Anna-Karins ofullbordade

Den uppmärksamme läsaren noterar att det inte blev någon distriktskongressblogg. Trots att Pär Nuder höll ett bra anförande, där Afrika faktiskt fick ordentligt med plats och det känns att internationell solidaritet inte bara handlar om EU. Trots att det seminarium som jag höll tillsammans med Lars Bryntesson inte bara samlade flest deltagare utan förmodligen också de vassaste inläggen från deltagarna. Kanske tack vare att vi var några som inte kunde motstå danslusten när bandet spelade "Another brick in the wall" och sedan dansade till sent...

Sedan har det varit intensiva arbetsdagar mec mycket att göra. Jag har just granskat vår timplan och funderat över vilka justeringar vi bör göra inför kommande år med anledning av vår kulturinriktning. Det finns ett utrymme inom timplanen som kan utnyttjas och det kanske är precis vad vi ska göra. Jag har tagit fram ett par alternativa varianter för personalen att diskutera. Så nu är det nog dags att släppa tankarna på jobbet.

Egentligen borde jag förbereda mig för morgondagen. Jag ska ersätta Marie Granlund i en avslutande debatt med folkpartisten Ulf Holm på en konferens om läget i ungdomsskolan under rubriken "Har vi gått för långt med individualiseringen?". Konferensen anordnas av Sällskapet för folkundervisningens befrämjande, Stiftelsen för förvaltning av Sveriges allmänna folkskollärarförenings tillgångar och Föreningen för svensk undervisningshistoria. Jag tycker det är en spännande frågeställning, tveksamt om den är Politiskt Korrekt, men viktig att ställa. Under de senaste 20-30 åren har det framför allt varit individualisering som diskuterats. I debatten har man tävlat om att framhålla varje elevs unika förutsättningar och elevers olika lärstilar blir nästan religion. Gymnasiets kursutformning är också en effekt av den starka tron på individualisering och egna val. Var och en ska göra det som passar honom eller henne. Men? Trots allt är kunskaper något som utvecklas i samspel med andra. Visst faktapluggande kan visst gå an på egen hand och en del grubblande också, men faktum kvarstår ? det är inte en slump att alla länder i hela världen har skolsystem som bygger på att de som studerar samlas i grupper. Systemet med guvernanter har inte bara stupat på ekonomiska orimligheter. Den minsta sociala enheten är inte en människa utan två som Bertolt Brecht uttryckte det.

Jag tycker det är häftigt att Mona Sahlin har öppnat slussarna för en totalt fri skoldebatt i vårt parti. Hon har genom sitt utspel liksom Ylva Johansson tidigare signalerat att partiledningen vill ha en fri och öppen debatt. En systemkritisk debatt där vi inte måste försvara allt som varit, bara för att vi en gång varit med och kompromissat fram det. Jag har sagt det förut och säger det igen: Vi har under hela efterkrigstiden tagit ansvar för breda uppgörelser över parti- och blockgränser. Det har gett skolan arbetsro, men också bidragit till att vår egen skolpolitik blivit otydlig. Vad är det som faktiskt bottnar i socialdemokratiska värderingar och vad är det som är resultatet av kompromisser? Och om inte vi själva är klara över vad som är vad - hur ska då väljarna veta? Hur ska vi kunna föra en konstruktiv debatt och en hård oppositionspolitik om vår politik inte är tydlig? Det är förstås då som våra motståndare kan låtsas som om vi är emot kunskaper eller att vi inte vill att skolan ska präglas av studiero. Och vi har fortsatt att försvara kompromisserna och har inte kunnat värja oss mot de allt fulare attackerna.

Jag är också glad över det som var huvudbudskapet i Monas utspel igår: Låt oss inte fastna i småfrågor om mobiler eller från vilken årskurs man ska sätta betyg ? låt oss fokusera på huvudfrågan: Hur ser vi till att arbetarungarna också går vidare i utbildningssystemet? Hur ser vi till att alla får goda kunskaper? Möjligen kan man kanske också fråga sig vad som är goda (och viktiga) kunskaper?

Tråkigt nog verkar det på media som om hon tvingats in i en sån småfråga och sagt att hon kan tänka sig betyg tidigare än idag. Det är faktiskt inte det som är viktigt nu! Allra viktigast just nu är att vi undviker "folkpartifällan" - alltså populistiska svar på svåra frågor.

Jag tror att det är mycket viktigare att skapa system för nationella utvärderingar i alla ämnen än att bestämma att det ska vara betyg i sexan eller åttan eller kanske inte alls för att de inte behövs om man har bättre utvärderingssystem. Jag tror också att det är mycket viktigare att fråga sig var gränsen för valmöjligheterna går i ett system som är likvärdigt för alla. Kan vi acceptera skolor med 98% elever med annat modersmål än svenska? Eller med 98% svenska som modersmål? Borde inte skolsystemet se till att olikheter får mötas, t ex att kristna, muslimer och ateister känner sig hemma i samma skolor? Varför är det stökigt på vissa skolor men inte på andra - finns det strukturella orsaker och hur kommer man åt dem i ett system där föräldrar har rätt att välja skola? Hur ser vi till att de barn som har de svåraste förutsättningarna får den bästa undervisningen? Har vi rätt ämnen i skolan? Använder vi tiden rätt för att alla ska lära sig tillräckligt mycket. Och om vi å ena sidan ska utbilda oss allt längre för att möta en global konkurrens med utbildning och å andra sidan möta den demografiska utmaningen att allt färre ska försörja allt fler, vad händer då? Vi behöver ha mer utbildning på kortare tid! Det saknas inte stora frågor och det är inte utan att den nuvarande regeringens engagemang i mobiltelefoner, hårdare tag och ordningsbetyg känns rätt futtiga.

Jag tycker att varje dag i opposition är en förlorad dag, men när vi nu är i opposition ska vi ta chansen. Chansen att grundligt diskutera vår politik med ett systemkritiskt perspektiv, så att vi är redo att 2010 ta tillbaka makten och använda den för att med framtidens metoder skapa ett jämlikt och solidariskt samhälle.