Skilda världar
Jag har under den senaste tiden följt den skolpolitiska debatten med stigande förvirring och frustration. Regeringen kommer med det ena dumma förslaget efter det andra. Jag undrar när skolministern och hans rådgivare gjorde ett längre besök i skolan. Stannade kvar tillräckligt länge för att leva med i den verklighet som är komplicerad och inte låter sig dompteras med lite hårdare straff eller genom att flytta på elever som inte passar in. Jag tillbringar hela min vardag (och en del helger också) i skolans värld. Var regeringen tillbringar sin vardag vet jag inte, men de är inte i min värld i alla fall.
Flera dagar i rad har DN skrivit om mobbning. Ett viktigt ämne. Och som artiklarna visar så är det sällan de enkla lösningarna som är framgångsrika. En intressant upplysning som inte kommenterats i artiklarna eller på ledarsidan är att så många av de skolverksanmälningar som görs inte leder till att skolor faktiskt kritiseras. Jag tror inte att föräldrar okynnesanmäler skolor. Men jag tror att det finns en skillnad mellan vad föräldrar förväntar sig att skolan ska åstadkomma och vad skolan faktiskt kan göra och är skyldig att göra. Därför får skolor sällan den kritik som de anmälande föräldrarna antagligen väntat sig.
Jag har tillbringat en stor del av mitt vuxna liv i skolan. Den vuxne som inte dagligen är avsvimmad eller drogad ser och får veta om mobbning. Det förekommer på alla skolor, särskilt på de skolor där de vuxna säger att det inte finns. Jag har varit med om att reda ut massor av mobbningshärvor. Några har gått lätt, andra har krävt mycket jobb. Men aldrig har jag hört någon enda inblandad vuxen föreslå att mobbarna ska flyttas till en annan skola. Det är helt enkelt en icke-fråga. Eller som den elvaårige sonen sade med stor förvåning när det stod i tidningen att mobbare skulle flyttas: - Är det inte bättre att se till att de slutar mobba? Sedan är det lätt att hålla med om principen att det inte är den som är utsatt som ska behöva flytta. Men för den som är utsatt kanske en flytt är det som behövs för att man ska slippa påminnas om det hemska, även om allt är utrett och man fått allt stöd och all hjälp i världen. Faktum är ju att en lagändring förmodligen inte kommer att förändra något. Eftersom det så otroligt sällan är aktuellt att flytta en mobbare mot föräldrarnas vilja för att få stopp på mobbning så blir en lagstiftning som gör det möjligt knappast använd. Så, för all del. Skolministern behöver verka potent. Han lägger fram ett skarpt förslag – ett hårt slag mot mobbarna. Rakt ut i luften. En annan besvärlig sak för allianspolitikerna är frågan om valfrihet. På nationell nivå har de visserligen tonat ner valfrihetsprofilen, men lokalt är det valet av skola, förskola, hemtjänst mm som står i centrum. Fler utförare ska garantera att det finns olika alternativ att välja mellan. Kundval, köp- och sälj, avknoppningar och utmaningsrätt. Det är inte politiker eller byråkrater som ska fatta beslut, det är föräldrar som ska välja. Hur går det ihop med tvångsförflyttningar? Den som föreslår tvångsförflyttningar av barn som inte passar in kan inte bara ta ställning till att de ska bort. Barnen ska ju flyttas till något. Vem ska ta emot bråkstakarna? När jag ställde den frågan direkt till nuvarande skolministern i Kristianstad i våras fick jag ett rätt svävande svar. Det blir knappast frågan om något fritt val. Men de kommunala skolorna skulle ju inte få neka att ta emot en utsparkad elev. Privatdrivna skolor kunde man ju däremot inte tvinga. Så de kommunala skolorna skulle, samtidigt som vi skulle arbeta för att de skulle få högre kvalitet och status, bli någon sorts avtjälpningsplats för misslyckade elever. Är det någon som tror att fler elever blir bättre på att läsa, skriva och räkna på det sättet? Nej, det enda som händer när populisterna ropar på hårdare tag och fler befogenheter åt lärarna är att lärarnas auktoritet undergrävs. Alla "vet" ju att lärarna inte har någon makt, det har ju skolministern sagt. Så det är ingen idé att lärarna ingriper.Visst har du rätt i att tvångsförflyttning av mobbare inte är någon idealisk lösning, och inget som skall tas till i första taget. Och visst har din son rätt i att man i första hand skall få mobbarna att sluta mobba. Och visst är det så att de som mobbar nästan alltid gör det av någon orsak som man kan förstå om man lär känna dem mer. Det kan vara hemska hemförhållanden, att man själv blivit kränkt av kamrater eller vuxna. Så långt är vi överens.
Nu till problemet: I vissa fall har mobbning inte kunnat fås att upphöra med mindre än att offret tvingats byta skola. Detta eftersom det inte funnits möjligheter att få mobbarna att byta skola om inte deras föräldrar gått med på det. Förslaget syftar till att man, i de sällsynta fall där annat inte hjälper skall kunna se till att vissa som kommit in i ett dåligt beteende skall få en chans att börja om genom att byta miljö. Detta skall alltså syfta till att både den mobbade och mobbaren skall få en ny chans i livet.
Jag tycker inte att det skulle vara till nackdel om det fanns en laglig möjlighet att i speciella fall förflytta en elev från en skola till en annan mot föräldrarnas vilja. Nackdelen är bara att det förmodligen inte löser de oftast komplicerade problem som ligger bakom mobbning, kränkningar, konflikter och stök. Faktum kvarstår att det är mycket skrik för lite ull.
Se där, vi är nästan överens. Och jag tror inte heller att alla problem blir lösta, i vissa fall kanske det rent av skapas nya problem med en flyttning. Men det är ändå bättre än att en elev som blir mobbad tvingas flytta.
Mycket skrik för lite ull? Jo, det är nog sant. Frågan är varför motståndarna till detta inte så hemskt radikala förslag måste skrika så högt.
Kanske det vore dags för alla som vill bidra till en bättre skola att krypa upp ur skyttegravarna och jobba tillsammans. Kanske måste man inte tycka att allt som Jan Björklund säger är fel bara för att man är sosse. Och tvärtom!