Anna-Karins ofullbordade

Jag hr fortfarande inte riktigt hämtat mig. Det är en vecka sedan programmet "Förgrymmade ungar" visades på SVT. Dokument inifrån-journalisten Erik Sandberg har grundligt granskat trenderna inom barnuppfostran. Eller ska man säga disciplinering? Allt från Nanny-program till guldstjärnor och skamvrår.

En bra tv-dokumentär får en att tänka vidare. Jag tror jag tänkt på "Förgrymmade ungar" flera gånger varje dag sedan den visades. Och det går just inte något vidare att samla tankarna. Jag tänker i så många olika banor. Hur vi betraktar människan. Varför vi har barn. Vad barn har för status och ställning i samhället. Hur ensamma föräldrar ofta är. Hur vi söker quick-fix lösningar på allt fler områden i livet. Skinner, hans råttförsök och behaviorismen, som tycks ha fått ett starkt fäste igen. Och så tillbaka till människosynen.

Är människan i grunden god eller är vi fördärvade genom syndafallet eller något annat? Den skola som byggde på katekesen hade också en tydlig uppfattning om människan. Ända sedan syndafallet har människan, genom arvssynden, haft en dragning att göra det onda, fel val eller vad vi vill kalla det. Därför går uppfostran ut på att tukta barnet, så att inga vilda impulser får uttryck. Utan en tuktande uppfostran hotar anarki och kaos. Upplysningsfilosofen Rosseau (och flera andra) ansåg tvärtom att människan i grunden var en god varelse och därför skulle uppfostran (i alla fall av pojkar, Rosseau levde på 1700-talet och var inte så bevandrad i jämställdhet) främst gå ut på att släppa de goda krafterna lösa. De olika uppfostringsmetoder dom diskuterats de senaste århundradena har huvudsakligen pendlat mellan de två huvudidéerna om människans natur. Det vi nu fick se var ett tydligt exempel på hur pendeln svängt över till att se barn som i grunden onda/dåliga varelser som måste tuktas.

I bondesamhället var barn en viktig arbetskraft. Man behövde många - arbetet var tungt och det fanns inte pensioner, avbytare och andra faciliteter att lita till. Tidigt fick barn bli vuxna, göra nytta och arbeta. Uppfostran syftade till att göra arbetskraft av barnen så tidigt som möjligt. Idag behvöer vi inte barn för att klara av försörjningen. Vi kan med modern preventivmedelsteknik välja när och hur många barn vi ska ha - om vi ska ha några alls. Och de flesta väljer ett liv med barn. Samtidigt försöker vi leva individualistiskt. Var och en är sin egen lyckas smed. Var och en förväntas lyckas med jobbet, bostaden och med barnen. Barn tenderar att bli acessoirer i livet. Något vi visar upp för andra och som måste ha några mycket lyckade egenskaper. Barn som är stökiga, har svårt att lära sig läsa eller är allmänt okoncentrerade måste förändras. Alla personligheter och egenskaper är inte lika lyckade att visa upp.

Det lär finnas ett afrikanskt ordspråk som säger att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Jag tror att det är sant. Men om vi inte lever i byn, i gemenskap, tillsammans med andra - vem ska då uppfostra barnen? Uppfostran kräver relation och relationer tar tid. Visst kan man skicka in en super-Nanny några veckor som får barnet att inte förvandla köksbordet till ett slagfält vid varje måltid - men ingen super-Nanny i världen kan ersätta djupa relationer. Och utan djupa relationer blir vi inte människor.

Problemet med alla de ytligt inlärda metoderna är ju att vid varje ny situation kan inte barnet generalisera och föra över sina kunskaper från andra situationer. Barnet blir lämnat i sticket och saknar den inre kompass som vi förväntar oss att människor har.

Om elever i skolan avstår från att prata på lektioner för att de tycker att det är så obehagligt att bli förvisade till "det gula rummet" så kommer de förstås att agera helt annorlunda när de hamnar någonstans där det inte finns något gult rum. Vi måste få elever att göra det som i dokumentären kallas ett "bra val"  därför att de förstår att andra blir störda om de pratar. Först då är det uppfostran och inte disciplinering.

