Poltik före och efter ett val
Diskussionen om utnämningspolitiken blir allt underligare. Det är inte särskilt konstigt att en regering vill ha kontroll över myndigheterna och därför vill anställa myndighetschefer som de litar på, oavsett om de har partibok eller inte och oberoende av var den eventuella partiboken hör hemma.
Trots allt har vi i Sverige ett lite ovanligt sätt att styra landet. Relativt få ministrar, som dessutom inte ska lägga sig i hur myndigheterna gör för att uppfylla sitt uppdrag. Så fort en minister stoppar dit fingrarna blir han eller hon, med rätta, anklagad för ministerstyre och prickad av Riksdagens konstitutionsutskott. Så mycket viktigare för den svenska ministern att ha en generaldirektör eller ambassadör som man har högt förtroende för. Samtidigt är det naturligtvis irriterande för oppositionen att tjänstemännen, generaldirektörer eller andra, gör sitt bästa för att omvandla politiken till praktisk och väl fungerande verklighet.
Det är inte så konstigt om oppositionen ständigt granskar vilka chefer som tillsätts. Och det är bra, för det bidrar förstås till både öppenhet och hög kompetens. Jag tror det finns massor av exempel på regeringar av både nationell och mer lokal karaktär som anstränger sig lite extra för att hitta guldkornen med partibok/förtroende hos oppositionen just för att slippa kritik som riktar in sig på att man stöder sina egna. Men, så resonerade inte den högerallians som nu regerar landet.
I alla fall inte före valet. Då var det falsettoner om korruption och hemlighetsmakerier. En särskild arbetsgrupp tog fram en hel manual för hur generaldirektörer och andra höga tjänstemän skulle tillsättas. Den som röstade fram en borgerlig regering kunde lita på att det skulle bli andra bullar och ett öppet rekryteringsförfarande.
Och sedan började utnämningarna. Per Unckel. Jonas Hafström. Carl Cederskiöld. Alla tre säkert utomordentligt väl lämpade för sina uppdrag och sina uppdragsgivare, men knappast tillsatta genom annonsering, utfrågning i riksdagsutskott och andra öppna rekryteringsvägar. När Carl Bildts tidigare medarbetare Jonas Hafström fick jobbet som ambassadör i Washington var argumentet mot det öppna rekryteringsförfarandet att det ju inte fanns så många kvalificerade i landet att man kunde få fram några fler eller bättre genom annonsering. Nej, kanske inte.
Och när ambassadör Lars Danielsson (tidigare statssekreterare) inte fick någon placering sade utrikesministern att man inte kan ha ambassadörer som ljuger i KU. Nähä, men utrikesministrar behöver visst inte vara så noga med sanningen.
Nå, den 9 juni var Mats Odell i Ekots lördagsintervju och redan då förstod vi vartåt det barkar med den ?nya öppna utnämningspolitiken?. Den är lika ny som de ?nya moderaterna?. Bara ord. Odell konstaterade att det nog var svårare än de tänkt sig. Jaså? Och att det väl kanske inte var så lockande att kallas till öppna utskottsförhör innan man kunde få generaldirektörsjobb. Nej. Men det var inget nytt. Det var ju precis vad företrädarna för den socialdemokratiska regeringen sade före valet.
Och igår framträdde de fyras gäng på DN-debatt och lovade att öka hemlighetsmakeriet vid tillsättningar. Genom att förändra sekretesslagstiftningen ska det inte längre vara offentligt vilka som söker de offentligt annonserade tjänsterna. Och på radio hör vi statsminister Reinfeldt förklara att det nog inte är så kul för den som sökt en tjänst och som redan har ett jobb att komma in på kafferasten om det är offentligt att han eller hon har sökt jobbet. Man riktigt hör hur statsministern lägger huvudet på sned och tittar bedjande med sina bruna hundögon på reportern. Och i studio ett får vi höra näringsminister Olofsson desavouera två nytillsatta generaldirektörer genom att konstatera att regeringen inte hade några goda erfarenheter av att annonsera ut tjänster. Man får inte så många kvalificerade sökande om det är offentligt att de sökt jobbet. Nej. Men det var inget nytt. Det var ju precis vad företrädarna för den socialdemokratiska regeringen sade före valet.
Jag tycker inte att en speciell partibok ska vara meriterande i sig (bortsett från rent politiska tjänster som ombudsman eller partisekreterare), men det blir också fel om en partibok förhindrar kompetenta människor att arbeta inom offentlig sektor. Yrkesförbud är inte rätt väg att gå. Dessutom är det viktigt att komma ihåg att alla människor har åsikter, även om de inte deklarerar dem öppet. Och det är nu mina konspirationsteoretiska talanger gör sig gällande. Finns det ett samband mellan den nya sekretessbelagda utnämningspolitiken och moderaternas envisa ovilja att öppet redovisa vilka privatpersoner som ger stora bidrag till partiet genom exklusiva sammanslutningar som ?Tornet?. Är det de hemliga bidragsgivarna som senare ska lämna in sekretessbelagda ansökningshandlingar och utses som ?oberoende? experter och hämtade från näringslivet? Jag bara undrar. Ibland är det lättare när man vet var folk står.
Fast allra mest besviken är jag över att regeringen inte står fast vid och genomför det de sade att de skulle göra före valet. Alla vi andra, som står för en sak före valet och sedan håller fast vid den oavsett om vi vinner eller förlorar får ta smällen.