Räddad av gong-gongen?
Debatten mot Ulf Nilsson (fp) gick bra, men 30 minuter är kort. Hur ska man hinna svara på frågor och angrepp och dessutom få fram den egna politiken? Tur att vi inte höll några inlednings- eller avslutningsanföranden och tur att vi fick bra frågor från både publiken och mötesledaren Gabriel Romanus.
Men nog hade jag velat ha mer tid för att Ulf Nilsson skulle få besvara frågan hur det kan gå ihop när han å ena sidan säger att yrkeselever och lärlingar inte behöver läsa allmänteoretiska kurser. Folkpartiet är inte alls kunskapsfientliga. Han tycker inte det är en återvändsgränd, för de som går yrkesprogram eller lärlingsprogram kan ju alltid läsa in kärnämnen på KomVux.Jaså? Men inte om alliansen får bestämma. I budgeten i höstas tog de bort 1/3 av det statliga anslaget till vuxenutbildningen. I vår kommun, där 52% av den vuxna befolkningen saknar 3-årigt gymnasium, blev nedskärningen ännu större. Nästa 40% togs bort. Dessutom har man försämrat villkoren för vuxna som ska studera och tagit bort möjligheten att gå direkt från gymnasiet till vuxenutbildningen. Så hur ska det gå till?
Det var kanske tur för dem att tiden inte räckte till.
Skoldebatt på gång
Den uppmärksamme läsaren noterar att det inte blev någon distriktskongressblogg. Trots att Pär Nuder höll ett bra anförande, där Afrika faktiskt fick ordentligt med plats och det känns att internationell solidaritet inte bara handlar om EU. Trots att det seminarium som jag höll tillsammans med Lars Bryntesson inte bara samlade flest deltagare utan förmodligen också de vassaste inläggen från deltagarna. Kanske tack vare att vi var några som inte kunde motstå danslusten när bandet spelade "Another brick in the wall" och sedan dansade till sent...
Sedan har det varit intensiva arbetsdagar mec mycket att göra. Jag har just granskat vår timplan och funderat över vilka justeringar vi bör göra inför kommande år med anledning av vår kulturinriktning. Det finns ett utrymme inom timplanen som kan utnyttjas och det kanske är precis vad vi ska göra. Jag har tagit fram ett par alternativa varianter för personalen att diskutera. Så nu är det nog dags att släppa tankarna på jobbet.
Egentligen borde jag förbereda mig för morgondagen. Jag ska ersätta Marie Granlund i en avslutande debatt med folkpartisten Ulf Holm på en konferens om läget i ungdomsskolan under rubriken "Har vi gått för långt med individualiseringen?". Konferensen anordnas av Sällskapet för folkundervisningens befrämjande, Stiftelsen för förvaltning av Sveriges allmänna folkskollärarförenings tillgångar och Föreningen för svensk undervisningshistoria. Jag tycker det är en spännande frågeställning, tveksamt om den är Politiskt Korrekt, men viktig att ställa. Under de senaste 20-30 åren har det framför allt varit individualisering som diskuterats. I debatten har man tävlat om att framhålla varje elevs unika förutsättningar och elevers olika lärstilar blir nästan religion. Gymnasiets kursutformning är också en effekt av den starka tron på individualisering och egna val. Var och en ska göra det som passar honom eller henne. Men? Trots allt är kunskaper något som utvecklas i samspel med andra. Visst faktapluggande kan visst gå an på egen hand och en del grubblande också, men faktum kvarstår ? det är inte en slump att alla länder i hela världen har skolsystem som bygger på att de som studerar samlas i grupper. Systemet med guvernanter har inte bara stupat på ekonomiska orimligheter. Den minsta sociala enheten är inte en människa utan två som Bertolt Brecht uttryckte det.
Jag tycker det är häftigt att Mona Sahlin har öppnat slussarna för en totalt fri skoldebatt i vårt parti. Hon har genom sitt utspel liksom Ylva Johansson tidigare signalerat att partiledningen vill ha en fri och öppen debatt. En systemkritisk debatt där vi inte måste försvara allt som varit, bara för att vi en gång varit med och kompromissat fram det. Jag har sagt det förut och säger det igen: Vi har under hela efterkrigstiden tagit ansvar för breda uppgörelser över parti- och blockgränser. Det har gett skolan arbetsro, men också bidragit till att vår egen skolpolitik blivit otydlig. Vad är det som faktiskt bottnar i socialdemokratiska värderingar och vad är det som är resultatet av kompromisser? Och om inte vi själva är klara över vad som är vad - hur ska då väljarna veta? Hur ska vi kunna föra en konstruktiv debatt och en hård oppositionspolitik om vår politik inte är tydlig? Det är förstås då som våra motståndare kan låtsas som om vi är emot kunskaper eller att vi inte vill att skolan ska präglas av studiero. Och vi har fortsatt att försvara kompromisserna och har inte kunnat värja oss mot de allt fulare attackerna.
Jag är också glad över det som var huvudbudskapet i Monas utspel igår: Låt oss inte fastna i småfrågor om mobiler eller från vilken årskurs man ska sätta betyg ? låt oss fokusera på huvudfrågan: Hur ser vi till att arbetarungarna också går vidare i utbildningssystemet? Hur ser vi till att alla får goda kunskaper? Möjligen kan man kanske också fråga sig vad som är goda (och viktiga) kunskaper?
Tråkigt nog verkar det på media som om hon tvingats in i en sån småfråga och sagt att hon kan tänka sig betyg tidigare än idag. Det är faktiskt inte det som är viktigt nu! Allra viktigast just nu är att vi undviker "folkpartifällan" - alltså populistiska svar på svåra frågor.
Jag tror att det är mycket viktigare att skapa system för nationella utvärderingar i alla ämnen än att bestämma att det ska vara betyg i sexan eller åttan eller kanske inte alls för att de inte behövs om man har bättre utvärderingssystem. Jag tror också att det är mycket viktigare att fråga sig var gränsen för valmöjligheterna går i ett system som är likvärdigt för alla. Kan vi acceptera skolor med 98% elever med annat modersmål än svenska? Eller med 98% svenska som modersmål? Borde inte skolsystemet se till att olikheter får mötas, t ex att kristna, muslimer och ateister känner sig hemma i samma skolor? Varför är det stökigt på vissa skolor men inte på andra - finns det strukturella orsaker och hur kommer man åt dem i ett system där föräldrar har rätt att välja skola? Hur ser vi till att de barn som har de svåraste förutsättningarna får den bästa undervisningen? Har vi rätt ämnen i skolan? Använder vi tiden rätt för att alla ska lära sig tillräckligt mycket. Och om vi å ena sidan ska utbilda oss allt längre för att möta en global konkurrens med utbildning och å andra sidan möta den demografiska utmaningen att allt färre ska försörja allt fler, vad händer då? Vi behöver ha mer utbildning på kortare tid! Det saknas inte stora frågor och det är inte utan att den nuvarande regeringens engagemang i mobiltelefoner, hårdare tag och ordningsbetyg känns rätt futtiga.
Jag tycker att varje dag i opposition är en förlorad dag, men när vi nu är i opposition ska vi ta chansen. Chansen att grundligt diskutera vår politik med ett systemkritiskt perspektiv, så att vi är redo att 2010 ta tillbaka makten och använda den för att med framtidens metoder skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle.
En lyxig dag på jobbet
Men åter till dagen om dans. Inte känns det helt nytt att tänka tanken att eleverna genom eget kulturskapande lär sig viktiga saker om sig själva, omvärlden och också tränar förmågor som de behöver när de ska lära andra saker. Men det tål att upprepas. Och de barn som kom och lät oss följa deras danslektion, skolår 2 från S:ta Gertruds skola och skolår 3 från S:t Per, visade det i praktiken. Barn som hade koll på sin kropp och var de var i rummet, var kompisarna var. Barn som var uppmärksamma på varandra och kunde springa tvärs över rummet tillsammans, utan att hålla i varandra, men ändå utan att springa ifrån varandra. Barn som kunde se varandra i ögonen och vara uppmärksamma på hela gruppen. Barn som kunde använda sin kropp för att uttrycka känslor och händelser. Barn som kunde rita och följa kartor över sina rörelsemönster, som fick verb att röra sig efter och som befäste begrepp genom dans. Med den skolpolitiska debatt som nu förs är det stor risk att betongliberalernas strikta krav på betyg och bestraffningar som vägar till kunskap helt tar bort dans, drama, konst och musik ur barnens vardag och gör det till ett reservat för den som kan betala. Huvva!
Sigtuna kommuns satsning på måluppfyllelse har gjort att idrottslärarna fått kompetensutveckling i dans av Kulturskolan. Och när jag tänker efter så vet jag ju att barnen ibland kommer hem och berättar att de faktiskt dansar på idrotten ? precis som kursplanerna kräver. Modiga idrottslärare hade dessutom låtit sig filmas och det var ganska skönt att se att några av dem kanske också hade lite svårt med koordinationen? Och allteftersom dagen gick började associationsbanorna snurra och jag fick en tanke om höstens kompetensutveckling som jag tror tål att tänkas ett par gånger innan den förkastas. Kanske är den till och med genomförbar. Vad? Nja, jag återkommer nog först när jag har tänkt lite till. Det får vara någon måtta på att tänka högt offentligt.
