Heja Hässleholm!
En stor del av min vardag som skolledare i Upplands Väsby har ägnats åt relationen med socialtjänsten. Många barn far illa och i en del områden är de en högre andel än i andra. Jag har jobbat i ett område där många barn har en tuff uppväxt och där många föräldrar kämpar mot nästan omöjliga villkor. Föräldrar som gör sitt bästa, men som ändå inte riktigt förmår skicka med sina barn all den trygghet, stumulans och de gränser som barnen behöver. Till svårigheterna i arbetet hör de gränser, nej murar, som finns mellan skola och socialtjänst. Skolan har sitt sätt att organisera verksamheten och socialtjänsten sitt. Vi har olika språk, olika tidsuppfattning, lyder under olika lagar och olika politiska nämnder. I viss mån ska det vara så, men alldeles för ofta blir olikheterna ett hinder. Och det är barnen som blir lidande.
Jag brukar skoja med några av de socialsekreterare som är ofta hos oss och föreslå att de ska flytta in. Eller skoja, det är rätt mycket allvar i det. Faktum är att jag har varit beredd att upplåta rum i skolan åt sociatjänsten om de bara velat flytta in.Med socialsekreterarna på plats skulle det gå snabbare och vara mindre dramatiskt när en familj behöver hjälp. Både personal och föräldrar skulle kunna konsultera socialsekreteraren "i förbifarten" innan det blivit stora problem - eller för att bedöma hur stort ett problem egentligen är. Och socialsekreterarna skulle ha massor av "kringkunskap" om vad skolan kan göra och vad som ligger utanför. Skolan skulle å sin sida kunna göra upp med sina förväntningar på socialtjänsten.
Upplands Väsby kommun har en fantastisk inrättning - Skolserviceenheten, SSE. Där finns fyra familjeterapeuter som arbetar med gränslandet mellan hem och skola. De arbetar med att vuxna i barns vardag ska göra sitt jobb bättre. Därför träffar de föräldrar, lärare, socialsekreterare och andra. De leder ofta nätverksmöten kring barn som far illa och handleder både enskilda lärare och hela arbetslag. Men de räcker inte.
En eftermiddag i höstas fick jag nog. Då hade jag talat med fyra olika socialsekreterare samma dag, som utredde situationen för fyra olika elever. Massor av lärare och annan personal var förtvivlad. Alldeles för många av våra barn och ungdomar "stökade runt". Jag hade under höstterminens första fem veckor gjort åtta anmälningar till socialtjänsten om oro för elev enligt den anmälningsskyldighet som alla som arbetar i skola och förskola har.
Tillsammans med områdets rektor och förvaltningschefen gjorde vi upp om en satsning på socionomstöd till skolan under vårterminen. Barn- och utbildningsförvaltnignen stod för 300 000 kr under första halvåret 2008. Syftet var att dels "komma ikapp" med trygghetsarbetet, dels ge personalen och oss i ledningen fler verktyg i arbetet framöver.
Uppdraget gick till Söderstöd AB och en intensiv resa tog fart. Halvdagar för personalen i hur man bemöter föräldrar, har samtal och hur vi blir tydligare med skolans regelverk. Två arbetslag handleddes i Skol-KOMET. I samma arbetslag hölls föräldramöten om föräldrarollen. De föräldrar som inte svarat, eller som svarat att de inte skulle komma, blev kontaktade av Söderstöd. Ett 15-tal familjer erbjöds eget stöd av Söderstöd och de flesta var positiva.
Det har varit en jättetuff och krävande vårtermin. Även om vi har haft socionomer/familjeterapeuter inne som gjort en stor del av jobbet går det inte att komma ifrån att mycket hamnar hos oss själva. Inte minst det som handlar om att faktiskt fullfölja saker. Många saker är enkla, men måste göras. Som strax före påsk, när ett arbetslag suckade över hur svårt det var att hålla hårt på att eleverna skulle passa tiden, klockorna på skolan gick inte lika. På påsklovet köpte jag tio satellitstyrda klockor som vaktis satte upp på strategiska ställen. Nu gick det inte längre att strunta i regeln om att passa tiden.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra, fortfarande hinns det familjer och ungar som behöver stöd, lärare som behöver orka och skolledning som måste prioritera. Men mot slutet av vårterminen kunde vi känna av en lite annorlunda stämning. Det var lite lättare. Allt var inte grått och mörkt. Det finns hopp. Samtidigt ser vi att vi, eller snarare eleverna, skulle behöva socialtjänsten mycket närmare än idag.
