Anna-Karins ofullbordade

Årets julklapp från Mamma och H. Som alltid tar de med barnen med respektive på teater. I år på Schillers "Kärlek och politik" på Dramatens lilla scen. Fast den här gången en decimerad skara. Syrran och D var hemma, vilken dag som helst får de ett tredje barn. Syster A kom ensam, E var hemma med barnen som ännu är rätt små. Men vi var ändå sju personer som slank ner på första raden sekunderna innan föreställningen började.

Nej, vi var inte särskilt sena. Men vi hamnade nästan sist i kön till garderoben. Och något stämde inte med arbetsorganisationen. Två personer var placerade i garderoben och två rev biljetter. De två i garderoben jobbade nog på så gott de kunde, men de släppte endast långsamt fram teaterbesökare till biljettrivarna. Första ringningen. Andra ringningen. Och man undrade varför det var så omöjligt för biljettrivarna att bestämma sig för att en gick in i garderoben. Men icke.

Nå, föreställningen var grann och lidelsefull. Magnifika sjuttonhundratalskläder, som Lady Millfords (Elin Klingas) enorma röda krinolin i första akten. Den var svalt lila i andra akten. Eller mer Sgt-Pepper-inspirerad hippie, som Claes Månssons hovmarskalk. Fast det var nog inte kläderna som fick oss att bokstavligt hänga vid Elin Klingas läppar. Hela hon var magnifik.

Claes Månsson lider nog ibland av det fenomen som stora komiker ibland drabbas av. Så fort de visar sig fnissar publiken förväntansfullt. När kommer det roliga? Hovmarskalk von Kalb är en löjlig figur. Stundtals rolig. Men också djupt tragisk i sitt fjäsk för den som har makten. Och Månsson förtjänar att tas på allvar. Han är inte bara rolig.

De båda fäderna, spelade av Tomas Pontén och Björn Granath, hade djup i sina karaktärer. Och det unga kärleksparet var inte bara mesiga och förälskade. Ferdinand (Danilo Bejarano) uttryckte starka känslor och Louise (Ellen Mattsson)  var outsinligt förtvivlad i sitt omöjliga val.

Hilda Hellwig hade i bearbetning och regi valt att ta fasta på det teatraliska och dramatiska. Det var action och stora gester i alla scener. Inte alls nödvändigt att grubbla över budskapet om man inte ville. Det gick fram ändå. Teater är härligt!