En sak som lyftes, och som vi pratar alldeles för lite om, är förhållandet mellan kultur och skola. Är det kulturen som kommer till skolan, eller är det skolan som i sig är bärare av kultur? Det visar sig när SMoK (Sveriges Musik- och Kulturskoleråd) undersöker saken så har vi i skolan en envis förmåga att låtsas som om kultur är något som händer utanför skolan och som kanske kan köpas in för en happening. Tänkvärt. Samtidigt är skolan den värld där alla barn möter måleri, litteratur, sång och andra konstformer.
Tänk så konstigt att vi inte själva ser oss som kulturbärare! Det spelar nästan ingen roll vilka kursplaner man tittar i ? vi har ett ansvar för att se bildkonst, dans och musik i religion, för att möta konsthistoria, litteraturhistoria och musikhistoria för att överföra kulturarv i slöjd och hemkunskap, undervisa i dans på idrotten etc, etc. Så klart att vi i skolan måste stå för att vara Sveriges största och mest inflytelserika kulturinstitution! Det betyder inte att skolan inte ska bjuda in författare, konstnärer, skådespelare, dansare till skolan. Inte heller att skolan inte ska (om man har den geografiska möjlighet vi har) ta med eleverna på Konserthuset, Berwaldhallen, Dansens Hus, Operan, Folkoperan, Stadsteatern, Dramaten och alla de andra stora institutionerna. Eller för all del på våra lokala föreställningar med Gycklarna, Sing-Sing eller till Väsby Konsthall. Men kanske kan vi sluta se konstarterna som något främmande, något som finns utanför skolan.Mot bättre vetande
Skolministern sprutar ur sig förslag och infall i en takt som är imponerande. Han vill verkligen förändra skolan och han tror nog att den blir bättre med borgerlig politik. Tyvärr är det rätt lite som bottnar i vad forskningen vet. Tvärtom. Det är rätt mycket som går stick i stäv med forskningen. Därför är det uppmuntrande att det nu äntligen är dags för utbildningsvetenskaplig forskning. Skolministern har bestämt sig för att satsa hela 10 miljoner kronor om året i fyra år för att se till att det mobbningsförebyggande arbetet vilar på vetenskaplig grund. Vackert så. Några av oss skulle önska att den utbildningsvetenskapliga forskningen som helhet fick ett rejält lyft och togs in i de fina salongerna. Och att det blev möjligt för alla som studerar till lärare att gå vidare till den avancerade nivån och därmed få koppling till forskningen. Men det är en annan folkpartistisk minister som bestämmer över.
Men trots att den utbildningsvetenskapliga forskningen inte är tillräcklig i Sverige, så finns det forskning. En del forskning görs också utanför Sverige.
Sista helgen i januari arrangerades konferensen ?Education, Diversity and Excellence? i Upplands Väsby. Tre dagar där den ena forskaren efter den andra berättade om sina rön. Massor att fundera över. Men när man betraktar de borgerliga förslag som presenterats de senaste månaderna i ljuset av allt som de lärda männen och kvinnorna från jordens alla hörn hade att berätta blir man orolig.
Konferensen inleddes med att makarna Freeman, forskare från USA, talade om hur viktigt modersmålet var för inlärning. Mest effektiv blir undervisningen om elever med annat modersmål än undervisningsspråket fick en chans att fundera på sitt modersmål över ett nytt område eller en ny text. Finns det fler elever med samma modersmål i klassrummet så är det bra om de talar med varandra på sitt modersmål. Först därefter är det meningsfullt att be alla berätta på undervisningsspråket vad de vet och tänker om det nya ämnet. Hoppsan, det visste nog inte folkpartisterna i Malmö som ville förbjuda eleverna att tala något annat än svenska på lektionerna?
Den avslutande föreläsningen hölls av en nederländs statsvetare, M Crul, som studerat framgångsrika invandrarelever i olika europeiska länder för att se vilka faktorer som spelat roll för att de ska lyckas. Till de faktorer som tycks spela roll hör
? tidig kontakt med skolsystemet. I länder där barn är hemma tills de närmar sig sjuårsåldern har barnen inte utvecklat ett tillräckligt bra språk för att lyckas i skolan.
? Lärlingssystem. Elever med invandrarbakgrund har ofta lättare att gå vidare i ett lärlingssystem. Om man vill att invandrarelever ska ges chans att gå vidare senare i livet måste lärlingssystemet ha också sådana inslag
? Sen sortering. Ju senare sortering sker i skolväsendet desto fler invandrarelever lyckas.
? ?Second chance?. Ju färre återvändsgränder och fler ?andrachanser? systemet innehåller, desto fler invandrarelever lyckas.
Har skolministern och hans kompisar en aning om det när de driver en politik med vårdnadsbidrag, tidiga betyg, återvändsgränder i gymnasiet och vingklippt vuxenutbildning?
Vi har också fått höra skolministern avfärda Skolverkets uppföljning av fritidshemmen med att ?det är en kommunal angelägenhet?. Också detta är faktiskt mot bättre vetande. Det behövs inte forskning för att känna till att läroplanen gäller grundskolan och fritidshemmet. Det betyder att ja, fritidshemmet är en kommunal angelägenhet liksom grundskolan. Det betyder inte att inte staten kan finna anledning att sträva efter likvärdighet. Dessutom har en stor del av skolministerns tidigare utspel handlat om elevernas sociala kompetens. Jag påstår att fritidshemmet spelar en avgörande roll för om barn ska utveckla sin empatiska förmåga, sin solidaritet med svagare och sin förmåga att lösa konflikter. Om vi är tydliga med att fritids måste ta ansvar för att utveckla de förmågorna kommer vi att få 8-åringar som kan lösa konflikter och känner solidaritet med svagare. Då kommer också antalet mobbande 14-åringar att minska.
Den 20 februari meddelade skolministern så via Svenska Dagbladet att nu skulle eleverna få mer undervisning. Fler timmar i svenska, religion och historia. Ganska sympatiskt kan jag tycka. Detta skulle, enligt skolministern, ske utan att elevernas dagar blev längre. "Fler lektioner kan inrymmas på schemat, utan att skoldagen förlängs, konstaterar han. Ett sätt är att dra ned på antalet håltimmar. ?Vi har väldigt mycket luft i elevernas scheman." Eh?? Vad? Det är säker tio år sedan majoriteten av svenska högstadieskolor senast hade håltimmar för eleverna. Det finns inte sådana längre. Vi lägger numera schemat för elevernas skull. Och eftersom lärarna ändå är i skolan minst 7 timmar om dagen så kan de mycket väl tänka sig att själva ha håltimmar för att eleverna ska slippa. Det behöver skolministern ingen forskning för att ta reda på, det räcker att besöka några skolor.
Nej, tyvärr tycks den aktiva skolpolitik som förs av borgarna både i regeringen och på en del håll också lokalt ske mot bättre vetande. Och jag kan inte låta bli att fundera över vad som nu händer om de tio miljonerna som ska satsas på forskningsbaserade mobbningsprogram leder till att vi råkar upptäcka att det inte har någon effekt att flytta mobbare. Kommer skolministern att använda sin forskning då?Skilda världar
Jag har under den senaste tiden följt den skolpolitiska debatten med stigande förvirring och frustration. Regeringen kommer med det ena dumma förslaget efter det andra. Jag undrar när skolministern och hans rådgivare gjorde ett längre besök i skolan. Stannade kvar tillräckligt länge för att leva med i den verklighet som är komplicerad och inte låter sig dompteras med lite hårdare straff eller genom att flytta på elever som inte passar in. Jag tillbringar hela min vardag (och en del helger också) i skolans värld. Var regeringen tillbringar sin vardag vet jag inte, men de är inte i min värld i alla fall.
Flera dagar i rad har DN skrivit om mobbning. Ett viktigt ämne. Och som artiklarna visar så är det sällan de enkla lösningarna som är framgångsrika. En intressant upplysning som inte kommenterats i artiklarna eller på ledarsidan är att så många av de skolverksanmälningar som görs inte leder till att skolor faktiskt kritiseras. Jag tror inte att föräldrar okynnesanmäler skolor. Men jag tror att det finns en skillnad mellan vad föräldrar förväntar sig att skolan ska åstadkomma och vad skolan faktiskt kan göra och är skyldig att göra. Därför får skolor sällan den kritik som de anmälande föräldrarna antagligen väntat sig.
