Anna-Karins ofullbordade

I DN skriver Maciej Zaremba drivet och stundtals skruvat om hur Lärarhögskolan drabbas av den ena kränkningsanmälningen efter den andra. I hans artikelserie framstår det som närmast absurt. Finns det någon gräns mellan ledsen och kränkt?

Fast om man jobbar i skolans värld känner man lätt igen sig. Någon är taskig mot en kompis och far genast ut  i anklagelsen "han mobbade mig". Någon annan får en högst motiverad tillrättavisning och rektor får ett samtal från en upprörd förälder.

Varför blir det så här? Trots allt är det alldeles för vanligt att elever blir mobbade, kränkta och illa behandlade. Problemet är att alla de som blir kränkta av att de inte tillåts komma försent eller känner sig mobbade vid varje konflikt med en klasskompis devalverar betydelsen för de som verkligen blir kränkta, mobbade och illa behandlade.

Jag tror inte Lärarhögskolan i Stockholm skiljer sig så mycket från resten av samhället. Jag tror det finns gott om ledsna och besvikna människor som låter sin frustration gå över i en anklagelse mot "den andre". Skillnaden är nu att det finns stöd för att inte bara anklaga, utan också för att anmäla. Och det ska göra det. Det är också rimligt att högskolan eller skolan alltid måste utreda vad anmälan står för. Men vi behöver en diskussion om vad som är besvikelse och vad som är kränkning.

Samtidigt som Zaremba skriver i DN om anmälningar in absurdum gör Aftonbladet pengar på "Här är värsta skolorna på din hemort" "Barnen som kränks i skolan" Och så presenteras Listan. Sedan kommer det en lång lista över skolor som blivit anmälda. Lägg märke till att "värsta skolorna" är inte de skolor som blivit kritiserade - det räcker med att ha blivit anmälda. I fotnoten står det med pyttebokstäver att bara 18% av anmälningarna ledde till kritik förra året.

Och sedan undrar vi över varför en arg fjortonåring som får en tillsägelse om att det ar förbjudet att störa de andras skolarbete väljer att skrika åt sin lärare att han minsann ska anmäla henne. Eller en tjugofemåring som inte blivit godkänd på momentet funderar över om det inte är diskriminering och inte de egna bristerna som är orsaken.

En sak som förändrats under de år jag tillbringat som vuxen i skolan är att allt fler förväntar sig att skoltiden ska vara konfliktfri. Vi får allt oftare kritik för att vi inte hindrat elever från att bli osams och arga på varandra. Jag tycker det är viktigt att vi i skolan klarar av att hjälpa elever att lösa konflikter och att ta sig ur dem med äran i behåll. Men jag tycker inte att det kan vara skolans uppgift att hålla barnen från konflikter.

Faktum är ju att det är en av poängerna med att barn måste vistas i skolan så stor del av sin barndom - i mötet med andra människor tränar man sig på att lösa och hantera såväl konflikter som samarbete. Osämja och vänskap. Kärlek och kanske till och med hat. Om vi vill undanhålla våra barn från allt det är det bättre med distansundervisning. Föräldrar i Sverige kan, med några få undantag, läsa och skriva tillräckligt bra för att ge sina barn hjälpliga kunskaper. Resten kan ordnas med distansundervisning. Om det bara handlar om faktakunskaper. Men det gör det ju inte - skolan handlar ju om livet. Och i verkliga livet är man inte alltid sams.