på ungdomarna. Och roligt att se hur ledigt de sprang upp och ned i talarstolarna. Som om de var minst lika vana som de mest ärrade fullmäktigeledamöter.
Precis som kommunfullmäktige så webbsändes ungdomsfullmäkte. Se och låt er fyllas av hopp om framtiden.
Roligt att lyssna på ungdomarna. Och roligt att se hur ledigt de sprang upp och ned i talarstolarna. Som om de var minst lika vana som de mest ärrade fullmäktigeledamöter.
Precis som kommunfullmäktige så webbsändes ungdomsfullmäkte. Se och låt er fyllas av hopp om framtiden.
Äntligen - demokratin segrar!
Trots envisa försök från en liten grupp dåliga förlorare så öppnas äntligen Stora Brännbovägen i Sigtuna. För 3,5 år sedan avgjorde de omkringboende i ett rådslag att vägen skulle öppnas. Det var en omröstning efter en intensiv debatt. Deltagandet var högt och resultatet tydligt. 78% ville att vägen skulle öppnas.
Det gillade inte den förlorande sidan. När nu argument och debatt inte hade hjälpt motståndarna och de förlorade omröstningen försökte de med juridiken göra en by pass på demokratin. Genom överklaganden hos olika myndigeter och instanser skulle beslutet undanröjas. Att en bedövande majoritet av de berörda grannarna ville ha vägen öppen var inte argument nog.
Tack och lov funkar demokratin. Det är det beslut som stöds av majoriteten i området som också fullföljs. Synd bara att det behövde ta 3,5 år.
Det gillade inte den förlorande sidan. När nu argument och debatt inte hade hjälpt motståndarna och de förlorade omröstningen försökte de med juridiken göra en by pass på demokratin. Genom överklaganden hos olika myndigeter och instanser skulle beslutet undanröjas. Att en bedövande majoritet av de berörda grannarna ville ha vägen öppen var inte argument nog.
Tack och lov funkar demokratin. Det är det beslut som stöds av majoriteten i området som också fullföljs. Synd bara att det behövde ta 3,5 år.
Marknad för högerpolitiker
Det tycks finnas en viss marknad för högerpolitiker trots allt. Stockholms värvande av Ulf Kristersson (m) från Strängnäs var rätt spektakulärt. Nog har det hänt både förr och senare att politiskt aktiva flyttat över kommungränsen och snart fått tunga uppdrag i den nya kommunen. Men jag tror att Kristerssons flytt från Strängäs till Stockholm faktiskt var något nytt. Och nu fortsätter moderaterna med de aktiva värvningarna över kommungränserna.
Moderaterna i Sigtuna är inte det enda oppositionsparti som har det jobbigt. Jag tror att det är få partier som haft så kort omloppstid på sina kommunala företrädare som folkpartiet och kristdemokraterna i Sigtuna. Båda är inne på sin tredje gruppledare under mandatperioden och få, om ens någon av de nuvarande fullmäktigeledamöterna är originaluppställningen från valresultatet.
För en kort tid sedan meddelades att oppositionsrådet Lars-Göran Sörqvist (m) lämnar politiken av hälsoskäl. Efter att ha följt de två senaste fullmäktigesammanträdena på lite håll är det inte så svårt att förstå hälsoaspekten. Med all respekt för hans hälsa och för att han gör andra val i livet, så är det nog så att oppositionen förmodligen inte kommer att sakna honom nämnvärt. Stöd och uppbackning verkar han inte ha fått. Och vad man än tycker om hans politik och hans framtoning så har han varit beredd att lägga ner mycket tid på politiken. Det ska han ha all heder för!
Oppositionen har under hans ledning varit närmast osynlig. Några egna frågor att tala om har de inte drivit och de har egentligen inte levererat någon frän kritik av majoritetens politik heller. Ett och annat gnäll har nått fram, främst i procedurfrågor.
Det stora oppositionspartiet har kommit fram till att deras enda chans att nå fram till makten är att byta strategi. Ett oppositionsråd som helst går fram och säger att "Vi kan väl komma överens, jag vill ju bara vara snäll. Om ni inte tycker som jag är ni dumma" ger inget handlingskraftigt intryck. Och handlingskraft räknas.
Jag skulle så gärna velat vara en fluga i taket när moderaternas lokala spinndoktorer lade upp strategin. Hur tänkte dom?
"Hörrni, Lars-Göran funkar inte. Vi tänkte nog att det skulle vara en bra idé efter den ideologiska överklassen
(Peter Kockum, förf anm), men han märks ju inte. Han fick ju inte ens media i valrörelsen när alla hans år på kommunal inkomstgaranti kom på tal."
"Nå, det är kanske inte så svårt, han är ju snäll och om vi säger att det är bra för honom och partiet så kanske han går?".
Eller? Och när han bestämt sig för att gå?
"Jaha, det var ju ganska enkelt - vem slänger vi in i stället? Hmm, få se var är fullmäktigelistan? Är det någon som hittar ett framtidsnamn på listan? Vilket som helst? Jaså inte. Hmm"
"Men han Holst då - han är ju aktiv, under pensionsålder, ser ganska bra ut och har definitvt högeråsikter. Och han sitter i fullmäktige."
"Men hörru, då måste han bli medlem i moderaterna. Det är ju faktiskt ganska bra att ha lite högerkompisar i fullmäktige. Han gör ett bra jobb som gruppledare för samling för sigtuna"
"Tänkte inte på det. Vad gör vi då?"
"Men hörni, stockholmarna värvade ju från Strängnäs - vi kan väl också värva? Det måste väl finnas nå'n hungrig moderat under 65 där ute som vill stiga i graderna, även om det är opposition"
Sagt och gjort. Idag meddelar Märsta.nu att Sigtunas nya oppositionsråd bor i Solna. Det är märkligt att de inte hittar en enda lämplig företrädare lokalt! Henrik Kelfve välkomnas av kommunalrådet Anders Johansson (s) både som kommuninvånare och som politiskt aktiv. Man få ju hoppas att bytet av oppositionsråd höjer nivån på oppositionen, ingen mår bra av en svag opposition! Fast mest känd för allmänheten är nog Kelfve för den här dikeskörningen. Hoppas han lärde sig något på kuppen!
Men det underligaste är inte att oppositionsrådet värvas från Solna, det underligaste är turerna innan. På Märsta.nu beskrivs nämligen en av turerna innan man bestämde sig för att värva Kelfve
"Olov Holst fick mycket riktigt en förfrågan förra året från oppositionsrådet Lars-Göran Sörqvist om han var intresserad av att ta över och Olov Holst svarade då ja på frågan..."
? Eh? Är det verkligen sant? Jag är stum.