Jag har tillbringat en stor del av mitt vuxna liv i skolan. Den vuxne som inte dagligen är avsvimmad eller drogad ser och får veta om mobbning. Det förekommer på alla skolor, särskilt på de skolor där de vuxna säger att det inte finns. Jag har varit med om att reda ut massor av mobbningshärvor. Några har gått lätt, andra har krävt mycket jobb. Men aldrig har jag hört någon enda inblandad vuxen föreslå att mobbarna ska flyttas till en annan skola. Det är helt enkelt en icke-fråga. Eller som den elvaårige sonen sade med stor förvåning när det stod i tidningen att mobbare skulle flyttas: - Är det inte bättre att se till att de slutar mobba? Sedan är det lätt att hålla med om principen att det inte är den som är utsatt som ska behöva flytta. Men för den som är utsatt kanske en flytt är det som behövs för att man ska slippa påminnas om det hemska, även om allt är utrett och man fått allt stöd och all hjälp i världen. Faktum är ju att en lagändring förmodligen inte kommer att förändra något. Eftersom det så otroligt sällan är aktuellt att flytta en mobbare mot föräldrarnas vilja för att få stopp på mobbning så blir en lagstiftning som gör det möjligt knappast använd. Så, för all del. Skolministern behöver verka potent. Han lägger fram ett skarpt förslag – ett hårt slag mot mobbarna. Rakt ut i luften. En annan besvärlig sak för allianspolitikerna är frågan om valfrihet. På nationell nivå har de visserligen tonat ner valfrihetsprofilen, men lokalt är det valet av skola, förskola, hemtjänst mm som står i centrum. Fler utförare ska garantera att det finns olika alternativ att välja mellan. Kundval, köp- och sälj, avknoppningar och utmaningsrätt. Det är inte politiker eller byråkrater som ska fatta beslut, det är föräldrar som ska välja. Hur går det ihop med tvångsförflyttningar? Den som föreslår tvångsförflyttningar av barn som inte passar in kan inte bara ta ställning till att de ska bort. Barnen ska ju flyttas till något. Vem ska ta emot bråkstakarna? När jag ställde den frågan direkt till nuvarande skolministern i Kristianstad i våras fick jag ett rätt svävande svar. Det blir knappast frågan om något fritt val. Men de kommunala skolorna skulle ju inte få neka att ta emot en utsparkad elev. Privatdrivna skolor kunde man ju däremot inte tvinga. Så de kommunala skolorna skulle, samtidigt som vi skulle arbeta för att de skulle få högre kvalitet och status, bli någon sorts avtjälpningsplats för misslyckade elever. Är det någon som tror att fler elever blir bättre på att läsa, skriva och räkna på det sättet? Nej, det enda som händer när populisterna ropar på hårdare tag och fler befogenheter åt lärarna är att lärarnas auktoritet undergrävs. Alla "vet" ju att lärarna inte har någon makt, det har ju skolministern sagt. Så det är ingen idé att lärarna ingriper.Konsten att skjuta upp...
Jo, det är klart vad det ska handla om. Vi fördjupar oss i kulturinriktningen och går vidare med SET (social emotionell träning) som är ett program vi använder för att arbeta systematiskt med förebyggande av kränkningar. Grundskolans lärare ska också få tid att arbeta med kursplaneböckerna, därför är deras dag längre.
Men det är ändå saker som behöver förberedas. Material som ska tas med. En inledning som helst inte bara ska bestå av tråkig skolledare (jag) som står upp och talar lååångt och omständligt. Precis som våra elever behöver lärare, fritidspedagoger och andra vuxna omväxling. Igår satt jag kvar på kontoret för att få ordning på förberedelserna. Kl 20 kom jag på att jag nog inte hade några koder till larmet som skulle gå igång när som helst. Ringer K och får några nödvändiga uppgifter. Kastar på mig ytterkläderna och slänger mig ut genom dörren, just som förvarningspipen gått igång. Pust, det var i sista sekunden...
Så nu sitter jag hemma för att bli klar. F-n tro´t. Jag har börjat gå över till massor av uppskjutande aktiviteter. Kolla e-posten. Blogga. Intressanta, men kanske ovidkommande undersökningar av läroplaner och kursplaner.
Visste ni att det finns 22 strävansmål i läroplanen och 191 strävansmål i grundskolans kursplaner? De 191 är fördelade på 5 i bild, 11 i engelska, 8 i hemkunskap, 10 i idrott, 11 i språk, 14 i matte, 9 i musik, 34 i NO, 11 i slöjd, 45 i SO, 14 vardera i Svenska och svenska som andra språk och 5 i teknik.
I kursplanernas strävansmål finns det dessutom en del intressanta vändningar. Det är t ex tur att eleverna har engelska. Där är ett av strävansmålen att eleven utvecklar sin förmåga att planera, genomföra och utvärdera uppgifter, på egen hand och i samarbete med andra.Det är SO-ämnet som ser till att eleven utvecklar förmågan att dra slutsatser och generalisera samt förklara och argumentera för sitt tänkande och sina slutsatser. Slöjden ser till att eleven utvecklar förmågan att självständigt planera arbeten och att på ett konstruktivt sätt lösa uppgifter. Ämnesindelningen är inte alltid så himla praktisk. Strukturen gör att man tvingar in olika områden i en mall de inte passar så bra för.
Strävansmålen som finns i läroplan och kursplaner är ju tänkta att vara ett stöd för pedagogernas planering i förskoleklass, fritidshem och grundskola. Men det blir inte alltid så. Traditioner, läroböcker och ett hårt fokus på de mål som ska uppnås i femte respektive nionde skolåret hindrar rätt ofta pedagogerna från att lyfta blicken. Då hindras också barnen i utvecklingen mot nya höjder. De som nått gränsen för det godtagbara utmanas inte att gå vidare. Både elever, föräldrar och lärare tenderar att nöja sig. Jag tror att många elever skulle kunna nå mycket längre i skolan om de vuxna lyfte blicken.
Därför blir det också viktigt att använda de 213 strävansmålen som en utgångspunkt för skolans utveckling och kulturinriktning. Samtidigt är det svårt att arbeta med strävansmålen. De är inte särskilt avgränsade, knappast möjliga att nå och inte heller möjliga att mäta. Jag brukar tänka på en tv-debatt inför något val (kommer inte ihåg vilket). Debatten, om kulturpolitiken, hölls en fredagskväll och leddes av Jörn Donner och Hans Alfredsson. Vår förra kulturminister, Bengt Göransson, fick frågan om de kulturpolitiska målen ffån 1974 - var de uppfyllda. Bengt Göransson flyttade lite på tyngdpunkten, lade huvudet något på sned och sade ungefär att med de kulturpolitiska målen var det som med tio Guds bud - man kan inte säga "idag har jag älskat min nästa, vad ska jag göra imorgon?." Ridå och tystnad. Och så är det med strävansmålen.
Folkpartiets femtiotalsskola slår nya rekord.
Trodde jag hört fel när jag lyssnade på Ekot igår. Sedan tänkte jag att det var väl någon lokal stolle som pratat först och tänkt sedan. Så insåg jag det fasansfulla. Det var verkligen ett äkta förslag framlagt av ledande skånska folkpartister med medlemmarnas förtroende. Enligt dagens DN får de visst stöd av integrationsministern!
Modersmålet är det språk vi hanterar känslor med. Att förbjudas att tala sitt modersmål är en djup kränkning. Berättelserna om hur femtiotalets tornedalingar, samer och romer förbjöds att tala sitt modersmål fortfarande på 1950-talet är berättelser om barn som tystats. Barn som slutat lära sig något nytt. Idag har deras språk minoritetsstatus och särskilt skydd. Hur tänker sig folkpartisterna hantera minoritetsspråken? Ska de också förbjudas?
På ett sätt är det senaste folkpartiförslaget följdriktigt. Vi vet att de inte gillar elever och inte heller invandrare. Vi vet att det är eleverna som är problemen i dagens skola. Och invandrare mår bara bra av hårdare tag, språktester och utvisningshot. Med en sådan världsbild är det kanske inte så konstigt att ett sådant här förslag kommer.
Det är följdriktigt på ett annat sätt också. Folkpartisterna har under senare år haft näsa för att lägga förslag som låter tala om sig. Litteraturkanon, obligatoriska gynkontroller i högstadiet, språktest, flytta mobbare och beslagta mobiler. Förslag som så gott som alltid inskränker individens frihet. Kanske är det därför de numera uttyckligen måste kalla sig för Folkpartiet liberalerna. Ingen anar annars att Folkpartiet förvaltar ett liberalt idéarv.
För ett par decennier sedan var debatten intensiv om man skulle erbjuda modersmålsundervisning eller om man istället skulle satsa på att barn med annat modersmål skulle lära sig svenska. I skolans och forskningens värld är det numera tyst om det. Man vet numera mycket väl att det är inte antingen - eller utan både - och som gäller. Det är genom ett säkert modersmål som vägen till kunskaper går.
Det var också bakgrunden till att Malmöskolor ordnade ämnesundervisning på de stora modersmålen. Deras resonemang var sunt: vi har inte tid att vänta på att eleverna lär sig tillräckligt mycket svenska för att hänga med i kemiundervisningen. De måste lära sig både svenska och kemi.
Därför är det ironiskt att folkpartiförslaget om modersmålsförbud på lektionerna kommer just från Malmö.
