Heja Ylva!
Solen strålar och jag har tillbringat dagen dubbelvikt med spade och sekatör. Livet återvänder på ett konkret plan och jag är så där härligt trött i kroppen som man blir efter en dags trädgårdsarbete. Liljebaggar, kirskål och gräs som smitit in i rabatterna har mött ett förfärligt öde. Komposthögen växer och svetten rinner. Bra avkoppling!
Och ett bra tillfälle att fundera över Ylva Johanssons artikel på DN-debatt. Äntligen går någon av våra ledande företrädare in i debatten om den socialdemokratiska skolpolitiken och vågar ifrågasätta. Inte för att det vi sade då var fel då utan för att vi nu har en annan situation. Hon debatterar utifrån Stockholmshorisonten och inom nuvarande system. Samtidigt tror jag att den här artikeln kan vara det startskott jag, och säkert många andra, har längtat efter. Starten på en debatt där det är möjligt att inte bara förändra detaljer utan där man kan ifrågasätta systemet. Det kanske är det bästa system man kan tänka sig, men vet vi det om vi inte har ifrågasatt det? Som jag skrev tidigare så har vi nu en historisk chans att sluta ta ansvar för politiska kompromisser. Låt oss mejsla ut en skolpolitik för ett solidariskt, rättvist och demokratiskt samhälle på 2000-talet!
Om jag håller med henne? Jag vet inte, ärligt talat. Vem håller inte med om att det är nödvändigt att fokusera på skolans uppdrag? Hon har, förmodligen medvetet, valt ett språk som kommer att reta upp både partivänner och skolintresserade utanför partiet. Det är svårt att få plats på DN-debatt och platsen är begränsad. Där finns inget utrymme för nyanser och fördjupningar. Först när nyanserna och fördjupningarna kommer till är det möjligt att avgöra om man håller med eller inte. Men det är inte det viktiga med artikeln. Det viktiga är vad som händer sedan. Förhoppningsvis leder hennes provocerande språk till en konstruktiv och dynamisk debatt i vårt parti.
För visst är det bra konstigt att skoldebatten inte handlar om vilka kunskaper som är viktiga och hur vi ska garantera alla elever att få dem. Varför ska vi ägna politisk debatt åt futtigheter som nationella regler för mobiltelefoner i klassrummet eller från vilken årskurs betyg ska ges?
Läste f ö i Lärarnas Tidning om en avhandling som skrivits om mediebilden av skolan. DN har konsekvent släppt fram en bild på ledar- och debattsidorna av skolan som beskriver sönderfall och kaos där allt är de ondskefulla politikernas fel med stöd av skolforskarna (som endast med tvekan kan kallas forskare). Lärarna är viljelösa offer för olika påfund. Rektorerna är misstänkta, de är för långt från undervisningen och har antagligen ett finger med i spelet. Det är ju problematiskt om skolpolitiken, det vill säga ramarna för vad lärare, elever och rektorer kan göra, baserar sig på systematisk svartmålning. Man undrar ju också hur DN ska förhålla sig till alliansens klåfingrighet och vilja att detaljreglera in i klassrummet? Jag tycker inte skolministern eller andra politiker ska bestämma vilka mobbningsprogram som är godkända för användning eller hur skriftliga omdömen ska se ut. Tråkigt nog är avhandlingen vad jag förstår redan skriven, så det dröjer nog ett tag innan vi får veta.