Var är de granskande medierna?
Ibland undrar man var de granskande medierna är. Under våren har mina barn fått brev från en nystartad skola. Ägarna vill att barnen ska välja privatskolan till hösten. Men hur seriösa är skolföretagarna? Och vem granskar deras seriositet?
De adresserar breven till mina minderåriga barn. I breven finns ansökningshandlingar, där vi inte bara ska fylla i namn, adress och liknande uppgifter. De vill också veta om barnet har behov av något stöd och vilka stödinsatser som finns nu. Ingenstans framgår det varifrån adressen kommer. Ingenstans framgår det hur de tänker hantera känsliga uppgifter, som personnummer och beskrivningar av ev svårigheter. Kommer de att behandlas med sekretess, eller riskerar den som informerar den nya privatskolan om barnens svårigheter att få den informationen spridd över världen? Och varför ska de alls veta vilka stödbehov de sökande eleverna har? Är inte alla elever lika välkomna?
I skolans reklamkampanjer berättar de om häftiga nya skollokaler som ska byggas. På informationsmöte för föräldrar presenteras en landskapsarkitekt som är engagerad för att rita skolan. De vill bygga i industriområdet, men har inget bygglov. Därför har de hyrt lokaler i Märsta Centrum, men har ännu inget bygglov att bedriva skolverksamhet där heller. Lokalerna i Märsta Centrum saknar alla sorters specialsalar. Rektorn har då glada idéer om att de nog kan vara i kommunens idrottshallar och ha slöjd och NO utomhus...
Obehagligt är också alla rykten som sprids. En förälder i sonens klass ringde bekymrad häromkvällen. Hon ville ha kvar sin äldste son i hans gamla skola, men ryktena gjorde gällande att "alla" kompisarna skulle gå över. Nu funderade hon över om sonen kanske skulle tappa lusten om kompisarna lämnade. När vi talades vid några dagar senare visade det sig att det nog inte låg så mycket i ryktena. Det var långt ifrån alla kompisarna som skulle gå över till den nya skolan. Men ryktena sprids envist i fler åldersgrupper. Och det vore riktigt obehagligt om de som söker skolan inte gör det för att de tror på skolan, utan för att de tror att "alla andra" gör det
Vi är lyckligt lottade i Sigtuna när det gäller tidningar. Vi har Upsala Nya Tidning, med lokalredaktion i Märsta. UNT äger också gratistidningen Sigtunabygden. Den är en oändligt mycket bättre journalistisk produkt än många av de lokala reklamblad som delas ut i våra grannkommuner. De granskar ofta makten - kritiskt. De granskar skolor, företag, politiker, myndigheter. Om den nya fristående skolan, väldigt lite. Jag väntar på den kritiska granskningen av skolföretagarnas bakgrund, bevekelsegrund och förutsättningar. Det är viktigt för medborgarna att veta vad de kan förvänta sig av denna nya skola. Det påverkar alla i kommunen när en skola etaberas. Det är medborgarnas skattepengar som finansierar skolan. Också de elever som inte väljer den nya skolan påverkas - klasskamrater försvinner, det blir färre elever och kanske smalare valmöjligheter för de eleverna.
Ett fritt skolval förutsätter fri tillgång till information om både starka och svaga sidor hos skolorna. Det förutsätter en kritisk granskning. Det är mediernas bästa gren.
Utmanad
kunskaper - viktigare än betyg
helheter - större än delarna
auktoriteter - heller än auktoritära dumheter
utmaningar - roligare än uttråkning
kursplaneböcker - smartare än godtyckliga omdömen
sammanhang - viktigare än detaljer
kritisk granskning - bättre än utantilläxor
bildning - djupare än faktarabbling
inflytande - effektivare än bestraffningar
utvecklingsplaner - mer målmedvetet än betygslika omdömen
Vill man ha utförligare beskrivningar - kolla kategorin "utbildning". Där finns några inlägg.
Som alltid ska utmaningar skickas vidare. Den här gången till fem skarpa hjärnor: Maryam, Jytte, Kärringen mot strömmen, Nathalie och Annika. Vad skriver ni?
Huvet på spiken?
Johanna skriver som så ofta både klokt och insiktsfullt på sin blogg. Den här gången om den intellektuella härdsmälta som fått några haningepolitiker att dra märkliga slutsatser. Det är precis som Johanna säger inte proven i sig som leder till dessa extraordinära resultat, utan förväntingarna på eleverna och sättet skolorna arbetat med slutsatserna kring proven.
PRIM-gruppen har i flera års tid gjort prov av samma typ för nioåringar. De har använts i alla skolor i några kommuner i Stockholmsregionen. Och tyvärr, det är inte givet att proven faktiskt leder till den självkritiska och konstruktiva pedagogiska dialog som beskrivs i Haninge. I så fall borde Salem, Ekerö, Nacka, Värmdö, Sollentuna och Upplands Väsby uppvisa fantastiska resultat i matematik. Och det gör de inte. Ofta konstaterar man vilka resultat som uppnåtts och också förklarar varför vissa saker gått bättre eller sämre än förra året, eller bättre eller sämre jämfört med kommungenomsnittet. Men väldigt sällan har man tid/lust/ork/uppdrag att sätta sig ner och fråga sig - hur ska vi ändra vår organisation, bryta upp klasser, byta lärare och byta/slänga läromedel för att få upp resultaten. Det har de gjort i Haninge och det ska de ha respekt för.
Det vore också intressant att höra hur föräldrarna på de skolor som gått så långt reagerar om de får veta att deras barn ska byta lärare och klasskamrater och kanske också få ett ämneslärarsystem för 9-åringar? Det är också en bedrift om man kan göra sådana förändringar utan väldiga konvulsioner. Trots allt är de flesta föräldrar till 8-9-åringar mycket angelägna om att deras barn ska gå i en sammanhållen klass och ha en lärare, helst en som följer med rätt långt upp i åldrarna. Hur gjorde de de?
Men hur kunde de därmed komma på att betyg är bra? Varför ska man alls blanda ihop betyg och prov? De har inte alls självklart med varandra att göra! Eller var det bara för att få moderater att underteckna en debattartikel?
Kanske är det lite grann som sambandet mellan storkpopulationen och barnafödandet. Häckande stork försvann från Sverige på 1930-talet, samtidigt som vi fick "kris i befolkningsfrågan". Det är trots det inte ett bevis för att det är storken som kommer med barnen...
Mot bättre vetande, nu reagerar forskarna
Den femte mars ställdes en viktig fråga i riksdagen till skolminister Björklund. Det var riksdagsledamoten Olle Thorell som hovsamt undrade om skolministern kunde lämna en redogörelse för den forskning som stöder införandet av betygsliknande omdömen från årskurs ett. Skolministern berättar i svaret utförligt om vad han tycker och hur det är i andra länder, men någon forskning nämns inte i svaret. Man kan ana varför. Det finns helt enkelt inte forskning som stöder idén om att betyg ökar kunskaperna hos eleverna.