Sedan undrar man ju om de alls har tänkt. Franska skolan, tyska skolan, estniska skolan och de många skolor med engelskspråkig undervisning. Ska de lägga ner eller får de bara tala "utrikiska" på rasterna? Eller är det skillnad mellan att tala franska på lektionen och att tala turkiska?
Och så kan man inte låta bli att fundera över de vidare konsekvenserna. Om man drar förslaget vidare. Var går gränsen? Ska modersmålsundervisning förbjudas helt? Elever med annat modersmål kan få studiehandledning på sitt modersmål - ska det förbjudas? Var går gränsen för den svenska som ska talas i klassrummet - får man tala med brytning? Kan norska och danska accepteras i klassrummet? Det ingår ju faktiskt i svenskundervisningen. Och hur ser vi på olika finlandssvenska dialekter? Och dialekter överhuvudtaget? Gotländska, skånska, pitemål och älvdaliska - var går gränsen?
Enligt den läroplan som gäller för grundskolan ska skolan sträva efter att varje elev ”tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling”. Så synd att folkpartiets kommunalråd och riksdagsledamöter i Malmö inte gått i den skolan.
Mer vardaglig skolutveckling
Igår morse var det samverkansgrupp med de fackliga företrädarna. I morse var det dags för månadsmöte med all personal på Smedbyskolan. Profileringen och utvecklingsarbetet som jag skrev om här har nu presenterats. Och tagits emot positivt.
Även om jag var rätt säker på att vi lyssnat av och utgått ifrån de lokala förutsättningarna så är det ju inte säkert att ledningen presenterar idéer som lärare och annan personal gillar. Därför är det lite pirrigt innan man har gjort presentationen. Men nu är det gjort. Och jag tror, efter att ha försökt lyssna på olika synpunkter, att vi har personalen med oss. Eller som en lärare sade: jag tror att det är bra för oss att ha en tydlig inriktning - vi är på väg åt samma håll och det blir lättare att avgöra vad som är viktigt.
Vi drar nu igång arbetet med att utveckla en kulturprofil på vår skola. Inte specialiserat, med intagningsprov - utan brett och mer som metod. Det känns härligt att föra in litteratur, dans, musik, drama. konst och film som vägar till kunskap - inte bara något man gör 40 minuter i veckan på musiklektionen. Men det finns en hel del att göra. Att vi inte bara nöjer oss med att informera bättre om det vi redan gör hör samamn med att vi under flera år har arbetat med att förbättra elevernas resultat. Vi har kommit långt (i våras hade våra nior faktiskt kommunens högsta meritvärde), men vi kan nå mycket längre. Det behövs något mer, något som motiverar våra elever att lägga ner lite mer energi på skolarbetet. Dessutom vet vi att kulturaktiviteter faktiskt bidrar till bättre måluppfyllelse. Under min tid som ordförande i Barn- och ungdomsnämnden i Sigtuna kommun begärde jag en särskild utredning av betydelsen av Kulturskolans aktiviteter.
Det enkla är förstås att erbjuda kulturämnen som elevens val och att vidareutveckla goda traditioner, som vårt tioårsfirande "Lilla Nobel", vår hantverksdag, kulturmiljön runt skolan och besöken på Gunnes Gård och lyckade uppsättningar av "Grease" och "Barnens megafon". Det som är betydligt svårare är att föra in kulturen som medel att nå goda kunskaper i alla ämnen.
Nu har lärare, förskollärare och fritidspedagoger fått i uppdrag att se över hur kulturen präglar just deras ansvarsområde. Det arbetet har olika grupper tagit sig an på väldigt olika sätt. Urspännande.
Samtidigt har vi satt igång några olika projekt - ett av dem handlar om information. Vi har ganska goda informationskanaler. Bl a har vi en portal som kallas "Skolia", där föräldrar kan följa närvaro/frånvaro, resultat och annat. Vi har också kursplaneböcker i alla ämnen som lärarna skickar med eleverna hem inför t ex utvecklingssamtal och där lärarna och eleverna fyllt i vilka mål som eleverna nått och vilka som återstår. Då kan nämligen utvecklingssamtalet koncentreras på det som ska göras för att eleven ska komma vidare. Men vi kan fortfarande göra massor för att förbättra och förtydliga informationen. Fundera över vem som är mottagare t ex. Det kan ju hända att vi informerar alldeles för mycket om det som intresserar personalen och alldeles för lite om det som intresserar föräldrar och elever...
Nå, det känns lite konstigt att vi har skolavslutning på fredag - är det någon mer än jag som skulle vilja ha tre veckor till före jul?
Vardagligt skolutvecklingsarbete
- Antalet grundskoleelever sjunker stadigt i kommunen
- En ny fristående skola slog upp sina portar i höstas och tänker växa med ytterligare 170 platser i Centrala Väsby - inom gångavstånd från vår skola. I höst tänker de ha 340 elever
- En ny politisk majoritet lägger stor vikt vid konkurrensutsättning, avknoppningar och aktivt skolval
- Smedsgärdsskolan, vår närmaste kommunala f-5-skola som nu har 200 elever läggs ner i augusti.
- Ett webbaserat skolval införs i februari för alla föräldrar inför förskoleklass och skolår 6, inga föräldrar får brev hem med erbjudande om plats i den närmaste skolan.
Sammantaget betyder det att den Smedbyskola jag ska leda nu är konkurrensutsatt på ett sätt som vi aldrig varit med om förut. Det kan man ha en massa synpunkter om, men som skolledare är det inte så intressant vad jag tycker. Min uppgift är förstås att efter bästa förmåga verkställa de politiska beslut som är en effekt av valresultatet. Och kan jag inte tänka mig att göra det måste jag fundera över att göra något annat. Det är demokratins spelregler.
Därför har mycket av min kraft gått åt till att fundera över hur vi ska utvecklas i den nya verkligheten. Nu är ledningsgruppen redo att släppa ut sina tankar i ljuset. Jag är övertygad om att vi måste arbeta i tre parallella spår.
För det första måste vi presentera en tydlig profil så att föräldrar och elever lägger märke till oss och tycker att Smedbyskolan inte är utbytbar mot vilken annan skola som helst. Det gäller också att vi inte hittar på något konstruerat, utan bygger på det vi redan har och gör det ännu tydligare. Dessutom är det viktigt att det blir en egen profil, så att inte sju skolor väljer att ha fotbollsprofil.
För det andra måste skolan präglas av god kvalitet. I kvalitetsbegreppet finns förstås behöriga lärare, system för att se till att eleverna lär sig viktiga saker och får goda resultat, att skolan är trygg för elever och föräldrar och att kritik och synpunkter tas på allvar. Men det är också viktigt att vi klarar "detaljerna" - sådant som att det inte är skräpigt i korridorer och klassrum och att skolpersonalens bemötande är professionellt.
För det tredje måste vi bli mycket bättre på att synas. Information och marknadsföring är kanske den kommunala skolans sämsta gren. Vi är inte vana vid att berätta om allt bra vi gör - och så är bilden av skolan också rätt dyster.
För att vi ska klara det måste vi ha personalen med oss. Inte nöjda med varje detalj, men med på de stora dragen.
Under hösten har personalen fått information om de förändrade förutsättningarna. På onsdag ska ledningen träffa de fackliga i samverkansmöte för att presentera tankarna om vad som ska hända sedan och på torsdag har vi information för all personal. Vi har jobbat mycket med att lägga örat mot marken och lyssna av - vad tycker de som jobbar på Smedbyskolan är bra sidor hos skolan, vilka aktiviteter har fungerat bra, hur tar vi med oss det in i framtiden? Jag tror att många kommer att ställa sig bakom våra tankar, men många människor ogillar förändringar (också små). Därför är det inte utan "pirr i magen" jag ser fram mot veckan som kommer.
Jag har ägnat en hel del inlägg här på bloggen åt fria skoltankar - utan att ta hänsyn till lagar, regler och annat. Jag tror att det är nödvändigt att sträcka ut sig och fantisera om en annan värld - bara så kan vi förändra den här världen. Och det är klart att det jag drömmer om i mina fria skoltankar också betyder något för den vardagliga skolutvecklingen som måste ske här och nu, inom de ramar som lagar, regler och traditioners tröghet skapar. För den nyfikne tänker jag nog återkomma också till den vardagliga skolutvecklingen här på bloggen. Och då också med vilken profil vi tänker utveckla och en del andra detaljer som jag tycker att medarbetarna ska få veta före bloggläsarna...
Fria skoltankar VII - Läxor
Jag tycker man ska kunna göra hela arbetet på jobbet. Det tycker jag när det gäller mitt eget jobb – undviker att ta med mig jobb hem – och det tycker jag när det gäller skolan. Allt för många läxor ges på ren slentrian, därför att man ska ha läxor.
