Hurra för dataspel och serier!
Mina barn älskar serier och dataspel. De kan ägna timmar åt att läsa eller spela, om ingen hindrar dem. För det mesta är det helt ok, men ibland funderar jag över om det är ”bra”. Fast mest handlar det väl om att de gör andra saker än vad jag gjorde i samma ålder. Jag lärde mig inte läsa serier förrän i vuxen ålder och dataspel fanns ju inte.
Häromdagen satt vi och pratade om vad vi skulle göra på semestern – jo jag vet att den har börjat, men våra planer är fortfarande vaga. Då förklarar sonen att han vill se Poseidon och de andra grekiska gudarna och dottern vill göra något japanskt. Vi enas om att gå på Medelhavsmuseet och Östasiatiska någon gång när det regnar och kollar upp möjligheten för barn att följa med till Hasseludden. Hur kommer man på något sådant? Jo, sonen har spelat spel som ”Age of mythology” och där stött på de antika myterna. Jag hade en bok om de antika myterna, som han slukande och nu vill han vidare. Dottern läser mangaserier. Flera av seriemagasinen innehåller korta beskrivningar av japansk kultur och språk. Och nu vill hon gå vidare. Man kan ju ana vad som skulle ha hänt om jag helt oprovocerat föreslagit att vi skulle gå på museerna. Tråkiga mamma, som bara vill vara nyttig. Nej, hurra för dataspel och serier!