Skolministern blandar också ihop betygssättning med att göra kunskapsbedömningar. All pedagogisk verksamhet bygger på att pedagogen bedömer var hans eller hennes adepter befinner sig och en djup kunskap om hur man tar sig vidare. Vi som är kritiska till betyg är oftast inte kritiska till kunskapsuppföljningar och dito utvärderingar. Få av oss vill ha en slö, slapp och likgiltig utbildning. Jag, och många betygskritiker med mig, vill att utbildningen ska gå på djupet och lämna spår hos den som utbildar sig. Betygsskolan, som bygger på att eleverna inte strävar efter att lära sig, utan att få så högt betyg som möjligt förutsätter ytliga kunskaper som snabbt kan bytas in mot en symbol i betygssystemet.
Nu börjar också forskarna reagera. I Svenskan skrev docenten Hans-Åke Scherp häromdagen i en svidande vidräkning med den nu rådande skolpolitiken att den möjligen hör hemma på 1800-talet. Han konstaterar att politiken som nu förs är i strid mot såväl vetenskap som beprövad erfarenhet och oroar sig för att det är våra barn som får betala dyrt för de ovetenskapliga experimenten.
Scherp skriver - precis som han ska - på en akademisk prosa som antagligen inte går hem lika enkelt hos väljarna som Björklunds oneliners. Det är ett problem. Om vi vill att skolpolitiken ska spegla vad vi faktiskt vet om hur man lär sig och vad som är effektiv undervisning, då måste vi hitta egna oneliners. Eller övertyga väljarna om att långa och krångliga resonemang är att föredra framför klatschiga repliker.
Men politik är inte något så enkelt som att genomföra vad forskarna har kommit fram till. Tvärtom vore det högst odemokratiskt om de folkvalda skulle okritiskt svälja vad forskarna kommit fram till. Forskning är inte värderingsfri och forskarna har ofta ett uppdrag och en finansiär som mer eller mindre påverkar vad forskningen ska handla om. Och politikerna har faktiskt ett uppdrag av sina väljare - man ska företräda väljarnas åsikter, samtidigt som man ska vara opinionsbildare. Därför måste politikerna lägga ihop åsikter och vetande. Då får vi en riktigt bra politik.
Det är stor risk att inte bara folkpartiet väljer att strunta i allt forskarna vet om hur lärande går till. Mitt eget parti är just nu mest intresserad av att lyssna efter "vad som går hem i stugorna" och inte lika bra på att fundera över vad är det som faktiskt leder till det rättvisa och solidariska samhälle vi vill ha och våra väljare förväntar sig av vår politik. Därför är det hög tid att samla sig från vänster till höger och satsa på utbildningsvetenskaplig forskning. Kanske kan vi med hjälp av den slita några av tvisterna i svensk skolpolitik?
Mellan kränkningarna
I DN skriver Maciej Zaremba drivet och stundtals skruvat om hur Lärarhögskolan drabbas av den ena kränkningsanmälningen efter den andra. I hans artikelserie framstår det som närmast absurt. Finns det någon gräns mellan ledsen och kränkt?
Fast om man jobbar i skolans värld känner man lätt igen sig. Någon är taskig mot en kompis och far genast ut i anklagelsen "han mobbade mig". Någon annan får en högst motiverad tillrättavisning och rektor får ett samtal från en upprörd förälder.
Varför blir det så här? Trots allt är det alldeles för vanligt att elever blir mobbade, kränkta och illa behandlade. Problemet är att alla de som blir kränkta av att de inte tillåts komma försent eller känner sig mobbade vid varje konflikt med en klasskompis devalverar betydelsen för de som verkligen blir kränkta, mobbade och illa behandlade.
Jag tror inte Lärarhögskolan i Stockholm skiljer sig så mycket från resten av samhället. Jag tror det finns gott om ledsna och besvikna människor som låter sin frustration gå över i en anklagelse mot "den andre". Skillnaden är nu att det finns stöd för att inte bara anklaga, utan också för att anmäla. Och det ska göra det. Det är också rimligt att högskolan eller skolan alltid måste utreda vad anmälan står för. Men vi behöver en diskussion om vad som är besvikelse och vad som är kränkning.
Samtidigt som Zaremba skriver i DN om anmälningar in absurdum gör Aftonbladet pengar på "Här är värsta skolorna på din hemort" "Barnen som kränks i skolan" Och så presenteras Listan. Sedan kommer det en lång lista över skolor som blivit anmälda. Lägg märke till att "värsta skolorna" är inte de skolor som blivit kritiserade - det räcker med att ha blivit anmälda. I fotnoten står det med pyttebokstäver att bara 18% av anmälningarna ledde till kritik förra året.
Och sedan undrar vi över varför en arg fjortonåring som får en tillsägelse om att det ar förbjudet att störa de andras skolarbete väljer att skrika åt sin lärare att han minsann ska anmäla henne. Eller en tjugofemåring som inte blivit godkänd på momentet funderar över om det inte är diskriminering och inte de egna bristerna som är orsaken.
En sak som förändrats under de år jag tillbringat som vuxen i skolan är att allt fler förväntar sig att skoltiden ska vara konfliktfri. Vi får allt oftare kritik för att vi inte hindrat elever från att bli osams och arga på varandra. Jag tycker det är viktigt att vi i skolan klarar av att hjälpa elever att lösa konflikter och att ta sig ur dem med äran i behåll. Men jag tycker inte att det kan vara skolans uppgift att hålla barnen från konflikter.
Faktum är ju att det är en av poängerna med att barn måste vistas i skolan så stor del av sin barndom - i mötet med andra människor tränar man sig på att lösa och hantera såväl konflikter som samarbete. Osämja och vänskap. Kärlek och kanske till och med hat. Om vi vill undanhålla våra barn från allt det är det bättre med distansundervisning. Föräldrar i Sverige kan, med några få undantag, läsa och skriva tillräckligt bra för att ge sina barn hjälpliga kunskaper. Resten kan ordnas med distansundervisning. Om det bara handlar om faktakunskaper. Men det gör det ju inte - skolan handlar ju om livet. Och i verkliga livet är man inte alltid sams.
Kvartssamtal och bokstavsbetyg - det funkade inte då heller
Något nytt betygssystem får vi däremot inte - i alla fall låtsas regeringen inte om att det är det. Det är bara en ny betygsskala som tas fram. "lol" som barnen skulle ha sagt.
Antagligen behöver vi ta bort det nuvarande systemet - inte ens skolmajoren förstår det. Han säger att systemet ska vara detsamma, men att med fler steg ska flit löna sig. Hallå! Vi har fått ett målrelaterat betygssystem där det är kunskaper och inte beteende som ska bedömas! Om den nya betygsskalan ska premiera flit så har grunden för systemet ändrats.