Moderaterna i Sigtuna är inte det enda oppositionsparti som har det jobbigt. Jag tror att det är få partier som haft så kort omloppstid på sina kommunala företrädare som folkpartiet och kristdemokraterna i Sigtuna. Båda är inne på sin tredje gruppledare under mandatperioden och få, om ens någon av de nuvarande fullmäktigeledamöterna är originaluppställningen från valresultatet.
För en kort tid sedan meddelades att oppositionsrådet Lars-Göran Sörqvist (m) lämnar politiken av hälsoskäl. Efter att ha följt de två senaste fullmäktigesammanträdena på lite håll är det inte så svårt att förstå hälsoaspekten. Med all respekt för hans hälsa och för att han gör andra val i livet, så är det nog så att oppositionen förmodligen inte kommer att sakna honom nämnvärt. Stöd och uppbackning verkar han inte ha fått. Och vad man än tycker om hans politik och hans framtoning så har han varit beredd att lägga ner mycket tid på politiken. Det ska han ha all heder för!
Oppositionen har under hans ledning varit närmast osynlig. Några egna frågor att tala om har de inte drivit och de har egentligen inte levererat någon frän kritik av majoritetens politik heller. Ett och annat gnäll har nått fram, främst i procedurfrågor.
Det stora oppositionspartiet har kommit fram till att deras enda chans att nå fram till makten är att byta strategi. Ett oppositionsråd som helst går fram och säger att "Vi kan väl komma överens, jag vill ju bara vara snäll. Om ni inte tycker som jag är ni dumma" ger inget handlingskraftigt intryck. Och handlingskraft räknas.
Jag skulle så gärna velat vara en fluga i taket när moderaternas lokala spinndoktorer lade upp strategin. Hur tänkte dom?
"Hörrni, Lars-Göran funkar inte. Vi tänkte nog att det skulle vara en bra idé efter den ideologiska överklassen
(Peter Kockum, förf anm), men han märks ju inte. Han fick ju inte ens media i valrörelsen när alla hans år på kommunal inkomstgaranti kom på tal."
"Nå, det är kanske inte så svårt, han är ju snäll och om vi säger att det är bra för honom och partiet så kanske han går?".
Eller? Och när han bestämt sig för att gå?
"Jaha, det var ju ganska enkelt - vem slänger vi in i stället? Hmm, få se var är fullmäktigelistan? Är det någon som hittar ett framtidsnamn på listan? Vilket som helst? Jaså inte. Hmm"
"Men han Holst då - han är ju aktiv, under pensionsålder, ser ganska bra ut och har definitvt högeråsikter. Och han sitter i fullmäktige."
"Men hörru, då måste han bli medlem i moderaterna. Det är ju faktiskt ganska bra att ha lite högerkompisar i fullmäktige. Han gör ett bra jobb som gruppledare för samling för sigtuna"
"Tänkte inte på det. Vad gör vi då?"
"Men hörni, stockholmarna värvade ju från Strängnäs - vi kan väl också värva? Det måste väl finnas nå'n hungrig moderat under 65 där ute som vill stiga i graderna, även om det är opposition"
Sagt och gjort. Idag meddelar Märsta.nu att Sigtunas nya oppositionsråd bor i Solna. Det är märkligt att de inte hittar en enda lämplig företrädare lokalt! Henrik Kelfve välkomnas av kommunalrådet Anders Johansson (s) både som kommuninvånare och som politiskt aktiv. Man få ju hoppas att bytet av oppositionsråd höjer nivån på oppositionen, ingen mår bra av en svag opposition! Fast mest känd för allmänheten är nog Kelfve för den här dikeskörningen. Hoppas han lärde sig något på kuppen!
Men det underligaste är inte att oppositionsrådet värvas från Solna, det underligaste är turerna innan. På Märsta.nu beskrivs nämligen en av turerna innan man bestämde sig för att värva Kelfve
"Olov Holst fick mycket riktigt en förfrågan förra året från oppositionsrådet Lars-Göran Sörqvist om han var intresserad av att ta över och Olov Holst svarade då ja på frågan..."
? Eh? Är det verkligen sant? Jag är stum.
Förgrymmade ungar
Har just rest mig ur fåtöljen efter att ha sett kvällens "Dokument inifrån" om den nyauktoritära våg som drabbar barn i Europa - och som faktiskt riskerar allas vår framtid. Repris 13 och 15 november. Se den.
Jag återkommer med blogginlägg, men måste hämta mig.
Jag återkommer med blogginlägg, men måste hämta mig.
Opinionsmätningar och könsneutrala äktenskap
Nej, det var föstås ingen uppmuntrande läsning att se opinionsraset för s i DN igår. Även om det var ett stort ras så finns det andra tendenser som är lika sensationella. Men som ingen skriver om. Fast det ligger väl förmodligen inte i DN:s intresse...
För femte mätningen i rad hamnar Kristdemokraterna under 4%-spärren. Kanske inte så konstigt. Kd är det parti som syns minst i alliansregeringen. Trots att Mats Odell är finansmarknadsminister så är det finansminister Borg som får mest media i finanskrisens spår. Och Kristdemokraternas paradfrågor i valrörelsen - fastighetsskatten och bensinskatten - måste väl betraktas som regeringens värsta magplask. Så de allmänborgerliga väljarna som stödde dem i valet har förmodligen lämnat dem nu.
Kvar finns de traditionella kärnväljarna, de starkt värdekonservativa. Eller gör de? Kristdemokraterna har fått en allvarlig utmanare från höger - Sverigedemokraterna. För den som tycker att det är viktigt att traditionella könsroller bibehålls så att kvinnorna är hemma med barnen istället för att låta dem stimuleras i förskolan eller som ogillar tanken på samkönade äktenskap så måste det bli ett svårt val. Ska man rösta med Kd som är mer rumsrent, men å andra sidan samarbetar med partier som inte är helt pålitliga eller ska man välja det mer renläriga Sverigedemokraterna?
Oppositionen har motionerat om könsneutrala äktenskap och statsministern har utlovat en proposition för att slippa nesan: att "hans" riksdagsgrupp skulle rösta med oppositionen. Det diskuteras om de kristdemokratiska statsråden ska få reservera sig för att propositionen ska kunna läggas. Oavsett om man väljer att låta delar av alliansen rösta med (s) eller om man väljer att lägga en proposition med reservanter i regeringen så blir splittringen i alliansen tydlig. En splittring som statsministern kommer att göra allt för att slippa.