Jag förstår varför det är så lätt att ta till lösningarna. Jag är inte oskyldig själv - på skolan jag jobbade förut arbetade vi både med SET och KOMET - och med gott resultat. Om man med resultat menar att det blir lugnare i klassrummet och färre konflikter. I en situation där de vuxna själva har tappat fotfäste är det svårt att vara en god fostrare. När treåringar får ansvaret att bestämma över familjens middag - inte bara till födelsedagen och sjuåringar väljer skola blir det svårt för de vuxna att hitta en god balans mellan vilket ansvar barn ska ha och deras självklara rätt till medbestämmande. När det inte finns någon farmor eller morfar i närheten som kan avlasta stressade föräldrar och kanske också komma med både goda råd och lugnande kommentarer. När det finns klassrum (inte många men de finns) där det råder anarki för att eleverna inte säkert vet vad de har där att göra och lärarna inte fått det föräldrastöd som krävs. Då kommer ropen på handlingskraft.

Fördelen med att arbeta med metoder som SET och KOMET är att förändrade vårt fokus. Från det som inte fungerar till det som är bra. Från att leta fel till att förvänta sig bra saker av eleverna. Om man redan finns i en rörig situation, vilket vi gjorde på min förra skola, är risken stor att enda chansen att få en stunds uppmärksamhet av sin lärare är att störa undervisningen. Med ny metodik ökade vi uppmärksamheten på det positiva. Att klassen faktiskt hade sina böcker och pennor med sig, att alla utom en kom i tid och så vidare. Nackdelen är det instrumentella och ibland omänskliga. Hos oss gjorde vi aldrig några gula rum eller skamvrår. Att förnedra barn är ovärdigt.

Dokumentären pekade också på något som gör mig verkligt illa berörd - uppfattningen att det förekommer en maktkamp mellan barn och vuxna som de vuxna kommer att förlora så fort de tittar bort. För mig bottnar det i synen på det lilla barnet som en ond varelse. Nä, vi vuxna måste hålla ihop så att vi tillsammans kan ge alla barn den kärlek och den empati som krävs för att de ska växa upp till ansvarstagande vuxna. Trots allt så är det dagens dagisbarn som ska ta hand om mig när jag blir gammal. Jag vill bli omhändertagen av någon med fantasi, humor och empati - inte av en dresserad och känslokall varelse som vet vilka konsekvenser det blir av "rätt val" eller "fel val".
 
Kopplingen som dokumentären gör till andra världskriget och den lydnadskultur som möjliggjorde nazisternas framfart är viktig. Grunden till grundskolan och att den skulle ge en demokratisk fostran var erfarenheterna från kriget. Skolkommissionen 1946 tillsattes med kriget som relief. 1962 införs så grundskolan, en sammanhållen skola där olikheter skulle mötas. Aldrig mer skulle människor ställas mot varandra. Så sade man. Men mänsklighetens minne är inte långt. Nu ska skolan sortera agnarna från vetet. Läs Johannas inlägg om den killen som fick C i social mognad för att han visade vad han kände. Vi ska disciplinera barn, inte med argument och empati, utan med belöningar och bestraffningar.

Man kan också se de olika uppfostringsmetoderna i ett annat ljus. Vårt behov av snygg yta och snabba lösningar också på de stora problemen i livet. I morse berättar DN om hur skönhetsoperationer blir allt viktigare för män. Hellre fettsugning än löprundor i skogen. Homestaging för att få ut mer för ditt hus när du säljer det. Betyg i stället för kunskaper. Snabbt och enkelt, men...

Nej, jag är kanske tråkig, men jag tror på barnen och deras inneboende vilja att göra gott. På att alla barn ska få tillgång till en hel by som kan fostra dem. På att verklig ordning och reda skapas när vi skapar relationer och förtroende mellan barn och vuxna. Att barn växer för att vi har höga förväntningar på dem. På att det är jättesvårt att vara förälder och att möta alla krav på vad man "ska" och att vi måste jobba ihop. Och jag tror på "Förgrymmade ungar" som ett obligatoriskt inslag för alla blivande lärare, socialsekreterare, kuratorer, skolsköterskor och för alla på utbildningsdepartementet.