Det nuvarande systemet skiljer mellan olika kunskapskvaliteter, inet kunskapskvantiteter. Det är förmodligen det som gör det så svårbegripligt för den som saknar pedogisk utbildning och erfarenhet. Det betyder att om du kan placera 10 eller 25 europeiska huvudstäder på kartan så spear det inte någon roll för betyget - det är bara mer eller mindre av samma sak. Om du däremot kan placera de 10 huvudstäderna och förklara varför de är placerade just där så visar det en annan kunskapskvalitet än om du kan placera 25 städer. Samtidigt är det inte otroligt att den som lärt sig 25 städer har arbetet både mer och hårdare för att lära sig allt utantill... Så vad ska premieras? Vad behöver man i livet utanför skolan?
Ett argument för fler betygssteg, även om man inte egentligen kan skilja ut fler olika kunskapskvaliteter, är att lärare brukar förtydliga sina betyg med att säga att eleven ligger på gränsen till ett högre eller lägre betyg. Om det bara fanns fler steg så skulle det lösa sig. För de elever som idag "ligger på gränsen". Men med fler gränser?
Sedan kan man också fundera över varför man behöver både betyget F och strecket för den som inte deltagit? På min skola, där det finns en del elever som inte når målen i alla ämnen är det mycket ovanligt att elever som både närvarar och deltar i alla lektioner inte klarar målen. Spelar det någon roll varför en elev inte har lärt sig tillräckligt? För någon annan än eleven?
Regeringen väcker också den fråga som den gamla betygsutredningen brottades med, fast i regeringens förslag andas man inte om att det är ett dilemma. Kan man tvinga en elev att gå i skolan i nio år och sedan stämpla "icke godkänd" i pannan på henne eller honom?
Man kan också stilla fråga sig varför man inför bokstavsbetyg när man samtidigt talar om hur de ska växlas om till siffror? Vore det inte enklare att säga från början att man har en betygsskala från 10-20 med 2,5 mellan stegen? Spelar det någon roll om man har B eller 17,5? Och varför går man från A till F och inte från F till A om man vill markera att det är en ny betygsskala och inte 50-talets?
Varför har man valt att bara ge nationella kriterer för vartannat betygssteg? En brist förra gången var ju att det blev godtyckliga betygskriterer för VG.
Och varför är regeringen så rädd för att diskutera sitt förslag? Förra gången betygssystemet ändrades tillsattes en parlamentarisk utredning. De arbetade länge och väl med olika expertgrupper knutna till sig. Därför fanns också en acceptans för det nya systemet. Vi kompromissade och systemet fick stöd från olika grupper. Nu börjar regeringen med att införa betyg för sjuåringar, trots att de vet att socialdemokraterna sagt sig beredda attt förhandla om tidigare betyg om de avstår. Sedan presenterar regeringen hur betygsskalan ska se ut och meddelar högdraget att socialdemokraterna kommer att inbjudas under remissomgången. Och arbetet som lett fram till betygsskalan har skötts av en arbetsgrupp inom departementet, så att ingen utomstående ska kunna ifrågasätta dumheterna. Så pekar man med hela handen.
Nej, förslagen är urdåliga och lagda mot bättre vetande och prociessen är kass. Det finns ingen anledning för oppositionen att ens försöka hitta en kompromiss. Betongregeringen kommer inte att kräva mindre än att få kliva över oppositionen som man gör med en dörrmatta. Det gynnar varken demokratin eller barnen.
Värmdöborgarnas krokodiltårar
De senaste tio åren har en intensiv diskussion förts om att skapa en gemensam gymnasieregion, så att alla regionens elever ska, på lika villkor, kunna söka alla gymnasieutbildningar. När det gäller fristående gymnasieskolor finns inga kommungränser, bara för de kommunala.
För att det ska bli möjligt för regionens ungdomar att välja fritt mellan alla skolor måste kommunerna vara överens - alltså ha ett samverkansavtal. Inför årets ansökningsperiod var det så i princip klart. Ja, alltså Stockholm krävde att få utesluta SP och NV (samhällsprogrammet och naturvetarprogrammet). Så blev det. Kommunerna skrev under avtalet och så var allt frid och fröjd. Kunde man tro. Men helt plötsligt kom någon på att det kunde bli så att de egna eleverna inte längre fick förtur till populära platser. Och det blev jobbigt att stå för för Värmdös borgerliga majoritet. Så de skyllde allt på en tjänsteman (fegt) och drar sig ur samarbetet.
Så nu befinner sig stockholmsregionens nior i en total röra. Värmdös borgare har rört till det rejält. Mitt under valperioden ändras förutsättningarna, så de som trodde att de kunde söka till Värmdö gymnasium kan helt plötsligt inte det.
Det som kanske är allra mest anmärkningsvärt är att samma borgare som nu gråter stora krokodiltårar för att kanske Nackaelever tar plats på deras gymnasium var beredda att sälja sitt gymnasium för ett år sedan. Om inte Skolverket sagt nej till friskoleansökan hade Värmdö inte haft något gymnasium. Då hade skolan haft samma frisökregler som alla andra fristående gymnasieskolor. Det säger de ingenting om nu. Fegisar.
Flumskolan
Sitter på pendeltåget. Visst är det fantastiskt med mobil uppkoppling!
Nathalie skriver som vanligt klokt om betyg och den flummiga skolpolitik som regeringen för. De senaste stolligheterna - betygsliknande omdömen från ettan är bara ett exempel i raden. Men ett ganska intressant exempel. Jag tror att de flesta som lyssnat på skolministerns prat har trott att han tänker sig att det ska vara möjligt att ge betyg i slutet av terminen. Fast nu har han backat något. Våra argument biter: betyg har den avigsidan att de sätts efter att jobbet är gjort. Om man då vill få det att framstå som om man inte i första hand vill sortera eller straffa/belöna elever, utan är mest intresserad av att leverera ett underlag för vidare mål måste man ju göra något annat. Därför tycker regeringen att vi ska sätta betyg på barnen innan jobbet är gjort. De betygsliknande omdömena ska lämnas i samband med utvecklingssamtalen.
Det väcker massor av intressanta frågor. På min skola strävar vi efter att ha utvecklingssamtal så tidigt på terminen som möjligt, de ska ju vara framåtsyftande och ge eleverna chans att, med stöd från lärare och föräldrar, sätta upp mål för terminen. Om man då får ett sånt här betygsliknande omdöme i februari, där det står "når målen" eller "G" eller något liknande, kan man gå hem då? Eller en annan flummig formulering som ibland cirkulerar: "på väg mot högre mål". Ja, vem är inte det??
Och flummigast av allt, det ska inte finnas några kriterier. Små barn behöver ingen rättsäkerhet. Ju godtyckligare desto bättre, tycks regeringen resonera. Hur korkat som helst!