Vi får nog räkna med att Kristdemokraterna kommer att hålla allt hårdare i sin uppfattning - de måste ha med sig de värdekonservativa väljare som inte gillar samkönade par. Och ju längre tiden går med siffror under 4%-spärren, desto viktigare blir deras profilfrågor. Ska vi gissa att Kristdemokraternas motstånd mot könsneutrala äktenskap kommer att stå i direkt proportion till deras stöd i opinionsmätningarna. Deras syn på könsneutrala äktenskap kommenteras bl a av Arvid Falk och av Alliansfritt Sverige.
För femte mätningen i rad hamnar Kristdemokraterna under 4%-spärren. Kanske inte så konstigt. Kd är det parti som syns minst i alliansregeringen. Trots att Mats Odell är finansmarknadsminister så är det finansminister Borg som får mest media i finanskrisens spår. Och Kristdemokraternas paradfrågor i valrörelsen - fastighetsskatten och bensinskatten - måste väl betraktas som regeringens värsta magplask. Så de allmänborgerliga väljarna som stödde dem i valet har förmodligen lämnat dem nu.
Kvar finns de traditionella kärnväljarna, de starkt värdekonservativa. Eller gör de? Kristdemokraterna har fått en allvarlig utmanare från höger - Sverigedemokraterna. För den som tycker att det är viktigt att traditionella könsroller bibehålls så att kvinnorna är hemma med barnen istället för att låta dem stimuleras i förskolan eller som ogillar tanken på samkönade äktenskap så måste det bli ett svårt val. Ska man rösta med Kd som är mer rumsrent, men å andra sidan samarbetar med partier som inte är helt pålitliga eller ska man välja det mer renläriga Sverigedemokraterna?
Oppositionen har motionerat om könsneutrala äktenskap och statsministern har utlovat en proposition för att slippa nesan: att "hans" riksdagsgrupp skulle rösta med oppositionen. Det diskuteras om de kristdemokratiska statsråden ska få reservera sig för att propositionen ska kunna läggas. Oavsett om man väljer att låta delar av alliansen rösta med (s) eller om man väljer att lägga en proposition med reservanter i regeringen så blir splittringen i alliansen tydlig. En splittring som statsministern kommer att göra allt för att slippa.
Vi får nog räkna med att Kristdemokraterna kommer att hålla allt hårdare i sin uppfattning - de måste ha med sig de värdekonservativa väljare som inte gillar samkönade par. Och ju längre tiden går med siffror under 4%-spärren, desto viktigare blir deras profilfrågor. Ska vi gissa att Kristdemokraternas motstånd mot könsneutrala äktenskap kommer att stå i direkt proportion till deras stöd i opinionsmätningarna. Deras syn på könsneutrala äktenskap kommenteras bl a av Arvid Falk och av Alliansfritt Sverige.
Partiledardebatten
Så har det snart gått ett dygn sedan partiledarna drabbade samman i SVT:s Agenda. Allmänt kändes det som om såväl Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Lars Ohly var på hugget. De ställde frågor, levererade konkreta svar och framförallt: de var debattens gladaste och mest glödande deltagare. På andra sidan var det klent. Bästa debattören var "nykomlingen" Björklund, även om han nog tyckte det var skönt att slippa svara ja eller nej på frågan om fler pappamånader. De andra bidrog inte med något innehåll alls i sina inlägg. En annan vinkel på debattörerna har Sara
och Johanna, del 1 och del 2
Mest anmärkningsvärt i debatten var kanske den närmast bisatslika släng som statsministern hade med anledning av debatten om ökande arbetslöshet - att flyktingpolitiken fick man diskutera senare? Vad menar karl´n? Att det är flyktingar som blir uppsagda från Volvo? Att flyktingarna kommer hit och tar jobben av hårt arbetande svenskar? Eller att det är flyktingarnas fel att konjunkturen viker? Om han menar att det just nu är oroligt i världen och att vi som lever i det priviligierade Sverige gott kan dela med oss till våra mindre lyckligt lottade medmänniskor kan man ju ha sympati för det - men statsministern har i så fall ett rejält kommunikationsproblem. Svensklärare och retoriker har ett jobb att göra! Smygflirtar högern med invandrarfientliga populister? Är det så allianspartierna ska vinna valet? Alliansfritt Sverige har också reagerat på detta märkliga uttalande.
Fortfarande saknar jag en sak i debatten: De som nu är varslade från Volvo, om de blir uppsagda och får a-kassa i stället för lön, så får de ungefär hälften av sin nuvarande lön. Det diskuterades igår och det diskuteras med jämna mellanrum, men ingen kopplade det med att det dessutom kommer att leda till att de får betala mer i skatt - för de jobbar ju inte. Och man undrar ju hur allianspartierna tänker. Tror de att de uppsagda från Volvo i själva verket slutar för att de inte vill jobba och att man måste ge dem sämre ersättning och högre skatt för att de ska börja jobba igen? Eh? Skönt att Mona Sahlin tydligt sade ifrån när statsministern och hans kompisar envisades med att kalla arbetslöshetsförsäkringen för bidrag. Det dryper förakt om dem när de väser bidrag i mungipan. Faktum kvarstår att löntagarna har valt att avstå löneutrymme för att få rätt till a-kassa när de måste ställa om. Faktum kvarstår att människor runt om i Sverige betalar avgifter varje månad för att ha en försäkring om olyckan är framme. Faktum kvarstår att ingen skulle komma på idén att kalla det för bidrag när Folksam betalade reparationen av fuktskadan i vår villa - det var självklart att försäkringen skulle täcka våra kostnader.
Roligast blir debatten när den handlar om familjen. Då blir de ideologiska skillnaderna mellan de blå av olika nyanser och de rödgröna tydlig. Statsministern försöker med att han minsann röstade för partnerskapslagen 1994 (som föreslogs av oppositionen, eftersom det var en borgerlig regering) trots att hans parti ännu inte var moget. Det ska han ha all respekt för - men nu är det 2008 och hög tid att rösta igenom en könsneutral äktenskapslag. Att låta såväl samkönade som tvåkönade par lova att ta varandra till äkta makar. (om du har tillgång till DN:s pappersupplaga där språkvårdaren Catharina Grünbaum reder ut begreppen äktenskap, äkta och giftermål, så blir det glasklart att det inte finns andra ord än äktenskap för det som menas). Det blev tydligt att Kd faktiskt inte tycker att homosexuella par har samma värde som heterosexuella. Trist, men inte oväntat. Skönt att se engagemanget hos Maria Wetterstrand och Mona Sahlin. De glöder för kärleken!
Håller med Johanna om att Mona Sahlin är som allra bäst när vårdfrågorna kommer upp. Kanske är också allianspartierna då som allra sämst.
