Fantasilös välfärdspolitik
Vännen Maryam har en klok kommentar om bloggandet i valtider. Det är bara att hålla med. Visst är det nästan plågsamt enkelt att hitta ämnen, men tiden? De närmaste veckorna lär bloggandet bli lidande och rätt hoppigt fram och tillbaka.
Men helgen har ändå innehållit några saker som är svåra att låta bli att kommentera. Moderaternas fantasilösa välfärdspolitik till exempel. Ett fattigdomsbevis skrev DN:s ledarsida. Och jag tänker att om det nu är så att deras politik går ut på att hålla med om alla socialdemokratiska förslag, då borde det väl vara mer effektivt för väljarna att välja socialdemokraterna direkt?
Men, visst ja, det finns ju skillnader. Förutom att de ska satsa lika mycket som vi på skola, vård och omsorg så ska de ju sänka skatterna för de stackare som har ett jobb. Igår lyckades de väl haspla ur sig löften värda ungeför hundra miljoner. Men de glömmer att tala om hur de ska betalas. Genom sämre a-kassa och sjukförsäkring, genom att ta bort avdragsrätten för fackföreningsavgift och a-kassa, genom att ta bort fyra månader ur föräldraförsäkringen (vilket kommer att sänka kvaliteten inom förskolan som får ta emot fler barn utan att få mer personal) och genom chockhöjningar av trafikskadeförsäkringen. Den stackars direktören blir ju kompenserad genom fastighetsskatten och förmögenhetsskatten, men vem kompenserar vårdbiträdet?
Och så fortsätter de att påstå att vanliga löntagare ska få 1000 kr mer i månaden med deras jobbavdrag. Men avstår ifrån att tala om att samma löntagare ska betala kalaset. Och det är värre än så, den extra tusenlappen innebär i själva verket att man förlorar några hundra kronor i månaden, när allt är betalt.
De borgerliga ledarsidorna oroar sig för att det inte finns tillräckligt mod för att ifrågasätta systemet, men moderaterna är smartare än så. Nu handlar inte systemskiftet om att i första hand privatisera välfärden. Nu handlar systemskiftet om att slå sönder en solidarisk lönepolitik och en stark fackföreningsrörelse. Nu handlar systemskiftet om att tvinga ner lönerna för de som redan har låga löner och på så sätt öka klyftorna. Sedan ordnar det sig nog med privatiseringen av välfärden.
Och nu känner vi igen den "nya" moderaterna. Det är inte länge sedan de sade att de nog gärna skulle vilja sänka skatterna mer, men att de "nya" moderaterna var så ansvarskännande att de inte var beredda att skära så drastiskt i välfärden. Nu låter det annorlunda. Sänkta inkomster och samtidigt ja till nya utgifter. Det kan bara sluta på ett sätt.