Slutligen, om nu betygsliknande omdömen är vägen bort från flumskolan, var är forskningsbeläggen för att fler betyg ger mer kunskap hos fler? Och om det finns såna forskningsbelägg, varför stanna vid att bara säga att skolorna kan ge betygsliknande omdömen (och sedan hoppas att kommuner och friskolekoncerner ska besluta om riktlinjer)? Varför inte införa riktiga betyg från ettan?
I glada medarbetares sällskap
Upp extra tidigt och iväg till Arlanda. Nej, inte flyget utan tåget. Är på väg till Sandviken för att delta i Myndigheten för Skolutvecklings Mötesplats för kultur i skolan. Ska bli jätteintressant. Har med mig fyra medarbetare; bildläraren, dramapedagogen, bibliotekarien och en av våra so/sv-lärare. Ett bra gäng med kloka tankar. Hoppas att dagen betyder att vi får gemensam inspiration till att gå vidare.
Mycket har gått väldigt bra. Vi är igång nu med berättarlektioner där eleverna skolår 1-5 får stora delar av det västerländska litteraturarvet berättat för sig, sexorna har haft dramalektioner hela året och nu har år 8-9 mycket tid med dramapedagogen, tvåorna leker med fjärdedelsnoter och åttondelsnoter och treorna spelar fiol. Förra veckan hade vi ett festligt firande av Astrid Lindgrens 100-årsdag. Tonåringarna har varit på dansverkstad och dansföreställning. Men det kan bli ännu bättre.
Upp extra tidigt och iväg till Arlanda. Nej, inte flyget utan tåget. Är på väg till Sandviken för att delta i Myndigheten för Skolutvecklings Mötesplats för kultur i skolan. Ska bli jätteintressant. Har med mig fyra medarbetare; bildläraren, dramapedagogen, bibliotekarien och en av våra so/sv-lärare. Ett bra gäng med kloka tankar. Hoppas att dagen betyder att vi får gemensam inspiration till att gå vidare.
Mycket har gått väldigt bra. Vi är igång nu med berättarlektioner där eleverna skolår 1-5 får stora delar av det västerländska litteraturarvet berättat för sig, sexorna har haft dramalektioner hela året och nu har år 8-9 mycket tid med dramapedagogen, tvåorna leker med fjärdedelsnoter och åttondelsnoter och treorna spelar fiol. Förra veckan hade vi ett festligt firande av Astrid Lindgrens 100-årsdag. Tonåringarna har varit på dansverkstad och dansföreställning. Men det kan bli ännu bättre.
100-årskalas
En av våra nyare lärare berättade också om sexornas uppenbara förtjusning i att skriva inför "Lilla Nobel". Det är inte alltid de längtar efter att skriva, men Lilla Nobel är en sporre. Plötsligt är de entusiastiska, funderar över vilken form de ska skriva i, hur mycket, vad det ska handla om. För den läsare som eventuellt inte känner till Lilla Nobel kan jag berätta att det är en av Smedby skolas traditioner. Varje höst skriver våra elever i nästan alla åldrar, både särskola, grundskola och förskoleklass. Det gör de så pennorna glöder, fram till Nobeldagen. Då tar niorna över och läser och bedömer i olika kategorier: berättarkonst, framsida, idé, illustration och det särskilda poesipriset. Allt sammans förstås i respektive åldersgrupp - det är inte riktigt rättvist att jämföra 6-åringar med 14-åringar. Det hela kulminerar i en orgie i prisutdelningar på skolavslutningen då alla goda insatser belönas.
Framtidsdagarnas skoldebatt
Nej, jag är inte ombud på partiets förtroenderåd. Framtidsdagarna börjar med förtroenderåd och det är skolpolitiken som diskuteras. Rådslagsgruppens förslag kan du läsa här. Det återkommer jag till senare.
Debatten är mesig. Den ena talaren efter den andra går upp i talarstolen och tackar för ett bra dokument. Men ärligt talat, som skolpolitisk plattform är det en katastrof. Det är en katalog över allsköns infall som kan gillas av många, men det finns ingen tydlig linje. Dessutom är språket rätt klent. Syftet var ju faktiskt att förtydliga socialdemokratisk skolpolitik, inte att ludda till det ännu mer.
Två inlägg hoppas jag ska påverka: Ilmar Reepalus inlägg om skolan som vårt viktigaste redskap för ett jämlikt samhälle och Jytte Gutelands brandtal för en skolpolitik som inte utgår från eleverna som skolans problem.
Trist är också att konstatera att också det uttalande som ska antas av förtroenderådet envisas med att peka ut på vilka områden vi är beredda att lägga oss i en förhandlingar. För att undvika missförstånd: Jag tror det är viktigt för elevernas skull att man ska söka kompromisser och att man ska vara ödmjuk inför skolans behov av långsiktiga överenskommelser. Men alla som har förhandlat vet väl att man inte slänger ut sitt slutbud i öppningen. Och en kompromiss måste rätteligen utgå ifrån vad vi egentligen vill, det är våra egna idéer som är utgångspunkt för kompromisserna, inte vad vi hoppas att motparten kan tänkas acceptera. Dessutom är det faktiskt vi som är i opposition - det måste rimligtvis vara riksdagsmajoritetens uppgift att bjuda in till kompromisser.
Nu ska vi strax inleda rådslagsarbetet och jag ska ta mig iväg till rådslaget om Jobben. Hoppas det blir mer sting i de diskussionerna.
Ett kraftfullt slag - rakt ut i luften
Det dröjde inte så länge innan det visade sig vara lika kraftfullt som regeringens skärpta befogenheter för lärare. I själva verket är det redan före regeringens krafftag förbjudet med konfessionell undervisning i skolan. Man får inte ersätta naturvetenskap med religion när man förklarar jordens uppkomst.
Alla som trodde att barnen nu skulle skyddas från religiös enfald har rätt att bli besviken. Det kommer att fortsätta vara så att man kan isolera barn från varandra på religiös grund. Trist, skolministern,
hear,hear
Uppenbart är det någon som inte riktigt har satt sig in i bakgrunden till det nu gällande betygssystemet (eller som inte vill veta) som beställt utredningen som ska presenteras på måndag. Åtminstone om man ska tro förhandstipsen i media.
Betygssystemet vi har nu bygger på ett resonemang om att man kan definiera och bedöma/mäta skillnader i kunskapskvaliteter. Däremot är det inte ett kvantitativt mått på kunskap. Lite slarvigt kan man säga att G-nivån motsvarar att man har en minsta mängd faktakunskaper. Nästa nivå handlar om att kunna göra något med sina faktakunskaper i nya sammanhang, att t ex jämföra olika saker med varandra. Den högsta nivån kräver ett väl utvecklat abstrakt tänkande och innebär att man kan göra självständiga analyser och kan använda sina fakta till slutsatser i många olika sammanhang. Kort sagt, det är ingen kvalitativ skillnad i att kunna placera alla Europas huvudstäder på en karta än att placera tio.