Göran Hägglund var nog den som klarade sig sämst under debatten, men Maud Olofsson stod nog för den fulaste debatten. Efter att ha hört henne gång på gång upprepa i ekots lördagsintervju att oppositionspartierna brutit mot budgettaket, trots att Thomas Ramberg föredömligt ifrågasatt hennes prat fortsatte hon med vad som inte kan vara annat än en lögn. Jag tror att det är en lögn, för jag kan inte föreställa mig att hon skulle vara så dum eller så okunnig att hon inte begriper bättre. Det verkar som om hon drivs av ett oförblommerat hat mot socialdemokrater och att det därför är tillåtet att säga vad som helst. Lite magstarkt var det föresten att hon i samma lördagsintervju påstod att finanskrisen inte var så mycket att oroa sig för eftersom den regeringen hon sitter i hade skapat stabila statsfinanser. Lite ödmjukhet kanske inte skulle skada? Eva skriver om samma sak.
Fler intressanta inlägg om debatten hittar du här och här och här. Och här kan du se webbsändnignen från igår kväll.
Nu ska jag ägna mig åt riktigt viktiga saker - förhöra dottern inför provet om val och partier...
och Johanna, del 1 och del 2
Mest anmärkningsvärt i debatten var kanske den närmast bisatslika släng som statsministern hade med anledning av debatten om ökande arbetslöshet - att flyktingpolitiken fick man diskutera senare? Vad menar karl´n? Att det är flyktingar som blir uppsagda från Volvo? Att flyktingarna kommer hit och tar jobben av hårt arbetande svenskar? Eller att det är flyktingarnas fel att konjunkturen viker? Om han menar att det just nu är oroligt i världen och att vi som lever i det priviligierade Sverige gott kan dela med oss till våra mindre lyckligt lottade medmänniskor kan man ju ha sympati för det - men statsministern har i så fall ett rejält kommunikationsproblem. Svensklärare och retoriker har ett jobb att göra! Smygflirtar högern med invandrarfientliga populister? Är det så allianspartierna ska vinna valet? Alliansfritt Sverige har också reagerat på detta märkliga uttalande.
Fortfarande saknar jag en sak i debatten: De som nu är varslade från Volvo, om de blir uppsagda och får a-kassa i stället för lön, så får de ungefär hälften av sin nuvarande lön. Det diskuterades igår och det diskuteras med jämna mellanrum, men ingen kopplade det med att det dessutom kommer att leda till att de får betala mer i skatt - för de jobbar ju inte. Och man undrar ju hur allianspartierna tänker. Tror de att de uppsagda från Volvo i själva verket slutar för att de inte vill jobba och att man måste ge dem sämre ersättning och högre skatt för att de ska börja jobba igen? Eh? Skönt att Mona Sahlin tydligt sade ifrån när statsministern och hans kompisar envisades med att kalla arbetslöshetsförsäkringen för bidrag. Det dryper förakt om dem när de väser bidrag i mungipan. Faktum kvarstår att löntagarna har valt att avstå löneutrymme för att få rätt till a-kassa när de måste ställa om. Faktum kvarstår att människor runt om i Sverige betalar avgifter varje månad för att ha en försäkring om olyckan är framme. Faktum kvarstår att ingen skulle komma på idén att kalla det för bidrag när Folksam betalade reparationen av fuktskadan i vår villa - det var självklart att försäkringen skulle täcka våra kostnader.
Roligast blir debatten när den handlar om familjen. Då blir de ideologiska skillnaderna mellan de blå av olika nyanser och de rödgröna tydlig. Statsministern försöker med att han minsann röstade för partnerskapslagen 1994 (som föreslogs av oppositionen, eftersom det var en borgerlig regering) trots att hans parti ännu inte var moget. Det ska han ha all respekt för - men nu är det 2008 och hög tid att rösta igenom en könsneutral äktenskapslag. Att låta såväl samkönade som tvåkönade par lova att ta varandra till äkta makar. (om du har tillgång till DN:s pappersupplaga där språkvårdaren Catharina Grünbaum reder ut begreppen äktenskap, äkta och giftermål, så blir det glasklart att det inte finns andra ord än äktenskap för det som menas). Det blev tydligt att Kd faktiskt inte tycker att homosexuella par har samma värde som heterosexuella. Trist, men inte oväntat. Skönt att se engagemanget hos Maria Wetterstrand och Mona Sahlin. De glöder för kärleken!
Håller med Johanna om att Mona Sahlin är som allra bäst när vårdfrågorna kommer upp. Kanske är också allianspartierna då som allra sämst.
Göran Hägglund var nog den som klarade sig sämst under debatten, men Maud Olofsson stod nog för den fulaste debatten. Efter att ha hört henne gång på gång upprepa i ekots lördagsintervju att oppositionspartierna brutit mot budgettaket, trots att Thomas Ramberg föredömligt ifrågasatt hennes prat fortsatte hon med vad som inte kan vara annat än en lögn. Jag tror att det är en lögn, för jag kan inte föreställa mig att hon skulle vara så dum eller så okunnig att hon inte begriper bättre. Det verkar som om hon drivs av ett oförblommerat hat mot socialdemokrater och att det därför är tillåtet att säga vad som helst. Lite magstarkt var det föresten att hon i samma lördagsintervju påstod att finanskrisen inte var så mycket att oroa sig för eftersom den regeringen hon sitter i hade skapat stabila statsfinanser. Lite ödmjukhet kanske inte skulle skada? Eva skriver om samma sak.
Fler intressanta inlägg om debatten hittar du här och här och här. Och här kan du se webbsändnignen från igår kväll.
Nu ska jag ägna mig åt riktigt viktiga saker - förhöra dottern inför provet om val och partier...
Söndag igen
Helgen har gått fort. I fredags kväll hade vi huset fullt av glada ungdomar. Sonen blir tonåring på tisdag och han hade sju kompisar hemma på hämtpizza, chips och spel. Playstation och dataspel. Nå, grabbarna är trevliga och det var bara en som stannade hela natten.
Dottern fick stiga upp tidigt - hon hade klubbmästerskap i bågskytte. Och fram på dagen noterade maken och jag att nu är vi nog definitivt tonårsföräldrar. Vi hade tackat ja till att allihop komma hem till familjen N på kaffe och tårta eftersom deras döttrar också fyller år i september. Men först tappade vi sonen - han skulle till Stockholm med kompisar. Sedan upptäckte vi att klubbmästerskapen minsann inte var något som snabbt gick över. Vi var iväg för att hämta dottern till tårtkalaset - men då var hon ute i skogen på den andra grenen i mästerskapen. Efter att ha väntat ett tag insåg vi att vi nog fick åka själva på tårtkalas - det var flera timmar kvar på tävlingarna.
