Elaka baciller och mångkulturråd
Tio dagar i skolans värld och de elaka bacillerna klipper till. Snorig, frusen, ont i huvudet, ont i örat och en rejält uppsvullen överläpp – kort sagt jag känner mig eländig. Ligger omväxlande i sängen och i soffan och tycker synd om mig.
Det hindrar mig dock inte från att skriva ner en tanke jag gått med rätt länge. I Sigtuna kommun har ungefär 1/3 sina rötter i andra delar av världen. Finnarna är den största gruppen i befolkningen som helhet, men i befolkningen under 20 år är Libanon största utsprungsland. Här finns över tio olika aktiva församlingar, protestanter, katoliker, frikyrkliga, muslimer, buddhister. Här finns massor av aktiva etniska kulturföreningar. Det borde vi dra nytta av. För mig handlar integration om ett ömsesidigt utbyte. Det handlar om att våga göra våra olikheter synliga. Lyssnade i förra veckan på ett inslag i Studio Ett som handlade om en motion lagd av en miljöpartist om att låta Ali och Mohammed få namnsdagar. Diskussionen med honom och med Sture Allén blev rätt förvirrad. Sture Allén konstaterar att 80% av namnen i almanackan har utländsk bakgrund och miljöpartisten pratar om diskriminiering. De möttes inte. Tyvärr. Jag ser en del svårigheter med vilja namn som ska få plats, men tycker att det finns en poäng med motionen. Vi skulle göra alla Ali, Mohammed, Zeynab och Sevgi synliga. De skulle vara en del i vårt samhälle, precis som Anselm, Kevin, Johanna och Martha. Det som var riktigt intressant är att det tydligen bara är i Sverige och Norge som vi firar namnsdagar. Genom ett turkiskt namn i almanackan skulle vi dels påverka den svenska traditionen genom nya namn, dels påverka den turkiska familjens traditioner, de skulle få anledning att fira namnsdag.
Det är fortfarande så att det främst är vit medelklass som fattar besluten. Ibland kommer någon på att man ska tänka på att alla inte lever som de, men ofta är besluten anpassade till den verklighet beslutsfattarna lever i. Därför finns det t ex särskilda tider i simhallen för bara vuxna besökare, men inga särskilda tider för kvinnor respektive män. I skolan serveras oftast två rätter och för det mesta är den ena rätten vegetarisk. Då behöver den som äter halal eller i alla fall inte griskött inte svälta. Men hur är man säker på att en små barn på förskolan inte serveras "oren" mat? Barnen kan kanske inte beskriva så mycket själva. Vi har nu anpassat skolåret så att muslimer kan fira Eid-al-Fitr, perser och kurder kan fira Newroz och syrisk-ortodoxa kan fira långfredag utan att behöva vara lediga. Det är de stora grupperna och högtiderna nu, men hur ser det ut i framtiden? Vilken policy bör skolan ha för att få med alla elever på friluftsdagen eller lägerskolan? Hur ska äldreomsorgen hantera kulturella skillnader så att alla gamla får ett bra liv? Hur ska valnämnden jobba för att få fler valförrättare med huvudduk och turban?
Sedan lång tid tillbaka finns ett särskilt kommunalt pensionärsråd för att pensionärerna ska få tycka till om olika frågor som rör dem. Det finns ett handikappråd för att granska att kommunen verkligen är tillgänglig för alla. Ett ungdomsråd är under bildande för att garantera att kommuninvånare utan rösträtt ska kunna göra sin röst hörd. Råden har dessutom den fördelen att de fungerar som en arena för dialog och ömsesidighet, inte enbart som en kravmaskin. Därmed blir beslutsunderlagen bättre. Men trots att vi har ett mångkulturellt samhälle har vi inte något motsvarande mångkulturråd. Det borde vi ha.