En lyxig dag på jobbet
Men åter till dagen om dans. Inte känns det helt nytt att tänka tanken att eleverna genom eget kulturskapande lär sig viktiga saker om sig själva, omvärlden och också tränar förmågor som de behöver när de ska lära andra saker. Men det tål att upprepas. Och de barn som kom och lät oss följa deras danslektion, skolår 2 från S:ta Gertruds skola och skolår 3 från S:t Per, visade det i praktiken. Barn som hade koll på sin kropp och var de var i rummet, var kompisarna var. Barn som var uppmärksamma på varandra och kunde springa tvärs över rummet tillsammans, utan att hålla i varandra, men ändå utan att springa ifrån varandra. Barn som kunde se varandra i ögonen och vara uppmärksamma på hela gruppen. Barn som kunde använda sin kropp för att uttrycka känslor och händelser. Barn som kunde rita och följa kartor över sina rörelsemönster, som fick verb att röra sig efter och som befäste begrepp genom dans. Med den skolpolitiska debatt som nu förs är det stor risk att betongliberalernas strikta krav på betyg och bestraffningar som vägar till kunskap helt tar bort dans, drama, konst och musik ur barnens vardag och gör det till ett reservat för den som kan betala. Huvva!
Sigtuna kommuns satsning på måluppfyllelse har gjort att idrottslärarna fått kompetensutveckling i dans av Kulturskolan. Och när jag tänker efter så vet jag ju att barnen ibland kommer hem och berättar att de faktiskt dansar på idrotten ? precis som kursplanerna kräver. Modiga idrottslärare hade dessutom låtit sig filmas och det var ganska skönt att se att några av dem kanske också hade lite svårt med koordinationen? Och allteftersom dagen gick började associationsbanorna snurra och jag fick en tanke om höstens kompetensutveckling som jag tror tål att tänkas ett par gånger innan den förkastas. Kanske är den till och med genomförbar. Vad? Nja, jag återkommer nog först när jag har tänkt lite till. Det får vara någon måtta på att tänka högt offentligt.
En sak som lyftes, och som vi pratar alldeles för lite om, är förhållandet mellan kultur och skola. Är det kulturen som kommer till skolan, eller är det skolan som i sig är bärare av kultur? Det visar sig när SMoK (Sveriges Musik- och Kulturskoleråd) undersöker saken så har vi i skolan en envis förmåga att låtsas som om kultur är något som händer utanför skolan och som kanske kan köpas in för en happening. Tänkvärt. Samtidigt är skolan den värld där alla barn möter måleri, litteratur, sång och andra konstformer.
Tänk så konstigt att vi inte själva ser oss som kulturbärare! Det spelar nästan ingen roll vilka kursplaner man tittar i ? vi har ett ansvar för att se bildkonst, dans och musik i religion, för att möta konsthistoria, litteraturhistoria och musikhistoria för att överföra kulturarv i slöjd och hemkunskap, undervisa i dans på idrotten etc, etc. Så klart att vi i skolan måste stå för att vara Sveriges största och mest inflytelserika kulturinstitution! Det betyder inte att skolan inte ska bjuda in författare, konstnärer, skådespelare, dansare till skolan. Inte heller att skolan inte ska (om man har den geografiska möjlighet vi har) ta med eleverna på Konserthuset, Berwaldhallen, Dansens Hus, Operan, Folkoperan, Stadsteatern, Dramaten och alla de andra stora institutionerna. Eller för all del på våra lokala föreställningar med Gycklarna, Sing-Sing eller till Väsby Konsthall. Men kanske kan vi sluta se konstarterna som något främmande, något som finns utanför skolan.