Det är inte helt okomplicerat att man beslutat att det finns tre olika kunskapskvaliteter i alla skolämnen. De är trots allt rätt olika till sin karaktär.
Om man vill ha fler betygssteg måste man antingen byta system och välja ett som baseras på något annat eller "uppfinna" nya grader av kunskaper.
Och gränsdragningsproblemen, alltså att man tycker att en elev hamnar på gränsen mellan två betygssteg blir ju inte färre av fler betygssteg och fler gränser...
Skolpolitiskt rådslag
1 Bör alla barn lära sig läsa och skriva redan i förskolan?
Vårt svar är ja och nej. Nej, därför att vi menar att det vore att göra förskolan en riktig björntjänst om man ger förskolan i uppdrag att bli som skolan. Vi anser att det är viktigt att förskolan har en läroplan, men vi vill inte att den ska innehålla mål som barnen ska uppnå.
Ja, därför att kloka och lyhörda förskollärare som uppmuntrar och stödjer de barn som vill läsa och skriva är en förutsättning för bra förskoleverksamhet. Det är också viktigt att förskolans personal ständigt arbetar medvetet med barnens språkutveckling, ser till att de får höra sagor, rim och ramsor, att barnen får utveckla sitt ordförråd genom leken och att förskolan stimulerar nyfikenhet!
2 Hur kan vi bryta klassamhället så att alla elever, oavsett föräldrarnas bakgrund, verkligen kan nå målen?
Till att börja med måste tillgängligheten till förskola och fritidshem vara god! Alla barn, men särskilt de som av olika anledningar inte får språkstimulans hemma eller som kanske inte lämnar sitt bostadsområde när alla andra åker på semester, behöver för sin egen skull få komma till förskola och fritidshem åtminstone en del av dagen. Den delen av förskolan/fritidshemmet som är till för barnens skull ska vara avgiftsfri. Den delen som mer handlar om barnomsorg är till för föräldrarna och kan tänkas vara avgiftsbelagd.
Begreppet klass i betydelsen undervisnignsgrupp i skolan måste brytas upp. Den enda gruppstorlek som förmodligen är ineffektiv för alla former av lärande är 25... Samtidigt är lärande beroende av ett socialt samspel. Det finns anledning att fundera över om individualiseringen har gått för långt. Någon form av grupp för lärande och fostran behövs, och gruppen måste vara så flexibel att man kan variera storlek efter undervisningens innehåll.
Läsåret håller på att vittra sönder underifrån. På en skola var 132 av 550 elever lediga minst en vecka. Ungefär varannan elev är ledig mer än tre dagar/läsår. Det blir allt vanligare att lärare tar tjänstledigt under läsåret för att åka på semesterresor. Samtidigt arbetar vi på som om alla elever var närvarande samtidigt under de 178 skoldagarna. De är inte det.
Dessutom vet vi att forskningen säger att det är direkt skadligt för inlärningen med det långa sommarlovet. Sommarlovet (liksom andra lov) var bra när bönderna behövde ha sina barn hemma för att klara spannmålsskörd och potatisplockning, men idag är sommarlovet i stor utsträckning till besvär. Inga föräldrar har 10-15 veckors semester. Det betyder att yngre barn ändå går till skolan, fast det kallas fritids, under loven. Barn i mellanåldrarna drar runt i bostadsområdena om inte föräldrarna har råd att skicka dem på dyra seglarläger och ridläger. Inte ens tonåringar i högstadieålder har särskilt mycket att göra, det finns väldigt få sommarjobb för ungdomar under 18 år. Istället får man lita till att kommunens fritidsgårdar och föreningsliv kan erbjuda något meningsfullt alternativ till att dra omkring.
Till detta ska läggas att vi vet att behovet av välutbildade medborgare inte kommer att minska, men att vi också måste sträcka ut den tid människor förvärvsarbetar om vi ska kunna försörja oss också i framtiden. Vår slutsats blir därför: Mer tid i skolan! Gör skolans tidshantering mer lik det vanliga arbetslivets. Ge eleverna ett antal semesterdagar per år att hantera så som man gör i arbetslivet. Alla måste inte vara i skolan samtidigt! Men precis som i arbetslivet kan man få sin begärda semester beviljad eller avslagen/flyttad om det är olämpligt att vara ledig.
Vi behöver både fler dagar och längre dagar i skolan. Det senare för att göra det möjligt att göra färdigt skolarbetet i skolan. Ett system som bygger på hemarbete kommer att slå ut de elever som bor trångt, som har föräldrar som inte kan hjälpa till eller som inte är närvarande. Vårt alternativ är inte att slopa läxorna, vårt alternativ är att göra färdigt arbetet i skolan.
Ett alternativ som vi diskuterade, men inte blev helt färdiga med vad vi tycker om var om vi verkligen ska ha tre olika skolformer (förskoleklass, grundskola och gymnasieskola) för 6-19-åringar. Kanske är det dags för en ny stor skolreform. Obligatorisk skola 6-18 år (den kan nog kortas något om man går i skolan hela året). Början skulle då präglas av förskolans lärande genom lek och de sista åren (året?) skulle ha ett innehåll som liknar de kärnämnen som idag finns på gymnasiet. Fast istället för att läsa kärnämnena vid 15 års ålder göra det vid 18.Vi frågar oss om huruvida man skulle ha ett eller ett par år i 14-15-årsåldern för egna fördjupningar (allt från att fördjupa sig i skolämnen, över praktik/lärlingstjänst och utbytesstudier i andra länder) eller om man skulle undvika valsituationer. Å ena sidan ser vi många tonåringar som behöver bryta den vanliga lunken för att hitta tillbaka till motivationen, å andra sidan har vi alla hört hjärnforskaren Martin Ingvar påpeka att hjärnan faktiskt inte är mogen för den typen av val förrän i 20-årsåldern.
3 Hur kan vi förena valfrihet med en gemensam skola där elever med olika bakgrund lär sig tillsammans
Vi tvivlar på att det går. Den bittra sanningen är att man antagligen måste bestämma sig för vad som är viktigast - valfriheten eller mötet mellan olikheter. Också i den bästa av världar betyder själva valet att man ju söker sig till sina likar, oavsett om det handlar om värderingar (montessori, religion) eller intressen (fotboll, musik).
I rådslagsmaterialet finns en delfråga om driftform/kvalitet. Vi menar att det absolut viktigaste är att närmaste skola är bra, inte vem som äger den.
På frågan om hur man skapar rättvisa villkor vill vi knyta an till huvudfrågan, alltså den om den gemensamma skolan som mötesplats. En grundläggande förutsättning är att alla skolor, både kommunala och privata, ska ha ett geografiskt upptagningsområde inom vilket man måste ta emot alla elever. Politiken måste dessutom visa mod när upptagningsområdena skapas och därigenom bryta segregationsvallar.