Värsta sorten är väl när 25 elever får samma tio ord i läxa. Tio ungar lär sig att de inte behöver lyfta ett finger, tio ungar har fått en alldeles för svår läxa och fem ungar har fått en läxa som ger dem lagom utmaning. Det betyder inte att jag tycker man ska förbjuda läxor, det är alldeles för enkelt. Det är skillnad mellan att skicka hem tio likadana ord i läxa och att ge en uppgift att be föräldrarna berätta om sin uppväxt eller att undersöka hur mycket vatten som används hemma under en vecka. I de båda senare fallen finns det skäl att faktiskt skicka hem uppgiften - och alla elever kan göra den.
Varje skola borde ha en utarbetad läxpolicy där man slår fast varför man ger läxor, vad som ges i läxa och hur man tänker se till att alla elever kan göra sina läxor oavsett hemförhållanden. Varför är det till exempel inte självklart med en ”läxhörna” på fritids? Eleverna och deras föräldrar ska förstås ges inflytande över en sådan policy, det är ju de som kommer att göra jobbet.
Fria skoltankar VI - schemat
Medias rubriker har ju inte precis varit till någon nytta. På text-tv läste jag igår kväll "Knivskars inför ögonen på barnen". Hur många av våra elever hade blivit rädda om det inte beskrivits så? Som tur var hände detta ganska sent på eftermiddagen. Skoldagen var slut och så här års är det lite för mörkt för att vara ute särskilt länge på eftermiddagen. Vi har förstås haft kurator och psykolog beredda under dagen för de barn som blivit oroliga av alla rykten som surrar i området och stöd till de anställda som faktiskt sett händelsen.
Nog om det nu. Man får hoppas att den skadade mannen repar sig och att polisen får den hjälp de behöver för att ställa rätt personer till svars.
Schemat
Har ni tänkt på hur ett skolschema ser ut och jämfört det med hur arbetsdagen läggs upp på alla andra arbetsplatser? På de flesta arbetsplatser har man bestämda tider för när arbetsdagen börjar, slutar och när det är fikapaus och lunch. Väldigt sällan får man veta i september vad som ska hända kl 9.10 en torsdag i maj. Men så gör man i skolan. Märkligt. Hur vet vi att det är just 45 minuter engelska som är det bästa att ägna sig åt om sex månader?
Måste schemaläggningen utgå ifrån ämnesstrukturen, eller skulle den kunna ha andra utgångspunkter? På rätt många arbetsplatser finns det vissa fasta mötestider, även om innehållet i mötena inte är bestämda långt i förväg. Det kan också finnas goda skäl att schemalägga lokalanvändningen på en arbetsplats. Skolans schemaläggning skulle kunna utgå ifrån vissa fasta punkter och i övrigt arbetstid. De fasta punkterna skulle då innehålla gemensamt arbete av olika slag. Om man då utgår ifrån beprövad erfarenhet och forskningsrön så kan man t ex tänka sig att lägga föreläsningspass och vissa lärarledda genomgångar i mindre grupper på förmiddagarna. Ett lärarlett morgonmöte i en mindre grupp varje morgon för att sätta igång arbetet och få fokus på rätt arbetsuppgifter är en god idé. Om man då har valt att ha flextid så måste det mötet ligga direkt efter flextidens upphörande.
Tänk er ett schema där det inte står svenska, matte, kemi osv utan som ser ut ungefär så här:
8.00-9.00 Flex
9.00-9.30 Morgonmöte
9.30-9.45 Paus
9.45-11.00 Föreläsning/genomgång
11.00-11.30 Språk
11.30-12.00 Läsning
12.00 -12.30 Lunch12.30-13.00 Motion
13.00-15.00 Arbetspass
15.00-16.00 Flex
Föreläsningar kan gärna hållas i riktigt stora grupper. Om det inte är meningen att skapa forum för diskussion så finns det ingen anledning att vara 20-30 personer som lyssnar på en föreläsning. Samla alla som kan ha nytta av den samtidigt! Föreläsningar är inte något dåligt – om det finns en tanke bakom varför man ska föreläsa om ett ämne. Vi behöver få ta till oss genom att lyssna och uppleva lika mycket som genom att läsa, undersöka och slå upp.
Genomgångar kan däremot med fördel samla högst 10-20 personer samtidigt. Det är en tillräckligt stor grupp för att skapa dynamik i samtalet och samtidigt en tillräckligt liten grupp för att alla ska kunna ställa frågor.
Det enda ämne jag ser en poäng i att schemalägga är språk. De måste få återkomma dagligen. Det kan man visserligen säga om en del av matematikundervisningen, men det räcker oftast med individuell träning. Språk förutsätter sällskap. Det är nästan hopplöst att lära sig språk utan att ha någon att tala med – det vet alla som försökt sig på en språkkurs på band.
I min vision om framtidens skola står läsning i centrum. Därför får det en egen schemaposition. Däremot säger schemat ingenting om vad läsningen ska innehålla. Det kan vara faktatexter och skönlitteratur på svenska eller andra språk, egna val eller lärarens. Alla varianter behövs, men oavsett vad som för tillfället bör läsas så måste det finnas tid för det. Om alla läser samtidigt kan man dessutom vinna den fördelen att det sprider sig ett läslugn över skolan – läsaren blir inte störd av några som försöker få ett gemensamt projekt att gå framåt och ingen behöver hyssja åt arbetande elever.
Flextiden kan användas för läxor eller för annat självständigt skolarbete. Lärare ska finnas tillgängliga, men passet bygger på att eleverna själva tar ansvar för sitt eget arbete.
Jag har redan skrivit om morgonmötets funktion för dagsplanering. I min vision om morgondagens skola betyder morgonmötet dessutom verkligt elevinflytande. Det är tid för lärare och elever att tillsammans planera arbetet och ta upp frågor som engagerar dem. Därför måste framtidens lärare ha grundläggande kunskaper i demokratiska arbetsformer och ett förhållningssätt som är förenligt med FN:s barnkonvention och med läroplanen.
För yngre barn kanske flextiden ska kortas, liksom arbetspass och föreläsning. De behöver kortare stunder för att få överblick. Dessutom behöver de ha mycket mer av lek under dagen. Därför blir kanske dagen inte så mycket kortare.
8.00-8.30 Flex
8.30-9.00 Morgonmöte
9.00-9.30 Läsning
9.30-10.00 Lek
10.00-11.00 Föreläsning/genomgång
11.00-11.30 Språk
11.30-12.00 Lunch
12.00 -12.30 Lek12.30-13.30 Arbetspass
13.30-14.00 Lek
14.30-15.00 Arbetspass
15.00-15.30 Flex
De farliga eleverna
Det är ju dessutom så att de lokala styrelserna, som Björklund ogillar på gymnasieskolan eftersom de har elever i majoritet, också finns på grundskolan. Då med föräldrar i majoritet. Personligen är jag mer skeptisk till föräldrastyrelser än elevstyrelser. Som förälder står man definitivt för ett särintresse. Och ska göra det. Vem ska annars vara till hundra procent inriktad på Simons behov? Den som ska styra en skola måste vara inriktad på helheten och på alla elevers intresse. Det är eleverna, men inte deras föräldrar. Trots det är det elever i styrelsen som upprör skolministern.
Fria skoltankar V - det ska vara roligt säger forskarna
Det är inte bara mobbningsprogram som behöver vara forskningsbaserade – också undervisningen måste ta avstamp i forskningen. Idag arbetar alldeles för många lärare, trots sin akademiska examen, mot bättre vetande. Vi vet att eleverna behöver sammanhang och samband. Vi vet att musik, scenkonst och bildkonst stimulerar lärandet också i andra ämnen. Vi vet att vi lär med känslorna lika mycket som med intellektet. Och ändå är det något helt annat (”det vi alltid gjort”) som är utgångspunkten för lärarnas planering.
Om man nu får ihop en mindre splittrad skoldag, utan allt för många tvära kast ges eleverna chansen att på allvar fördjupa sig i ett område. I dagens system med täta ämnesbyten avlöser startsträckorna varandra. Så fort det börjar bli begripligt vad man gör är det dags att byta ämne. Det betyder också att det aldrig finns utrymme för de svåra och brännande frågorna.
Gunilla Granath beskriver i sin bok ”Gäst hos o-verkligheten – en 48-årig sjundeklassares dagbok” hur tristessen blir ett skydd mot de ständiga uppbrotten. Varje gång lärandet närmade sig det intressanta och farliga var det dags att bryta upp. I frustrationen upplevde hon att hon gjorde som de andra sjuorna, hon sjönk djupare och djupare ner i stolen och allt blev tråååkigt.
När man säger att det ska vara roligt i skolan kan man räkna med mothugg. ”Det är minsann inte roligt jämt och det krävs minsann hårt arbete för att lära sig något. Det duger inte med att säga att man inte har lust. Ibland måste man ta sig samman och göra saker som är tråkiga – man kan inte skjuta upp dem i evighet eller tills man blir ’inspirerad’” Det intressanta är att det ofta är samma personer som med en lätt drömsk bild förklarar att lärare minsann inte kan ha reglerad arbetstid, utöver undervisningen, eftersom lärarjobbet är ett skapande arbete. Det går ju inte att arbeta utan inspiration och inspiration kan inte kommenderas fram. Nehej. Fast om man lyssnar på konstnärer, författare och musiker så är det snarare transpiration än inspiration som leder till stort skapande.
