”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” Stadsteatern 4 november
Mamma ringde för någon vecka sedan och undrade om inte P och jag ville följa med på teater. Hon hade ett par biljetter. Vi hade inget för oss och tackade genast ja. Utan att riktigt veta vad vi gav oss in på.
Det var Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” som spelades. En hemsk historia om kärlek och om vem som älskar mest. Och om äktenskapet. Samma tema som ”Den allvarsamma leken” Det är härifrån det berömda citatet ”Jag tror på köttets lust och på själens obotliga ensamhet” kommer. Kärnan är den klassiska konflikten om hur kärleken ständigt är ”otimad”. Gertrud lämnar sin man för att hon inte längre älskar honom och ber sedan sin nya kärlek Erland Jansson (Erik Johansson) resa med henne. Han å sin sida tycker inte det är nödvändigt att resa bort och dessutom har han en förpliktelse mot en annan kvinna. Inte av kärlek, utan därför att hon har hjälpt honom under studietiden och fram till hans musikaliska genombrott. Plikten eller kärleken? Bakom alltsammans lurar en relation från tiden före hennes äktenskap. Gabriel Lidman (Christer Fant) upprepar sin fråga – varför lämnade du mig?
Maria Salah gör en avvisande och stram Gertrud som på ett sätt är svår att älska. Men hon leverear repliker och känslor som går rakt in i maggropen. Hela historien kretsar kring henne och de tre männen som hon har älskat eller älskar och som i varierande grad älskar henne. Mest sympatisk är maken Gustaf Kanning (Gustaf Hammarsten) som nu får nertryckt i halsen det han lovade när de förlovade sig – att de skulle leva tillsammans så länge båda ville det. Rationalitet ställs mot kärlek och mot konvention. I bakgrunden lurar den statsrådspost som Gustaf Kanning erbjuds och tackar ja till. Kan fru Kanning – Gertrud – presenteras som statsrådinna vid hovet?
Livet är verkligen inte lätt. Hjalmar Söderberg väjer inte från de svåra frågorna och förenklar inte heller svaren. Det är märkligt att tänka sig att pjäsen är hundra år gammal. Den är skriven före kvinnornas rösträtt och nästan 20 år innan vi fick en lag om gifta kvinnors medborgarskap. En verklig modernist.
Stockholm Stadsteater är en fantastisk institution. På två dagar har jag kastats från det storslagna, episka till det småskaliga, personliga. Från Stora Scenens musikteater till den Lilla Scenens vassa repliker. Jag hoppas verkligen att den nya politiska ledningen är tillräckligt kulturkonservativ för att inte utsätta Stockholms Stadsteater för några nyliberala experiment, utmaningsrätt eller utförsäljning. Stadsteatern måste få koncentrera sig på den konstnärliga utvecklingen och slippa affärsplaner och vinstkrav. Det finns privatteatrar i Stockholm, så för mångfaldens skull behövs Stadsteatern.