Anna-Karins ofullbordade

En svettig tågresa senare kom vi till Venedig, S:ta Lucia. Där blev vi visade till vårt hotell via vaporetto till Rialtobron. Faktiskt ett av de billigare hotellen vi bodde på under hela resan ? och också det enklaste. Men rent och fräscht, så varför klaga? Venedig var, precis som vi anat, ganska dyrt. För 15 euro för vuxna och 7 för barnen fick vi en dygnsbiljett på vaporetton. Det visade sig vara en bra investering, det var alldeles för varmt för att gå. En annan intressant sak visade sig också. Det var fullständigt omöjligt att gå efter kartan i Venedig. Inte så att man virrade bort sig totalt ? nej, det var bara så att man var i princip aldrig riktigt rätt. Inte riktigt fel heller man var bara nästan rätt.

Vi gjorde förstås sådant man ?måste? i Venedig. Vi gick till Markusplatsen, tittade på Dogepalatset och suckarnas bro. Och vi tog en gondoltur. Ja, det var dyrt, men det var helt fantastiskt när gondoljären vickade oss in i de små, smala kanalerna som inte tillät motorfordon. Två märkvärdiga hus såg vi på turen, där hade Marco Polo bott i innan han reste ut i världen.

Venedig är en stad helt utan biltrafik och det märks. Dieselångorna är man inte utan, det går många dieseldrivna fordon på Canal Grande, men det är så tyst! Vi kom från ett larmande Rom, där det gällde att med livet som insats korsa gator där bilar körde kors och tvärs, inte sällan tutande. Helt plötsligt tar vi oss fram i en tyst värld, där man visserligen ibland får hålla undan för de handdragna kärror som ersätter bilar där inte båtar kommer fram.

Om vi tillbringat mer tid i Venedig hade jag velat se de två stora konstmuséerna, både Guggenheim och Accademia. Men vad är det som säger att man inte kommer tillbaka?