Anna-Karins ofullbordade

Har äntligen fattat att jag har semester. Trodde faktiskt att det skulle funka att jobba två dagar förra veckan och sedan ha semester. Jo visst. I onsdags hade jag första semesterdagen. I tisdags kväll satt jag visserligen hemma, men ändå vid datorn efter middagen. Tog en paus för "Morden i Midsomer" och återgick till datorn några timmar till. Steg upp strax efter sex på morgonen och fortsatte vid min dator. Vid halv tio åkte jag till jobbet. Vi hade fortfarande anställningar kvar att göra. Kom hem till middagen, fullastad med "jag ska bara"... Torsdag kväll åkte jag till Uppsala för ännu en anställningsintervju och i fredags och måndags ringde jag på referenser. Nu blir det inte mer jobbat den här semestern! Inte undra på att familjen ruttnar på en mellan varven.

Idag har jag sågat ner några decimetertjocka syrenstammar och uteplatsen ser lite kal ut. Ja, jag vet att man ska klippa ner syren direkt efter blomning. Men det har jag försvarat mig med de senaste tio åren, och någon gång får man ge sig. Det blir nog inte så mycket blomning på syrenen nästa år, men kanske får jag fler grönskande och på sikt blommande grenar i ögonhöjd och strax under?

De första jordgubbarna är färdiga, ungefär samtidigt med de första hallonen. Räknar med en smaskig efterrätt med jordgubbar, smultron och hallon någon av de närmaste dagarna.

Almedalsveckan verkar inte lyfta. I alla fall inte i DN:s pappersrapportering. Trots att DN Debatt gjort sitt bästa. På Centerns dag fick Andreas Carlgren bre ut sig, trots att han inte hade särskilt mycket att komma med. När det var Socialdemokraternas dag fick en brittisk professor skriva något som förmodligen var starkt nerkortat eller felöversatt. Jag tror att hela artikeln gick ut på att socialdemokratin var död som idé och att vi lika gärna kunde lägga ner, men det var svårt att följa resonemanget. Kanske tänker professorn bättre än han formulerar sig, kanske är det debattredaktionen som sabbat det hela.

Igår pratade miljöpartiet. Om miljöpolitik. Jaha.
 

I förrgår var det KD:s tur. Tänk vad spännande det hade varit om Göran Hägglund hållit ett tal på temat alliansens sysselsättningspolitik och kärnfamiljen. Det hade varit så intressant att höra hur det hänger ihop. Jag tycker det är konstigt att ingen journalist tycks ha grävt lite djupare i den borgerliga sysselsättningspolitikens effekter på kärnfamiljen. Med Kristdemokraterna i spetsen, ivrigt påhejade av de gamla moderaterna och centerpartisterna (om det finns några nya kan diskuteras) är det ju de borgerliga partierna som står för en konservativ syn på familjen, där kärnfamiljen ska hållas ihop. Ändå kunde inte ens Gudrun Schyman gjort det bättre. Hela arbetsmarknadspolitiken skriker ?Död åt kärnfamiljen!?, högt och ljudligt.

Så här hänger det ihop: Det borgarna kallar arbetslinjen är i själva verket en hetsjakt på arbetslösa. Med sämre villkor ska de jagas och med hugg och slag tvingas att ta jobb som de egentligen inte kan ta. Det finns inga rationella skäl att tveka. En arbetslös måste vara beredd att både pendla och flytta. Och det är väl ok för den som inte har familj.

Men om man har familj? Ska man bli en frånvarande förälder som inte delar ansvaret för barnen? Ska man tvinga sin partner att säga upp sig för att flytta med till en osäker tillvaro? Eller är det helt enkelt så att man ska avstå från att skaffa barn om man tror att man någon gång i livet kan riskera att bli arbetslös? Och till glädje för barnen är det numera så att både pappor och mammor vill ta ansvar för barnen också om olyckan är framme och en skilsmässa blir nödvändig. Så en skilsmässa innebär inte längre att pappan blir fri att flytta vart som helst. Så när alliansen säger att den som är arbetssökande endast anses stå till arbetsmarknadens förfogande om han/hon är beredd att flytta från första dagen, då förutsätter de också kärnfamiljens omedelbara död.

Att borgarpolitiken är direkt barnfientlig behöver man inte säga.