Anna-Karins ofullbordade

I måndags hade vi upprop. Äntligen kom eleverna! Vi hade en skolstart som anstår en skola med kulturinrikning ? vi bjöd alla elever och deras föräldrar på en gycklarföreställning när de kom till skolan. Gycklarna gick hem i alla åldrar. Superkul och precis så festligt som det ska vara när skolan äntligen börjar.

Jag förstår och accepterar att med det valresultat som var i Upplands Väsby för ett år sedan kommer kommunledningen att framhålla föräldrarnas rätt att välja skola. Det tycker jag inte är så konstigt egentligen. Men jag har en liten stilla önskan: Inför deadline för valet av skola. Se till att alla val inför nästa läsår är avklarade i mitten av april. Då kan alla skolor, både privata och kommunala planera för att på bästa sätt ta emot de elever som kommer. Man kan skapa en hållbar organisation. Vi vet av erfarenhet att inte alla elever på våra listor dyker upp när skolan väl börjat. Därför har vi haft is i magen och inte anställt så mycket personal som det ser ut på listorna att vi behöver. Om vi inte gör så riskerar vi att behöva säga upp personal och splittra klasser ett par veckor in på terminen. Vi vet heller inte vilka barn som i sista minuten (eller kanske till och med när terminen har börjat) byter skola, så det gäller att gissa rätt. Det här är förstås eländigt för barnen själva som skickas hit och dit, för deras kompisar som inte vet vilka klasskompisar som blir kvar och för lärare och rektorer som inte kan planera verksamheten. Alternativet till att införa deadline för valet av skola skulle vara att helt lämna idén om att pengarna följer eleverna och istället ge varje skola ett givet anslag. Men det tror jag inte passar den styrande majoriteten i kommunen där jag jobbar.

Annars har skolstartsveckan, som alltid, varit både rolig, förvirrad och fylld av hårt arbete. Det är lätt kaosartat innan nya arbetslag, scheman och nya aktiviteter har satt sig. En strid ström av både lärare, elever och föräldrar kommer med frågor om allt mellan himmel och jord. Det är kul, men tröttande.

Mitt i allt var det dags att fira sjuttioåringar. Bilen packades full med ombyteskläder, instrument och presenter och sedan hämtades maken och barnen upp vid stationen och skolan. Så styrde vi kosan mot Uppsala. Maken fick köra, för jag behövde ringa några samtal? Jag skulle bara ringa en förälder och fixa en vikarie (känner någon till en bra musiklärare?). Under tiden bytte barnen om i baksätet, noggrant bältade förstås. Och äntligen kom vi fram. Släktingar och vänner huller om buller, flera som jag träffat i helt andra sammanhang och sällskap. Flera som framförde sina hälsningar musikaliskt. Båda sjuttioåringarna är djupt engagerade i svenskt kulturliv, och det märktes både bland gästerna och på presentbordet. Och på den ena jubilarens blogg...  

På buffébordet sådant som för mig smakar barndom: gravad sik, böckling, kycklingleverpaté, gifflar med mandelmassa, marängrabarberpaj och kokoskakor. I köket slavade barnen A, K och M och jag anar att födelsedagsbarnen och deras barn har jobbat ganska länge för att utfordra dessa hungriga horder som kom. Tack för det! På vägen hem, efter att ha träffat kusiner, sysslingar, mostrar och vänner funderar jag en del. Det är märkvärdigt att moster B, som för inte särskilt längesedan, vig som ett kassaskåp och förskräckligt gravid, skuttade på stenarna ut i vattnet vid Öregrund för att rädda ett stackars strandat syskonbarn på en klippa, nu blir sjuttio år. Det låter gammalt, men hon ser inte så värst gammal ut. Inte heller är det riktigt verkligt att E också blivit sjuttio, han som introducerade sådant som nästan var förbjudet, i alla fall farligt, som serietidningar, läsk och Joe Hill. Det måste ju betyda att vi alla blivit äldre. Undrar om vi blivit klokare?