Allas lika värde?

Så har diskussionen börjat komma igång på allvar. Ett par av DN:s ledarskribenter hör till de mer drivande. Inte ska väl staten ta ansvar för personer som frivilligt rest utomlands. Varför ska staten stå för kostnader för att människor inte har tillräckliga reseförsäkringar? Folk får väl se till att inte resa bort om de inte kan ta sig hem. Jag kan känna sympati för förre kabinettssekreteraren Sverker Åström som i dagens UNT konstaterar att UD inte kan vara en allmän resebyrå. Och så är det ju. Den som åker utomlands får ta ansvar för sig själv i de allra flesta fall. Och har man ingen reseförsäkring får man för det mesta skylla sig själv. Det vet vi i Sigtuna kommun, för om någon landar på Arlanda och inte kan ta sig hem kan de få ett lån som bistånd enligt socialtjänstlagen. Pengar som ska återbetalas. Och det är socialtjänsten i den kommun man vistas i som får stå för fiolerna.

Det som stör just nu är ju den mycket speciella situationen. Tusentals människor, svenska medborgare, har flytt undan krig. Regeringen har beslutat att evakuera dem (det visar handlingskraft och förståelse). Men de kan ju inte bara dumpas i Larnaca eller på Arlanda. De måste vidare. Och många har reseförsäkring. Men i de flesta försäkringar finns undantag - force majeure - vid krig och naturkatastrofer...

När svensk medelklass på semester i Thailand drabbades av tsunamin gick det fort. Åkerier och bilföretag ställde genast upp med vidaretransporter från Arlanda. Folk kom hem och det var bra. Inga röster hördes som krävde att de skulle få betala tillbaka. När svenska skogsägare strax därefter drabbades av stormen Gudrun var det många krav på att staten skulle gå in och stödja skogsägare som avstått från att försäkra sin skog. Och både svenska staten och EU gjorde stora insatser.

Men nu har de flesta återvändande svenskar svart hår, bruna ögon och svårstavade efternamn. Och då dyker det upp den ena efter den andra som tycker att de människor som nu är drabbade av krig och evakuerade genom regeringsbeslut ska betala sin hemresa själva. De som rest under svåra umbäranden, varit rädda, trötta och uttorkade och sett barndomens hemby förstöras - är det så konstigt att de, väl i säkerhet, låter oron komma fram i kritik mot röriga flygplatser, överfulla båtar och annat? ATt tycka att det är hemskt att transproteras på en lastbåt, samtidigt som man är rädd och orolig för släkt och vänner som man fått lämna kvar är det att vara bortskämd? Så låter det allt oftare i media om libanonsvvenskarna, så lät det aldrig om tsunamioffren. Är det ett utslag av att alla är lika mycket värda, eller är det som i Orwells Djurfarmen "alla djur är jämlika, några mer än andra".

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback