Betygsutspelet ger oanade möjligheter
Skolministern har med sin vanliga kulsprutemetodik drivit skolpolitik. Utan eftertanke, utan några försök till samråd har han sprutat ur sig det ena dumma förslaget efter det andra. Det senaste i raden är ett nytt betygssystem. Inledningsvis två korta kommentarer till själva förslaget:
För det första - vad ska man med två nivåer underkänt till? Underkänt på högre eller lägre nivå? Är det meningsfullt?
För det andra - var är logiken? Om problemet är att för många elever hamnar på gränsen mellan två betyg, varför skulle det bli färre som hamnar på gränsen om man skapar fler betygsnivåer och därmed fler gränser?
Man skulle kunna bli sänkt för mindre. Men det finns också skäl att glädjas. Nu har socialdemokratin chansen i skolpoliktiken. Låt oss ta den.
Ett av våra stora problem med skolpolitiken är att den är för otydlig för väljarna. Det är många som har svårt att veta vad vi egentligen vill. Sedan andra världskriget och 1946 års skolkommission (möjligen ännu tidigare) har vi strävat efter att göra breda överenskommelser och kompromisser om skolan. Vi har också tagit ansvar för alla möjliga kompromisser och efter hand börjat betrakta dem som vår egen politik. Betänk att de två senaste läroplanerna för svensk grundskola bygger på propositioner från borgerliga regeringar! Förmodligen kommer nästa också att göra det. S-regeringar har sedan putsat lite, men i huvudsak stått upp för kompromisspaketen.
Andra partier har drivit egna skolfrågor, men vi har tagit ansvar och sagt oss själva att den som har mycket makt måste kanske stå tillbaka något. Det är viktigt för skolan att den får utvecklas under de breda kompromisserna, så att inte varje maktskifte innebär nya förutsättningar.
Det är dags för oss att sluta vara allvarsamma och ansvarstagande. Om de som nu har regeringsmakten inte tycker att de har ansvar för samförståndslösningar, varför ska kalla halvdåliga kompromisser för socialdemokratisk skolpolitik?
Medan skolministern orerar om att beslagta mobiler, ta bort håltimmar som inte finns, flytta på elever som inte passar in, ta över uppfostran från föräldrarna, ge sjuåringar rättsosäkra betyg och forcera fram ett ogenomtänkt betygssystem så ska vi socialdemokrater ta chansen att tala om hur vi vill att skolan ska se ut i framtiden. En demokratisk skola som ger alla elever rätt till goda kunskaper. Det var alldeles för länge sedan någon talade om skolans demokratifostrande uppdrag. I en demokratisk skola accepteras inga kränkningar. En demokratisk skola motiverar sina elever att spänna bågen lite extra och lära sig lite mer än vad som är nödvändigt för ett godkänt betyg. En demokratisk skola är en skola där elever och föräldrar får både tidig och tydlig information om hur det går. En demokratisk skola ställer skolans kunskapsuppdrag i centrum och inte dess uppdrag att sortera bort de som inte duger. I en demokratisk skola jobbar eleverna sig trötta för att lära nytt och har inte tid att sabba för andra (eller sig själv). Tro inte att jag är naiv nog att påstå att det i den demokratiska skolan inte kommer att finnas elever som strular, har problem att lära, har föräldrar som inte kan eller orkar - men i den demokratiska skolan är inte eleverna problemet.
Socialdemokratin har de värderingarna. Vi är i opposition i ett land som har en regering som inte värdesätter samförståndslösningar i skolpolitiken. Vi har en viktig uppgift att vinna tillbaka väljarnas förtroende 2010 och 2014. I helgen väljer vi ny partiordförande och kan lämna valförlusten och det gamla bakom oss. Vad väntar vi på?
För det första - vad ska man med två nivåer underkänt till? Underkänt på högre eller lägre nivå? Är det meningsfullt?
För det andra - var är logiken? Om problemet är att för många elever hamnar på gränsen mellan två betyg, varför skulle det bli färre som hamnar på gränsen om man skapar fler betygsnivåer och därmed fler gränser?
Man skulle kunna bli sänkt för mindre. Men det finns också skäl att glädjas. Nu har socialdemokratin chansen i skolpoliktiken. Låt oss ta den.
Ett av våra stora problem med skolpolitiken är att den är för otydlig för väljarna. Det är många som har svårt att veta vad vi egentligen vill. Sedan andra världskriget och 1946 års skolkommission (möjligen ännu tidigare) har vi strävat efter att göra breda överenskommelser och kompromisser om skolan. Vi har också tagit ansvar för alla möjliga kompromisser och efter hand börjat betrakta dem som vår egen politik. Betänk att de två senaste läroplanerna för svensk grundskola bygger på propositioner från borgerliga regeringar! Förmodligen kommer nästa också att göra det. S-regeringar har sedan putsat lite, men i huvudsak stått upp för kompromisspaketen.
Andra partier har drivit egna skolfrågor, men vi har tagit ansvar och sagt oss själva att den som har mycket makt måste kanske stå tillbaka något. Det är viktigt för skolan att den får utvecklas under de breda kompromisserna, så att inte varje maktskifte innebär nya förutsättningar.
Det är dags för oss att sluta vara allvarsamma och ansvarstagande. Om de som nu har regeringsmakten inte tycker att de har ansvar för samförståndslösningar, varför ska kalla halvdåliga kompromisser för socialdemokratisk skolpolitik?
Medan skolministern orerar om att beslagta mobiler, ta bort håltimmar som inte finns, flytta på elever som inte passar in, ta över uppfostran från föräldrarna, ge sjuåringar rättsosäkra betyg och forcera fram ett ogenomtänkt betygssystem så ska vi socialdemokrater ta chansen att tala om hur vi vill att skolan ska se ut i framtiden. En demokratisk skola som ger alla elever rätt till goda kunskaper. Det var alldeles för länge sedan någon talade om skolans demokratifostrande uppdrag. I en demokratisk skola accepteras inga kränkningar. En demokratisk skola motiverar sina elever att spänna bågen lite extra och lära sig lite mer än vad som är nödvändigt för ett godkänt betyg. En demokratisk skola är en skola där elever och föräldrar får både tidig och tydlig information om hur det går. En demokratisk skola ställer skolans kunskapsuppdrag i centrum och inte dess uppdrag att sortera bort de som inte duger. I en demokratisk skola jobbar eleverna sig trötta för att lära nytt och har inte tid att sabba för andra (eller sig själv). Tro inte att jag är naiv nog att påstå att det i den demokratiska skolan inte kommer att finnas elever som strular, har problem att lära, har föräldrar som inte kan eller orkar - men i den demokratiska skolan är inte eleverna problemet.
Socialdemokratin har de värderingarna. Vi är i opposition i ett land som har en regering som inte värdesätter samförståndslösningar i skolpolitiken. Vi har en viktig uppgift att vinna tillbaka väljarnas förtroende 2010 och 2014. I helgen väljer vi ny partiordförande och kan lämna valförlusten och det gamla bakom oss. Vad väntar vi på?
Kommentarer
Trackback