Obloggat

Ibland är det svårt att ta sig samman och skriva ett inlägg till bloggen. De senaste veckorna har mina arbetsdagar fyllts av uppsägningar. Elevantalet i grundskolan sjunker och det får förstås effekter på skolorna. Utöver att vi får färre elever så har en större fristående skola startat och vill förstås ha en del av de allt färre eleverna. Eleverna, och de resurser som följer med dem, räcker helt enkelt inte till.

 

Så de två senaste veckorna har skolledarna i vår kommun ägnat åt att tala om för lärare och annan skolpersonal att de inte längre kommer att få vara kvar på skolan. Några blir erbjudna jobb på en annan skola, andra blir arbetslösa. På vår skola är det ett tiotal personer som får gå. Ytterligare några måste byta arbetsuppgifter.

 

Det är tungt att komma med sådana besked till uppskattade medarbetare. Man känner sig rutten som raserar drömmar om att köpa hus, skapar oro i medarbetarnas familjer och dessutom skiljer elever från lärare de tycker om och litar på. Och visst behövs de. Varenda en behövs bland våra elever. Men det är politikens uppgift att fördela skattemedel mellan olika verksamheter, vi som inte är folkvalda kan inte genom att strunta i budgetramarna fördela om resurser. För det är klart att det som en skola gör av med utöver budget minskar ju utrymmet för annat, t ex ungdomarnas fritidsverksamhet eller socialtjänstens stöd till familjer.

 

Så just nu är jag mest ledsen och inte särskilt blogginspirerad.

 

Men det finns ljusglimtar. Igår kväll ordnade personal och barn på en av våra fritidsavdelningar ett internationellt knytkalas. Föräldrar och barn tog med sig mat och musik från sitt hemland: Sverige, Libanon, Turkiet, Chile, Kurdistan, Iran? nära 20 olika nationaliteter var representerade. Några hade tagit på sig traditionella kläder och det åts och pratades så det stod härliga till. Tyvärr kunde jag inte vara med, men i morse kunde jag njuta av det fantastiska iranska nyårsbordet som var uppdukat med hyacinter, guldfiskar, röda äpplen, en guldinramad spegel, kryddor och massor av andra saker. Det är sådant man blir varm av inuti och som gör en stolt. Och det är just sådant här som gör att man ser ljuset på andra sidan mörkret och som gör att jag trots allt tror att skolan och jag kommer att överleva det som nu är tufft. Och det är sådant som gör att man trots allt blir inspirerad att blogga lite igen. Jag kommer igen!


Kommentarer
Postat av: Anonym

Stackars dig, och stackars alla skattebetalare som pröjsar för denna galna pengakarusell. Valfrihet kräver en viss överkapacitet, och överkapacitet kostar. Är vi beredda att betala valfrihetens pris?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback