Anna-Karins ofullbordade

Den femte mars ställdes en viktig fråga i riksdagen till skolminister Björklund. Det var riksdagsledamoten Olle Thorell som hovsamt undrade om skolministern kunde lämna en redogörelse för den forskning som stöder införandet av betygsliknande omdömen från årskurs ett. Skolministern berättar i svaret utförligt om vad han tycker och hur det är i andra länder, men någon forskning nämns inte i svaret. Man kan ana varför. Det finns helt enkelt inte forskning som stöder idén om att betyg ökar kunskaperna hos eleverna.

Skolministern blandar också ihop betygssättning med att göra kunskapsbedömningar. All pedagogisk verksamhet bygger på att pedagogen bedömer var hans eller hennes adepter befinner sig och en djup kunskap om hur man tar sig vidare. Vi som är kritiska till betyg är oftast inte kritiska till kunskapsuppföljningar och dito utvärderingar. Få av oss vill ha en slö, slapp och likgiltig utbildning. Jag, och många betygskritiker med mig, vill att utbildningen ska gå på djupet och lämna spår hos den som utbildar sig. Betygsskolan, som bygger på att eleverna inte strävar efter att lära sig, utan att få så högt betyg som möjligt förutsätter ytliga kunskaper som snabbt kan bytas in mot en symbol i betygssystemet.

Nu börjar också forskarna reagera. I Svenskan skrev docenten Hans-Åke Scherp häromdagen i en svidande vidräkning med den nu rådande skolpolitiken att den möjligen hör hemma på 1800-talet. Han konstaterar att politiken som nu förs är i strid mot såväl vetenskap som beprövad erfarenhet och oroar sig för att det är våra barn som får betala dyrt för de ovetenskapliga experimenten.

Scherp skriver - precis som han ska - på en akademisk prosa som antagligen inte går hem lika enkelt hos väljarna som Björklunds oneliners. Det är ett problem. Om vi vill att skolpolitiken ska spegla vad vi faktiskt vet om hur man lär sig och vad som är effektiv undervisning, då måste vi hitta egna oneliners. Eller övertyga väljarna om att långa och krångliga resonemang är att föredra framför klatschiga repliker.

Men politik är inte något så enkelt som att genomföra vad forskarna har kommit fram till. Tvärtom vore det högst odemokratiskt om de folkvalda skulle okritiskt svälja vad forskarna kommit fram till. Forskning är inte värderingsfri och forskarna har ofta ett uppdrag och en finansiär som mer eller mindre påverkar vad forskningen ska handla om. Och politikerna har faktiskt ett uppdrag av sina väljare - man ska företräda väljarnas åsikter, samtidigt som man ska vara opinionsbildare. Därför måste politikerna lägga ihop åsikter och vetande. Då får vi en riktigt bra politik.

Det är stor risk att inte bara folkpartiet väljer att strunta i allt forskarna vet om hur lärande går till. Mitt eget parti är just nu mest intresserad av att lyssna efter "vad som går hem i stugorna" och inte lika bra på att fundera över vad är det som faktiskt leder till det rättvisa och solidariska samhälle vi vill ha och våra väljare förväntar sig av vår politik. Därför är det hög tid att samla sig från vänster till höger och satsa på utbildningsvetenskaplig forskning. Kanske kan vi med hjälp av den slita några av tvisterna i svensk skolpolitik?