4 Varför anser många väljare att socialdemokraterna inte står för en kunskapsskola?
För det första måste vi själva ta ställning till skolans uppgift. Detta rådslag ingår som en del i helheten Välfärd, tillsammans med vård och omsorg. Det är också ett sätt att signalera hur vi ser på förskolan och skolan. Varför talar vi inte om förutsättningarna för tillväxt och utveckling?
För det andra vore det en välgärning om det socialdemokratiska partiet drog igång en rejäl debatt om själva kunskapsbegreppet. Vi är själva rätt svävande med vad vi menar, men våra motståndare har en helt oreflekterad uppfattning om kunskaper, som kanske funkade på 50-talet. Vi har allt att vinna på en sådan debatt. Alltså inte om skolan ska ge kunskaper utan vilka kunskaper som är framtidens.
För det tredje är det dags att börja rensa i skolans olika uppgifter. Vår erfarenhet är att vi som skolledare inte drunknar i administration och budget, utan i frågor av social karaktär. Vi hinner inte med skolans utveckling, utan ägnar oerhört mycket tid åt att stödja familjer som inte funkar. Samma sak gäller lärarna, de hinner inte utveckla sin undervisning, för all tid utanför klassrummet går åt till uppfostrande. Det blir allt tydligare när kommunerna väljer "hemmaplanslösningar" istället för placeringar. Ofta betyder hemmaplanslösningarna att skolan står där med elever som behöver ett helt annat stöd än bara undervisning. Det vore en välgärning om socialtjänsten kunde finnas i skolan för att arbeta förebyggande, utredande och behandlande. Ett typiskt exempel på det var när folkhälsominister Maria Larsson (kd) i DN den 13 september skulle presentera nya förslag när det gäller barn till missbrukare. Rubriken blir "skolan klarar inte barn till missbrukare". Är det skolans uppgift?
Det vore också önskvärt om man kunde rensa bort en del andra saker från skolans ansvar. Det är möjligt att man måste ha skolan som arena för att propagera mot droger, för trafikregler och en massa andra nyttiga saker, men det kanske inte ska vara skolans ansvar?
Frågan om betyg tycker vi är lite knepig. Är det vi som sätter vår egen dagordning, eller ska vi i första hand reagera på alliansens förslag? Först måste man fråga sig om man tror att betyg är något som främjar elevernas lärande. Om man svarar ja på den frågan, då bör de ju komma in så tidigt som möjligt. Om man svarar nej, ja då är tidpunkten egentligen bara ett resultat av ev kompromisser. Vi kanske ska komma ihåg att vårt nuvarande system är resultatet av en kompromiss, och inte något vetenskapligt utformat. Vi tror på en skola med höga förväntningar på alla barn, tydliga mål och också tydlig information till föräldrar och elever om hur det går. Därför säger vi nej till betyg.
Däremot ser vi med förhoppning på resonemangen om fler nationella kunskapsutvärderingar, i lägre åldrar och framför allt i alla ämnen! Varför ska garanterat svårbedömda ämnen som slöjd och bild inte få vägledning av nationella prov, medan engelska och matte får det?
5 Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?
Vårt korta och kärnfulla svar sammanfattas ledarskap i klassrummet. Vi måste sluta tala förklenande om att lärare ingenting kan/vill göra när elever stör. Det blir en självuppfyllande profetia. Lärare måste ha legitimitet i klassrummet. Därför måste en av de förändringar som sker i lärarutbildningen leda till att nya lärare (och gamla som fortbildas) får med sig kunskaper om ledarskap, retorik och demokrati ut i klassrum och skolor.
8 Är lärarna elevens viktigaste resurs?
Nej! Det är föräldrarna!
9 Lär sig eleverna mer om de också får vara med och bestämma?
Ja, men de ska bestämma över rätt saker. När treåringar har bekymmer med att vid förskolans frukostbord bestämma vad familjen ska äta till middag, eller när sexåringen bestämmer vilken skola han/hon ska gå på, då får inte längre barnen vara barn. Att välja bänkgranne eller grupparbetskompis är inte heller helt självklart. Däremot är det centralt at eleverna får vara med och påverka innehållet och stoffurvalet i undervisningen. Liksom att goda pedagoger vet att det är bra att starta undervisningen inom ett område som eleverna är bekanta med och intresserade av, först då följer eleverna med vidare till de områden vi vuxna vill att de ska lära mer om.
Debatten om skolan fortsätter
En kul sak är att när sällskapet ändras, så ändras fokus. När vi sitter bara skolledare så är det ett fokus, när vi sitter i en grupp med folk som har sina fötter i både förskola, grundskola och gymnasieskola blir det ett annat. Undrar hur det blir ikväll.
Men en sak är gemensam. Ingen har några enkla 50-talsrecept som lösningar... Det får vara precis så komplicerat som livet är och lösningar diskuteras fram och tillbaka - inga tvärsäkerheter här, men ett djup som är kul. Kanske publicerar jag några anteckningar på bloggen lite senare.
Deltar också i Skolportens debatt om mål. Inlägget kan du läsa här.
Bland tapetrullar och spackel
Och det blir nog rätt fint. Sonen har beställt tre grå väggar och en tapetserad vägg, svart med döskallar på. Till det klarröda lister och foder. Lite senare ska maken vara ledig och byta golvet.
När man går sådär och målar och fixar har man tid att lyssna på radio. Igår var skolministern ute i etern. Den här gången för att sänka rektorerna. Det måste väl vara det han är ute efter? Han säger sig vilja satsa på en viktig chefsgrupp, och så kommer det: det ställs ju inga krav på den som ska vara rektor. Tack för det! Det är inte sant - det vore smakligt om skolministern tog reda på vilka utbildningar skolledarna har innan han sprider dynga. Faktum är att rektorer i allmänhet har både lärarutbildning och ledarskapsutbildning. Det är inte nytt att ge rektorer en statlig rektorsutbildning - det har funnits i decennier. Och det är redan en utbildning som motsvarar en termins utbildning. Så vad har skolministern lyckats uträtta? Jo, för at själv framställas som handlingskraftig sänker han hela gruppen skolledare och talar om för allmänheten att de är dåligt utbildade och inte kan sitt jobb. Så har han gjort med lärare, förskollärare och fritidspedagoger i den grad att de själva snart tror honom. Men man får väl beundra hans förmåga att tala illa om en grupp och samtidigt ge intrycket av att han bara vill väl.
Äntligen!
Steg 1 omfattar skolår 1-2
Steg 2 omfattar skolår 3-5
Steg 3 omfattar skolår 6-7 och till sist
Steg 4 omfattar skolår 8-9.
