Nattlig påhälsning och första snön
Första dagen i mitt nya liv. Tyvärr inte så utvilad och fräsch som man borde vara första dagen. Hur den var återkommer jag till senare.
Maken var ute sent igår kväll. De firade att ett större projekt avslutades. Så jag sov nästan när han kom hem vid midnatt. Eller för att vara ärlig - jag sov, men med boken uppslagen och lampan tänd. Hörde att han kom in och så gick han i dörren igen och jag förstod att han skulle tömma regnvattentunnorna - det är inte så kul när de fryser till is. Tyckte jag hörde dörren igen, men nu sov jag nästan helt.
Då hör jag ett brak utanför sovrumsfönstret och ett avgrundsvrål. Helt säker på att det hänt maken något rycker jag åt mig mogonrocken och springer ut barfota. Samtidigt rundar en okänd farbror hörnet. Jag begriper att det inte är maken som råkat illa ut, utan denne kraftigt överförfriskade herre. Den okände mannen tror då att jag är C och jag förklarar förgäves att han är i fel hus. I nästa hus finns en C (och jag hoppas i mitt stilla sinne att hans tillstånd inte tillåter honom att komma fram till C). Jag förklarar ganska bryskt att vi sover och att han inte är välkommen in. Då försöker han gå in i alla fall!
Tur att man inte är liten och späd, utan kan hålla emot. Röstresurser har jag också och vid det här laget hade jag blivit ganska rädd, så jag ryter åt honom att stanna utanför. Han framhärdar i att han vill komma in och ringa efter en taxi. Efter en stunds knuffande kommer maken till undsättning och vi får med förenade krafter farbrodern att sätta sig på förstukvisten och lugna ner sig.
Jag ringer en taxi medan maken lugnt och bestämt förklararatt farbrodern får vänta utanför på taxin. Han lommar iväg och vi inser att det inte är säkert att han är kvar när taxin kommer. Maken försöker få honom at inte braka rakt igenom häcken och våra planteringar och i stället använda vägen.
Lagom när vi gått och lagt oss och maken somnat ringer det. Det är den stackars taxichauffören som undrar vart han egentligen ska. Han hade fått flera adresser på samma gata till körningen. Jag antar att han kom fram till C och att hon också ringde taxi. Jag förklarar läget för chauffören och då får han syn på sin passagerare. Jag återgår till sängen. En stund senare ringer det igen. Farbrodern har (förstås) tappat sin plånbok. Med en suck går jag ut och tittar på bron, men där ligger den inte. Att försöka gissa sig till vilka vägar han tagit och det dessutom i beckmörker blev övermäktigt. Efter en stunds dividerande, först med chauffören och sedan med farbrorn själv enas vi om att jag ska titta en gång till när det blivit ljust ute.
Morgonen kom med säsongens första snö. Medan dottern tindrar med ögonen funderar jag över snöröjningsbudgeten. Jag erkänner - jag gillar inte vinter. Det är så bökigt att gå ut, kan inte hämta tidningen utan skor och måste sopa och skrapa bilen varje gång man inte ska vänta på ettt försenat pendeltåg. Tycker att det räcker om det julkortssnöar dagen före julafton, ligger kvar en vecka och börjar töa på nyårsdagen. Till trettonhelgen vill jag ha blåsippor.
Den okulära besiktningen av trädgården visade ingen plånbok. Däremot hade farbrodern lyckats rycka loss ett stuprör och prydligt (?) lägga det på marken, tillsammans med den omkullvälta regnvattentunnan.
Det dröjde ett tag innan jag somnade. Funderade mycket över vad som hade hänt och vad som kunde ha hänt. Nu var väl farbrodern hyggligt oförarglig - inte särskilt aggresiv, men nog så påstridig. Tur att sådant nästan aldrig händer.
Maken var ute sent igår kväll. De firade att ett större projekt avslutades. Så jag sov nästan när han kom hem vid midnatt. Eller för att vara ärlig - jag sov, men med boken uppslagen och lampan tänd. Hörde att han kom in och så gick han i dörren igen och jag förstod att han skulle tömma regnvattentunnorna - det är inte så kul när de fryser till is. Tyckte jag hörde dörren igen, men nu sov jag nästan helt.
Då hör jag ett brak utanför sovrumsfönstret och ett avgrundsvrål. Helt säker på att det hänt maken något rycker jag åt mig mogonrocken och springer ut barfota. Samtidigt rundar en okänd farbror hörnet. Jag begriper att det inte är maken som råkat illa ut, utan denne kraftigt överförfriskade herre. Den okände mannen tror då att jag är C och jag förklarar förgäves att han är i fel hus. I nästa hus finns en C (och jag hoppas i mitt stilla sinne att hans tillstånd inte tillåter honom att komma fram till C). Jag förklarar ganska bryskt att vi sover och att han inte är välkommen in. Då försöker han gå in i alla fall!
Tur att man inte är liten och späd, utan kan hålla emot. Röstresurser har jag också och vid det här laget hade jag blivit ganska rädd, så jag ryter åt honom att stanna utanför. Han framhärdar i att han vill komma in och ringa efter en taxi. Efter en stunds knuffande kommer maken till undsättning och vi får med förenade krafter farbrodern att sätta sig på förstukvisten och lugna ner sig.
Jag ringer en taxi medan maken lugnt och bestämt förklararatt farbrodern får vänta utanför på taxin. Han lommar iväg och vi inser att det inte är säkert att han är kvar när taxin kommer. Maken försöker få honom at inte braka rakt igenom häcken och våra planteringar och i stället använda vägen.
Lagom när vi gått och lagt oss och maken somnat ringer det. Det är den stackars taxichauffören som undrar vart han egentligen ska. Han hade fått flera adresser på samma gata till körningen. Jag antar att han kom fram till C och att hon också ringde taxi. Jag förklarar läget för chauffören och då får han syn på sin passagerare. Jag återgår till sängen. En stund senare ringer det igen. Farbrodern har (förstås) tappat sin plånbok. Med en suck går jag ut och tittar på bron, men där ligger den inte. Att försöka gissa sig till vilka vägar han tagit och det dessutom i beckmörker blev övermäktigt. Efter en stunds dividerande, först med chauffören och sedan med farbrorn själv enas vi om att jag ska titta en gång till när det blivit ljust ute.
Morgonen kom med säsongens första snö. Medan dottern tindrar med ögonen funderar jag över snöröjningsbudgeten. Jag erkänner - jag gillar inte vinter. Det är så bökigt att gå ut, kan inte hämta tidningen utan skor och måste sopa och skrapa bilen varje gång man inte ska vänta på ettt försenat pendeltåg. Tycker att det räcker om det julkortssnöar dagen före julafton, ligger kvar en vecka och börjar töa på nyårsdagen. Till trettonhelgen vill jag ha blåsippor.
Den okulära besiktningen av trädgården visade ingen plånbok. Däremot hade farbrodern lyckats rycka loss ett stuprör och prydligt (?) lägga det på marken, tillsammans med den omkullvälta regnvattentunnan.
Det dröjde ett tag innan jag somnade. Funderade mycket över vad som hade hänt och vad som kunde ha hänt. Nu var väl farbrodern hyggligt oförarglig - inte särskilt aggresiv, men nog så påstridig. Tur att sådant nästan aldrig händer.
Kommentarer
Postat av: Kerstin
"Tycker att det räcker om det julkortssnöar dagen före julafton, ligger kvar en vecka och börjar töa på nyårsdagen. Till trettonhelgen vill jag ha blåsippor." Exakt! Håller med fullständigt.
Trackback