Fast jag menar i alla fall att det ska vara roligt att lära sig. Inte roligt i meningen fars och buskis, utan roligt i betydelsen meningsfullt. Jag menar att alla de tusentals människor som läser travar med sammanträdeshandlingar, kritar fotbollsplaner, tvättar matchkläder, säljer biljetter eller bloggar varje dag gör det därför att det är roligt i betydelsen meningsfullt. Det betyder inte att det är kul i varje sekund, men det betyder att jag finner mening i vad jag gör och är därför beredd att lägga ner min själ i det. Om vi får våra elever att vilja lägga ner sin själ i ”näringar i Norden” eller multiplikationstabellen eller franska texter – då vet vi att de lär sig så oändligt mycket mer. Det unnar jag dem.
Hur gör man det roligt då? Ja det första är förstås att skapa förutsättningar för fördjupning och att se till att eleverna är delaktiga i vad som ska åstadkommas. Men det är klart att man inte kan undervisa traditionellt om hela dagen har ”teknik” som ämne. Inslag av både färdighetsträning och föreläsningar (”katederundervisning”) fungerar utmärkt, men bara ti sitt rätta sammanhang. Jag tror att en av de viktigaste pusselbitarna är att ha en verklighetsbaserad undervisning. Det finns många elever som vi inte kan motivera med ett svävande ”det kan vara bra att kunna i framtiden” – det behövs mer än så. Samtidigt är verkligheten en oändlig källa till kunskaper. Allt för mycket skolarbete är idag produktion för papperskorgen. Det är bara fröken som ska läsa vad jag har skrivit, så det är inte hela världen om det blir fel. Men om det jag gör faktiskt är en del av något större? Om andra ska läsa?
Just nu är ett planprogram för Smedby I ute på samråd. Jag hoppas verkligen kunna entusiasmera några lärare och klasser att ta chansen att yttra sig över samrådsförslaget. Planprogrammet beskriver Smedbyområdets bakgrund och framväxt, idén med bostäderna, gator, p-platser, natur och parker, skolor och allt möjligt. En fantastisk källa att ösa ur tillsammans med eleverna. Man kan gå och titta på plats på fornlämningarna och fundera över hur Smedby var för 1 000 år sedan. Man kan leta olika arter i skogen och lära sig om mossor och lavar på plats man kan jämföra kartornas olika skalor med verkligheten och mäta olika avstånd o sv. Alltihop som ett underlag för elevernas eget svar på samrådet. Svaret från barnen behandlas på samma sätt som svaren från Siemensledningen eller från grannar eller… Alla samrådsyttranden gås igenom i en samrådsredogörelse och måste besvaras på något sätt. Därför måste eleverna göra jobbet grundligt – de kan inte bygga sitt yttrande på en massa gissningar. Dessutom får barnen på köpet får en grundkurs i kommunalkunskap.En annan nödvändig ingrediens för att väcka elevernas lust och intresse är den upplevelsebaserade undervisningen. Det duger inte med att förfasa sig över att dagens generationer söker upplevelser och personliga kickar. Det är den verklighet skolan ska leva i och ingen vinner på att skolan försöker låtsas som om det inte finns. Tvärtom ska skolan förstås ta vara på elevernas ständiga sökande efter upplevelser! Det finns också fantastiska metoder, t ex Storyline, som ger samband för elevernas kunskaper och som sätter fart på det skapande. Om vi dessutom vågar oss på att lyssna på forskningen, så skulle vi garantera alla elever ett stort mått av skapande och kulturupplevelser. Det som med fackspråk kallas för ”estetiska lärprocesser” måste få mycket mer utrymme i skolan om vi ska fånga dagens barn och ungdomar.
Det betyder inte att alla elever kommer att fångas av varje område och bli självgående. Precis som i traditionellt skolarbete kommer det att finnas elever utan egen drivkraft som behöver hjälp och stöd. Men om man har en grupp entusiastiska elever som vill framåt är det mycket lättare att ge Pelle stöd än om man har en hel grupp som tycker skolan är ett straff. Dessutom dras Pelle förmodligen med av stämningen i båda fallen…Fria skoltankar IV - 1700 % splittring
Det här är fjärde inlägget om framtidens skola. De föregående hittar du här och här och här.
En skolledarkollega berättade om hur dörren till hennes expedition en dag rycktes upp och en upprörd högstadieelev kom in. ”Du”, sade hon, ”det går inte ihop! Vi har 17 ämnen i skolan, eller hur?” - hon spänner ögonen i kollegan som bara har att hålla med. ”Ja, och i varje ämne har vi en lärare som säger att vi ska ge 100 % i just det ämnet. Det blir 1700 %!”
Ämnesstrukturen i skolan har lång tradition, men det har inte alltid sett ut som det gör. Och skolämnena är inte desamma som universitetsämnena. Jag som får undervisa fyror i historia har läst 40p universitetshistoria. Det var jättebra på många sätt, men den stora grejen för fyror är vikingatiden. Vikingar är inte historia på universitetet, det är arkeologi. Och det finns massor av liknande exempel. För att få ihop till samhällskunskap fick vi läsa både nationalekonomi, statsvetenskap, sociologi, rättsvetenskap och lite till. Ändå ingick inte ANT-frågorna i någon kurs, även om det är en viktig del av samhällskunskapsundervisningen.
Ämneslobbyn för olika ämnen är stark. Se bara kraven på mer historieundervisning och mer tid för idrott.
Men för eleverna blir det splittrat. Jag hade för några år sedan ett par förtvivlade nior på expeditionen som tyckte att deras NO-lärare förstörde för dem när hon tvingade dem att läsa biologi och fysik samtidigt. NO-läraren hade bara gjort det enda rimliga – hon såg till att eleverna studerade ögat samtidigt med ljuset och örat samtidigt med akustiken. Men för eleverna blev det kaos. De hade i nio års tid kämpat med att dela upp världen i olika ämnen och nu försökte någon rasera det som de mödosamt byggt upp. Dagens ämnesstrukturer gör det lönsamt för eleverna att splittra sina kunskaper och att spräcka sambanden!
Splittrade kunskaper och spräckta samband tenderar att göra kunskaperna ofarliga och ganska tråkiga. Om man i tekniken lär sig hur bensinmotorn fungerar det ena året och i geografin får veta något om fossila bränslen det andra året – vad är det som säger att man ska engagera sig i klimatfrågor nästa år?
Läroplanen och kursplanen innehåller ämnen. Timplanerna talar om hur många timmar eleverna minst ska ha fått i respektive ämne under grundskoletiden. Med rätta finns en stark kritik mot att det blir viktigare hur många timmar engelska man har än vilka kunskaper man har. Det talar mot bättre vetande!
Dessutom var det aldrig meningen med den nu gällande läroplanen/kursplanen att ämnesuppdelningen automatiskt skulle avspegla sig i ett rutnät på schemat. Joho, pyttsan – allt för starka strukturer talar för det. Vi har en ämnesindelning som stämmer överens med betygskriterier som stämmer med läroböcker som stämmer med lärarnas ämneskombinationer. Det enklaste är ju då att göra ett schema som bygger på skolämnena.
Ämnesstrukturen lurar också in oss i ett falskt tänkande. Det är vanligt att både elever, föräldrar och skolpersonal talar om att en elev är duktig i matematik och att en annan är svag i svenska. Det man då inte talar om är de olika momenten som ingår i varje ämne. Är den duktiga matteleven duktig i alla moment, eller är det en elev som är en hejare på algoritmer och medioker på geometri? Och vad är det som säger att den som kan alla grammatiska termer också kan analysera en dikt? Skolans uppsplittring ger ett intryck av att vi kommit till kunskapens atomer. Men i likhet med atomer visar sig också ämnena vara möjliga att splittra…
Allt detta talar för att ämnena borde bort från skolan. Men så enkelt är det inte. Det är klart att ämnena har en funktion. De hjälper oss att strukturera och sortera. Däremot är det dags för en ny ämnesstruktur. Och jag vill ha en ämnesstruktur som inte överensstämmer med lärarnas ämnesinriktningar. Tack!
I min vision om framtidens skola har vi färre ämnen än idag. Helheterna premieras och sambanden tydliggörs. Jag föreslår 5 ämnen:
Teknikämnet innehåller t ex stora delar av slöjd, hemkunskap, teknik, NO, bild, data, idrott
Språk innehåller givetvis svenska, moderna språk, modersmål, men också bild och fackuttryck
I kulturämnet hör givetvis bild, musik delar av slöjdämnet hemma. Men här hör också litteratur och drama hemma. Hit flyttas också en hel del av det som är vår kulturhistoria – landskapen, berättelserna om Gustav Vasa i Dalarna, traditioner och högtider, idrotter som orientering, skidåkning, skridskor. Här måste det också finnas plats för det mångkulturella. Nyfikenheten på världen omkring oss. Dans behandlas idag oftast styvmoderligt inom idrottsämnet – här har denna konstform en naturlig plats.
