Pride
Den pågående Pridefestivalen väcker liv i debatten om hur toleranta vi är igen. I SL:s styrelse sitter en intolerant kristdemokrat som nödtorftigt döljer sina verkliga motiv till att ogilla att SL regnbågsflaggar bakom formalia. Om han sade som det var - nämligen att han känner sig obekväm med att bögar, flator och transor inte smyger i skuggorna utan kliver fram, tar plats och låter sig erkännas av oss andra - då skulle han förmodligen inte betraktas som riktigt rumsren. Därför säger han att det är beslutat på fel sätt. Underar hur många som tror honom.
När vi var i Tallinn publicerade en kristdemokratisk tankesmedja en debattartikel i DN där debattörerna talade sig varma för att folkhölksoministern borde ta krafttag för att stärka parrelationer och minska separationerna. Med färre separationer kan folkhälsan förbättras meddelar de. Och menar då förstås separationer i tvåkönade äktenskap.
Om regeringen anser att det är bra för samhället att understödja långsiktiga parrelationer så finns det ett sätt att manifestera detta. Se till att snabbt som sjutton lägga en proposition om könsneutrala äktenskap. Den skulle få brett stöd i riksdagen. Men, se det vill inte kristdemokraterna. När det gäller homosexuella så är det tydligen bättre om de lever promiskuöst och i lösliga relationer än att de gifter sig. För mig en helt obegriplig inställning. Och när man lyssnar på deras argumentation blir man ännu mer konfunderad. Det verkar som om äktenskap mellan man och kvinna inte skulle vara lika mycket värt om samkönade par också fick gifta sig. Skumt. Jag har varit gift i 16 år och gillar det. Jag unnar mina homosexuella vänner samma sak. Mitt och makens äktenskap blir inte mindre viktigt eller värdefullt om fler fick chansen.
Så egentligen tror jag inte på debattörerna i DN. De är inte intresserade av långsikgta parrelationer. De är bara reaktionära.