Skolverkslogik
Jo, jag vet. Idag är dagen jag egentligen borde blogga om hur jag kände mig i morse, när klockradion gick igång och rummet fylldes av Barak Obamas segertal. Fast jag har i ett par dagar gått och grunnat på en annan sak. Skolverkslogik.
Det måste vara en alldeles särskild sorts logik som råder på Skolverket. I flera års tid har kommunpolitiker yttrat sig över ansökningar från företag som velat starta fristående skolor. Yttranden där man på olika sätt försökt peka på att antalet skolplatser redan, eller inom en snar framtid, överstiger antalet elever på orten. Skolverket har, trots det, valt att bifalla ansökningarna. En och annan högerpolitiker har ifrågasatt invändningarna och försökt få det till att de skeptiska principiellt ogillar privatägda skolor. Det finns sådana skeptiker, men huvuddelen är nog just de som noterar att om det finns 400 ungdomar i en viss ålder på en ort och det finns 400 skolplatser så kan det bli dyrt eller svårhanterligt om det plötsligt finns 600 platser. Överkapacitet kostar många skattepengar. Av precis samma anledning börjar nu också alltfler högerpolitiker dra öronen åt sig. Men fortfarande är det inte kommunpolitikerna som avgör hur många skolplatser som ska finnas i kommunen (och betalas av kommunens skattebetalare). Det är Skolverket. Som ger vissa företag fri dragningsrätt på våra gemensamt ihoptjänade skattepengar.
Nu har Skolverket (förmodligen en annan avdelning än den som lämnar tillstånd till nya skolor) upptäckt att antalet ungdomar minskar drastiskt, samtidigt som antalet skolplatser ökar (det senare tycks ske magiskt). Så häromdagen skickar man ut ett pressmeddelande om sin senaste tillståndsbeskrivning "Behov av kommunal beredskap när fristående skolor läggs ner". Ja, vad trodde de? Och är det inte typiskt att det är kommunerna som måste ta ansvaret när Skolverket har beviljat för generösa tillstånd. Det är logik det. Och det är elever i de kommunala skolorna som får maka åt sig när privata skolor konkursar. Vem tänkte nu?
Vad jag kände i morse? Förutom att jag ville somna om och tyckte det var mörkt? Lättnad. Och medvetenhet om att om fyra eller kanske åtta år är det inte den republikanska vicepresidentkandidaten man ska oroa sig över.
Det måste vara en alldeles särskild sorts logik som råder på Skolverket. I flera års tid har kommunpolitiker yttrat sig över ansökningar från företag som velat starta fristående skolor. Yttranden där man på olika sätt försökt peka på att antalet skolplatser redan, eller inom en snar framtid, överstiger antalet elever på orten. Skolverket har, trots det, valt att bifalla ansökningarna. En och annan högerpolitiker har ifrågasatt invändningarna och försökt få det till att de skeptiska principiellt ogillar privatägda skolor. Det finns sådana skeptiker, men huvuddelen är nog just de som noterar att om det finns 400 ungdomar i en viss ålder på en ort och det finns 400 skolplatser så kan det bli dyrt eller svårhanterligt om det plötsligt finns 600 platser. Överkapacitet kostar många skattepengar. Av precis samma anledning börjar nu också alltfler högerpolitiker dra öronen åt sig. Men fortfarande är det inte kommunpolitikerna som avgör hur många skolplatser som ska finnas i kommunen (och betalas av kommunens skattebetalare). Det är Skolverket. Som ger vissa företag fri dragningsrätt på våra gemensamt ihoptjänade skattepengar.
Nu har Skolverket (förmodligen en annan avdelning än den som lämnar tillstånd till nya skolor) upptäckt att antalet ungdomar minskar drastiskt, samtidigt som antalet skolplatser ökar (det senare tycks ske magiskt). Så häromdagen skickar man ut ett pressmeddelande om sin senaste tillståndsbeskrivning "Behov av kommunal beredskap när fristående skolor läggs ner". Ja, vad trodde de? Och är det inte typiskt att det är kommunerna som måste ta ansvaret när Skolverket har beviljat för generösa tillstånd. Det är logik det. Och det är elever i de kommunala skolorna som får maka åt sig när privata skolor konkursar. Vem tänkte nu?
Vad jag kände i morse? Förutom att jag ville somna om och tyckte det var mörkt? Lättnad. Och medvetenhet om att om fyra eller kanske åtta år är det inte den republikanska vicepresidentkandidaten man ska oroa sig över.
Kommentarer
Trackback