Naturämnet innehåller givetvis det mesta ur dagens NO och en del av idrotten (hälsofrågor) och geografin (naturgeografi)
Samhällsämnet innehåller det mest ur dagens SO, men tillförs något litet ur svenskan – en del av mediakunskapen som handlar om att vara kritisk mediakonsument. Dessutom hör stora delar av hemkunskapens konsumentkritiska del hemma här.
Nu invänder vän av ordning att idrotten tycks försvinna. Både ja och nej. Dagens idrottsämne är ett mischmasch av å ena sidan vårt behov av kunskaper i olika idrottstekniker (hur man spelar olika bollspel, hoppar över plinten, simmar o s v ) viljan att överföra kulturarvet genom att presentera idrotter som vi tycker är ”svenska”, t ex vinteridrotter och orientering, på senare tid kompletterat med kunskaper om hälsofrågor och det främsta argumentet – vårt behov av motion och goda vanor som måste grundläggas. Jag tycker att det sistnämnda ska ingå som en lika naturlig del av skoldagen som skollunchen, men jag undrar om det är ett skolämne?
Den ämnesindelningen gör det viktigare vilka mål som faktiskt gäller för respektive ämne. Jag har i ett tidigare inlägg skrivit om målen. Den målstrukturen gör dessutom ämnen som ”elevens val” och andra konstruktioner helt onödiga – eleverna är med och sätter målen. Med en sådan ämnesindelning skulle våra ämneslärare vara efterfrågade i alla ämnen. Om nu ämnesstrukturen skulle förvandlas till ett rutmönster i schemat är det inte hela världen. Sambanden skulle kunna bli tydligare samtidigt som vi behåller någon form av struktur och översiktlighet för skolans innehåll. Och kollegans arga unga tonårstjej skulle bara behöva satsa 500% på skolan…Fria skoltankar III - skolans mål
Det här är tredje inlägget om framtidens skola. Det första hittar du här och det andra här.
Den första frågan man måste ställa sig när man pratar om skolans mål är varför vi alls har en skola. Vad är den bra för?
För mig är svaret tvådelat. Den behövs därför att vi behöver kunskaper och färdigheter. Jag tror att samhället blir bättre om vi alla kan läsa, skriva och göra en del annat. Det mesta av detta skulle vi kunna lära oss hemma av föräldrar, äldre syskon och grannar. Men skolan har också en annan funktion. Där möter vi andra. Och vi tvingas arbeta ihop med människor vi inte valt. Och vi hamnar i konflikter och löser dem. Det kan vi inte göra hemma. Därför tycker jag fortfarande att skolan är en bra idé.
Om vi för enkelhetens skull bortser från skolans fostrande uppgift (som egentligen inte alls kan särskiljas från kunskapsinnehållet) så har skolans kunskapsuppdrag två ben. Det ena är det reproducerande, alltså överföringen av kunskaper från en generation till en annan. Det andra är det producerande, alltså upptäckten av nya kunskaper. Båda behövs.
Jag gillar grundtanken i det som kallas den målstyrda skolan. Alla elever i Sverige har gemensamma mål, men vägarna dit kan vara helt olika. Det ger, åtminstone i teorin, utrymme för ett stort inflytande för lärare och elever att forma sin skola. Ändå är det lätt att åka från skola till skola och se att samma läroböcker används på samma sätt och i samma åldrar, fastän förutsättningarna ser så olika ut.
Det finns en berättigad kritik mot att målen dels är förfärligt många, dels är svårtolkade för elever och föräldrar. Målens struktur behöver göras om och bli tydligare och mer lättbegripliga. Färre mål och mer konkreta säger kritikerna. Å andra sidan så är en av poängerna med att formulera målen så som de är gjorda att man måste göra lokala tolkningar. Med konkreta mål minskar den lokala friheten.
Om man ska jobba med dagens system tror jag att man under rubriken ”mål” ska behålla dagens ”mål att sträva mot”. Dagens ”mål att uppnå” bör döpas om till ”bedömningsgrunder” för att göra det tydligt vad som är underlag för lärares och elevers planering och vad som är underlaget för att bedöma om man har nått tillräckligt långt.
Men det är kanske inte tillräckligt radikalt. I den Nationella Utvärderingen som gjordes härom året kom det fram att det blivit allt svårare att göra nationella utvärderingar i bl a SO-ämnen därför att nu börjar man använda sin frihet att ha olika innehåll i undervisningen. Det är inte säkert att vi alls kan göra nationella utvärderingar framöver. Då kan man konstatera att systemet trots allt verkar funka. Men var det verkligen så spridda kunskaper vi ville ha? Jag tror ju faktiskt att vi behöver ha en liten del av den reproducerande kunskapen som ett gemensamt kitt i samhället. Några gemensamma områden håller samman samhället. Därför har jag börjat fundera över en helt annan målstruktur.
Hur ser vi till att värna en liten del av de gemensamma berättelserna, den gemensamma kunskapen för att hålla samman samhället, utan att låsa upp elever och lärare till en hårt centralstyrd läroplan? Mitt förslag är att man helt enkelt delar upp undervisningen i tre delar: Nationellt, kommunalt och lokalt. De nationella målen blir då lika över hela landet. Få mål som omfattar alla och ett stort utrymme för kommunala och lokala mål. I varje kommun lyfter man sådant som är viktigt just där. De lokala målen delas mellan lärarstyrda och elevstyrda.
Man kan t ex säga att i historia består de nationella målen för 1900-talshistorian av krav på kunskaper om folkmord. Då får man med Förintelsen, Stalintiden, Röda Khmererna, Rwanda och armenierna i Turkiet. För att det ska bli begripligt kommer de flesta att studera världskrigen, ryska revolutionen och kolonialismen. De kommunala målen i Sigtuna skulle förmodligen ha fokus på Sveriges enande och Sveriges första stad. Det är inte alldeles nödvändigt för någon bosatt i Skurup eller Kalix, men viktigt för oss som ser resterna av det varje dag. De lokala målen ska med fördel styras allt mer av eleverna. Allteftersom de lär sig mer kan och ska de besluta allt mer om sin skolgång. Rimligtvis också om målen. De lokala målen gör sig dessutom utmärkt för en diskussion med föräldrar och närsamhället.
Fria skoltankar II - tiden i skolan
Har ni tänkt på hur märkligt skolans arbete är upplagt? Alla elever ska närvara 178 dagar. Skolåret ska börja i augusti och sluta i juni. Detta gör vi fastän vi vet om att eleverna förlorar på upplägget. Det långa sommaruppehållet innebär nämligen att eleverna tappar kunskapsmässigt och framför allt tappar de bort sina arbetsmetoder. Alla erfarna lärare vet att det tar flera veckor på hösten innan eleverna fått in rutinerna och att det dessutom ofta är tvunget att repetera sådant de kunde i maj. När folkskolan infördes 1842 var det nödvändigt för att övertyga bönderna om att de kunde skicka barnen till skolan – de skulle var lediga när de behövdes som bäst på gården.
Jag missunnar inte eleverna ledigheten, men jag undrar om vårt sätt att organisera skolåret är så smart. De yngsta eleverna går dessutom i skolan hela året, även om deras lärare har sommarlov. När skolan har haft avslutning fortsätter åttaåringen att gå till skolan vid samma tid varje morgon – men nu kallas hela dagen för fritids. Man undrar ju lite stilla om åttaåringen slutar att lära sig saker bara för att lärarna gör något annat? Varför är det till exempel så att simskola alltid arrangeras under skolåret, fast det ofta betyder att barnen använder en hel förmiddag som annars skulle ha innehållit annan undervisning? Vore det inte smart att ha simskola på sommaren?
Många av de lite äldre barnen går mest och drar. När jag gick i högstadiet fick de flesta av oss sommarjobb. Så är det inte idag. De flesta får sitt första sommarjobb tidigast efter nian. Varför ska man då ha så långt uppehåll i skolan? Speciellt med tanke på att många tonåringar är fruktansvärt stressade och pressade i sin skolsituation. Om man hade fler dagar i skolan skulle kanske läxläsning, prov och inlämningsuppgifter bli mindre pressade.
Allt fler barn begär ledigt från skolan för att göra semesterresor, resa till mammas eller pappas hemland, fira jämna födelsedagar eller andra högtider i familjen. För de familjer som har den snävaste ekonomin är det kanske enda chansen att få råd att resa bort – att åka under lågsäsong. Trots att lagstiftningen säger att man ska vara restriktiv med ledigheter så är det sällan barn nekas ledighet. Och det förekommer dessutom att familjer som nekats ledighet tar sig ledigt ändå. Några kommuner har börjat med ett ”flexibelt sportlov”, d v s att eleverna och deras föräldrar själva får välja när de ska ta ut sportlovet. Det är en sympatisk tanke, men jag tror inte att det funkar särskilt bra. Skolan bygger fortfarande på att alla elever är närvarande samtidigt. Man går igenom bråk i vecka x och procenträkning vecka y. Den som är ledig i vecka x måste läsa in bråk på egen hand eller få specialhjälp.