Hässleholm verkar ha fattat galoppen. Där finns socialsekreterare i skolan, inte som kuratorer, utan just som socialsekreterare. Fler kommuner borde följa efter. Kanske kan någon tipsa Huddinge, som inte verkar ha fattat alls. Om fler yrkesgrupper fanns i skola och förskola och om de hade tydliga uppdrag, då skulle lärare, fritidspedagoger och barnskötare kunna lägga krut på det de är duktiga på istället för att "kvacka" som socialsekreterare, terapeut och kurator.
Jag brukar skoja med några av de socialsekreterare som är ofta hos oss och föreslå att de ska flytta in. Eller skoja, det är rätt mycket allvar i det. Faktum är att jag har varit beredd att upplåta rum i skolan åt sociatjänsten om de bara velat flytta in.Med socialsekreterarna på plats skulle det gå snabbare och vara mindre dramatiskt när en familj behöver hjälp. Både personal och föräldrar skulle kunna konsultera socialsekreteraren "i förbifarten" innan det blivit stora problem - eller för att bedöma hur stort ett problem egentligen är. Och socialsekreterarna skulle ha massor av "kringkunskap" om vad skolan kan göra och vad som ligger utanför. Skolan skulle å sin sida kunna göra upp med sina förväntningar på socialtjänsten.
Upplands Väsby kommun har en fantastisk inrättning - Skolserviceenheten, SSE. Där finns fyra familjeterapeuter som arbetar med gränslandet mellan hem och skola. De arbetar med att vuxna i barns vardag ska göra sitt jobb bättre. Därför träffar de föräldrar, lärare, socialsekreterare och andra. De leder ofta nätverksmöten kring barn som far illa och handleder både enskilda lärare och hela arbetslag. Men de räcker inte.
En eftermiddag i höstas fick jag nog. Då hade jag talat med fyra olika socialsekreterare samma dag, som utredde situationen för fyra olika elever. Massor av lärare och annan personal var förtvivlad. Alldeles för många av våra barn och ungdomar "stökade runt". Jag hade under höstterminens första fem veckor gjort åtta anmälningar till socialtjänsten om oro för elev enligt den anmälningsskyldighet som alla som arbetar i skola och förskola har.
Tillsammans med områdets rektor och förvaltningschefen gjorde vi upp om en satsning på socionomstöd till skolan under vårterminen. Barn- och utbildningsförvaltnignen stod för 300 000 kr under första halvåret 2008. Syftet var att dels "komma ikapp" med trygghetsarbetet, dels ge personalen och oss i ledningen fler verktyg i arbetet framöver.
Uppdraget gick till Söderstöd AB och en intensiv resa tog fart. Halvdagar för personalen i hur man bemöter föräldrar, har samtal och hur vi blir tydligare med skolans regelverk. Två arbetslag handleddes i Skol-KOMET. I samma arbetslag hölls föräldramöten om föräldrarollen. De föräldrar som inte svarat, eller som svarat att de inte skulle komma, blev kontaktade av Söderstöd. Ett 15-tal familjer erbjöds eget stöd av Söderstöd och de flesta var positiva.
Det har varit en jättetuff och krävande vårtermin. Även om vi har haft socionomer/familjeterapeuter inne som gjort en stor del av jobbet går det inte att komma ifrån att mycket hamnar hos oss själva. Inte minst det som handlar om att faktiskt fullfölja saker. Många saker är enkla, men måste göras. Som strax före påsk, när ett arbetslag suckade över hur svårt det var att hålla hårt på att eleverna skulle passa tiden, klockorna på skolan gick inte lika. På påsklovet köpte jag tio satellitstyrda klockor som vaktis satte upp på strategiska ställen. Nu gick det inte längre att strunta i regeln om att passa tiden.
Det finns fortfarande mycket kvar att göra, fortfarande hinns det familjer och ungar som behöver stöd, lärare som behöver orka och skolledning som måste prioritera. Men mot slutet av vårterminen kunde vi känna av en lite annorlunda stämning. Det var lite lättare. Allt var inte grått och mörkt. Det finns hopp. Samtidigt ser vi att vi, eller snarare eleverna, skulle behöva socialtjänsten mycket närmare än idag.
Hässleholm verkar ha fattat galoppen. Där finns socialsekreterare i skolan, inte som kuratorer, utan just som socialsekreterare. Fler kommuner borde följa efter. Kanske kan någon tipsa Huddinge, som inte verkar ha fattat alls. Om fler yrkesgrupper fanns i skola och förskola och om de hade tydliga uppdrag, då skulle lärare, fritidspedagoger och barnskötare kunna lägga krut på det de är duktiga på istället för att "kvacka" som socialsekreterare, terapeut och kurator.
Kommentarer
Trackback