På vägen till bågskytteklubben lyssnade vi på Ekots Lördagsintervju med finansministern. Han hade lite svårt att förklara hur det kunde komma sig att en sänkning av arbetsgivaravgiften med 1%enhet var en strålande idé nu, men inte förut. Enligt hans egna uppgifter kostar det 10 miljarder kr och beräknas ge 10 000 jobb. Varje jobb skulle alltså kosta 1 miljon kr. För 1miljon kan man anställa 2,5 förskollärare, fritidspedagog eller lärare i skolan - eller ungefär lika många sjukskötersor och bibliotekarier...
Fast man ville inte byta med finansministern igår. Där satt han och visste vilken budgetproposition som ska presenteras imorgon - en proposition som bygger på ekonomiska förutsättningar som fastslogs för flera veckor sedan. Nu har allt ställts på ände och det gäller för ministern att balansera både det han vet att han ska presentera på måndag och det som händer i omvärlden. Inte lätt. Kanske därför han låter som han gör.
Till råga på allt har han sina partikompisar i arbetsmarknadsdepartementet, som inte alls är oroliga över ökande arbetslöshet. Det krävs inte någon lång betänketid för att förstå att statssekreteraren nu ser fram emot att en ökande arbetslöshet ska bidra till lägre lönekrav...
Då är det lätt att föreställa sig hur han känner sig som bad om tålamot och förklarade 2006 att det skulle ta två år för alliansens ekonomiska politik att slå igenom. Så här två år senare får man väl säga att finansminsterkandidat Borg visat sig ha rätt. På två år har man lyckats med sin ekonomiska politik: räntehöjningarna kostar vanliga familjer i stockholmsregionen tusentals kronor varje månad, inflationen gör både falukorven och ungarnas vinterjackor dyrare och till det ska läggas dyrare sl-resor, högre bensipriser, a-kassan, försökringskassan... Undrar hur många som röstade borgerligt för att de ville ha det så?
Dottern fick stiga upp tidigt - hon hade klubbmästerskap i bågskytte. Och fram på dagen noterade maken och jag att nu är vi nog definitivt tonårsföräldrar. Vi hade tackat ja till att allihop komma hem till familjen N på kaffe och tårta eftersom deras döttrar också fyller år i september. Men först tappade vi sonen - han skulle till Stockholm med kompisar. Sedan upptäckte vi att klubbmästerskapen minsann inte var något som snabbt gick över. Vi var iväg för att hämta dottern till tårtkalaset - men då var hon ute i skogen på den andra grenen i mästerskapen. Efter att ha väntat ett tag insåg vi att vi nog fick åka själva på tårtkalas - det var flera timmar kvar på tävlingarna.
På vägen till bågskytteklubben lyssnade vi på Ekots Lördagsintervju med finansministern. Han hade lite svårt att förklara hur det kunde komma sig att en sänkning av arbetsgivaravgiften med 1%enhet var en strålande idé nu, men inte förut. Enligt hans egna uppgifter kostar det 10 miljarder kr och beräknas ge 10 000 jobb. Varje jobb skulle alltså kosta 1 miljon kr. För 1miljon kan man anställa 2,5 förskollärare, fritidspedagog eller lärare i skolan - eller ungefär lika många sjukskötersor och bibliotekarier...
Fast man ville inte byta med finansministern igår. Där satt han och visste vilken budgetproposition som ska presenteras imorgon - en proposition som bygger på ekonomiska förutsättningar som fastslogs för flera veckor sedan. Nu har allt ställts på ände och det gäller för ministern att balansera både det han vet att han ska presentera på måndag och det som händer i omvärlden. Inte lätt. Kanske därför han låter som han gör.
Till råga på allt har han sina partikompisar i arbetsmarknadsdepartementet, som inte alls är oroliga över ökande arbetslöshet. Det krävs inte någon lång betänketid för att förstå att statssekreteraren nu ser fram emot att en ökande arbetslöshet ska bidra till lägre lönekrav...
Då är det lätt att föreställa sig hur han känner sig som bad om tålamot och förklarade 2006 att det skulle ta två år för alliansens ekonomiska politik att slå igenom. Så här två år senare får man väl säga att finansminsterkandidat Borg visat sig ha rätt. På två år har man lyckats med sin ekonomiska politik: räntehöjningarna kostar vanliga familjer i stockholmsregionen tusentals kronor varje månad, inflationen gör både falukorven och ungarnas vinterjackor dyrare och till det ska läggas dyrare sl-resor, högre bensipriser, a-kassan, försökringskassan... Undrar hur många som röstade borgerligt för att de ville ha det så?
Blev man något klokare?
Igår hade socialdemokraterna i Stockholms län kunskapsdag. En hel dag bestående av resonerande samtal om framtiden, baserat på vad vi vet om vägen hit. Inspirerande och kul. Självklart är det alltid kul att träffa partikompisarna, men det ger faktiskt en extra dimension när man kan få diskutera viktiga frågor. När många olika röster kommer till tals. Och när man inte genast måste sätta ner en fot och fatta ett enigt beslut.
Dagen inleddes, efter Micke Dambergs inledande välkomstord, av vår partiordförande. Men hon framträdde inte ensam bakom en talarstol för att "elda massorna", utan så som hon faktist är allra bäst - i ett samtal. Under ledning av Roger Nordin samtalade Mona med Maryam Yazdanfar och Ilija Batljan, två partivänner som gärna tar ut svängarna för tydlighetens skull. Bra, inspirerande och tänkvärt - och dessemellan roligt. Som när Mona Sahlin fick frågan om hur det hade varit på Demokraternas konvent i Denver och hon målade upp bilden av hur nästa partikongress först inleds med att Bosse Sahlin kommer upp på scenen, berättar om vilken fantastisk hustru han har, visar bilder på henne när hon var barn och alla ombuden suckar av lycka "så söt hon var".
Sedan var det dags för seminarier. Jag började med att delta i seminariet om hur man får vardagen att funka. I panelen fanns sociologen Jörgen Larsson från Göteborg, Barnombudsmannen Lena Nyberg och SSU:s ordförande Jytte Guteland. Maryam Yazdanfar ledde seminariet lysande.
Som alltid är det för lite tid, även om jag tyckte att det fanns plats för såväl vetande som diskussion. Frågan om hur man får ihop vardagen är viktig i vår region. Långa arbetsresor (inte säkert i kilometer, men i minuter och timmar), hög konsumtionsnivå, höga förväntningar på vad livet ska innehålla. Allt bidrar till en ökad tidspress på föräldrar. Såväl Jytte som Lena lyfte också in stressade tonåringar i diskussionen på ett förtjänstfullt sätt. Det är inte längre självklart för varken tonåringar eller deras föräldrar att framtiden "ordnar sig". Ett felval när det gäller vilken skola man ska gå, eller vilken gymnasiekurs man väljer, är något som tonåringarna är rädda för. De litar inte på att kunna reparera felvalet senare. Stressen att prestera i alla skolämnen är också mycket större nu än om man går ett tiotal år tillbaka. Trots att skolministern gärna ger intrycket av att svenska elever är slöa, slappa och likgiltiga. Det är de inte! Särskilt inte flickorna. Och där finns f ö en annan intressant iakttagelse att göra. Flickor presterar för det mesta bättre resultat än pojkarna, men pojarna är generellt mer nöjda med sig själva än flickorna.
