Som balsam för en dålig mor
Var och hämtade dottern på basketträning. Medan vi sitter och småpratar på läktaren slås jag av den fasansfulla insikten att hon bergis just haft historieprov. Så jag frågar oroligt. Och ja, det har hon. Skuldkänslorna slår ner som en bomb. Jag har inte ens frågat vad det handlar om, än mindre hjälp henne att läsa på. Full av ruelse ber jag om ursäkt, krälar i stoftet. - Jag är en dålig mamma, säger jag förtvivlat. - Det gör inget, ler dottern förtröstansfullt - jag är en väluppfostrad dotter, så du behöver inte hjälpa mig. Jag har läst på själv. Och du, säger hon, det gick bra. Och värmen sprider sig i bröstet, jag blir nästan gråtfärdig. Så lite engagemang i efterhand: Var det någon fråga du tyckte var svår? - Nej, kommer ett tryggt och självsäkert svar. Och hon har säkert rätt. Men ändå. Trots allt är det viktigare med provstöd, än med blanketter. Så de får nog ligga ett tag till.
Vad i h...e! Detta liknar ju rena rama Stepford Wives eller Desperate Housewives eller,...vet inte vilka skällsord jag ska ta till?! Jo, nu vet jag: J...a HARO-människa! Få se om jag fattat det här rätt: Du har alltså glömt att fråga din dotter hur det gick på historieprovet och håller på att smälla av på grund av detta?!Ruelse, förtvivlat krälande i stoftet, en bomb av skuldkänslor? Hörrudu, jag har svårt att komma ihåg vad mina barn heter ibland, för att inte tala om de fyra sista jävla siffrorna i deras personnummer. Den äldste kan tillbringa så långa stunder i källarvåningen att jag inte ens upptäcker att than är hemma på hela dagen.
Fast 3 snorungar är INGENTING jämfört med min gammelmormor, som hade sex. När hon skulle ropa på dem använde hon för säkerhets skull hela raden av namn; märta-inga-putte-hjördis-kaj-barbro, kom hit!
Nej, jag smällde inte av för att jag glömt att fråga hur det gick på provet. Jag smällde av för att jag inte informerat mig om vad provet handlade om - jag råkar vara närmast nörd-intresserad av historieundervisning. Detta skedde samtidigt som jag missat att fylla i en enda av alla de lappar som skickats från trumpetlärare, cellolärare, rektor, baskettränare, femmans fröken, sexans fröken och samtidigt som jag kände mig dränkt i klassfester skjutsning och allt annat. Det var det som blev för mycket.
I vanliga fall har jag en lagom slö inställning till föräldraskapet. Men denna höst har jag misskött alltsammans. Inte gått på föräldramöten, skjutit upp samtal med fröken och i största allmänhet låtit det hela förfalla. Det finns en nedre gräns. Hela, rena, utsövda och mätta - då tror jag att de klarar sig bra i skolan. Men det gör ju inget om någon vänligt intresserar sig för vad barnen lär sig. Däremot spelar det inte så stor roll om man kommer ihåg personnumret.
Så Johanna, spar skällsorden och njut istället av den kloka dottern, som på något underligt sätt tycks utvecklas till en stark och duglig unge, som klarar sig på egna ben.
Skällsorden var skämtsamt menade, men...Ok, givet bakgrunden, felvalda. NÖRD skulle det stått istället. Dottern däremot, är mycket riktigt en sund och normal människa. Måste vara makens gener?