arbetarungar är inte dummare än andra
DN:s förstanyhet sade det vi som har erfarenhet från skolor i lågstatusområden vetat länge - invandrareleverna är mer ambitiösa i sitt skolarbete än sina svenska kamrater. Inte så konstigt. Invanddrareungdomarna är övertygade om att om de får tillräckligt många rätt på proven och tillräckligt många mvg så blir de välkomna i det svenska samhället. Dessutom har deras föräldrar ofta valt att bryta upp från förtryck, förföljelse och annat elände för att flytta tvärs över klotet till ett kallt och konstigt land. De är säkert de främsta entreprenörerna från sina länder, människor som är vana vid att ta tag i sin situation. Klart att de förväntar sig att barnen ska ta ansvar för sin framtid.
De svenska eleverna som kommer från studieovana hem har inte så mycket att hoppas på. De ser sällan några omkring sig som har lyckats tack vare skolan, möjligen trots skolan. Så har Haninge visat tydligt att det som Ann-Marie Lindgren och tankesmedjan Idé- och tendens påstått hela tiden - det är segregation och inte flum som är skolans problem. Fast Robert Noord uttrycker det som om de har visat att hon har fel. Nåja, det viktiga är att det är tydligt att det inte är arbetarungarnas intelligens eller inlärningsförmåga som brister, utan att det är omvärldsfaktorer - inte minst de förväntningar som eleverna möts av.
Hoppas bara att Robert blir förstådd. Han skriver en mängd viktiga saker. För det första finns det tydliga sambandet mellan förväntningnar och resultat. Så länge det finns lärare som arbetar i förvissningen att de skulle göra ett bra jobb bara de fick andra elever kommer elever att misslyckas.
För det andra är tydliga mål och uppföljningar en framgångsfakter. Allt pedagogiskt arbete baseras på bedömningar. Antingen är bedömningarna öppna och kan följas av andra eller så är de dolda. I Haninge och i Sigtuna har lärare suttit ner i verksamheten och fört professionella samtal om bedömningsgrunderna. Sigtuna kommun hade 2005 för första gången i betygsssystemets historia lika många godkända i alla ämnen som Skolverket förväntar sig med tanke på elevernas bakgrund. Det är inte bra nog, men alla tidigare år har Sigtunaeleverna presterat sämre än förväntat. Jag tror att likvärdighet i bedömningen och tydliga bedömningsgrunder, tillsammans med det professionella samtalet har gjort det tydligt för lärarna att de bedömer och på vilka grunder det sker. Det betyder att de har blivit tydligare i mötet med elever och föräldrar, vilket gör det lättare att veta vad som förväntas av en även om ens föräldrar inte har så hemskt lång erfarenhet i svensk skola.
För det tredje visar både Haninge och Sigtuna att man inte kan sätta likhetstecken mellan kunskapsuppföljning och prov. För de, inte minst partivänner och lärare, som känner oro över den ökande utvärderingsivern är det just bilden av en provhysteri och en vilja att sortera barn i goda ochdåliga exemplar som skrämmer. Haninge visar genom att använda LUS att just prov är faktislkt uteslutet om man vill veta något om barns kusskapsnivå - och veta på ett sådant sätt att man kan gå vidaer och utmana varje barn på ens eller hennes villkor. Jag hoppas att Haninge när de går vidare med matematik och kemi fortsätter på den inslagna vägen med "utvärderingssmanualer" i stället för prov.
För det fjärde - De resultat som visas efter första klass är glädjande. Om 88% lyckas i ettan, medan bara 60% lyckas i nian, då är det inte förmågan att lära som fattas - då är det metoder, arbetssät och förväntningar som skapar skillnaden mellan elever från studievana hem och elever från hem som saknar studievana.
Men viktigast är att sluta önska sig andra elever och i stället göra allt med de elever man har. Trots allt sägs det att vi inte använder mer än ungefär en tiondel av hjärnas kapacitet. Om skolan inte kan utmana eleverna att lära vidare - är det då fel på eleverna?
De svenska eleverna som kommer från studieovana hem har inte så mycket att hoppas på. De ser sällan några omkring sig som har lyckats tack vare skolan, möjligen trots skolan. Så har Haninge visat tydligt att det som Ann-Marie Lindgren och tankesmedjan Idé- och tendens påstått hela tiden - det är segregation och inte flum som är skolans problem. Fast Robert Noord uttrycker det som om de har visat att hon har fel. Nåja, det viktiga är att det är tydligt att det inte är arbetarungarnas intelligens eller inlärningsförmåga som brister, utan att det är omvärldsfaktorer - inte minst de förväntningar som eleverna möts av.
Hoppas bara att Robert blir förstådd. Han skriver en mängd viktiga saker. För det första finns det tydliga sambandet mellan förväntningnar och resultat. Så länge det finns lärare som arbetar i förvissningen att de skulle göra ett bra jobb bara de fick andra elever kommer elever att misslyckas.
För det andra är tydliga mål och uppföljningar en framgångsfakter. Allt pedagogiskt arbete baseras på bedömningar. Antingen är bedömningarna öppna och kan följas av andra eller så är de dolda. I Haninge och i Sigtuna har lärare suttit ner i verksamheten och fört professionella samtal om bedömningsgrunderna. Sigtuna kommun hade 2005 för första gången i betygsssystemets historia lika många godkända i alla ämnen som Skolverket förväntar sig med tanke på elevernas bakgrund. Det är inte bra nog, men alla tidigare år har Sigtunaeleverna presterat sämre än förväntat. Jag tror att likvärdighet i bedömningen och tydliga bedömningsgrunder, tillsammans med det professionella samtalet har gjort det tydligt för lärarna att de bedömer och på vilka grunder det sker. Det betyder att de har blivit tydligare i mötet med elever och föräldrar, vilket gör det lättare att veta vad som förväntas av en även om ens föräldrar inte har så hemskt lång erfarenhet i svensk skola.
För det tredje visar både Haninge och Sigtuna att man inte kan sätta likhetstecken mellan kunskapsuppföljning och prov. För de, inte minst partivänner och lärare, som känner oro över den ökande utvärderingsivern är det just bilden av en provhysteri och en vilja att sortera barn i goda ochdåliga exemplar som skrämmer. Haninge visar genom att använda LUS att just prov är faktislkt uteslutet om man vill veta något om barns kusskapsnivå - och veta på ett sådant sätt att man kan gå vidaer och utmana varje barn på ens eller hennes villkor. Jag hoppas att Haninge när de går vidare med matematik och kemi fortsätter på den inslagna vägen med "utvärderingssmanualer" i stället för prov.
För det fjärde - De resultat som visas efter första klass är glädjande. Om 88% lyckas i ettan, medan bara 60% lyckas i nian, då är det inte förmågan att lära som fattas - då är det metoder, arbetssät och förväntningar som skapar skillnaden mellan elever från studievana hem och elever från hem som saknar studievana.
Men viktigast är att sluta önska sig andra elever och i stället göra allt med de elever man har. Trots allt sägs det att vi inte använder mer än ungefär en tiondel av hjärnas kapacitet. Om skolan inte kan utmana eleverna att lära vidare - är det då fel på eleverna?
Kommentarer
Trackback