En reflektion efter seminariet är att det finns många politiska beslut som har haft andra syften, men som samtidigt haft baksidan att den ökar stress och press på familjer. Ta t ex diskussionen om regionförstoring. Det är fantastiskt att kunna bo i Strängnäs, Västerås och Katrineholm och arbeta i Stockholm. Upptåget går från Tierp och Gävle till Upplands Väsby. Mindre samhällen i Mälardalen blir plötsligt attraktiva bostadsorter istället för avfolkningsbygd. Men, det sker på bekostnad av långa resor. Resor som inte alltid är så smidiga, med försenade tåg, getingmidja i Stockholm, bilköer och parkeringsproblem. Där bara en i familjen kan pendla till ett intressant jobb i storstan - någon måste hinna in på dagis innan de stänger.
Ett annat problem av samma typ är valfriheten, eller valstressen. Allt ska vi välja: elbolag, skola och äldreomsorg. Och helt plötsligt är det jag som valt fel skola åt mina barn som står med skulden om skolan inte funkar. Inte kommunen som rimligen borde ha ett ansvar för att erbjuda bra skolor åt alla barn. Och valen görs ju inte bara på rationella grunder. Om det vore så skulle Tensta Gymnasium ha långa köer och innerstadsgymnasierna tomma platser. Men det funkar inte så.
Eller det som jag skrev om i ett tidigare inlägg: viktningen av språk (fast inte modersmål) och matematik vid högskoleantagning hotar att lägga ner alla estetiska kursper på gymnasiet.
Mitt andra seminarium hade rubriken "ett rättvist och jämlikt Stockholm" och handlade främst om den etniska segregationen i länet. Tråkigt nog bestod panelen denna gång av fyra män och en kvinna och seminariet leddes av en man, Yilmaz Kerimo. Inte lika rappt i samtalet och färre inlägg från publiken jämfört med seminariet innan. Men panelen var kunnig och inte bara överens. Tänkvärt är att 99,84% av jordens befolkning faktiskt inte är svenskar. Anders Lago ingick i panelen och det är klart att hans artikel diskuterades. Vi är många som delar hans syn. Det var också bra att Anders i sin inledning faktiskt talade om segregation ur ett mer övergripande perspektiv. Vi måste konstatera att skillnaden mellan fattiga och rika i vår region har ökat. Också under s-regeringar. Det är ett misslyckande och ett problem som vi inte får blunda för. Sedan blir det lite för svepande när han skiljer mellan kommuner i norr och kommuner i söder. Vi har i Sigtuna betydligt mer gemensamt med Södertälje och Botkyrka än med Vallentuna och Upplands Väsby, liksom Salem och Tyresö har fler likheter med många kommuner i norra länet än med sina grannar i Botkyrka. Men annars har han rätt i sin analys.
Efter seminarierna var det dags för buffé och så småningom också musik och dans. Men av någon anledning hann väldigt många gå innan musikerna drog igång. Synd om alla som gick - vi som var kvar hade en kul kväll.
Dagen inleddes, efter Micke Dambergs inledande välkomstord, av vår partiordförande. Men hon framträdde inte ensam bakom en talarstol för att "elda massorna", utan så som hon faktist är allra bäst - i ett samtal. Under ledning av Roger Nordin samtalade Mona med Maryam Yazdanfar och Ilija Batljan, två partivänner som gärna tar ut svängarna för tydlighetens skull. Bra, inspirerande och tänkvärt - och dessemellan roligt. Som när Mona Sahlin fick frågan om hur det hade varit på Demokraternas konvent i Denver och hon målade upp bilden av hur nästa partikongress först inleds med att Bosse Sahlin kommer upp på scenen, berättar om vilken fantastisk hustru han har, visar bilder på henne när hon var barn och alla ombuden suckar av lycka "så söt hon var".
Sedan var det dags för seminarier. Jag började med att delta i seminariet om hur man får vardagen att funka. I panelen fanns sociologen Jörgen Larsson från Göteborg, Barnombudsmannen Lena Nyberg och SSU:s ordförande Jytte Guteland. Maryam Yazdanfar ledde seminariet lysande.
Som alltid är det för lite tid, även om jag tyckte att det fanns plats för såväl vetande som diskussion. Frågan om hur man får ihop vardagen är viktig i vår region. Långa arbetsresor (inte säkert i kilometer, men i minuter och timmar), hög konsumtionsnivå, höga förväntningar på vad livet ska innehålla. Allt bidrar till en ökad tidspress på föräldrar. Såväl Jytte som Lena lyfte också in stressade tonåringar i diskussionen på ett förtjänstfullt sätt. Det är inte längre självklart för varken tonåringar eller deras föräldrar att framtiden "ordnar sig". Ett felval när det gäller vilken skola man ska gå, eller vilken gymnasiekurs man väljer, är något som tonåringarna är rädda för. De litar inte på att kunna reparera felvalet senare. Stressen att prestera i alla skolämnen är också mycket större nu än om man går ett tiotal år tillbaka. Trots att skolministern gärna ger intrycket av att svenska elever är slöa, slappa och likgiltiga. Det är de inte! Särskilt inte flickorna. Och där finns f ö en annan intressant iakttagelse att göra. Flickor presterar för det mesta bättre resultat än pojkarna, men pojarna är generellt mer nöjda med sig själva än flickorna.
En reflektion efter seminariet är att det finns många politiska beslut som har haft andra syften, men som samtidigt haft baksidan att den ökar stress och press på familjer. Ta t ex diskussionen om regionförstoring. Det är fantastiskt att kunna bo i Strängnäs, Västerås och Katrineholm och arbeta i Stockholm. Upptåget går från Tierp och Gävle till Upplands Väsby. Mindre samhällen i Mälardalen blir plötsligt attraktiva bostadsorter istället för avfolkningsbygd. Men, det sker på bekostnad av långa resor. Resor som inte alltid är så smidiga, med försenade tåg, getingmidja i Stockholm, bilköer och parkeringsproblem. Där bara en i familjen kan pendla till ett intressant jobb i storstan - någon måste hinna in på dagis innan de stänger.