Varje elev får ett eget häfte. Längst fram finns underlag för den individuella utvecklingsplanen. Sedan följer ämne efter ämne. Först strävansmålen som en programförklaring. Sedan uppnåendemålen, både de nationella i femman elelr nian och de nedbrutna i varje steg. Bredvid uppnåendemålen presenteras hur vi arbetar och hur vi utvärderar. Allt för att göra det tydligt hur det hänger ihop.
Med jämna mellanrum sätter sig lärarna med kursplaneböckerna och en överstrykningspenna. Uppnåendemål som är uppnådda stryks över. I slutet av varje avsnitt (t ex kulturkunskap i b-språk eller historia i SO) finns plats för lärarens kommentarer och hemmets kommentarer.
Bakom kursplaneböckerna ligger ett stort arbete, och viktiga professionella samtal. Samtal som gör våra lärare säkrare och proffsigare och som utvecklar undervisningen. Samtidigt finns där också en oro för om det är tillräckligt bra. Borde man inte fila ett varv till på formuleringarna? Har vi missat något? Ska verkligen allt vara med? En god sak med kursplaneböckerna är att nästa höst får ungefär hälften av våra elever nya kursplaneböcker. Det gör inget om vi reviderar, drar ifrån och lägger till i nästa upplaga när vi lärt oss av erfarenheterna. Det är att ha levande dokument.
Under sommarlovet har jag sedan jagat in de sista ämnena, lagt till inledningen för varje ämne och ett förord och klippt ihop och redigerat alla dokumenten till fyra tryckbara original. Nu är det klart och kommer att hinna tryckas till skolstarten den 27 augusti. Äntligen!
Kombinationen av kursplanebok som visar vart eleven ska och hur långt hon har kommit och att vi lägger utvecklingssamtalen i början av terminen (de ska ju vara framåtsyftande) gör att eleverna redan tidigt vet vad de behöver göra och vad som förväntas av dem. Föräldrarna ges en chans att stödja sina barn och lärarens uppgift blir att arbeta med elevernas utveckling, inte att komma efter och kritisera. Ett mycket bättre system än tidiga betyg.
Högskolepolitik i nytt ljus
Man borde förstås inte ge sig på Littorin för hans examen från Fairfax University. Han har nog lagt ner jobb och lärt sig en hel del. Men samtidigt kan man inte låta bli att fundera över om det är den här sortens lösningar som den borgerliga regeringen tänker sig när man skär ner möjligheterna för unga att gå vanliga universitet och högskolor.
Den borgerliga politiken på högskoleområdet utgår ifrån en rätt elitistisk syn: ju fler som får gå på högskolan, desto sämre blir kvaliteten. Som om kunskaper var en ändlig resurs. Tvärtom är det ju så att kunskaperna växer ju fler som delar dem. En tydlig skiljelinje mellan borgerlig och socialdemokratisk högskolepolitik är just det.
Och de borgerliga slår till bromsen just som de största ungdomskullarna på länge går i gymnasiet. I praktiken betyder det att det blir mycket svårare för någon född på nittiotalet att få plats på högskolan än det var för den som föddes på åttiotalet. Och den sociala snedrekryteringen minskar inte.
Måste verkligen alla läsa vidare, man kanske inte vill plugga ännu mer? Nej, förvisso, men det är ju inte bara blivande professorer som utbildas på högskolan. Framtidens sjuksköterskor, lärare och ingenjörer måste ju komma någonstans ifrån. Och deras examina vill i alla fall jag veta att de kommer från godkända högskolor och bottnar i goda kunskaper och inte är köpta från ett skatteparadis.
Skolavslutning med bismak
Nu har mina barn haft sommarlov i två veckor. Eleverna på min skola i en vecka och lärarna på skolan ett par dagar. Jag har fortfarande mycket kvar att göra innan det får bli semester, men det börjar lugna ner sig. Har varit ute i trädgården och tagit några nappatag med ogräset. Konstaterat att man nog måste välja sina strider även i trädgården och egentligen är ju käringtand, gullklöver och blommande timotej rätt vackert. Men kirskålen ska bort. Till varje pris!
När jag går där på alla fyra och rycker i ogräset kan jag inte låta bli att tänka på skolavslutningen för två veckor sedan. Solen strålade och finklädda barn sjöng och spelade. Skolgården var full av nöjda och glada föräldrar. Och barnen var beundransvärda. Trots att solen stekte satt de snällt och lyssnade på tal och sång i en timme och femton minuter innan blomstertiden äntligen ljöd och de fick gå in i klassrummen och ta adjö av sina lärare. För sjunde året i rad var familjen där.
Och varje år får jag samma obehagliga bismak i munnen. Råbergsskolan firar sina skolavslutningar i skolan. Det finns ingen anledning att släpa iväg barn och föräldrar till kyrkan, dit det f ö är ganska långt. Barnen går dit i samband med kristna högtider och det tycker jag är bra. Det är då de ska gå till kyrkan. Men skolavslutningen är ju inte en religiös högtid, så det är bra att den firas i skolan. Men av någon för mig obegriplig anledning envisas skolledningen med att bjuda in en präst från Svenska Kyrkan att hålla tal. Den tidigare prästen välsignade barnen inför sommarlovet och det gör tack och lov inte den nuvarande. Ändå kände jag mig obehaglig till mods när hon höll ett tal som skulle ha varit lysande på barngudstjänsten. Budskapet var att när bästa kompisen är bortrest och mamma och pappa inte har tid så finns alltid Gud.
Men, hallå! Jag har lämnat Svenska kyrkan, av respekt för de troende. Mina barn är inte döpta ? det är ett beslut de måste få ta själva. Jag vill inte bli utsatt för mission när jag går på skolavslutningen. Psalmerna stör mig inte, de är en del av kulturarvet och traditionen snarare än ett uttryck för en religiös övertygelse, men jag vill inte att prästen missionerar! Och varje år påpekar jag för rektor att jag tycker det är olyckligt och olämpligt. Och varje år ser hon lite förvånad ut och rycker lite på axlarna och låter påskina att det inte är så lätt att ta bort det inslaget. Om inte mina barn förmodligen skulle dö av skam hade jag tagit dem i handen och gått därifrån, så obehagligt tycker jag att det är. Kanske skulle hon bli mindre överraskad om jag kom med huvudduk och förklarade att familjen är muslimsk. Men att jag som inte är troende känner mig illa till mods och ovälkommen när skolan gör avslutningen till en arena för mission är tydligen svårt.
Ett fascinerande faktum är att under de sju år dottern tillbringat i skolan och de sex år sonen gått där har de varje år gått till kyrkan flera gånger, men inte en enda gång besökt den närmaste gudstjänstlokalen ? det buddhistiska tempel som ligger mindre än en kilometer från skolan. Det tyder på att de inte egentligen tar med barnen till kyrkan för att ge dem den allmänbildning och orientering i religion som jag tycker att skolan ska erbjuda. Allt förmodligen utgående ifrån att alla rosersbergare väl är goda kristna i Svenska kyrkan. Tanken på att någon är katolik, muslim eller kanske ateist faller dem förmodligen inte in och det är väl därför man ständigt möts av den lätt förvånade minen hos rektor när man ifrågasätter.
