Enkla lösningar? Eller bara ytliga?
På gårdagens partidistriktskongress togs ett nytt framtidsprogram för Lenet. En hel del bra, men också en hel del mer tveksamt. För lite visioner och för många lösningar. Ofta alldeles för detaljerat och klåfingrigt. Som när man skriver in att det ska finnas intendenter på skolorna för att avlasta rektorer (en himla bra idé, men tveksamt om det är något som politiken ska peka ut) eller när man styr in sig på hur mycket socker som ska ingå i mellanmålet på fritids och att kommunerna ska satsa på fritidsgårdar som mötesplatser för ungdomar. Om ungdomarna hellre vill ha ett musikhus? Eller om skolorna vill ha ekonomiassistenter istället för intendenter? Eller fler vaktmästare och kuratorer?
Ett program som inte präglas av visioner utan av lösningar blir lätt klåfingrigt. Och presenterar ofta lösningar som man tror att "folk vill ha", snarare än sådant som man vet ger den önskade effekten. Ett exempel på det är frågan om att låta elever som inte nått de förväntade målen gå om en årskurs.
I framtidsprogrammet får det stort utrymme och presenteras som svaret på problemet att elever lämnar skolan utan godkända betyg (som om det var elevernas betyg som var problemet och inte bristande kunskaper och bildning). Om det är betygen som är problemen så är ju den enklaste lösningen att ändra bedämningsgrunderna. Då blir fler godkända. Men partidistriktet väljer en annan "enkel lösning" - med brösttoner meddelar man att man gör elever en björntjänst genom att flytta upp elever som inte nått skolans mål.
Om man väljer att problematisera idén så finns det frågor att ställa sig:
För det första så är det redan idag möjligt att låta elever gå om ett år i skolan. En hel del elever gör det. På grundskolan jag arbetade på senast fanns det elever i alla årskurser som gått om ett år. Så är det i många skolor. Finns det någon forskning om hur det har påverkat dem och deras skolresultat? Lyckas de bättre av att gå om? Vad händer med elever som inte längre har skolplikt när de når nian för att de är överåriga?
För det andra måste man fråga sig vilka mål som är så centrala. När jag på gårdagens kongress undrade över vad vi gör med elever som misslyckas i slöjd, musik, kemi eller hemkunskap ville ingen svara. Min slutsats är att det inte spelar så stor roll om man misslyckas i de ämnena. Antagligen menar man inte skolans mål i största allmänhet, utan man menar läsning, skrivning och räkning. Andra kunskaper har lägre värde.
För det tredje måste man fråga sig hur man förhåller sig till de ämnen eleven faktiskt har nått målen i. Ska man läsa om kurser i historia och biologi för att man inte blev godkänd i engelska? Vart tar den utmaning vägen som varje elev då behöver?
För det fjärde måste man fråga sig vart den sammanhållna skolan tar vägen i ett system där varje elev ska gå sin egen väg. Någon klarar grundskolan på åtta år, någon behöver elva. Ska det bli möjligt att följa olika årskurser i olika ämnen? Om man nu når godkäntnivån i alla ämnen i åttan, borde man inte använda nian till att höja nivån och fördjupa sig mot högre kunskapskvaliteter, snarare än att gå över till nästa skolform? Jag är säker på att både eleverna och gymnasieskolorna vinner på att eleverna satsar på MVG-nivåer innan de går vidare till gymnasiets kurser.
Nej, det är en alldeles för ytlig analys som programmet grundar sig på. De till synes kloka lösningarna håller inte för en närmare granskning.
Fast man kan glädja sig åt ett bra avsnitt om hållbarhet. Där fanns det lite visioner och progressiva förslag. Man kanse en lust att bilda opinion, inte bara att försöka följa.
Och avsnittet om Växtkraft Stockholm hanterades mycket bra av distriktsstyrelsens representanter. Ett väl strukturerat grupparbete där alla, trots den korta tiden, fick säga det de önskade - och i en sådan ordning att vi kunde följa diskussionen. Ingela Nylund Watz, Bo Krogvig, Leif Nyberg och Ann-Christine Furustrand, som företrädde distriktsstyrelsen, var också prestigelösa och lyhörda. Det kunde vi se under den efterföljande debatten i plena, där många förslag blivit tillgodosedda och en hel del ändringar gjorts i programmet. I välfärdsavsnittet hade distriktsstyrelsen inte varit lika tillmötesgående, och det märktes tydligt i debatten - som drog ut på tiden i ett par timmar mer än planerat, trots väntande middag och tuff talartidsbegränsning.
Men, för att vara lite rättvis - ett så omfattande framtidsprogram för Stockholmsregionen har inte arbetats fram förut. Nästa gång är det säkert mer fokus på visionerna och mindre på detaljerna.