En barndomsskildring
Det har nu gått ett par dagar sedan jag lade ifrån mig Åsa Linderborgs "Mig äger ingen". Jag har börjat smälta intrycken och alla tankar och känslor den väckte. Är inte säker på att det verkligen är en barndomsskildring - kanske snarare en roman (?) om en pappa och härdarmästare.
Åsa Linderborg har valt romanen som form och det är i sig intressant. Hon kunde kalla den för en självbiografi, men hon väljer romanen. Det är en välskriven bok. Texten släpper inte taget om varken berättaren eller läsaren. Samtidigt som det slet i hjärtat och jag inte ville läsa mer, så var det svårt att låta bli. Men det är ingen bok att läsa om man samtidigt ska hålla ett öga på lekande barn - den kräver fullständig uppmärksamhet. Total koncentration.
Jag är 6 år äldre än Åsa och är alls inte uppvuxen i arbetarnas Västerås. Ändå är det lätt att känna igen sig i många vardagligheter. Det är lätt att bli Åsa under läsningen. Små detaljer gör hennes mycket speciella historia samtidigt allmängiltig. Hennes pappa är inte bara Alkoholist. Inte bara Härdarmäster. Inte bara en arbetare med näven knuten i byxfickan. Han är en sammansatt människa.
Åsa och Leif är mycket ensamma. Ändå finns där ett starkt nätverk runt om dem. Ett nätverk som, å ena sidan gör det möjligt för Leif att fortsätta supandet, å andra sidan tar många av de stötar som kanske skulle ha slagit sönder Åsa. Nu finns det flera stadiga, pålitliga vuxna runt Åsa som hon kan lita på.
Tänker att den borde vara obligatorisk litteratur för alla som ska arbeta med barn och ungdomar. Just för att Åsas relation till sin pappa är så mångfasetterad. Under läsningen pendlar jag mellan ilska över att Åsa tvingas leva i sådan misär och djupaste glädje över att hon är så älskad av sin pappa. Så är det förmodligen för alla de många barn som växer upp med föräldrar som inte fixar tillvaron.
En viktig detalj är hur vuxna runt om inte bara tar de vuxnas perspektiv, utan också de vuxnas parti. Åsas mamma väljer att ge Åsas pappa det finaste hon har när hon lämnar sin make. Det finns, ur vuxenperspektivet, en vacker tanke - men är barn presenter man kan ge bort? Sedan kan det ju vara så att Åsa, trots misären, hade det bättre hos sin pappa. Vid ett tillfälle antyds möjligheten att pappa Leif inte skulle vara lämplig vårdnadshavare. Men tanken att placera Åsa hos någon annan än pappan slås bort med argumentet att han nog skulle gå ner sig än värre om han inte hade flickan. Jag tror det är vanligare än vi anar att barn blir kvar i dysfunktionella familjer för de vuxnas skull. Därmed är inte sagt att barn i svåra situationer alltid ska placeras utanför hemmet. Stöd i hemmet är kanske bättre för många familjer.
Det är en fantastisk bok. Om böckers kvalitet har något med att göra hur många tankar och känslor de väcker också efter att man läst en bok, så är detta en bok av högsta kvalitet. Det är en bok som väcker många tankar om barndomen, sin egen, sina barns och sina medmänniskors.
Åsa Linderborg har valt romanen som form och det är i sig intressant. Hon kunde kalla den för en självbiografi, men hon väljer romanen. Det är en välskriven bok. Texten släpper inte taget om varken berättaren eller läsaren. Samtidigt som det slet i hjärtat och jag inte ville läsa mer, så var det svårt att låta bli. Men det är ingen bok att läsa om man samtidigt ska hålla ett öga på lekande barn - den kräver fullständig uppmärksamhet. Total koncentration.
Jag är 6 år äldre än Åsa och är alls inte uppvuxen i arbetarnas Västerås. Ändå är det lätt att känna igen sig i många vardagligheter. Det är lätt att bli Åsa under läsningen. Små detaljer gör hennes mycket speciella historia samtidigt allmängiltig. Hennes pappa är inte bara Alkoholist. Inte bara Härdarmäster. Inte bara en arbetare med näven knuten i byxfickan. Han är en sammansatt människa.
Åsa och Leif är mycket ensamma. Ändå finns där ett starkt nätverk runt om dem. Ett nätverk som, å ena sidan gör det möjligt för Leif att fortsätta supandet, å andra sidan tar många av de stötar som kanske skulle ha slagit sönder Åsa. Nu finns det flera stadiga, pålitliga vuxna runt Åsa som hon kan lita på.
Tänker att den borde vara obligatorisk litteratur för alla som ska arbeta med barn och ungdomar. Just för att Åsas relation till sin pappa är så mångfasetterad. Under läsningen pendlar jag mellan ilska över att Åsa tvingas leva i sådan misär och djupaste glädje över att hon är så älskad av sin pappa. Så är det förmodligen för alla de många barn som växer upp med föräldrar som inte fixar tillvaron.
En viktig detalj är hur vuxna runt om inte bara tar de vuxnas perspektiv, utan också de vuxnas parti. Åsas mamma väljer att ge Åsas pappa det finaste hon har när hon lämnar sin make. Det finns, ur vuxenperspektivet, en vacker tanke - men är barn presenter man kan ge bort? Sedan kan det ju vara så att Åsa, trots misären, hade det bättre hos sin pappa. Vid ett tillfälle antyds möjligheten att pappa Leif inte skulle vara lämplig vårdnadshavare. Men tanken att placera Åsa hos någon annan än pappan slås bort med argumentet att han nog skulle gå ner sig än värre om han inte hade flickan. Jag tror det är vanligare än vi anar att barn blir kvar i dysfunktionella familjer för de vuxnas skull. Därmed är inte sagt att barn i svåra situationer alltid ska placeras utanför hemmet. Stöd i hemmet är kanske bättre för många familjer.
Det är en fantastisk bok. Om böckers kvalitet har något med att göra hur många tankar och känslor de väcker också efter att man läst en bok, så är detta en bok av högsta kvalitet. Det är en bok som väcker många tankar om barndomen, sin egen, sina barns och sina medmänniskors.
Kommentarer
Postat av: Enn Kokk
Jo, det är en fantastiskt bra bok. Jag har för egen del inte bara läst den utan också skrivit om den på min blogg. Och jag har gett bort några exemplar i present.
Trackback