Anna-Karins ofullbordade

Hur mycket och hur snabbt kan ett parti förändras utan att förlora sin själ? Och hur mycket är verklig förändring och hur mycket är bara ändrad retorik?

Det finns anledning, tycker jag, att fundera över det. Den svenska socialdemokratin har präglats av sin pragmatism. Dvs partiet har varit mer intresserat av det praktiskt genomförbara än av principer. Så har också socialdemokratin haft en dominerande ställning ända sedan 30-talet. Det är klart att andra partier vill ta över makten! Men det som är en del av socialdemokratin själ – pragmatismen – är inte bara att ”kidnappa”.

Vad är egentligen ”de nya moderaterna” och varför ska vi tro att de på allvar har bestämt sig för att driva socialdemokratisk politik. Och om de har det – vad är det för fel på originalet? Om man nu verkligen vill att ”alla ska med” så måste man föra en politik för alla. Inte en politik som bygger på att barn sorteras tidigt i skolan, stämplas med betyg och därefter får livschanser beroende på vad deras lärare har gillat. Inte en politik som bygger på uppfattningen att människor är sjuka och arbetslösa för att de får så bra ersättningar. Inte en politik som bygger på att de som är starka nog att göra rätt val av förskola eller läkare eller äldreboende eller… Nej, jag tror inte på några ”nya moderater”. Och om de verkligen skulle vara beredda att driva s-politik, vad händer då med moderatsjälen? De konservativa moderaterna, de som helst inte vill se förändring i samhället kan kanske acceptera viss s-politik – åtminstone den som redan lett till beslut, men s-politiken är progressiv, framåtsyftande och drivs av utvecklingstro – den s-politiken står förstås inte de konservativa moderaterna ut med. Och de liberala moderaterna, de som vill se förändring, vill ju se en förändring som betyder att det offentliga drar sig tillbaka. De ser ju att de senaste förslagen om resurser till kommunerna skär rakt igenom moderatsjälen.

Och hur är det med folkpartisjälen dessa dagar? Den sortens folkpartister som har värnat jämställdheten, rätten till asyl och invandring, integritet och yttrandefrihet och ett starkt bistånd. Hur mår de när folkpartiet helt plötsligt står bakom kommunala vårdnadsbidrag, buggning, hårdare tag mot invandrare och med alliansbröder som kräver att de ska ge upp enprocentsmålet för bistånd. Jag tror att en mängd folkpartister gråter sig till sömns när folkpartiet plötsligt framstår som det verkliga högerpartiet i svensk politik.

Och centern? Hur mår centerns själ när folkrörelsebakgrunden får stå tillbaka för partiledaren som den ensamma stjärnan på centerhimlen? Hur mår centerns jordnära själ av ett flummigt tal om federalism som ingen kan förklara?

Nej, de enda i alliansen som verkar ha behållit sin själ är kd. Fast de har ju försökt att polera sitt yttre litegrann för att framstå som rumsrena. Genom deras försorg bjuds abortmotståndare att tala i Riksdagen. Genom deras försorg har homofobin ett politiskt ansikte. Genom deras försorg behöver alliansen inte dras med en modern kvinnosyn. Men, kd:s själ är uppenbart omodern. Stödet för dem pendlar ständigt runt 4%. Man funderar ju om det är bara av en händelse som det i flera olika undersökningar visar sig vara omkring 5% intoleranta. Kd är nära 4%-spärren.  Vi är många som inte skulle sakna dem om de trillar ur Riksdagen i höst. Men jag tror att det är många i m, fp och c som saknar sitt partis själ.