Antag att skolan fick ett upplägg som arbetslivet i övrigt. Man kan tänka sig att man går i skolan hela året och att alla elever har ett visst antal semesterdagar att ta ut. Barn kan gott ha fler semesterdagar att ta ut än vuxna – det finns ofta både mor- och farföräldrar och föreningsliv som pockar på barnens tid. En sådan struktur kräver dels ett nytt sätt att lägga upp undervisningen, dels ett mycket närmare samarbete mellan skolan och fritidshemmen. Ett nära samarbete mellan skola och fritidshem kan betyda att gränserna nästan helt suddas ut. Dagens lärarutbildning funkar i den riktningen. Man kan kombinera t ex läsinlärning med fritidspedagogik och naturkunskap riktat mot 6-12-åringar.
Ett skolår med semesterdagar för barnen kräver att pedagogerna är beredda att vara arbetsledare. Precis som i arbetslivet i övrigt kan chefen säga nej till en önskad semesterperiod. En elev som behöver lära sig att simma kanske måste skjuta upp sin semester en vecka för att hänga med på simundervisningen – eller så kan man tänka sig att en elev får nej därför att just då arbetar eleven tillsammans med andra elever. Så är det ju i vanliga arbetslivet, så varför inte i skolan?
För lärarna skulle förstås ett skolår utan gemensamma lov innebära en ny arbetssituation. I stället för 194 arbetsdagar från augusti till juni så gäller semester som för alla andra. Det vore dessutom klart önskvärt om lärarna inte behövde jobba 45 timmar i veckan under terminerna. Allt för många är slut innan terminen är slut och allt för lång tid av loven går åt för lärarna att ”landa” och bli normala. Dessutom skulle det underlätta samarbetet med alla andra yrkeskategorier i skolan om det var så att alla arbetade under samma villkor. Undrar förresten vad som nu händer med lärarnas arbetstider i förhållande till det nya arbetstidsdirektivet?
En annan intressant sak med tiden i skolan är det faktum att man jagar upp ungar så himla tidigt. De som går på fritids är förvisso beroende av föräldrarnas arbetstid, men hur är det med de lite äldre eleverna? Varför ska vi tvinga dem att börja kl 8 vare sig det passar dem eller inte? Vi behöver inte längre anpassa oss till solens upp- och nedgång. Det finns elektriskt ljus. Varför inte bestämma sig för att ge eleverna flextid, så som det är på många arbetsplatser, och passa på att lägga in läxor i flextiden? Då skulle den morgonpigge kunna komma till kl 8, sätta sig med sina läxor och jobba med lärare i närheten, till dess att de andra kommer framåt 9. När den morgontidige går hem på eftermiddagen sitter den kvällspigge kvar en timme och jobbar med sina läxor.
Kan någon förklara för mig varför vi skickar hem sjuåringarna så tidigt från skolan? När de äntligen får börja skolan, så hinner de knappt dit innan skoldagen är slut. De mest skoltrötta däremot, de håller vi kvar så länge det går. Obegripligt. Jag tror att ett närmande mellan fritidshem och skola är lösningen här också. Låt fritidspedagogerna få bryta det formella lärandet under skoldagen med drama, lek och skapande och låt lärarna bryta in med formella kunskaper under eftermiddagen – barnen är inte mätta kl 13!
Har ni tänkt på att i det verkliga livet så börjar möten, föreställningar och annat för det mesta på hela eller halva klockslag. På en konferens kan man möjligen ha en kvarts fikapaus och därför börja kvart i eller kvart över. Men i skolan börjar man 8.10, 9.55 eller slutar 14.25. Är det för att vi ska lära eleverna klockan? Eller är det en rest av fyrtiominutersterrorn? Jag tror på det senare. Fastän skolan sedan ganska lång tid har gått över till 60-minuterstimmar så finns det fortfarande 40-minuterstimmar i schemaläggningshjärnan. Raster blir fem och tio minuter långa.
Eleverna byter innehåll i arbetet fem-sex gånger om dagen utan att det finns något inbördes samband (efter rasten ett nytt ämne och kanske också ny lärare). Jag menar vilka av oss vuxna skulle acceptera att byta såväl arbetsinnehåll, arbetsrum som arbetsledare flera gånger om dagen? Antagligen skulle vi ropa på arbetsmiljöverket. Jo men, säger någon, barnen behöver omväxling. Ja, och? Det faktum att man byter ämne och lärare är inte någon garanti för omväxling. Hur omväxlande är det att först läsa ett stycke i NO-boken och svara på de tillhörande frågorna och sedan läsa ett stycke i SO-boken och svara på frågorna? Varför måste de byta klassrum, lärare och ämne för att få omväxling? Dagens lärare har en stor och omfattande verktygslåda. Den måste användas för att ge eleverna omväxling.
Fria skoltankar I
Jag har tidigare lovat att komma tillbaka här på bloggen med idéer om skolan. Som skolledare utvecklar man skolan inom systemets ramar – det finns mycket man kan göra. Som bloggare kan man tänka helt fritt. Kanske inte alltid realistiskt.
Jag roar mig ibland med att fundera över vad som skulle hända om skolan uppfanns idag. Det finns en förfärlig massa strukturer och företeelser som ”bara är” av gammal tradition, men som ofta har en förklaring i den omvärld som rådde då. Det lär till exempel vara så att skälet för oss att ha 25-30 elever i en skolklass är att det var så många som fick plats i skuggan av en jätteplatan i Aten när Platon undervisade. Ordet pedagog kommer från det antika Grekland och var benämningen på den slav som ledde barnen vid handen till sin lektion. Å andra sidan är skolklockans ringning något som var ett effektivt sätt att lära bondungarna att följa fabriksvisslan i industrialismens barndom. Skolåret är fortfarande anpassat till jordbrukssamhället… potatislov på hösten, vinterlov när det är som kallast så man ska slippa elda och det långa sommarlovet så att barnen kan arbeta med skörd och valla kor utan att vara lediga från skolan. Tänk om skolan uppfanns idag, med hänsyn till dagens verklighet.
Så fel det blev!
Han ska förstås inte lastas för rubriken, man har aldrig makt över rubriksättarna. Mycket av det Robert skriver är riktigt bra. Fokuseringen varför vi alls har skola. Behovet av att lyfta blicken och höja förväntningarna på alla människors förmåga att lära. Försvaret för yrkeselevernas rätt till allmängiltiga kunskaper. Viljan att visa att skolan gör skillnad. Bra!
Men Roberts språk ger fel signaler. Man kan tro att han tycker att Socialdemokraterna ska göra samma tidsresa som folkpartiet (fast med färre straff) tillbaka till femtiotalet. Han talar om kunskapskontroller, betyg och resultat som om barn vore fabriksarbetare. Lösningar som inte ifrågasätter något i grunden, utan bara förändrar på ytan. Man kan fråga sig om han medvetet har valt formuleringar som ska släppa in honom igen på DN:s debattsida? Har han valt formuleringarna för att sätta fart på oss andra socialdemokrater? Eller vill han verkligen att Socialdemokraterna ska sälla sig till betygshetsarna?
Han är alldeles för snabb att formulera lösningar. Därför är det stor risk att betyg, kunskapskontroller i förskolan eller fler inspektioner inte leder till någon verklig förnyelse av svensk skola. Därför måste vi tillåta oss ha en djup och öppen debatt om hur vi når det vi drömmer om - en skola för alla. En skola för rättvisa och jämlikhet. En skola som är en spjutspets in i framtiden. Det kan hända att vi måste ompröva mycket och då är det bra om vi inte är allt för låsta. Tänk om någon i debatten kommer fram till mer effektiva metoder för att informera och utvärdera än betyg - och vi har låst oss vid att förespråka dem med alla fel och brister? Jag har tidigare lovat att återkomma här på bloggen om framtidens skola. Med den debatt som Robert förhoppningsvis har startat i vårt parti är det ännu viktigare. Jag kommer igen!
Välskrivet
Brev från Toronto
Dear Councillors
It is with great pride that we in Canada appreciate your foresightedness and
farsightedness in declaring the schools in your jurisdiction closed on Eid ul Fitr
day to allow your students to celebrate the day with their families and community.
This is the first time that it has happened in the Western world and we commend you
for you caring and sharing attitude. As a teacher in a Public School, I was able to
get the administration to set aside a room and allow Muslim students to say their
noon prayers in our school in the suburbs of Toronto. On Eid ul Fitr day, Muslim
students were allowed to remain absent and later the whole Board of Education in
York Region postponed exams or tests on that day to accommodate Muslim students. On
their return the next day, the Muslim students held a party for representatives of
each class and shared the sumptuous dishes and explained about their celebrations.
Herewith, I attach an article on Eid Celebrations in Toronto.
May God bless you for your efforts in promoting interfaith understanding in your area.
With best wishes
Tänk att det betyder så mycket att vi valt att ge eleverna två dagar ledigt i oktober istället för i september...