Ett annat problem av samma typ är valfriheten, eller valstressen. Allt ska vi välja: elbolag, skola och äldreomsorg. Och helt plötsligt är det jag som valt fel skola åt mina barn som står med skulden om skolan inte funkar. Inte kommunen som rimligen borde ha ett ansvar för att erbjuda bra skolor åt alla barn. Och valen görs ju inte bara på rationella grunder. Om det vore så skulle Tensta Gymnasium ha långa köer och innerstadsgymnasierna tomma platser. Men det funkar inte så.
Eller det som jag skrev om i ett tidigare inlägg: viktningen av språk (fast inte modersmål) och matematik vid högskoleantagning hotar att lägga ner alla estetiska kursper på gymnasiet.
Mitt andra seminarium hade rubriken "ett rättvist och jämlikt Stockholm" och handlade främst om den etniska segregationen i länet. Tråkigt nog bestod panelen denna gång av fyra män och en kvinna och seminariet leddes av en man, Yilmaz Kerimo. Inte lika rappt i samtalet och färre inlägg från publiken jämfört med seminariet innan. Men panelen var kunnig och inte bara överens. Tänkvärt är att 99,84% av jordens befolkning faktiskt inte är svenskar. Anders Lago ingick i panelen och det är klart att hans artikel diskuterades. Vi är många som delar hans syn. Det var också bra att Anders i sin inledning faktiskt talade om segregation ur ett mer övergripande perspektiv. Vi måste konstatera att skillnaden mellan fattiga och rika i vår region har ökat. Också under s-regeringar. Det är ett misslyckande och ett problem som vi inte får blunda för. Sedan blir det lite för svepande när han skiljer mellan kommuner i norr och kommuner i söder. Vi har i Sigtuna betydligt mer gemensamt med Södertälje och Botkyrka än med Vallentuna och Upplands Väsby, liksom Salem och Tyresö har fler likheter med många kommuner i norra länet än med sina grannar i Botkyrka. Men annars har han rätt i sin analys.
Efter seminarierna var det dags för buffé och så småningom också musik och dans. Men av någon anledning hann väldigt många gå innan musikerna drog igång. Synd om alla som gick - vi som var kvar hade en kul kväll.
Klokt och tänkvärt
Som vanligt helgfrukost: en stor balja med kaffe och mycket varm mjölk, frukt, kokt ägg och ostmacka. DN. Nyhetsdelen som med fördel läses bakifrån. Först väder, insändare, familjesidor. Sedan vidare till utrikes, Stockholm och inrikes. Och när man börjat vakna på allvar - debatt och ledare.
Dagens debattartikel var efterlängtad. Anders Lago - det socialdemokratiska kommunalrådet i Södertälje - klarar den svåra balansgången i flyktingpolitiken. Och han klarar att lyfta blicken över vad som brukar diskuteras och i stället se verkligheten, med dess möjligheter och lösningar. Det är inte en fråga om att ställa krav eller inte på de enskilda flyktingarna. Det är en fråga om att se till att de initiativrika, handlingskraftiga människor som lyckas ta sig över halva jordklotet, ges chansen att etablera något nytt. Och jag hoppas att partivännerna är kloka nog att lyssna på Anders Lago.
Moderat fotboja
Man tror knappt att det är sant. Först spekuleras det på nyhetsplats om huruvida det pekande fingret på den lilla knappen vid övergångsstället är en hemlig religiös symbol. Hmm, det låter som en konspirationsteori väl värd ett glatt kompisgäng framåt halv tre på morgonen...
Sedan kommer detta. Moderaterna är inte sluga! Eller så har ingen i arbetsgruppen någon närmare erfarenhet av den lilla grupp ungdomar som är på glid. Min erfarenhet är att de flesta strulpellar faktiskt är i skolan, de är bara inte på lektionerna. Många har det tufft hemma och behöver snarare komma därifrån än tvingas vara där. Det vore bättre satsade resurser om man istället stärker föräldrarna i deras roll och ser till att skolorna har råd att hålla sig med trygga vuxna både i klassrum och korridorer.
Problemet med moderaternas politik är att de går i samma fälla som så många andra. Fokus ligger på vad man inte vill och så förbjuder man det icke önskvärda. För att förbudet ska få någon effekt måste man peka ut vad som händer om man inte rättar sig efter förbudet - och man väljer den enkla vägen, att tro att straff och sanktioner ska skrämma till lydnad. Men alla blir inte avskräckta och då måste man ta till med starkare medel. Och starkare. Och starkare.Till slut har man trasslat in sig i att beskriva det ena straffet värre än det andra, istället för att fokusera på hur man får människor att agera som man vill. Och de som gör rätt, tar ansvar och visar hänsyn blir bortglömda.
Fast det är klart - det är ju ett fiffigt sätt att få uppmärksamhet till sitt parti.
Maryam är en som skriver bra om detta.
Sedan kommer detta. Moderaterna är inte sluga! Eller så har ingen i arbetsgruppen någon närmare erfarenhet av den lilla grupp ungdomar som är på glid. Min erfarenhet är att de flesta strulpellar faktiskt är i skolan, de är bara inte på lektionerna. Många har det tufft hemma och behöver snarare komma därifrån än tvingas vara där. Det vore bättre satsade resurser om man istället stärker föräldrarna i deras roll och ser till att skolorna har råd att hålla sig med trygga vuxna både i klassrum och korridorer.
Problemet med moderaternas politik är att de går i samma fälla som så många andra. Fokus ligger på vad man inte vill och så förbjuder man det icke önskvärda. För att förbudet ska få någon effekt måste man peka ut vad som händer om man inte rättar sig efter förbudet - och man väljer den enkla vägen, att tro att straff och sanktioner ska skrämma till lydnad. Men alla blir inte avskräckta och då måste man ta till med starkare medel. Och starkare. Och starkare.Till slut har man trasslat in sig i att beskriva det ena straffet värre än det andra, istället för att fokusera på hur man får människor att agera som man vill. Och de som gör rätt, tar ansvar och visar hänsyn blir bortglömda.
Fast det är klart - det är ju ett fiffigt sätt att få uppmärksamhet till sitt parti.
Maryam är en som skriver bra om detta.
Det är skillnad på barn och barn
Nästa vecka har de flesta skolor i landet upprop. Massor av barn kommer, brunbrända och glada, tillbaka till skolan. Fulla av nya erfarenheter och roliga minnen. Men många barn har inte lämnat sitt bostadsområde alls under sommaren.
På loven blir klasskillnaderna tydliga. När 9 av 10 SACO-medlemmar kan resa bort på semester eller har tilgång till fritidshus är det bara 4 av 10 av LO-medlemmarna som har barn som har haft samma möjlighet. De yngsta har kanske varit hela sommaren på förskola eller fritidshem. Tack och lov att den möjligheten finns! En och annan kanske bekymrar sig över att barnen har kort eller ingen "semester" från barnomsorgen - men vad vet vi om alternativet? På fritids och förskola finns det kompisar, vuxna som har tid och kunskap att hjälpa barnen att hitta på saker att göra och dessutom god och näringsrik lunch.