Samtidigt är min tro på mänskligheten stor. Förr eller senare måste det väl gå hem att man vänligt, men bestämt talar med rektor om hur ovälkommen jag känner mig med det inslaget på avslutningen. Jag hoppas och tror att vi nästa år slipper prästen. Om inte annat för att korta ner programmet något. Annars kanske det bara återstår att anmäla skolan till Skolverket.
Betyg och prov
Bloggen är inte en plats för långa utläggningar, men jag tror att det ibland är nödvändigt att fördjupa sig. Speciellt om man tar upp ett ämne där många möter ens uppfattningar med fördomar. Därför får läsaren stå ut med en hel del utvikningar och längre förklaringar ? eller hoppa över det här inlägget och vänta på ett kortare.
Jag lovade ju att jag ska återkomma till vad jag tycker om förslaget att införa fler nationella prov som presenterades av Svenska Dagbladet i förra veckan. Det är i sin tur nära sammankopplat till vad jag tycker om betyg och därför ska jag nu utmana mångas uppfattningar om vilka åsikter som följer med åsikter om betyg och nationella prov.
Till att börja med: Jag gillar nationella prov och tycker om idén att ha fler prov i fler ämnen. När jag säger det brukar jag mötas av fördomen att jag också tycker att kunskaper ska förenklas och att bara mätbar kunskap är viktig. Det finns också de som tror att jag är av den uppfattningen att man bara kan få människor att lära sig med hjälp av hot, hugg och slag. En och annan ser också sönderstressade barn framför sig som bara pluggar till prov. Helt fel.
För det andra: Jag ogillar betyg och skulle helst slippa dem. När jag säger det brukar jag istället mötas av fördomen att jag vill ha någon sorts slö, slapp och likgiltig skola utan några kunskapskrav eller prov. Lika fel. Jag tycker att betyg är en kunskapsfientlig metod.
De som genom åren har mött mig som elevfacklig aktivist, lärare, skolledare eller skolpolitiker och faktiskt sett vad jag gjort och hört vad jag sagt vet att för mig står goda kunskaper i centrum. Alla elever har rätt till att lära sig maximalt och det är skolans allra viktigaste uppgift. Allt annat är egentligen bara stöd till lärandet. Och det är här min syn på både betyg och prov kommer in. Jag önskar att vi hade en skola där de nationella proven (och tillsammans med kursplaneböcker, individuella utvecklingsplaner och utvecklingssamtal) faktiskt ersätter betygen.
De nationella proven har nämligen fördelen framför betyg att elever och föräldrar ganska lätt kan se nyanser i elevernas kunnande. - Aha, geometri är en styrka, men algoritmerna är inte så självklara. - Åhå, här finns det anledning att gå vidare med kartan, men förmågan att jämföra levnadsvillkoren i olika länder är god. Och så kan man visa vad algoritmer är eller vad som förväntas i kartkunskap genom att visa själva provet! Jag tror att det är den sortens bekräftelse många föräldrar söker som säger att de vill ha tidigare betyg. Man känner sig osäker på om barnets lärare säger allt och vill ha stöd i något rejält utan godtycke. Eftersom man inte känner till några andra metoder säger man att man vill ha det godtyckligaste av allt ? betyg.
Men provresultat är inte bara bekräftelse. Provresultaten är dessutom en bra utgångspunkt för ett vidare resonemang ? hur går vi vidare härifrån? Som förälder får man stöd i vad som är viktigt och vad man kan ta lite enklare. Som elev får man hjälp att sortera.
De nationella proven har den fördelen att de bottnar i både vetenskap och de nationella kunskapskraven. Det betyder inte att de är invändningsfria, men de är väl genomtänkta. Alla de olika ?hemsnickrade? prov som förekommer är inte lika genomtänkta och alla bygger inte på den kunskapssyn som Riksdagen fastställt i vår nationella läroplan. Vi vet att prov formar undervisningen, oavsett om det är vetenskapligt utformade nationella prov eller om det är något annat. Kanske är det bra att proven styr - om de styr i riktning mot läroplanens mål.
För läraren (och därmed också eleverna) är de nationella proven ett stöd för att göra en likvärdig bedömning av elevers kunskaper, utan att man måste tala med varenda kollega i hela landet. Det finns stödmaterial för bedömningen och eftersom flera har genomfört samma prov kan man diskutera med varandra. Där jag arbetar brukar lärare från de kommunala skolorna träffas varje år för att arbeta med de bedömningar de känner sig osäkra på. Det är professionell utveckling!
För den som har sett de nationella proven i verkligheten blir det också tydligt att det inte handlar om prov som man kan plugga till kvällen före. Möjligen kan man få ett bättre resultat genom att komma till skolan utvilad och mätt? Eleverna i femman har ibland svårt att uppfatta att det är prov när de får uppgifter att lösa, ibland genom diskussion och samtal, ibland med papper och penna.
Därför blev jag besviken när den socialdemokratiska kongressen i Malmö sade nej till fler och tidigare nationella prov. Kanske hade några förstått bättre vad vi förespråkare menade om vi talat om utvärdering i stället för prov. Istället fick vi en konstig debatt där några trodde att man skulle införa ett sorteringssystem där nioåringar skulle tokplugga för prov och sedan sorteras efter resultat. Tvärtom! Ett tydligt instrument som minskar godtycket som ger föräldrar en chans att förstå vad som förväntas av deras barn. Det var vad vi ville ha, vi som var för fler och tidigare nationella prov.
Därför är jag försiktigt positiv till utspelet om fler nationella prov och i fler ämnen! Men jag förstår inte varför bara i de ?teoretiska? ämnena? Och vilka ämnen är bara praktiska eller bara teoretiska? Jag förstår ju att skolministern menar att det inte behövs nationella prov i slöjd, musik, bild, hemkunskap och idrott, men jag undrar varför det är bättre med godtycke i de ämnena? Dessutom är det faktiskt så att i den nationella provbanken, som det talats länge om, finns det bara prov i ? hemkunskap. Så bakläxa på att inte alla ämnen betraktas som lika viktiga! Dessutom kan man fråga sig hur många fler prov i läsning som behövs? Det finns en fungerande metod i LUS (läsutvecklingsschemat) som är ganska lätt att använda och som funkar från det att barnet börjar läsa sitt namn och långt förbi gymnasienivån. Jag tror att det är rädslan för att inte betraktas som tillräckligt handlingskraftig när det gäller den viktiga läsningen som ger nervösa ryckningar.
Det börjar bli väl långt och för att förklara min skepsis till betyg behövs ännu mer utrymme. Jag tror jag sparar mig till senare.