Nu kommer nästa slag mot jämlikheten för barn. Ett sjukhus för rika barn, så att de slipper köa. Ett sätt att skilja barn och barn åt. Allt fler reagerar. Det är sunt.
På loven blir klasskillnaderna tydliga. När 9 av 10 SACO-medlemmar kan resa bort på semester eller har tilgång till fritidshus är det bara 4 av 10 av LO-medlemmarna som har barn som har haft samma möjlighet. De yngsta har kanske varit hela sommaren på förskola eller fritidshem. Tack och lov att den möjligheten finns! En och annan kanske bekymrar sig över att barnen har kort eller ingen "semester" från barnomsorgen - men vad vet vi om alternativet? På fritids och förskola finns det kompisar, vuxna som har tid och kunskap att hjälpa barnen att hitta på saker att göra och dessutom god och näringsrik lunch.
Nu kommer nästa slag mot jämlikheten för barn. Ett sjukhus för rika barn, så att de slipper köa. Ett sätt att skilja barn och barn åt. Allt fler reagerar. Det är sunt.
Vårdnadsbidraget suger
Häromdagen meddelade DN att vårdnadsbidraget är en flopp bland Stockholmsföräldrar. Inte så överraskande. Fast lite väl tidigt att ropa hej...
Illustrerande är dock de föräldrar som intervjuas, där flera säger att "Det är nog bra - för andra. Mitt barn ska gå i förskola." Jag tror att om man frågar småbarnsföräldrar så är de över lag positiva till att andra är hemma med vårdnadsbidrag. Varför döma hur andra vill leva sina liv? Så länge det inte inkräktar på de egna valen?
Problemet är att det kommer att inkräkta på de egna valen. Ju fler som tar ut vårdnadsbidraget, desto farligare lever förskolan. Hur det hänger ihop? Vårdnadsbidraget ska finansieras på något sätt. Några enstaka bidrag kan säkert skrapas fram utan stora nedskärningar, men skulle det bli vanligt så måste man ta pengarna någonstans ifrån. Och man kommer inte att skära i äldreomsorgen eller skolan för att småbarnsföräldrar ska få vara hemma.
Det blir förskolan som får betala. Och även om det inte blir färre barn i förskolan, utan bara de som idag är hemma med sina barn använder vårdnadsbidraget blir det rätt mycket pengar. Och om förskolan drabbas av försämringar lär det bli fler som lämnar förskolan. Och om fler lämnar förskolan så blir det ju inte mindre barngrupper och högre personaltäthet - det blir färre, men lika stora, barngrupper.
Ju fler som lämnar förskolan, desto färre tycker att det är rätt att vi gemensamt betalar för förskolan via skattsedeln. Kraven på att höja avgifterna kommer som ett brev på posten. Och så kan man genom höga avgifter åter göra förskolan till ett reservat för medelklassens barn. Alla partier i alliansen är inte så roade av fler hemmamammor, men det finns partier i alliansen som gillar medelklassreservat.
En intressant detalj i sammanhanget är att reglerna för vårdnadsbidraget skiljer så tydligt på folk och folk. Om du tar ut heltidslön, men inte använder kommunalt finansierad barnomsorg, då kan du få vårdnadsbidrag. Men om du uppbär a-kassa och därmed inte får ha barnen på förskolan mer än 15 timmar/vecka, då får du inte vårdnadsbidrag. Skumt. Varför är det mer orättvist att heltidsarbetande som inte använder kommunalt finansierad barnomsorg inte har fått ta del av samhällets satsningar på barnomsorgen än att arbetssökande inte kan göra det? Och varför ska man ha vårdnadsbidrag om man jobbar? Jag trodde att syftet var att föräldrar skulle ha mer tid med sina barn.
Pride
Den pågående Pridefestivalen väcker liv i debatten om hur toleranta vi är igen. I SL:s styrelse sitter en intolerant kristdemokrat som nödtorftigt döljer sina verkliga motiv till att ogilla att SL regnbågsflaggar bakom formalia. Om han sade som det var - nämligen att han känner sig obekväm med att bögar, flator och transor inte smyger i skuggorna utan kliver fram, tar plats och låter sig erkännas av oss andra - då skulle han förmodligen inte betraktas som riktigt rumsren. Därför säger han att det är beslutat på fel sätt. Underar hur många som tror honom.
När vi var i Tallinn publicerade en kristdemokratisk tankesmedja en debattartikel i DN där debattörerna talade sig varma för att folkhölksoministern borde ta krafttag för att stärka parrelationer och minska separationerna. Med färre separationer kan folkhälsan förbättras meddelar de. Och menar då förstås separationer i tvåkönade äktenskap.
Om regeringen anser att det är bra för samhället att understödja långsiktiga parrelationer så finns det ett sätt att manifestera detta. Se till att snabbt som sjutton lägga en proposition om könsneutrala äktenskap. Den skulle få brett stöd i riksdagen. Men, se det vill inte kristdemokraterna. När det gäller homosexuella så är det tydligen bättre om de lever promiskuöst och i lösliga relationer än att de gifter sig. För mig en helt obegriplig inställning. Och när man lyssnar på deras argumentation blir man ännu mer konfunderad. Det verkar som om äktenskap mellan man och kvinna inte skulle vara lika mycket värt om samkönade par också fick gifta sig. Skumt. Jag har varit gift i 16 år och gillar det. Jag unnar mina homosexuella vänner samma sak. Mitt och makens äktenskap blir inte mindre viktigt eller värdefullt om fler fick chansen.
Så egentligen tror jag inte på debattörerna i DN. De är inte intresserade av långsikgta parrelationer. De är bara reaktionära.
När orden döljer sanningen
Visst är det märkligt att varje gång någon högerföreträdare ger sig på arbetsrätten så talar de om att det ska bli lättare att anställa? Vad jag vet finns det inga arbetsrättsliga hinder att anställa folk. Däremot får man inte säga upp människor godtyckligt. Med goda skäl och till schyssta villkor kan man säga upp medarbetare med dagens arbetsrättsliga regler. Nej, det är inte så att högerfolket vill att det ska bli lättare att anställa. Det de menar är att det ska bli lättare att säga upp. Människor som inte vet om arbetsgivaren tänker säga upp dem imorgon blir inte så kaxiga. Fast kuvade medarbetare är inte så kreativa. Så för kreativitetens skull är det nog bäst att bibehålla arbetsrätten.